GÖMDA PÄRLOR I WALES

2017-04-30

Vill du också lämna stress och scheman för några dagar? Fyra förvirrade journalister gav sig iväg på en tågresa bland pärlor de brittiska öarna glömt bort. Vad de fann var själsro och vyer de sent ska glömma. Men det gäller att skynda sig, vi pratar om banor naturen snart kan äta upp.

Text: Martin Hardenberger

Vi landar på Heathrow.
Bland puls, stress, businessmän med kavaj och brusreducerande hörlurar. Bland karriärkvinnor som skriker i senaste iPhone samtidigt som de jonglerar en dubbel chailatte. Det är kaos. Vi vill fly.
Häng med när fyra journalister på en flygplats möts för att tågluffa bland Wales gömda golfpärlor.

Vi ska fly västerut. ”Varför Wales?”, undrar du säkert. Landet har ju inga celebra British Open-banor. Vi söker det ofunna. Och det kan också vara sista chansen. Erosion hotar denna vackra kustremsa.

Bellmanhistorien börjar med att jag träffar tysken, holländaren och engelsmannen. Vi är alla på vårt eget sätt vilse. Hur som helst är The Telegraphs Adam Ruck kärnan till resan. ”Mitt wake-up call kom när jag såg på nyheterna, jag tror det var den 4 januari 2014, hur kusten längs Aberystwyth fullständigt slitits sönder. Detta var bara kilometer från där min farfar satte blomkrukor i marken och sakta men säkert byggde en golfbana mellan banvägen och havet”, berättar han.

Adam befarade att golfbanan hans farfar en gång varit med och byggt, Aberdovey Golf Club, hotades av naturens krafter. Kort senare bekräftades Adams farhågor via Facebook. En fotograf lade upp en bild på Aberdoveys 12:e hål där man såg hur greenen dramatiskt halverats och flaggan hängde ut över klippkanten.

“Could be the start of the end. Let’s hope not. Long Live Aberdovey Golf Club”, löd fotografens bildtext.

”Det kändes som att klimatförändringar och erosion hade gått från något avlägset till ett närvarande hot”, säger Adam och fortsätter med att berätta att man förväntar sig att havet kommer att stiga två meter innan århundradet är slut.
”Hur många linksbanor kommer klara sig?”, undrade han och beslutade sig om att visa kollegerna, och därmed världen, sitt kära Wales – innan det skulle vara för sent.

 Vi hoppar på metron och tar tåget från Heathrow till London Paddington. Här lämnar vi stadspulsen bakom oss. Vi byter tåg, passerar Cardiff och är snart i Pyle. Härifrån är det inte många minuters taxiresa, kanske kan man till och med gå, till Royal Porthcawl och resans första runda golf.

Tänk om jag inte får spela?

I takt med att vi närmar oss klubbhuset blir jag allt säkrare på att jag förlagt min slips. Jag har spelat flera av de brittiska öarnas kungliga banor, på vissa har man inte ens blivit insläppt i klubbhuset utan slips, ”tänk om jag inte får komma in, tänk om jag inte får spela”. Men när vi kommer fram blir jag snabbt lugnare. Här kommer varken att behövas slips eller något annat. Vi ska dock äta lunch och jag tar på mig kavajen, mest för att vara på den säkra sidan.

Det är tomt, mörkt och gammalt i klubbhuset. Givetvis har man både lokal lager och stout på fat och tack vare kombinationen med det kulinariska misslyckandet till varm macka får vi en känsla av att vi kommit rätt. Vi ska spela linksgolf på de brittiska öarna. Med allt vad det innebär. Utomhus börjar det regna. På något sätt älskar vi det.

På träbordet framför oss ligger en nött brun bok. Omslaget är i läder och sidorna är bruna i kanterna. Inuti har folk skrivit för hand, varje inlägg är signerat och daterat. De äldsta är så gamla att texten inte går att tyda. Det är en ”suggestions book”. I denna har medlemmarna på Royal Porthcawl lämnat sina förslag till förändringar sedan långt innan den första golfbanan ens var påtänkt hemma i Sverige. Det handlar om allt från klipphöjd på greener till att huruvida man ska tillåta kvinnliga medlemmar. Vi är inte först här om man säger så.

