EN PLATS I SOLEN

2017-10-10

Längst bort i östra medelhavet, söder om Turkiet och väster om Syrien, ligger Cypern. Det här är idag en delad stat, där den norra delen sedan många år är ockuperad av Turkiet medan den södra delen är en egen republik, och ett mycket populärt turistmål. Efter några dagar i solen här är det också lätt att förstå varför så många vill åka hit – för solen, för maten och så klart för golfen.

Vi landar på Larnaca och möts av en gemytlig herre som levererar vår lilla hyrbil, en Honda Jazz, och så rullar vi iväg mot Pafos. På vänster sida, märk väl. Den gamla brittiska kolonin har kvar vänstertrafiken och det är en intressant känsla att köra på "fel" sida av vägen.

Under den drygt timslånga resan får jag en föredragning om Cypern av redaktören, som berättar om kuperade golfbanor i ett torrt landskap och om glada och vänliga människor i servicebranschen. De historierna bygger upp stora förväntningar och det ska bli intressant att se hur de kan infrias.

Glittrande hav och delikat mat

Vårt första mål är Almyra Hotel i Pafos, ett femstjärnigt hotell precis nere vid strandpromenaden. Inkvarteringen är i den högre skolan och panoramavyn ut över havet och fortet i Pafos hamn gör att det nästan är svårt att slita sig för att gå ned till middagen i en av hotellets sju(!) restauranger.

Eftersom vi anlänt till Cypern några veckor innan högsäsongen är det tomt. Helt tomt. Vi får välja bord själva och sätter oss vid den sprakande brasan eftersom det är en lite sval vårkväll. Två servitörer tar väl hand om oss och serverar en symfoni av rätter på det lite udda temat "Japanese-Mediterranean Fusion" ackompanjerat av en sval Keo, det lokala ölet. Hur gott som helst och vår resa har verkligen börjat bra.

Upp i bergen

När solen gryr dagen efter packar vi åter in oss i den lilla hyrbilen och kör en bra bit uppför backen till resans första golfbana. Från hotellet tar det drygt 20 minuter att köra, men på den korta tiden hinner vi klättra över fem hundra meter upp från havsnivån, och den stekande solen vid strandpromenaden värmer inte alls lika bra här uppe.

Minthis Hills Golf Club är Cyperns första golfbana och ritades av Donald Steel. Sedan den öppnades 1994 har den dock genomgått en ganska omfattande renovering av firma Mackenzie & Ebert, kända från sitt arbete på flera av British Open-banorna. Idag är det en mycket njutbar golfupplevelse med precis lagom mycket utmaning för såväl höghandicappare som låghandicappare eftersom det är relativt lite vatten i spel.

Golfklubbens namn är hämtat från det kloster som låg här på 1100-talet. Det finns fortfarande en del klosterbyggnader kvar och de utgör en skön del av miljön på banan tillsammans med de vinodlingar, olivträd, valnötsträd och mandelträd som kantar hålen. Det är inte mer kuperat än på många svenska golfbanor så man kan utan vidare gå bana

Första nio hålen är lite enkla, men på sista nio finns flera riktigt fina och spektakulära golfhål, med det drivbara tolfte hålet och tretton med sin lilla ögreen som de två riktiga höjdpunkterna. Efter några ganska bra slag och lite utbyten av birdies kan vi skaka hand och promenera in till det lyxiga klubbhuset som är rustikt och charmigt samt har spektakulära vyer.

Allra bäst är restaurangen. Efter en lunch värdig en kung, där chokladdesserten var så mäktig att den borde serveras med en varningsskylt, är det inte svårt att rekommendera ett besök här. För golfare och för chokladälskare.

Trots löftet om att det alltid är fint väder här så duggregnar det ändå lite när Demetra Papageorgiou, vår turistguide för dagen, hämtar upp oss på hotellet och kör oss till en av Pafos mest berömda sevärdheter. Vi får vandra runt och uppleva resterna av det gamla romerska guvernörspalatset med sina enormt detaljerade mosaiker och amfiteatern där akustiken från talarplatsen är makalöst imponerande. Som en förstärkare utan elektronik.

