I STENSONS FOTSPÅR

2017-06-22

Det hela började 1860 på en pub vid namn Red Lion Inn. Länge fick Sverige sedan vänta på sin första ”Champion Golfer of the Year”. Följ med i Henrik Stensons och Old Tom Morris fotspår.

Text: Martin Hardenberger

Foto: Getty Images

Jag rycker de tunga gardiner åt sidorna, solen ligger lågt och det glänser i det silvriga havet på det där sättet som det bara gör på de brittiska öarna efter att storm förvandlats till solsken. Mellan hotellrummet och havet ligger Royal Troons 17:e. Det mäter 202 meter och för snart ett år sedan slog Henrik Stenson där sitt livs viktigaste järnfyra – ett slag som skulle ändra historieböckerna för alltid.

I dag är där ingen publik. Men gåshud får vi bara av utsikten från det aningen slitna hotellrummet. Det är som om båda talar om svunna tider.

 

The Marine Hotel i Troon är en riktig klassiker. Det är här spelarna sedan urminnes tider bott när de spelade The Open Championship, och det är precis så där sunkigt mysigt som hotell vid de klassiska skotska brukar vara. Maten är dålig, ölen smakar som att samma fat använts sedan 80-talet och det är precis som att allting du tar på är lite fuktigt.

Vid ankomsten föregående kväll hade vi bjudits på en smörgås med en blandning av räkor som aldrig sett friskt vatten och avokado som aldrig sett sol. Nachochipsen (som är jämförbara med budget-Eldorado) fick således bli huvudföda och bränsle inför vad som komma skulle. Men på något sätt så trivs vi i alla fall som fisken i vattnet. Vi ska gå i Henrik Stensons fotspår.


”Welcome to links golf”
Hela stället andas historia och tradition. På hotellväggen hedras forna hjältar Vi lär oss att amerikaner vunnit här sex gånger i rad. SEX GÅNGER! Men både för svensk och amerikansk del kunde historieböckerna sett annorlunda ut. Detta blir vi också påminda om när vi checkar in på hotellet, vars foajé vetter ut mot 18:e green där dramatiken så många gånger utspelat sig. Tavlorna och tidningsurklippen hänger huller om buller och vi fastnar framför en speciell, en artikel från 1997.

”The court Jesper set to conjure title victory”, lyder rubriken.

Med en runda kvar ledde Jesper Parnevik The Open, men han lyckades inte trolla hem segern – och Sverige skulle istället få vänta länge på den där första manliga majorsegern. Och som om inte det vore nog tilldelas vi Justin Leonard-sviten, döpt just efter amerikanen som spurtade till sig segern 1997.

Det är inte tal om att värma upp. Det är ju ytterst sällan det på de gamla skotska linksbanorna. Och efter att inte överhuvudtaget ha slagit särskilt många slag de senaste veckorna var det således aningen skakigt när vi på ettans tee, på en av världens erkänt svåraste banor, försökte hitta den där atletiska hållningen klubbpron på hemmaplan alltid efterfrågar.

Som tur är – tyckte vi i alla fall då – var det medvind på ettan.

Jag tror jag slår ett bra utslag, bollen ser ut att landa mitt i fairway. Men när jag kommer fram är den inte där. Jag börjar leta i ruffen när jag hör min skotske spelpartner ropa.

– Welcome to links golf! Han har hittat min boll i en liten pottbunker 40 meter längre fram, precis till vänster om fairway. Bunkern är två meter bred, och känns lika djup. Bogeyn är ett faktum.

Att besöka Royal Troon är som att gå på golfmuséum. Klubbhuset andas golfhistoria, hela byarna andas golfhistoria. Faktum är att om du beger dig till den här delen av Skottland kan spela golf non-stop längs stranden i hela 24 kilometer genom att spela några hål på varje klubb, och bara i byn Troon hittar du sex golfbanor. Av alla dessa banor är en markant svårare än de andra; Royal Troon.

Jag får snart veta att de första nio hålen nästan alltid spelas i medvind. Sedan ska hål 8, ett av världens mest kända par 3-hål, ”Postage Stamp” klaras av innan de erkänt svåra sista nio väntar. Och de är in i vinden. En svårighet vi minst sagt ska få erfara.

Den enes död den andres bröd
Som ni förstår är Ayrshire-regionen något av ett golf-Mecka. Men trots pärlor som Royal Troon och Prestwick har man ekonomiskt sett fått det allt tuffare de senaste åren. Det är inte lätt att begripa varför. Mycket av svaret stavas Ryan Air och Sverige.

För en tid sedan flög budgetbolaget direkt från Stockholm till Prestwick.

– Det var svenskar överallt, verkligen överallt, det kvittade vilken banan du besökte. Det funkar ju så att när du åker på golfsemester så väljer du en topp-bana och letar sedan efter några billigare alternativ att komplimentera den ronden med, säger Jamie som gör oss sällskap under ronden på Troon.
Men så slutade Ryan Air att flyga från Sverige.