Lagom till vi ska slå ut tittar solen fram. Min tyske kollega försöker lura på oss andra bollar av märket Vice, ett märke hans vänner jobbar med och som han säger ”är lika bra som Pro V1”. Bollarna kastas med ett fnys, lite nonchalant, ner i bagen utan en tanke på att de ska användas.

Vi blir snart varse om att Royal Porthcawl är en utomordentligt bra linksbana. Från backtee krävs längd, men vi väljer att spela en aning längre fram. Här handlar det främst om strategi. Vi tråcklar oss mellan dolda pottbunkrar – eller ja, holländaren är mest i dem – och manövrerar kraftigt ondulerade greener.

Det stora hotet: Stormar

Det är en tuff bana där det gäller att vara rak. Vi får höra att Tiger Woods slagit out of bounds på hål 18 här. Just det lyckades vi att undvika och det var fyra glada journalister som summerade undan över en pint och en påse vinägerschips.

”Såg ni cementkolosserna en bit ut i havet?”

Vår fråga till intendenten var given. Svaret likaså.
Stormen som slog mot Wales västkust 2014 har drabbat banorna hårt. Den utlagda cementen är ett sätt att skydda sig.
”Havet kastade upp både det ena och det andra på banan. Vi hittade en motorhuv där borta”, berättar intendenten John Edwards och pekar mot ettans greenbunker. ”Sedan låg de fyrakilostorsk på treans green”.

Men det är inte att städa upp som är problemet. Tillsammans med att havet sakta men säkert äter sig uppåt land så ställer havssaltet till det. Saltet attackerar gräsrötterna vilket skapar stora problem för banans växtlighet. Klimatet är inte på klubbens sida. Stormarna kommer allt tätare. Man säger sig kunna hålla läget under kontroll om det inträffar en gång per generation, men händer det oftare blir det problem. Man kan snart tvingas flytta flera av öppningshålen.
Detta är synd då de strandnära hålen, med vinden och skräckinjagande vita pinnar som främsta utmaning, kanske är banans bästa.

Efter en natt i mysiga Soundersfoot fortsätter golfen på Tenby Golf Club, Wales äldsta golfbana. På flera sätt märks åldern av. Redan på ettan – vars upphöjda tee är så nära restaurangen att de som äter sin soup and sandwich förmodligen känner av doften från mina redan blöta golfskor när vi slår ut – har vi en siktpinne. Och sedan blir det bara fler och fler och fler. Vi inbitna och seriösa golfare känner någon slags blandning av charm och frustration. Signaturhålet, nummer fyra, är typexemplet.

Den majestätiska utsikten kombineras av både blint utslag och inspel. Vi frustreras, våra förfäder älskade elementet av överraskning. Detta är en golfbana som kastar oss tillbaka till en annan tid, hål korsar varandra till höger och vänster, men vi måste älska det.

Ingen solsemester

Men också Tenby kan snart vara ett minne blott. Hål nummer 12 är en lång och mycket vacker par trea som spelas över en skräckinjagande ravin. Men utslagsplatsen är på väg bort. Efter stormarna 2014 placerade man här, precis som på Porthcawl ut skydd mot naturens krafter. Man lade ut stora stålburar fyllda med sten för att dämpa vågornas kraft. 50 000 pund investerades i en 70 meter lång sköld.

”Det fungerade bra i vintras, men vi behöver 700 meter, inte 70”, säger intendenten David Hancock kritiskt.

Efter en blöt runda äter vi en bit paj, dricker en lokal pint. Samtidigt ser vi några av klubbens 120 juniorer svinga loss på drivingrangen. Det ser lovande ut. Men var ska de spela?

Walesisk engelska är i stort sett obegriplig. Nästkommande dag ska vi spela 36 hål, och med det rådande vädret kan det vara minst sagt jobbigt. När jag får höra att vi ska bo på ett hotell vid namn Pen Elegance känner jag mig relativt säker på att få den perfekta uppladdningen i form av några timmars djup sömn. Det är inget hotell. Det är en pub. Vi ska bo på Penhelig Arms.

Här finns en bra restaurang, men i det stora hela byts sömn ut mot pints. Det är trevligt, vi lär oss fraser som Croeso y Cymru, och den tilltänkta uppladdningen blir inte riktigt av.

Från vår pub är det bara två minuters härligt gungande tågresa till Aberdovey. Tåget stannar bara ett par meter från den kanske finast manikyrerade banan under vår resa. Restaurang med vacker utsikt över banan och härliga detaljer som snäckskal på gångarna kombineras med fin traditionell links och såphala greener. Men på nytt hotar dock naturen banans existens.

