Golf, ett självskadebeteende

2019-03-21

Jag är en återfallsgolfare. Jag spelade sporadiskt för tjugotalet år sedan och blev inte mer än en i bästa fall habil golfare. När barnen kom tyckte jag inte att det fanns tid för golf, så det har inte blivit så många rundor sedan förra årtusendet.

Nu har min tonårige son dock hittat golfen och lockat mig att börja om på nytt. Det är faktiskt riktigt roligt, oftast. Det finns mig veterligen ingen annan idrott där man som motionär rätt vad det är kan prestera som ett proffs, för att i nästa situation vara så oerhört, oerhört dålig.

Jättebra drive, lång, rak, mitt i fairway. Nästa slag, lätt järnnia kvar till green. Nu luktar det par! Snedträff! Bollen iväg rakt åt sidan, ned i ett vattenhinder som hör till ett angränsande hål. Jag spelar golf för att roa min omgivning, tänker jag då. Oftast är medspelarna diplomatiska när sådant händer, men på min senaste runda bröt de faktiskt ihop av skratt då jag skickade iväg en torva, i storlek och form rätt lik Gotland, medan bollen låg kvar till synes helt oberörd av mina ansträngningar. 

Efter en sådan insats kan det minst sagt vara lite knepigt att ta sig tillbaka till det fokuserade tillstånd som krävs för att skrapa ihop några poäng.  Ja, eller om man ska vara ärlig är det inte så lätt att ta sig tillbaka till ett tillstånd man aldrig har upplevt mer än under mycket korta stunder. Jag klarar visserligen av att fokusera när jag spelar golf, men det är nästan alltid på fel saker. Jag kan inte se ett vattenhinder eller en bunker utan att livligt föreställa mig hur bollen kommer att hamna där. En putt på under metern som ger ett par om den går i? Den missar jag lätt, gärna så att bollen är längre från hålet efter putten än innan. Vi ska verkligen inte prata om när man ska spela igenom bollen framför. Ett lysande tillfälle att få iväg bollen till strax hitom damtee, för att sedan följa upp med någon liknande specialare. Jag kan nästan höra hur de i bollen man spelar igenom tänker ”hur sjutton kunde dom där komma ikapp oss?” Nästa gång jag ska spela igenom tänker jag bara promenera igenom med klubborna kvar i bagen och på vägen till nästa tee kasta i ett trepack bollar i närmsta vattenhinder. Resultatet skulle bli det samma, men det skulle gå fortare.

Min vänlige son föreslog i förra veckan att jag skulle ”skaffa en sving”. Det här var ingenting han sa för att vara elak eller så, det var bara ett vänligt och i sak korrekt förslag.

Mycket i min golf skulle nog gynnas av att ha en sving, jag förstår det. Det är bara det att jag inte riktigt böjs som en korkskruv längre. Dessutom har jag tydligen för kort minne för att vara golfare. Jag adresserar bollen och tänker ”OK: Två saker: Titta på bollen. Vrid igenom kroppen efter träffen”.  Detta glömmer jag någonstans i svingen. När jag har slagit bollen står jag i en mycket onaturlig position. Mitt bakhuvud vilar på ryggen. Min vänstra höft pekar mot målet. Ibland ramlar jag lite. Jag tänker: ”fick jag whiplashskador nu?”

Jag skulle komma ihåg två saker, i några sekunder. Omöjligt! Om någon skulle säga att jag har minne som en guldfisk så vore det elakt. Mot guldfiskarna.  

Ibland försöker jag slå lugnt och försiktigt. Jag har hört att det ska vara bra. Jag tänker: ”ta det lugnt, ta det lugnt, ta det lugnt” tills klubban är i svingens högsta läge. Då kommer en liten, men röststark, demon in i hjärnan och skriker för full hals: ”Ta i utav bara helvete!”. Jag lyder oftast den senare. Jag är inte bara glömsk, jag är lättledd också.

Trots mina brister ger jag mig gärna ut och spelar. Jag ser ut som en riktig golfare i mina nya kläder, speciellt när jag håller ett behörigt avstånd till klubborna. I början går det ofta bra. Första strecket efter sju hål. Otur. Sen går det lite sämre men när det vänder så rasar poängen in. Livet är härligt för en höghandicapare. På 15:e tar blodsockret slut. På 17:e tar de nya bollarna slut. På det sista hålet kommer tankar som: ”Jag tror nog att jag ska ägna min tid åt någonting annat, något lättare. Kanske uppfinna en evighetsmaskin, bygga en hemdator av sådant jag hittar i kylskåpet eller kanske lägga lite tid på att gå igenom Stephen Hawkings texter för att förbättra dem. Jag ska i alla fall inte spela golf. Det är dumt och omöjligt.”

25 minuter senare, på väg hem i bilen börjar jag förväntansfullt planera nästa runda. Väl hemkommen är jag säker på att jag mest har haft lite otur och att jag på nästa runda utan problem bör kunna gå runt på banans par. Hur svårt kan det vara?

Fredrik Sandberg
fredrik@sbod.se