LINKS LOVERS WELCOME!

2017-05-24

Aberdeen är Europas oljehuvudstad, men med sjunkande oljepriser blir golfturister allt viktigare. Tur då att man kan erbjuda golfupplevelser i världsklass - även för den som inte har Trumps miljarder och kan skapa ett eget golfparadis.

Vår resa går den här gången till Aberdeen och på flyget från Köpenhamn skämtas det lite om att vi har tur som fick flyga eftersom den dystra stämningen i oljebranschen gör att morgonflighten ställs in lite då och då "av tekniska skäl". Den korta flighten är inte värst bekväm i den lilla och skakiga SAS-kärran, men vi landar tryggt, letar upp hyrbilen och rullar norrut, mot Cruden Bay.

Här har golf spelats i någon form i hundratals år, och en bana lades ut av självaste Old Tom Morris 1899. Den bana vi spelar är i största utsträckningen från 1926 och är en makalöst fantasifull och njutbar skapelse signerad Herbert Fowler och Tom Simpson. För några år sedan transformerades också banans svagaste hål, nian, till en skönhet med utslag på banans högsta punkt och vidsträckta vyer som nästan gör det svårt att fokusera på golfen. 

Den inspirerande variationen imponerar mest på Cruden Bay, där rena linkshål blandas med hål på klippkanter, blinda utslag, nedsänkta greener och sanddyner som är mästerligt utnyttjade.  Favorithålet är sexan, ett par 5-hål där en slingrande bäck, djupa torvade bunkrar och djärva unduleringar gör att den som vill stjäla ett slag från banan får tänka sig för. Att hålet också syns i panorama från det högt placerade klubbhuset skadar inte heller.

Hela banan är en njutning från start till mål, men avslutningen är kanske mest minnesvärd för det vansinniga femtonde hålet. Eller vad ska man säga om ett par 3-hål som är 180 meter långt, spelas dogleg vänster och är helt blint från tee. Crazy. Crazy good! Betydligt enklare är niohålaren St. Olaf, som är en perfekt uppladdning före lunch eller avslutning innan man lämnar klubben.

Liten och billig eller stor och dyr?

För den som vill ha närhet till Aberdeens nattliv är Malmaison ett utmärkt alternativ, om än lite av den moderna designen kunde ha bytts mot lite färre trappor i den labyrint som måste passeras på väg till rummet. Hotellet har spa, men ett bad i det klassiska karet med lejonfötter fungerar lika bra. En promenad  in till en indisk restaurang passar perfekt i den sista kvällssolen. Servicen på Cumin Tandoori är av den lite mer burdusa, men vi har hur kul som helst och skrattar högt flera gånger åt servitörens skämt.

När morgonen gryr lovar väderprognosen klassiskt skottlandsväder med massor av vind och lite regn från sidan. Vi avskräcks dock inte utan kör den korta sträckan till Balnagask. Det här är inget mästerverk signerat någon världskänd arkitekt, men för femton(!) pund får man en klassisk linksbana utlagd vid hamninloppet med vyer ut över havet och de många ankrade oljefartygen som väntar på en uppsving i ekonomin.

Det här är en kommunal bana och starterhuset är en måttligt imponerande barack, men med två riktigt pratglada skottar som ger tips och råd. Visserligen mest, "slå långt och rakt", men ändå. Hålen är utlagda på ett rejält kuperat markområde där halvset i bärbagen är en grymt bra idé. Och även om det är varierande kvalitet så är de bra hålen betydligt fler än då mindre bra, och golfupplevelsen långt mycket större än prislappen skvallrar om.

Efter rundan kör vi till Royal Aberdeen, en av världens äldsta golfklubbar och med aristokratisk känsla redan när man anländer. Som gäst får man inte riktigt samma behandling som medlemmar och vi fick ingen förståelse för vår idé om att slinka ut före vår bokade starttid eftersom det ändå är tomt.

