Golf i Englands trädgård

2017-10-23

Golf i Englands trädgård

Grevskapet Kent, längst ned i sydost, kallas "the garden of England" för sina många fruktträdgårdar och humleodlingar. Här finns också Dovers vita klippor – och fantastiska golfbanor!

Touchdown. Efter köer, bussar, mer köer, trassel med hyrbilen och ännu mer köer, nu på vägarna, är vi så äntligen framme vid vårt första resmål i Kent. Och det ligger förvånansvärt nära eftersom grevskapet Kent sträcker sig från den sydöstra kusten och ända in till grevskapet London.

18-hålsbanan, bestående av niohålsslingorna Kings och Queens, på charmiga Hever Castle Golf Club är urtypen för en brittisk bana. Känslan är sådär härligt strikt, men ändå avslappnad om man bara har vett att följa reglerna. Medlemmarna står på sin parkering, gästerna på en annan. Inga golfskor i baren. Pegga inte upp på vit tee – som bara är för medlemmar och slagspel. Och så vidare. Alla är dock glada och hjälpsamma och guidar oss den lite snirkliga vägen bort mot första tee.

 
Härlig miljö med magnifika träd

Den härliga miljön här ger en känsla av slottspark – och det är föga förvånande eftersom Hever Castle, en gång Anne Boleyns hem och idag ett förstklassigt turistmål, ligger precis intill. Här finns också magnifika träd som utgör en perfekt kuliss när man försöker trycka ut bollen rejält på de i många fall väldigt långa hålen - som 17, ett av Englands längsta hål och hela 618 yards. Från gul tee!

När vi efter att ha fått gå igenom en boll med tre damer och står på tolvans tee säger vi båda att det här måste vara banans signaturhål. Ett vackert par 3-hål som spelas nedför till en green som vaktas av en stor damm. Varsitt par senare peggar vi upp på nästa hål och tar en titt i banguiden – och inser att det självklart är 13 som är signaturhålet!

Det är inte särskilt långt, bara 345 yards, men ett vattenhinder på hela vänstersidan slingrar sig in framför greenen och högersidan är blockerad av höga träd. Ett vågat utslag här kan ge ett ganska kort inspel, men det gäller att hålla tungan rätt i mun tills bollen äntligen är i hål. Några andra hål är lite anonyma, men överlag summerar vi det till en riktigt trevlig inledning på en golfresa över en kall öl i klubbhuset. Ett par medlemmar som vi pratar med menar att även niohålsslingan Princes är spelvärd, men allt köande gör att vi inte har tid att prova den.

Kungligt boende

Bara några hundra meter längre bort mot slottet checkar vi in på det som kallas för ett femstjärnigt B&B. De 28 rummen är designade i historisk stil, men med moderna funktioner och det är en kunglig känsla att slänga sig i den breda och mjuka sängen, och ha utsikt mot slottet intill. Vi bestämmer oss för att prova gastropuben King Henry VIII som är nästa granne efter slottet och bara 10 minuters promenad bort.

En iskall Guinness passar perfekt efter en dag på resande fot och när servitrisen rekommenderar pork belly, som en dansk fläskstek med härligt krispig svål, är det svårt att neka. Den makalöst goda chokladdesserten är nästan onödig – men bara nästan. På vägen hem är det småläskigt eftersom det är helt mörkt och vi får gå på fel sida av vägen (de kör ju på fel sida i det här landet). När vi påtalar detta vid utcheckningen förklarar de att en väg genom slottsparken är på gång.

Väl i bilen kommer nästa skräckupplevelse. På vägen till London Golf Club visar GPS:en att det är relativt nära och inte ska ta så lång tid. Den har dock räknat på tillåten hastighet och den som bestämt de hastigheterna är inte frisk i huvudet. På 70-, 80- och 90-vägar är det så smalt att det knappt får plats en bil – än mindre två – och när vi möter en lastbil i en tajt kurva svartnar det nästan framför ögonen. Eftersom det inte går att hålla GPS:ens beräknade tempo kommer vi fram nästan när det är dags att slå ut och får småspringa upp på tee.

Premiumkänsla

London Golf Club är en modern och högklassig anläggning som flera gånger varit värd för Europatouren. De båda banorna är ritade av Jack Nicklaus, och Heritage Course –endast tillgänglig för medlemmar och deras gäster – är en så kallad Nicklaus Signature Design, där Jack själv stått för designen.

Med varsin hyrvagn – elvagn faktiskt, vilket ska visa sig ha en poäng senare – tar vi oss dock i stället an International Course. Redan från start får man en skön känsla och banan är faktiskt riktigt bra och rolig, om än lite amerikansk i designen med stora, svepande ytor och vajande gul högruff som definition. Som en så kallad downland-bana, underlaget är väl dränerande kalksten, är banan torr och fairways hårda, vilket gör det inspirerande att slå drivar. Äntligen når man upp till sina snittlängder …

Det märks att det är en premiumklubb eftersom allting är väldigt välskött och man har fokuserat mycket på detaljer som ger den där känslan av lite extra. Här finns många bra golfhål, men överlag är det par 3-hålen som fastnar mest i minnet. Åttan och tolvan är två vackra korthål, relativt behagliga trots att de vaktas av vatten, men sjutton är en rejäl utmaning.