– Just Troon och Prestwick går det ingen nöd på, men det har påverkat ekonomin här enormt, förklarar Jamie.
I dag är det Edinburgh eller Glasgow som gäller, lite längre ifrån och hundratals banor att konkurrera med längs med vägen. Och mer närliggande banor har tagit över närningen.

Bara för att det är medvind så är inte de första nio på Troon lätta. Underlaget är stenhårt och vi pratar ingen hårfönsmedvind. Det blåser storm.Det går helt enkelt inte att landa bollen på green denna dag. Jamie, som är hemmaspelare, ger oss rådet att putta allt som är mindre än 60 meter från green.

Han har framgångsreceptet.

Det åttonde hålet – Postage Stamp – är ett av världens mest omskrivna par 3-hål. Det är också det första som inte spelas i medvind. Hålet är 120 meter kort. Men förrädiskt svårt. Det spelas nedför och det är inte för inte som det fått sitt namn. Det känns verkligen som att du siktar på ett litet frimärke, ett Postage Stamp, vackert inramat av Atlanten.

Dessutom; missar du höger, vänster, lång eller kort så är du åt råttorna. En dubbelbogey inkasseras.

Om nu detta var svårt var det ingenting mot att spela de sista nio hålen i hård motvind. Aldrig tidigare, inte ens när jag hade äran att få spela Augusta National, har jag känt mig så chanslös. Det är bara att slå fast; mot naturens krafter har människan inget svar.


Vill ha haggis och whisky
Sönderblåsta och möra satt whiskyprovningen på The Jar som ett smäck efter ronden. Whiskyprovning har blivit superpoppis i det lilla samhället som faktiskt inte har särskilt mycket lokalproducerat att komma med. Men i den lilla, kanske 20 kvadratmeter lilla butiken, handlar samtalen om två saker; whisky och golf. Och de två gör sig väldigt bra tillsammans. Vi får berättat för oss hur butiksägaren lurat på jänkare allt för dyra whiskyflaskor, får prova allt från rökigaste Laphroaigen till det nättaste du kan tänka dig.

Royal Troon Golf Club bildades 1878.
Vad vi ska vara med om nästa förmiddag är något helt annat. Dundonald Links är en modern golfbana ritad enligt konstens alla regler.

Den står som värd för Scottish Open i sommar och älskas av tourspelarna för hur den är rättvis, i fint skick och hur ”vad du ser är vad du får”. Vi hittar också en hel del risk and reward-hål.

Den är helt enkelt ganska rätt fram, inga krusiduller. Kanske är det också därför jag inte är lika betuttad. Men så är jag ju inte heller något tourproffs. Vill du spela en riktigt bra tävlingsbana så spela för all del Dundonald.

Det är fin upplevelse, men inte vad jag är ute efter när jag letar resmål för en historiespäckad golfsemester i linksgolfens hemland. Den saknar egenheter, de där charmiga bristerna, de blinda slagen och bunkrarna med konstiga namn. Det här är en bana med drivingrange, pitchingreener och där du kan äta energikakor och dricka sportdryck efter nio hål.

Det är inte därför jag åker till Skottland. Jag vill ha haggis och whisky och se Atlantens ondska i vitögat. Faktum är att jag när jag når tågspåren och ser över till Western Gailes redan längtar efter banan vi ska spela senare samma eftermiddag.


Resans bästa upplevelse
Western Gailes ligger på maximalt två minuters bilfärd från Dundonald. Vi skulle likagärna bara kunna hoppa över staketet. Men vi går in i en annan värld, och kanske resans bästa upplevelse.

Vi byter också 2003 mot 1897.

Skillnaden är astronomisk. Smaken är som baken och jag säger inte att det ena är bättre än det andra, men redan på parkeringen – efter att ha kört över järnvägen och rattat bilen 100 meter in på en väg som knappt rymmer min egen lilla Ford – blir jag direkt kär i den här platsen. Vyerna, färgerna och havet. Det stripiga härdade gräset som vajar i vinden.

Klubbhuset är litet och gammalt, skulle vi vara hungriga hade de serverat de där klassiska brittiska (ganska smaklösa) mackorna och den tillhörande grönsakssoppan som oftast inte heller är särskilt god.
I baren finns tre sorters öl på fat och sprit på pump. Det behöver inte vara av intresse, men alla som varit i ett gammaldags klubbhus på de brittiska öarna vet vad jag snackar om. Allt är som det ska.
Hjältar från tidigt 1900-tal pryder väggarna och shopen är 20 kvadratmeter stor.

Väl ute på banan byts upphöjda greener med platå och inspel där höjd premieras mot greener nedbäddade i grytt och kortare inspel där träffyta och innebörden av att slå från fairway är monumental. Ingen fairway är lika med noll spin och en boll över greenens bakkant.
Western Gailes är en strategens och finlirarens bana. Du måste ha spelat några rundor här för att veta hur du ska ta dig an uppgiften – i alla fall om du vill göra mer än bara njuta av den sagolika utsikten.