– "Sorry, sir. It's all member's times until 2.30 PM", säger ynglingen i shopen och kan inte bevekas med argument om att det bara står fyra bilar på parkeringen. Inklusive vår egen. I stället sätter vi oss och äter en lång lunch och språkar med andra gäster och en vilsen medlem som hamnat i baren. Det är så trevligt att vi helt plötsligt får bråttom och får rafsa ihop grejerna och gå upp på ettans tee och skicka ut en drive i motvinden, rakt ut mot Nordsjön.

Balgownie Links nämns ofta som en av världens bästa golfbanor. Och det är svårt att argumentera med det rent objektivt, men subjektivt gör den mycket hårda vinden och det faktum att det regnat i princip varenda dag i över ett halvår. Ruffen är så frodig att den sväljer bollar titt som tätt och sannolikt skulle göra det omöjligt att hitta både bagen och kortväxta spelkamrater som irrat bort från fairway.

Golfhålen är dock enormt vackra i det magnifika linkslandskapet med höga sanddyner och böljande linjer. Tyvärr har någon smällt upp ett vindkraftverk bara några tiotal meter från 14:e tee. Ett vansinnigt helgerån och ett tecken på att de som bestämmer sannolikt inte är golfspelare - och definitivt inte medlemmar här.

Med 36 hål i benen och huvudet snurrigt av all vind finns inga tankar på att gå ut på stan och rulla hatt. I stället blir det hotellets utmärkta brasserie som får stå för maten, som är både god och serveras i stora portioner. Lite synd dock att de inte kan hälla upp Guinness lika bra som de kan blanda G&T.

Norrut mot Moray Firth

Det är dags att rulla norrut mot Fraserburgh. Här finns Skottlands allra första fyrtorn och fiskebyn innehar ett föga eftertraktat rekord i vindstyrka, makalösa 64 meter per sekund - vilket passerat sjätte Orkan-steget på Beaufort-skalan. Det är dock inget vi oroas av den här dagen som börjar med nästan total stiltje och gör att den tjocka dimman inte lättar förrän en liten bris tilltar framåt lunch.

Så dags har vi lyckats ta oss runt Fraserburghs golfklubb med lika delar banguide och chansning på åt vilket håll vi ska slå. De utlovade magiska vyerna från utslagsplatser och greener uppe på de höga sanddynerna får vi klara oss utan, men flera riktigt starka golfhål och ett utmärkt skick imponerar desto mer.

Klubben grundades redan 1777, men dagens Philorth Links lades inte ut förrän 1891 och är en James Braid-bana där det känns som att hålen ligger där naturen tänkt att de ska vara och som brukligt för Braid är det relativt enkelt i några hål tills man invaggats i en falsk trygghet och sedan blir överkörd av utmaningar som man inte är golfspelare nog att klara av.

Närmaste grannby är Inverallochy, och här finns en bana som är från 1888 där inte mycket har förändrats sedan dess. I det mycket anspråkslösa klubbhuset är stämningen i klass med den iskalla Guinness som tröstar när förmiddagens score från Fraserburgh summeras. Medlemmarna berättar hur deras bana ska spelas; med stort mod på vissa hål och ännu större försiktighet på andra hål.

Den platta och föga imponerande inledningen följs av några riktigt fina linkshål med bra höjdskillnader som ger underbara vyer över banan och havet. Spelmässigt är det klassiskt nio hål ut och nio hål hem. Den böljande linksmarken ger intressanta lägen och det är inte helt enkelt att scora, trots att vinden fortfarande inte friskat i som de första två dagarna. För att vara en så liten landsortsbana är skicket dock imponerande, främst de jämna och fina greenerna.

Vid incheckningen på Kilmarnock Arms uppmärksammas att det är födelsedag, och inkvarteringen i annexet  på andra sidan gata är ingen nackdel med riktigt fina rum och lyxiga badrum. Efter uppfräschning serveras en traditionell skotsk haggis följt av utsökta lammracks och en mäktig dessert med mörk choklad. Trots ännu en lång dag hinns också lite firande med i hotellets bar, där härlig livemusik spelas av ett gäng som alla sedan länge börjat hämta ut pension och där textraderna bytts mot mer ekivoka versioner än i originallåtarna.

