Det är skillnad på förr och nu

2019-06-12

Att ha en spelhandicap i golf är en öppning till de finare salongerna. Med fastställt handicap finns möjligheter att delta i tävlingar och mäta sig mot andra på ett likformigt sätt, att tävla och kanske till och med få pris. Förr var det mest vanligt med priser i form av inteckningar i pokaler och någon minnesplakett av silver. Numera är det allt från exklusiva klockor till ät- och drickbara nyttopriser. Det är otroligt roligt att få pris och applåder. Min uppfattning är att det alltid ska finnas många priser i golftävlingar. Det är många som bör hyllas för att få uppmuntran, även om dagen har inneburit hårda prövningar.

Lägre handicap – högre status

För min egen del var början av 1960-talet en period som präglades av allt mellan hopp och förtvivlan. Handicapsänkning var alltid målet och stolthet och beundran från kamraterna över ett lågt handicap var mer värt än att få pris i en tävling. Eftersom vi var många juniorer i ”Saltis” och dessutom ganska duktiga fick ändå en majoritet av pokaltävlingarna se våra namn graverade i silverpokalerna.

På den tiden var Saltsjöbadens GK en udda fågel bland klubbarna i Stockholm. Anläggningen omfattade 9 hål och var ägd av Stockholm-Saltsjöns Järnvägs AB, ett företag i Wallenberggruppen som bedrev tågtransporter av gods och människor mellan Slussen och Saltsjöbaden inklusive mellanliggande stationer. Även stationerna ägdes av järnvägsbolaget och ett halvt stationshus i Tattby (där för övrigt också Saltsjöbadens Samskola fanns inom 100 meter från stationen) var också klubbhus för klubben. Golfanläggningens personal var avlönade av järnvägsbolaget. Klubben kunde fokusera på spel och trivsel.

Halva landslaget från klubben

Ett intressant fenomen var att så många riktigt skickliga spelare startade sina karriärer på den lilla 9-hålsbanan och vann framgångar på andra banor. När jag nämner några namn från förr som G-A Bielke, Thure Holmström och Hans Hedjerson kommer säkert många ihåg att de representerade andra klubbar när de stod på toppen av sina karriärer, trots att alla tre hade startat sina karriärer i Saltis. Det fanns då en uttalad policy i SGF att skulle du spela i landslaget som senior så skulle du representera en 18-hålsanläggning.

För egen del hade jag förmånen att få representera Sverige under åren 1964-66 och även spela i ett landslag med fem andra svenska spelare som representerade Sverige i  regionmatcher på Irland. Thure, Hasse och jag plus Claes Jöhnke, Jan Rosell och Jonas Peil med lagledare Arne Lindeström hade under en vecka en oförglömlig upplevelse på Royal Co Down, Sligo, Lahinch, Old Portmarnock och Co Louth (Baltray). Hur det gick? Vi vann 2, delade 1 och förlorade de 2 sista matcherna.

Det var inte alltid bättre förr

Oaktat mina personliga upplevelser kan vi numera se hur stora skillnaderna i satsningar på unga spelare jämfört med tidigare är, där det normala då var något träningsläger ett par gånger per år till dagens kontinuerligt tränarledda utbildning från 9-10 års ålder och upp genom åldrarna.

Dessutom är dagens tränare otroligt mycket bättre utbildade och med de nya tekniska hjälpmedlen på alla nivåer kan de individuella teknikerna förfinas. Det som dock känns lite skrämmande är hur påfallande lika många spelare ser ut när de svingar, speciellt i Sverige, och att det fortfarande för mig är något av en gåta att man inte noterar att de allra bästa i världen ofta har något mycket eget i sin svingrörelse. Se bara på dagens spelare som Henrik Stenson ”sättning” före varje slag. Dustin Johnsons handledsposition på toppen av svingen och framför allt Jim Furyks oortodoxa svingrörelse.  Bara för att ytterligare understryka hur speciell en sving kan vara hos en mästare nämner jag  en spelare som jag garanterar att knappast någon av er har hört talas om nämligen irländaren Jimmy Bruen. Sök på ”Jimmy Bruen golfswing” på Youtube och förundras …

Äntligen en framgång 2019

Jag kan dessutom till min oförställda glädje konstatera att Marcus Kinhult och hans syster Frida kommer från den något perifera klubben Skaftö uppe i Bohuslän. Marcus har genom att tänka om från den nära idolstatus han hade för 3-4 år sedan när han kom ut på touren som ung och oerfaren och skulle blogga om sina erfarenheter, backat tillbaka och gått igenom en eklut för att skaffa sig rutin och erfarenhet. Jag jämför gärna med Henrik Stenson som också fick gå igenom en tuff period innan framgångarna kom. Det är en sådan erfarenhet som gör att Marcus kan sänka en vinnande putt på sista greenen för vinst av British Masters. Stort grattis Marcus! Ditt förhållningssätt till proffsgolf har nu nått den nivå som verkligen kan göra skillnad i framtiden.

Johan Lindeberg
johan@golfbladet.se
Kategorier
Krönikor