KÄRLEKENS OCH GOLFENS Ö

2014-12-17

Text: Fredrik Richter


”Mina damer och herrar, vänligen fäll upp stolsryggarna och ta på er säkerhetsbältena. Vi landar snart på Larnarca där vädret är soligt och 28 grader varmt.” 

Jag tittar på min kollega och även han har noterat med ett leende vad flygvärdinnan sa. Våra novemberfrusna kroppar har knappt tinat och vi ser fram emot en golfvecka på Cypern. 

Efter en mjuk landning slänger vi in bagaget och golfklubborna i vår hyrbil. 

Sommaren har som vanligt varit torr och het och vår bilresa från Larnacas flygplats till staden Pafos går i ett kargt landskap som skriker efter regn och svalka. Det kommer några droppar regn men de vispas snabbt bort av hyrbilens vindrutetorkare och det är den enda nederbörd vi får denna vecka. Till Pafos tar det en dryg timme med bil och överallt påminns vi av vägskyltar att vi ska köra på vänster sida. Cypern är en gammal brittisk koloni och i arvet från den tiden finns bland annat vänstertrafiken. De första rondellerna vid flygplatsen tar vi inte med något större självförtroende, men efter ett tag kommer vi in i den spegelvända trafiken. 

Att fickparkera vid vårt hotell med det pampiga namnet Alexander the Great Beach Hotel tar pinsamt lång tid inför conciergen, men vi lyckas till slut, och lagom när vi checkar in går solen ner i Medelhavet och hösten i Sverige känns plötsligt oändligt långt borta. Nu är det golf i shorts och middagar ute som stundar i några dagar. Vi tar ett snack med hotellchefen Costas Stavrou som gärna ser att fler svenskar kommer hit. 

Efter en fullkomligt sanslöst god middag i hotellets italienska restaurang – Garibaldi Ristorante avrundas dagen på verandan med den lokala ölen Keo och vi hör havets vågor slå mot stranden och vi instämmer med Costas; fler svenskar borde komma hit.  

Efter en rejäl frukost är det dags för golf. Redan klockan 08.00 är det 24 grader och solen gassar. Vi får det dock förklarat för oss att på Minthis Hills Golf Club ligger en bit upp i bergen därför är det 5-6 grader kallare där än vid havet. Några långbyxor är det dock inte tal om… 

När vi en kvart senare anländer till öns äldsta bana är det ett kaos som möter oss. Man håller på att anlägga nya vägar till sitt nya klubbhus som byggarbetarna håller på att färdigställa. Hela sju miljoner euro ska det kosta och invigs i december. Men när vi beger oss ut på golfbanan funderar vi på om inte en liten peng borde satsas på den också. 

Sverigebekantingen Donald Steel byggde banan 1994 och den renoverades för några år sedan av Mackenzie och Ebert. I den kuperade terrängen rullar hålen fram och tillbaka. Även om den är stundtals är riktigt charmig lämnar banans kondition rätt mycket att önska. Hålen är smala och korta och det vimlar av britter på Minthis Hills så därför är tempot på banan högt. 

När vi efter nio hål tågar in i det provisoriska klubbhuset för en svalkande öl visar det sig att vi 20 minuter senare har släppt igenom tre bollar som var betydligt piggare än oss. 

De sista nio är bättre och mer spektakulära och vi börjar gilla banan alltmer. Kan de få ordning på fairways och greener, är det här absolut värt resan upp i bergen. Om inte annat för de spektakulära vyerna som framöver kan njutas från det lyxiga klubbhuset. 

Vi åker från berg till dal, från Minthis Hills till Secret Valley. Denna anläggning ligger under samma bolag som sin systerbana, Minthis Hills. Den här lummiga banan ligger i en dal ovanför den berömda klippan Petra Tou Romiou där Aphrodite enligt sägnen föddes ur havet och drev i land på sitt snäckskal. I den hemliga dalen är det betydligt varmare än uppe i bergen och denna novemberdag bjuder på temperaturer runt 30 grader. 

Vi tar en kopp kaffe med Nicos Stavros, som är intendent på klubben och han berättar att Secret Valley snart ska få 18 nya hål och därmed bli öns första 36-håls anläggning. Det är ingen mindre än Tony Jacklin som fått uppdraget att rita de nya hålen. 