Braid gjorde ett gott jobb
Efter en natt på The Gailes Hotel – som egentligen inte har så mycket mer än god sömn och en stadig pint att erbjuda – bär det av inlands och till The Irvine Golf Club. Banan är en kortare och ganska annorlunda upplevelse medan klubben är gammal och anrik. Här spelade legendariske bandesignern James Braid bland annat tillsammans med Tom Morris och Harry Vardon. Deras namnteckningar finns i klubbhuset och bara att se dem är värt besöket.

Att klubben grundades 1887 märks på flera sätt. Drivingrange är inte att snacka om och det där med att hitta självförtroendet vi tror blåste bort någonstans i Troon kan vi i alla fall de första hålen helt glömma. Det är ordentligt tajt mellan hålen och den som är lite vild med drivern riskerar med ett vint utslag att träffa andra golfare på flera av de första hålen.
Och det finns ju en logik i det. 1887 slog man inte lika långt, och därför inte heller lika snett. Efter ett par hål lugnar det dock ned sig och vi kan utan att ha knockat någon andas ut. Vi hittar flera korta par fyror som går att nå på ett slag – men oj vad det kan kosta.
Och det där med par fyror, det är galet många. På Irvine Golf Club hittar vi bara två par treor och inte en enda par femma. Trots detta känns banan inte alls tjatig eller enformig. Inte en av de 16 par fyrorna är den andra lik. Legendariske spelaren och banarkitekten James Braid har gjort ett gott jobb.

Skottlands bästa fish and chips finns på Wee Hurrie Inn i Troon. Därför blir det en ny sväng om den gamla byn på vägen till resans ur ett historiskt perspektiv viktigaste rond; den i Prestwick.

Året var 1860 när Old Tom Morris och hans vänner på Prestwick Golf Club satt på puben Red Lion Inn, bara runt hörnet från klubben. De bestämde där och då att en tävling behövdes för att komma fram till vem som faktiskt var bäst på golf. Det investerades i ett rött läderbälte med silverspänne som skulle gå till den som lyckades ta sig runt klubbens tolvhålsbana på minst antal slag, och några månader senare spelades The Open Championship för första gången. 156 år fick Sverige vänta på att få sin första Champion Golfer of the Year.


Något större
När vi kommer till detta klubbhus där allt började hänger en stor affisch i shopen. Den föreställer Henrik Stenson, och den är signerad av supersvensken.

Jag brukar inte tycka om att spela ensam. Men denna tidiga vårdag spelar jag ensam, men samtidigt inte. När jag, efter att inne i klubbhuset med egna ögon ha fått se det där bältet och The Claret Jug, först får berättat för mig av startern hur det mycket annorlunda första hålet (ett av många av sitt slag) ska spelas och sedan på ett plakat vid första tee också kan läst om det stiger pulsen.

Det var här allting började. Hade inte Old Tom och hans vänner satt sig på Red Lion Inn är det så mycket som aldrig hade hänt. Saker och ting får nytt perspektiv. Henrik blir en i mängden, men bedriften ändå så mycket större.

Tom Morris föll på målsnöret den första gången man spelade tävlingen men vann sedan fyra titlar. Hans son Young Tom Morris vann också han fyra gånger – de bådas segrar skedde inom loppet av tolv år. Och kanske är det de två som haft störst betydelse av alla för The Open Championship.
Tävlingen ställdes in 1871 efter att Young Tom Morris vunnit tre gånger i följd och därför fått behålla det bälte man tidigare spelat om. Man saknade ju ett pris – och då gick det ju inte att spela.
Sedan tillsattes The Claret Jug, golfvärldens mest eftertraktade bägare.

När man 1872 åter tävlade vann Young Tom för fjärde och sista gången innan han kort senare gick bort. Hans fru hade efter en tids sjukdom lämnat honom för himmelen, och det gjorde den unge Tom Morris så ont i själen att han kort senare följde henne. Då hade fortfarande inte Prestwick stått värd för sist sista The Open (1927).



144 år efter att Young Tom Morris klätt sig i sin tweedrock, sett sig i spegeln och gett sig ut för att vinna sin sista The Open blev det Henrik Stensons tur.
För ett år sedan förberedde sig en svensk, bara ett par kilometer bort, för vad som senare skulle omskrivas som tidernas bästa duell.
– Innan jag lämnade huset för att ta mig till banan den söndagsmorgonen såg jag mig själv i spegeln. Jag sa till mig själv att ”Det här är din tur, du klarar av det här, det är meningen att de ska ske så gå ut och vinn”, säger Henrik Stenson.
Jesper Parnevik satt hemma och höll tummarna.

Fler majorvinster eller inte, en sak är i alla fall säker. När The Marine Hotel i Troon till hösten renoveras kommer en av de nya sviterna för första gången att döpas efter en svensk och på Prestwick Golf Club några kilometer bort finns Henrik Stensons namn redan på samma plakat som Old Tom Morris.
Det var här det började, och det var här historieböckerna skrevs om.

Martin Hardenberger
mhardenberger@gmail.com
Kategorier
Golfresor
Golfbanor