Golf på hög nivå

2017-12-25

Jag har fått förmånen att bli inbjuden till den världsberömda alpstaden där jetset-gänget lever lyxliv och njuter av fantastisk skidåkning på vintern. Eftersom hotellen inte har samma tryck på sommaren vill man promota sin golf - och vem är väl jag att neka dem den möjligheten. Om det är den tunna luften eller vetskapen om vad som komma skall är oklart, men det pirrar faktiskt lite i magen när jag går de få stegen till hotellets enkla bil, en splirrans ny BMW 750 iL, för transporten till majestätiska Kempinski Hotel.

Allt och lite till?

Kempinski Grand Hotel des Bains, som hotellet egentligen heter, är en pampig byggnad som är byggd ovanpå Mauritius-källan – dit pilgrimer färdades så tidigt som 1100-talet. Idag kan man prova springvattnet i hotellets källare, men man får nog ha religiösa motiv för att gilla den kraftigt järnhaltiga smaken. Hotellet har annars det mesta man kan tänka sig i lyxväg, från de 184 pampiga rummen och sviterna till stjärnkockar i restaurangerna och egen station för skidåkare så att man kan dra på sig pjäxorna och skidorna precis utanför hotellet och dra upp till Piz Nair och kasta sig utför de branta backarna. För min del är jag numera lika ointresserad av svart pist som av svart tee så det blir inte aktuellt.

En uppgradering till ett deluxe-rum känns lite onödigt, jag är ensam och har inte tänkt tillbringa särskilt mycket tid på rummet – och dessutom lär även det enklaste och minsta rummet här vara lyxigare än det mesta jag fått nöjet att bo i, men ska det vara lyx så är det väl lika bra att hålla god min i elakt spel. Så att säga.

Schweiz äldsta bana

Engadine är namnet på dalgången mellan bergstopparna här och dessutom namnet på Schweiz äldsta golfklubb, grundad redan 1893. De firar 125-årsjubileum nästa år och man kunde nästan tro att en anrik klubb i en lite mer fancy del av världen skulle ha lite snobbig attityd, men av det märks ingenting. Tvärtom är alla medlemmar vi träffar väldigt glada och trevliga, och genuint glada att få visa upp sin klubb, bestående av två banor i två grannbyar.

Vi inleder med den nyare skogs- och ängsbanan som ligger i Zuoz-Madulain, en halvtimme från St Moritz och öppnad 2003. Den kraftigt kuperade layouten är inget mästerverk, med en del skumma hål, skarpa doglegs, flitigt förekommande vita pinnar och hög ängsruff som man inte får(!) klippa förrän den blommat klart i mitten på juli. Men vad gör väl det när höjdskillnaderna ger så vackra vyer med de enorma bergen i fonden och det går alldeles utmärkt att scora. Banan är inte jättekort, men eftersom vi spelar på så hög höjd flyger bollen hur långt som helst och en het putter kan ge en riktigt låg score.

Schweiziska tapas

Allra bäst här är dock kiosken efter nio hål. Eller – kiosk är definitivt inte rätt namn för den lilla alpstugan där vi serveras schweiziska tapas. Över kaffet pratar vi om banan och är rörande överens om att en motorsåg och bulldozer skulle kunna göra underverk här, men vi gör det med ett leende på läpparna och alla är lika glada trots att jag nog har lika många poäng som de andra tre tillsammans.

Inrundan har några riktigt fina golfhål, men också ett av de galnaste par 5-hål jag sett någonstans. Från en högt placerad tee finns i princip ingen plats att landa bollen om man inte bombar ut den riktigt långt till en blind platå en bra bit längre ned. Sagt och gjort: drive-järnsex och så chip-enputt för dagens fjärde birdie som annars lätt kunde blivit ett bombsäkert streck.

Chef de table

Efter en iskall G&T i solen far vi tillbaka till hotellet för att fräscha upp oss inför kvällens besök på ett annat av St Moritz ikoniska hotell – Waldhaus Sils. Här har många av Europas intellektuella insupit den sköna alpluften sedan öppningen 1907. Kanske har de också hittat lite av sin inspiration bland någon av vinerna i den spektakulära vinkällaren där det idag finns över 30 000 flaskor!