Vi gör även ett besök vid de storslagna kungagravarna, uthuggna direkt ur berget och daterade till hellenistisk och tidig romersk tid. Innan vi återvänder till hotellet för lite välförtjänt vila får vi också se den vackra lilla kyrkan Ayia Kyriaki, där det sägs att Sankt Paulus omvände den romerske prokonsuln och därmed gjorde Cypern till världens första kristna land.

Från berg till dal

Nästa stopp på vår resa är Secret Valley. Här har det ryktats om att banan är i princip ospelbar för den som är lite vinglig och att bollförrådet utan vidare kan vara tomt långt innan man kommer till sista hålet. Tack och lov visar det sig vara anläggningens gamla 18 hål, som nu ligger i träda i väntan på nya investorer. Den bana vi spelar är tvärtom en ganska kort och väldigt rolig bana från herrtee. Det finns visserligen två tee till för den som vill ha mer utmaning, men då ska man nog ändå ladda bollfacket lite extra.

Secret Valley ligger som namnet antyder i en skön dalgång och det är inte långt till den berömda klippan Petra Tou Romiou där Afrodite enligt sägnen föddes ur havet och drev i land på sitt snäckskal. Banan är signerad Tony Jacklin och har många doglegs, vattenhinder att navigera runt och är precis lagom mycket kuperad för att man ska behöva tänka till både en och två gånger innan man väljer klubba. De blixtsnabba och perfekta greenerna ger också en extra dimension till spelet.

Efter rundan svalkar vi strupen med några kalla öl och samtalar med klubbdirektören Peter Copping, Nya Zeeländare som hamnat på Cypern efter en tid i Ryssland. Han berättar målande om de stora ambitionerna för Venus Rock Resort, till vilken banan hör. Med de priser som nämns är det dock tydligt att våra tunna plånböcker inte räcker till något semesterboende här så vi far i stället vidare till nästa ställe.

Förväntningarna stiger

Vi kör den slingrande vägen uppför berget till Aphrodite Hills Golf & Spa Resort och språkar om vad vi kan tänkas komma till. Det ryktas att Cabell Robinson själv anser att den bana han lagt ut på de två platåerna intill en djup ravin är den bästa han gjort. Eftersom han bland annat har Finca Cortesin på Costa del Sol och Las Colinas i Alicante på sin meritlista stiger förväntningarna.

Vid klubbhuset får vi veta att golfbil är obligatoriskt. Vi som gillar att gå tänker att vi kan turas om att köra så det är lugnt. När vi spelat klart tvåan och ser hur långt det är till treans tee packar vi dock in oss båda i bilen och kör runt ravinen i en tur som tar drygt 10 minuter!

Hålen är rejält utspridda och arkitekten har inte behövt tänka på att hålla korta avstånd till nästkommande hål, utan har istället fokuserat på att göra 18 bra golfhål. Och det har han lyckats med. Aphrodite Hills motsvarar våra högt ställda förväntningar och vi njuter av banan och håller krampaktigt i ratt och handtag vid några av de mer skräckinjagande bilfärderna på banan.

Utsikten från många av hålen mot Medelhavet är sagolikt vackra och når sitt crescendo på åttans green, banans signaturhål. Adrenalinet är här på topp efter serpentinvägen nedför ravinen till sjuans tee, sen bilfärd genom ravinen för att komma till greenen och sen åttans tee, med hela det enorma hotellkomplexet till höger, ravinen till vänster och Medelhavet rakt fram.

Efter nian är vi tillbaka vid klubbhuset och vid tians tee står den trevliga startern och undrar hur det går för oss. Vi konstaterar att livet leker och att vi håller vår speltid exakt. Vår golfbil är väl skyltad med starttid och namn så personalen kan ha bra koll på spelarna.