Här har Nicklaus tänkt sig att en match som står och väger ska kunna avgöras på de två sista hålen. Och så blir det också. Erik, min ciceron, är pro, slår som en häst sparkar och langar in bollen precis över green på det över 200 meter långa hålet – svagt uppför och in i vinden. Jag får spela bort från flaggan för att undvika bunkrarna och går därifrån med en neslig treputt. När jag sedan följer upp det med ännu en trist treputt – den här gången för par på det relativt enkla avslutningshålet får jag se mig besegrad 1/0 efter att ha lett matchen från första hålet.

Tre slingor - tre utmaningar

Efter lunch packar vi in oss i bilen och rullar vidare mot det egentliga resmålet, linksbanorna ute vid kusten. Första banan blir Princes Golf Club, där solens efter hand ganska låga snedljus gör linkshålen till små konstverk. Här finns tre slingor: Dunes, Shore och Himalayas. Shore är min absoluta favorit, men även Dunes har flera roliga golfhål. Himalayas, som tidigare varit lite av en besvikelse har fått en rejäl uppfräschning och det är synd att tiden inte räcker till för den slingan.

Princes har också ett eget boende i form av en lodge som ligger kloss intill femte hålet på niohålsslingan Shore och 14:e tee på grannbanan som råkar vara pampiga Royal St Georges. Det här är ett utmärkt boende för grupper, där varje våning har tre tvårumslägenheter med fyra bäddar –perfekt för grabbresan eller en familjetripp. I restaurangen stojar och glammar en grupp slipsförsedda gentlemen rejält, så vi äter en köttbit i baren innan vi trötta och lyckliga går och knyter oss.

Dold pärla

Efter ett tidigare besök här i Kent har jag flera gånger fått frågan om jag också spelat Rye och Littlestone. Nej, har jag fått svara på båda frågorna eftersom Rye inte ligger i Kent och Littlestone helt seglat under radarn. Men nu kör vi förbi Dovers vita klippor och längs kusten till Romney Marsh där ett charmig gammalt klubbhus är fullt med gamla gubbar. Det är någon form av golfdag och när vi väl kommer ut på banan är speltempot helt i klass med en svensk golfklubb en lördag. Men solen skiner, banan är hur rolig som helst och dessutom i toppskick med snabba och jämna greener så vad gör väl det. Vi hinner också språka en hel del med medlemmarna som vi går ikapp på nästan varje tee, och får höra en hel del rövarhistorier, men också intressanta berättelser om banan och goda råd som vi faktiskt ibland också lyckas följa.

Alla hål är bra, men några är så bra att man förstår varför Littlestone kallas för en dold pärla. Avslutningen är helt grym, där det sextonde hålet är svårt som få, men helt rättvist utsetts till ett av Englands bästa golfhål. På sjuttonde tee, banans högsta punkt, har man en magnifik vy över Engelska kanalen på ena sidan och hela banan på andra sidan – och det lilla par 3-hålet är också en liten godbit i sig. Avslutningshålet blir dock en liten besvikelse – inte för att par 5-hålet är dåligt, tvärtom är det hur fint som helst, men för att en perfekt slagen drive följs av en klockrent träffad järntvåa som tyvärr rinner över greenen och ned i en bunker. Det krävs till slut en känsligt slagen parputt nedför, vänster-höger, bara för att dela matchen.

Trötta och hungriga efter golfen bestämmer vi oss sedan för att inte köra tillbaka till Princes Lodge för middag, utan att göra det som ju faktiskt är ett måste när man är i England. Vi kör till en indisk restaurang och beställer in lite poppadoms och olika curryrätter som i alla fall en av oss kan skölja ned med indiska Kingfisher-öl. Om det är blåsten på golfbanan eller ölen som sedan ger upphov till missljudet från den sovande kollegan i bilen på vägen hem är oklart.

Upp som en sol …

Nu är det så dags för det verkliga kungliga nöjet. Först på Royal Cinque Ports, kallad Deal i folkmun och värd för The Open 1909 och 1920. Det är en magnifik golfbana som är så rolig att spela att man utan vidare kan ha överseende med att vallen som skyddar mot havets makter tyvärr i alldeles för stor utsträckning skymmer den intilliggande stranden och Engelska kanalens vatten.

Alla hålen är bra, och det är svårt att utse någon riktig favorit. De är i många fall väldigt sinnrikt konstruerade och egentligen golfhål som man bör spela några gånger för att hitta rätt strategi. Det drivbara sjätte hålet har till exempel massor av plats bakom greenen och är inte särskilt mycket enklare att spela med järnsju-sandwedge efter som allt som landar kort obönhörligen rullar tillbaka ned i en djup svacka.