Vilken soppa

Lilla Cullen Links, den mest nordvästliga banan på vår lilla odyssée genom Aberdeenshire och ligger alldeles intill Moray Firth.  Hålen på klippkanten högt över havet är lite luriga, men har sköna vyer och det är kul att se delfiner leka i vattnet. På linkslandet intill stranden är det lite kors och tvärs på Old Tom Morris gamla layout, och man får navigera runt enorma stenformationer som är vackra, men ack så ovänliga mot en vit liten boll.

Med par 63 och bara ett par 5-hål är det föga överraskande ett vasst järnspel som krävs för att scora. Å andra sidan behöver man inte plita ned par och birdies på scorekortet för att njuta av den här lilla pärlan. En snabb lunch i klubbhuset hinns med och det blir så klart byns specialitet, Cullen Skink. Det här är Skottlands svar på amerikanarnas chowder och fransmännens bisque. Definitivt värd att prova för den som gillar en mustig och mättande fisksoppa.

Nästa anhalt är Peterhead. Och nu är det tur att vi kommer i god tid för man kan inte parkera vid klubbhuset utan måste ta bron över Ugie. Idén att hyra elvagn är god, för banan är rejält kuperad och det är skönt att få bogseringshjälp i uppförsbackarna. Många hål i början saknar riktig linkskaraktär och har mer seaside-känsla, men det förtar inte mycket av nöjet. Värre är de djupa ruffar där det är svårletat och sedan lika svårt att slå sig därifrån om man råkar hitta sin boll.

Spelmässigt är Craigewan Links, ursprungligen signerad Willie Park Jnr redan 1892, en vindutsatt bana där den som kan hålla bollen lågt har stor fördel. Det är bra rull och inte alltid helt lätt att tvåputta om man råkat hamna på fel ställe. Tacksamt nog blir det ändå några birdies, bland annat efter en löjlig chansning på 17 där utslaget lite turligt studsar in på green och sånär levererar en eagle.

In i dimman

Sista natten i Skottland tillbringas på Buchan Braes Hotel, placerad på en före detta RAF-flygbas. Rummet är lite alldagligt, men maten är desto mer imponerande. Trots att den ordinarie kocken är ledig serveras vi en utsökt måltid som lätt platsat på vilken stjärnkrog som helst, ackompanjerad av en service i samma klass.

Efter en väckning av ett skimrande gryningsljus laddar vi med en rikigt god frukost av typen "full scottish", med allt från ägg och bacon till små korvar och blodpudding. Energin behövs för det har sannerligen inte varit någon viloresa och sista rundan spelas på den inte särskilt kända, men desto mer imponerande, Newburgh on Ythan Golf Club, bara en halvtimme från flygplatsen i Aberdeen.

Här är det återigen dimma och klubbens regel är att man inte får slå ut om man inte ser fairwaybunkrarna på ettan. Vi skymtar dem, slår ut och börjar gå, varpå riktig tjocka rullar in och vi knappt ser handen framför oss. Vi får helt sonika stå och vänta på att få i alla fall en liten idé om åt vilket håll greenen finns och efter en stund lättar det så att vi kan spela vidare.

Första nio hålen spelas uppför och nedför en kulle och är mer park- och hedbana än links - om än med djupa bunkrar och vassa gorse-buskar. När vi slår ut på tian har solen tittat fram och avslöjar ett plattare område där hålen verkligen andas links från början till slut. Några bra slag värmer lika mycket som den gassande solen när vi svalkar strupen med en kall öl på det stora och moderna klubbhusets terrass.

I bilen på väg mot flygplatsen håller vi tummarna för att oljepriset inte sjunker ytterligare. Ett kort direktflyg till Aberdeen är guld värt för linksälskare. Och eftersom Trumps omtalade superbana inte hanns med den här gången så är det bara att åka hem och börja spara ihop till ett nytt besök i Aberdeenshire.

Michael Broström
michael@golfbladet.se
Kategorier
Golfresor
Golfbanor
Taggar
skottland
aberdeen
cruden bay
cullen
newmachar
newburgh
fraserburgh
balnagask
malmaison