Secret Valley är precis som Minthis Hills en trevlig upplevelse, men även här är satsningen på det sociala livet runt och i klubbhuset högre prioriterat än skötseln av golfbanan. Tees och greener har drabbats hårt av sommarens torka och det känns inte som att banpersonalen riktigt vet hur de ska handskas med det problemet. Men det är otroligt mysiga miljöer där varje hål kantas av träd och buskar. Även denna bana är ritad av Donald Steel som bland annat designat Barsebäcks ena bana och Woodlands i Örkelljunga. 

Trots att vårt spel för dagen är helt OK är vårt bollförråd tomt när efter varvet kommer tillbaka till klubbhuset. Det gäller att hålla sig på fairway på denna bana, annars är det bara att ta en ny boll. 

Restaurangen är riktigt bra och vi avnjuter en sagolik lunch med utsikt över banan med bergsmassiven en bit bort. Plötsligt noterar vi högst upp på bergstoppen, en grupp golfare. De är ett sällskap som på et 16:e hålet på Aphrodite Hills, enligt många Cyperns bästa golfanläggning. 

Vi packar ihop våra saker, åker tillbaka till hotellet för ett dopp i poolen och en promenad ner i den underbart mysiga staden Pafos, där det vimlar av restauranger och barer och funderar på om det finns något kvar av TV-programmet Mästarnas mästare som spelades in uppe vid Aphrodite Hills förra året med Ingemar Stenmark som vinnare. 

Redan namnet, Aphrodite Hills, gör ju att vi får höga förväntningar på denna anläggning. På vägen upp från havet och klippan Petra Tou Romiou ser vi några hål på banan och alla de hus som byggts längs med den. Arkitekten Cabell Robinson fick en enorm mark att arbeta med på två platåer på varsin sida av en djup ravin. Det spektakulära resultatet blev så lyckat att Robinson rankar denna bana som ett av sina bästa verk. 

Golfbil är obligatoriskt. Jag föredrar att gå mina golfrundor, men det är inte aktuellt här. Efter tvåans green står det till exempel en skylt ”Next tee 950 meters” och en väg runt ravinen. Hålen är rejält utspridda och arkitekten har inte behövt tänka på att hålla korta avstånd till nästkommande hål, utan har istället fokuserat på att göra 18 bra golfhål. Och det har han lyckats med. Aphrodite Hills motsvarar våra högt ställda förväntningar och vi njuter av banan och hissnar av bilfärderna mellan hålen. 

Utsikten från många av hålen mot Medelhavet är sagolikt vackra och når sitt crescendo på åttans green, banans signaturhål. Adrenalinet är här topp efter en serpentinväg nerför ravinen till sjuans tee, sen bilfärd genom ravinen för att komma till greenen och sen åttans tee, med det enorma Intercontinental hotellet till höger, ravinen till vänster och Medelhavet rakt fram. 

Efter nian är vi tillbaka vid klubbhuset och vid tians tee står den trevliga startern och undrar hur det går för oss. Vi konstaterar att livet leker och att vi håller vår speltid exakt. Vår starttid plus våra namn och skyltat på våra golfbilar, så att personalen har koll på dem som spelar. 

Fairway är i princip perfekta, men gräset är, trots att det är nedklippt, så tjockt att när bollen landar tar den en studs upp, istället för framåt. Därför spelas banan i dess fulla längd. 

Under de sista nio hålen blir hålen allt smalare och från hålen 14-16 ser vi dalen där Secret Valley ligger. Avslutningshålet är som sig bör, en tuff par-5 med en nästan löjligt smal green precis framför klubbhuset. Vatten framför green gör att vi lägger upp oss på två och med två lyckade inspel får vi faktiskt applåder från gästerna på uteserveringen. 

Aphrodite Hills är väl värt ett besök, även om det kan svida till lite i plånboken här. Greenfeen ligger mellan 105-150 euro beroende på säsong, och då inkluderas golfbil plus en garanterat spektakulär golfupplevelse. 