Som brukligt på banor där James Braid haft ett finger med i spelet inleds banan med en samling relativt snälla hål i medvind bara för att efter vändningen i stället leverera det ena golfhålet grymmare än det andra. Långa, smala, elaka greenområden – och så motvind på det. Helt underbart!

Juvelen i kronan

Efter rundan skyndar vi oss till bilen och kör den lilla kustvägen tillbaka bort mot Princes – normalt inte tillåtet för turister, men vi fick specialtillstånd av tjejen i baren – som ju absolut måste ha rätt att ge ett sådant tillstånd – och tjänar drygt en halvtimme på att slippa köra den långa vägen runt till den riktiga juvelen i kronan: Royal St Georges.

När jag var här förra gången fick jag på nåder spela banan, men lunch fick vi hämta genom en lucka på baksidan och äta utanför. Den här gången har ryktet om min förträfflighet tydligen spridit sig och vi får inte bara tillgång till medlemmarnas omklädningsrum utan även sätta oss i medlemmarnas matsal och äta. Det är en riktigt lyxig känsla och en trerätters inledd med räkor och kräftor följt av en så kallad carvery lunch och dessert känns som en perfekt uppladdning för att ta sig an banan där 149:e Open Championship ska spelas 2020.

Min kollega är lite bättre än jag. Eller, han slår i alla fall längre och rakare. Och har ett bättre närspel. Så han föreslår att vi spelar Championship Tee. Jag har nyss sett Darren Clarkes fyra scorekort från 2011 när han vann sin enda Major. 68-68-69-70. Så banan kan ju inte vara så himla svår tänker jag. Jo, jo ... famous last words.

Banan är drygt 7200 yards härifrån. 6500 meter. Och missar man fairway är ruffen som sig bör på en sån här linksbana straffande både i det att det är svårt att hitta sin boll och sedan ännu svårare att slå ut bollen i den riktning man har tänkt sig.

Av någon anledning skärper jag dock till mig och inleder med två relativt enkla par. Men när vi kliver upp på trean, ett korthål endast till namnet, känns det lite tröstlöst. Det är 225 meter till flaggan, lite sida mot och greenen ser ut som ett frimärke härifrån. Med lite tur lyckas jag slå en spoon till ett relativt okej ruffläge där jag i alla fall kan chippa mot green. När putten sedan slinker förbi hålet är det sista gången på ett tag som jag känner att jag är riktigt nära par.

Långt och svårt

Banan spelas så lång och svår att jag på flera hål kliar mig i huvudet och undrar hur jag ska ta mig ut till fairway. För jag når inte fram ens med en riktigt bra drive så jag får sikta på ruffpartier som ser minst oländiga ut, och när jag sedan kompletterar det med lite okänslig puttning dröjer det ända till tretton innan jag lyckas göra mitt tredje par.

Inspirerad av denna enorma kvalitetsförbättring gör jag det som Dustin Johnson inte lyckades göra. Slå ut en bra drive på 14 och följa upp det med en riktigt bra järntvåa. Han skulle gå för green, men slog out of bounds och förlorade chansen att vinna mot Darren Clarke. Jag är nöjd med att ha en järnnia in och kunna göra ännu ett par.

Även på 16 tänker jag på The Open-bedrifter. Här slog Tomas Björn tre slag i en bunker 2003 så att Ben Curtis kunde ta en osannolik Major-seger medan dansken nu sannolikt aldrig får lyfta varken Claret Jug eller någon annan Major-buckla. Mitt enkla par är tillfredsställande i den tilltagande skymningen, men inte alls så mycket som paret på sista hålet. En riktigt bra drive i motvinden och en perfekt slagen järntvåa till bakkant green var en härlig avslutning på en härlig runda. Jag har fått så mycket stryk av banan, men jag har älskat varenda sekund!

Slottsnöje

På vägen tillbaka till flygplatsen tar vi en titt på Leeds Castle och den lilla niohålaren intill slottets vallgrav. Banan är sådär härligt charmig som bara en bana i en slottspark kan vara, men med tanke på risken för köer i London-trafiken får vi dock nöja oss med att se den på avstånd och i stället ta en promenad genom slottet som Lady Baillie donerat till en stiftelse så att allmänheten kan ta del av charmen i det gamla normandiska fortet.

I souvenirshopen frestas vi att investera i något av de makalöst fräcka svärden som för tankarna till Game of Thrones. Risken är dock att det blir svårt att ta ett halvannat meter långt svärd som handbagage så den här gången nöjer vi oss med att resa hem med många sköna minnen.

 

Golf in Kent

www.golfinkent.co.uk

Visit Kent

www.visitkent.co.uk

Michael Broström
michael@golfbladet.se
Taggar
kent
london
royal st georges
princes
hever castle
london golf club
littlestone
rye
leeds castle