Några av dem korkas upp och serveras till den kanonad av smaker som levereras på middagen vid hotellets chef de table i köket. I avsaknad av hyfs dissar jag efterrättens vita choklad och genast kommer en mörk chokladdessert som är så himmelskt god att den borde vara ett stående inslag på alla menyer. Överallt i hela världen!

Bra bana för dåligt spel

Trots den korta golfsäsongen här, i allmänhet från maj till september, är de Schweiziska golfarna ganska flitiga och utöver det nybyggda klubbhuset vid Zuoz-Madulain finns också det charmiga och hemtrevliga klubbhuset vid 18-hålaren Samedan. Ett tips jag fått av en bekant med Schweizisk anknytning är att det uttalas sameden, med betoning på första e:et. Jag blir omåttligt populär bland de gamla gubbarna i baren för att jag råkar säga rätt.

Som ”en i gänget” får jag sedan höra den ena rövarhistorien efter den andra om klubben, banan och medlemmarna – många av dem av en karaktär som inte riktigt gör sig i tryck, men en berättelse om en engelsk besökare var ganska passande. Efter en mindre imponerande score utbrast han efteråt:

”Det här måste vara den bästa banan i världen att spela dåligt på. Missar man ett slag så kan man bara blicka ut över de majestätiska vyerna och bergstopparna så spelar scoren ingen roll.”

Härlig natur

Samedan är en riktigt naturskön parkbana där man utan vidare kan hålla med den olycksalige britten. Det är så vackert att man trots bra spel faktiskt har svårt att fokusera på golfen utan i stället tänker mer på den ledsagande medlemmens historier om flera hundra år gamla träd, rävungar som stjäl bollar och det märkligt mjölkvita vattnet i bäcken som slingrar sig fram över banan.

Vi får också höra att Samedan är alpernas bästa bana, och med hela två olika banor att jämföra med så är det svårt att inte hålla med. Många av golfhålen här är riktigt bra och det finns inget hål som är dåligt. Utmaningen består till stor del av att hålla bollen i spel. För det är visserligen brett, men det är mycket vatten i spel och ruffen är så tjock att missar man på fel ställe är det knappt lönt att leta. De relativt platta greenerna är inte supersnabba men jämna och fina.

Avslappnande bubbelpool – NOT!

Efter avslutat värv och en riktigt god biff stroganoff med potatismos tänkte jag lindra en värkande rygg med en stund i bubbelpoolen. Väl tillbaka på Kempinski strosar jag genom korridorerna till spa-anläggningen och får höra att det inte finns någon bubbelpool här!?! Märkligt. Jag tar i stället några varv i swimmingpoolen och skakar på huvudet åt bastubadarnas naturistkultur. Jag får faktiskt en tillsägelse när jag sitter och värmer mig iförd badbrallorna!

Det har blivit dags att packa väskorna och ta tåget tillbaka till Zürich. Förra gången jag var här så bodde jag på Kulm Hotel, men den här gången missade vi den anrika anläggningen som faktiskt lade grunden för St Moritz som skidort. Hotellägaren Johannes Badrutt satt hösten 1864 framför elden med fyra brittiska sommargäster och försökte övertyga dem om hur fint St Moritz var på vintern. ”Ett paradis på jorden” med snötäckt landskap och strålande sol.

Vinterturismen föds

Britterna var skeptiska, men kunde inte motstå det vad Herr Badrutt föreslog: Om de kom tillbaka för en vintersemester i december och inte trivdes skulle Badrutt stå för alla deras kostnader, inklusive reskostnaderna som på den tiden var ansenliga. När de väl kom tillbaka stortrivdes de så mycket att de stannade ända till påsk och så hade vinterturismen fötts.

Sedan dess har mycket hänt, med utveckling av diverse vintersporter och två olympiska vinterspel, 1928 och 1948. För egen del åker jag dock helst hit på sommaren och tar mig an Kulms egen korthålsbana som är riktigt bra. Kommer jag på vintern är risken stor att jag inte kan motstå frestelsen att kasta mig ut i Cresta Run – det halsbrytande kälkracet nedför berget i en isbana med våldsamma svängar. Eller kanske inte …

Michael Broström
michael@golfbladet.se
Kategorier
Golfresor
Golfbanor
Taggar
schweiz
st moritz
samedan
zous-madualin
kempinski