Under de sista nio hålen blir hålen allt smalare och från hålen 14-16 ser vi dalen där Secret Valley ligger. Avslutningshålet är som sig bör, en tuff par-5 med en nästan löjligt smal green precis framför klubbhuset. Vatten framför green gör att vi lägger upp oss på två och med två lyckade inspel får vi faktiskt applåder från gästerna på uteserveringen.

Skicket på banan är inte riktigt i den klass som man kunde tänka sig på en sån här resort, men efter vårt besök har alla greenytor skalats av och helrenoverats för att kunna erbjuda den högklassiga golfupplevelse som Aphrodite Hills läge och layout lovar.

Mycket mat, men ingen dans

Vi har ätit mycket gott på Cypern, men maten är sådan som vi kunde ätit i vilken restaurang som helst, i vilket land som helst och vi bestämmer oss därför för att testa det cypriotiska köket. På inrådan från representanten för den cypriotiska turistbyrån, Maro Kazepi, åker vi långt ut på landet och sätter oss till bords på en liten restaurang som annars mest besöks av lokalbefolkningen.

Vi delar på en omgång Meze, som ska vara ett antal smårätter enligt menyn. När vi sedan stoppat i oss av de hela 23(!) smårätterna av fisk, skaldjur, kyckling, ost, lamm, grönsaker, köttbullar och gud vet vad, är vi så proppmätta att vi får tacka nej när personalen bjuder upp till dans med alla gäster.

Sista chansen att scora

Vår resa på denna underbara ö börjar närma sig sitt slut och bara en golfrunda återstår. Det blir Nick Faldo-designade Elea Golf Club och redan i det fantastiska klubbhuset med utsikt över banan och havet får vi bra vibbar.

Normalt är Faldos bandesign inget som imponerar, men Elea är faktiskt en riktig höjdare. Banans perfekta och kortklippta fairways är sådda med ett gräs som gör att det är en ren fröjd att slå inspel, nästan som om bollen ligger på en pegg. Härligt!

Med bara drygt 5 700 meter från vit tee är banan skyddad med strategiskt placerade bunkrar och giftiga unduleringar på greenerna. Det är också en bana mer för den som tänker till än för den som bara tar i för kung och fosterland.

Det nionde hålet är ett bra exempel. Det korta par 5-hålet kan utan vidare nås på två slag, men faror lurar hela vägen fram. Bunkrar till vänster, en bäck som korsar fairway samt ett vattenhinder till höger och framför green. En underbar utmaning!

Antiklimax

De sista nio inleds med flera riktigt fina golfhål, men avslutningen blir tyvärr en riktig antiklimax. De två sista hålen är även de två svagaste hålen, men när vi rullar i våra sista puttar framför klubbhusets enorma terrass är vi ändå otroligt glada för dagens golfupplevelse.

Ännu gladare blir vi när vi bjuds på sen lunch i klubbhuset och får lyssna på de företrädesvis brittiska medlemmarnas skrålande allsång. Det råkar vara St Patricks Day och stor irländsk fest, och efter en vecka med Keo är det en sann lisa för stjälen att kunna beställa in en Guinness.

Efter några dagar med lite för god mat och lite för stora portioner börjar vi snegla på en sallad eller kanske bara en liten förrätt, men vår förtjusande värdinna ger oss ett visdomsord som på ett perfekt sätt summerar vår resa, "På Cypern bantar man inte, på Cypern äter man!"

Enda klagomålet

Sol, bra boende, bra mat och fina golfbanor. Cypern har allt du kan önska dig. På hösten, precis efter högsäsongen, är vädret också perfekt för golf och då är det också möjligt att hitta riktigt bra priser. Det enda smolket i glädjebägaren är att det är lite si och så med direktflyg, men något ska man ju ha att klaga på också.

 

 

Michael Broström
michael@golfbladet.se
Kategorier
Golfresor
Golfbanor
Taggar
cypern
pafos
aphrodite hills
elea
secret valley
minthis hills