Även här symboliseras det av en pittoresk par trea som hotas, på nytt nummer 12. Här har man dock byggt om det minst sagt kustnära hålet från grunden – ett bygge som kostat hela 160 000 pund. Men det är vackert, ett nytt signaturhål och det känns som att man fått utdelning på investeringen.

Efter en hygglig curry tar vi bagen på ryggen och hoppar på nytt på tåget. Tågluffandet bland gömda skönheter för oss härnäst till Harlech och Royal St Davids Golf Course – en inledningsvis blek upplevelse men som växer allt eftersom. Slottet och ett nedlagt superhotell vaktar banan inåt land och ut mot hav sanddyn efter sanddyn. Här utgör naturen inget hot, men den storslagna (och relativt nedgångna omgivning) talar om drömmar som aldrig slog in. När vi puttar på 15:e green och så småningom njuter av utsikten på 16 undrar vi hur det kunde bli så…

Golf i Wales har varit lite av en medelklassens fånge, turismen har mycket på grund av att man aldrig varit British Open-värd aldrig blomstrat och här ser vi resultatet; en av många förstklassiga banor som aldrig fått den uppmärksamhet den förtjänat. Potentialen finns men folk har aldrig velat betala de stora pengarna. 

Här firade George Harrison sin bröllopsnatt

Efter ronden blir vi varse om att hitta boende nära Harlech är svårt. Multimiljonshotellet som lagts ned är som bekant stängt. Vårt val blir därför en 20 minuters bilresa till Portmerion – ett ställe väl värt en taxiresa. Detta är en semesterby som konstnären Clough Williams Ellis inspirerad av italiensk arkitektur byggt av diverse material han köpt och fått till skänks. Det hela ligger vackert beläget vid Afon Dwyryd (ja, en flod).

Av en slump hamnar jag samma svit ”Watch House” som Beatles-gitarristen George Harrison valde för att fira sin 50-årsdag, eller nej, han fick ju inte bo här. Faktum är att han hänvisades till ett annat rum då det fanns en risk att falla ned för det branta stup som är precis framför huset.

Ja, beatlarna partade väl ganska hårt… Hur som helst säger väl Harrisons val av plats något om de storslagna vyerna?

Walesisk golfs omslagsflicka

Efter en lyxig middag på hotellet väntar nästa morgon avslutningen på vår resa; Nefyn – Wales eget Pebble Beach. Jag har spelat den amerikanska pärlan, vi är kanske inte riktigt på samma nivå här men det är inte långt borta. Lägg till det faktum att du bara betalar 50 pund så är det ett av de bättre kap du kan göra.

Nefyn är ingen klassisk linksbana, det är inte heller den mes tekniskt avancerade bana. Men att påstå att den är dramatisk och vacker är en underdrift. Det faktum att du slår ut från ett fyrtorn säger det mesta, precis som det att du kan pausa på en pub som endast nås från via golfbanan eller med båt. Adam ler efter att ha fått visa oss denna bana.

”Detta är walesisk golfs omslagsflicka. Slå ut från fyren, se sälarna sola, ta en pint på puben på stranden och slå bollen över ett blåshål i fairway. Hade Spielberg varit en golfarkitekt är det så här han hade designat sina banor”, säger han. 

Banan är inte bara vacker. Den är svår.
Och det är här även tyskens bollar tar slut.
Det är alltså dags att bege sig hemåt.

Vi tar oss med bil till Bangor. Därifrån tar tågresan till London en timme.

Förskräckt ser mig omkring i myllret undrar om det någonsin tar slut. Är det alltid så här mycket folk på Heathrow? Var är de på väg? Har de på sig de där brusreducerande hörlurarna för att de lyssnar på musik, eller är det helt enkelt bara för att stilla nerverna och för att komma bort från kaoset? Vill de också fly till Wales? Vet de vad vi vet? En flygning och två timmar senare sitter jag i mitt krypin och filar på exakt vad jag ska berätta om denna resa längs de okända pärlornas kust.

Budskapet är i alla fall enkelt; ta chansen medan den finns.

 

Fredrik Richter
richter@golfbladet.se
Kategorier
Golfresor
Golfbanor
Taggar
wales
aberdovey
nefyn
royal porthcawl
royal st. davids