Efter några underbara dagar på Cypern konstaterar vi att vi ätit god mat, men det har handlat om internationella rätter, som vi kunde ha ätit varsomhelst. Dags att testa det cypriotiska köket! Vi åker därför upp från Pafos till den lilla förorten Mesogi, där vi hittar restaurangen Hadjimorfos som lär vara en av öns bästa. Vi bestämmer oss för att dela på en omgång Meze, ett antal smårätter enligt menyn. 23 smårätter senare av fisk, skaldjur, kyckling, ost, lamm, grönsaker, köttbullar, och gud vet vad är vi så mätta och belåtna att vi tackar nej när personalen bjuder upp till dans med alla gäster. 

Vår resa på denna underbara ö börjar närma sig sitt slut, ett golfvarv återstår, på den alldeles nyöppnade anläggningen Eléa golf och det visar att vi har sparat det bästa till sist. Redan när vi kommer fram till parkeringen får vi uppleva något vi aldrig gjort förut: Valet parking. Vi hinner knappt stanna bilen vid klubbhusets entré förrän ett gäng ur personalen, hälsar oss välkomna, tar ur våra klubbor och ställer dem i en framkörd golfbil, kör iväg vår hyrbil önskar oss en trevlig dag på golfbanan. Allt på några sekunder. 



Den här anläggningen har egentligen allt; Ett fantastiskt klubbhus med utsikt över samtliga hål på banan, en ypperlig service, en kanonrestaurang och en bana som visar sig vara bland det bästa vi någonsin har spelat. 

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Nick Faldos bandesign. Hans banor har i regel varit som hans golfspel. Men efter några hål på Eléa får jag tänka om, för det här är en riktig höjdare. Vi konstaterar redan efter några hål att fairways är helt perfekta. Man har här valt en grässort som heter paspalum, ett relativt nytt gräs, som påminner om bermudagräs, men känslan är betydligt skönare att slå ifrån detta gräs. Trots att fairways är väldigt kortklippta, ligger våra bollar (när vi väl hittar fairway från utslagen) som uppeggade. Härligt! 

Eléa golf är inte lång på något sätt, drygt 5 700 meter från vit och 4 600 meter från röd tee, men det vimlar av strategiskt placerade bunkrar på banan och den gode Faldo vill att man ska tänka sig igenom banan mer än ta i för kung och fosterland. 

Det nionde hålet är ett bra exempel på detta. Det är en kort par-5 som de långslående relativt enkelt når på två, men det lurar faror hela vägen. Bunkrar till vänster, en bäck som skär fairway plus ett vattenhinder till höger och framför green. En underbar utmaning! 

Efter nio hål tar vi en paus vid Halfway House. Där står det en skylt att Eléas varmkorvar har blivit valda till världens bästa enligt The Halfway House association. Kocken avslöjar något förläget att skylten har klubbens ledning hittat på, men korven smakar underbart tillsammans med en Keo. 



De sista nio är fullt av underbara golfhål men avslutningen blir en liten besvikelse. De två sista hålen är även de två svagaste hålen, men när vi rullar i våra sista puttar framför klubbhusets enorma terrass är vi otroligt glada över dagens golfupplevelse. 

Tillbaka till klubbhuset där hyrbilen är framkörd och vi sätter fart mot Larnaca och flyget hem. Vi konstaterar att det är 20 grader kallare hemma än på soldränkta Cypern. 

Vi har blivit väl omhändertagna på ön och även blivit imponerade av den ordning och reda som råder på Cypern. Den allmänna kaos som verkar råda i grannlandet Grekland verkar inte alls ha smittat av sig här. För golfens utveckling står Cypern inför ett antal utmaningar, det är alla rådande överens om. De flesta och bästa golfbanorna vid Pafos är förhållandevis svåråtkomliga med dagens mått mätt. Inget direktflyg och en nästan två timmar lång bilresa för att komma till den gamla staden kan vara avskräckande för vissa golfare, när till exempel Belek i Turkiet ligger nära till hands. Men som någon sa: Om Belek är McDonalds, är Pafos Fine Dining.

Fredrik Richter
richter@golfbladet.se
Kategorier
Golfresor
Golfbanor
Taggar
resor
cypern