MED HAVSUTSIKT FRÅN ALLA HÅL

2017-09-12

Det är inte svårt att förstå Cynthia Dyes dröm.
Hennes farbror är en av tidernas mest erkända banarkitekter och här hade hon ett landskap hon bara kunde fantisera om till sitt förfogande. Nu skulle hon göra sig ett eget namn. Det tog 14 år för drömmen att slå in.
Men den som väntar på något gott …

Text: Martin Hardenberger

När vi vaknar upp denna vårmorgon förstår vi med en gång varför kustremsan en timmes bilfärd norr om Lissabon kallas Silverkusten. När vi tittar ut genom matsalen på Marriot-hotellet i Praia D’El Rey glänser havet bländande nedanför klipporna.

Det är en paradisisk vy som möter oss. Glittrande sanddyner följs av ett stup och en hundra meter bred vit sandstrand. Till vänster ser vi fiskebyn Peniche, ett surfarmecka där VM hållit och där man mätt upp världens största våg. Vi får berättat för oss att de stora vågorna kommer tack vare ett flera tusen djupt hål någon kilometer ut till havs, när vattnet sugs ned där bildas jättevågorna –en sådan våg mätte 23 meter när amerikanen Garret McNamara satte för högsta surfade våg.

Det är också därför nästan ingen badar, havsvattnet är både kallt och väldigt strömt.
Men vi är varken här för att surfa eller bada.

När vi efter frukosten går ut till hotellets pool, som ligger framför hotellet och med utsikt över havet, ser vi till höger om oss golfbanan Praia D’El Rey. Banan, som öppnades 1997, ligger där och väntar likt en blomma som väntar på att plockas.

 
Det är en fröjd att kunna ladda upp med en simtur i den femstjärniga resortens havsnära pool, och faktum är att vi av alla de 177 rummen fått ett med terrass mot tolvans green, kanske går det att smyga ut för lite kvällschippning senare… Praia D’El Rey är en omväxlande och mycket trevlig historia. Från klubbhuset tittar vi ut över hål 10-12 som spelas rakt ut mot havet. Det ser mycket inbjudande ut, vackert och inte heller överdrivet svårt. Det ser ut att kunna bli en trevlig runda.

Men vi ska snart bli varse om att kort inte behöver vara lika med lätt.

Efter att – lite som på Barsebäck – ha växlat knepiga hål genom trädridåer med klassisk linksgolf har vi läxats upp i golfstrategi. I korthet hade drivern gjort sig bäst kvar i bagen.

På Praia D’El Rey är det bra mycket viktigare att vara rak än lång, men samtidigt lurar arkitekten Cabell B. Robinson dig gång på gång att dra fram den stora släggan.

”Åh, den här par fyran kan jag nå”, tänker du och vips så är bollen borta.
Faktum är att banan är en utmaning för alla kategorier spelare, låghandikappare så väl som nybörjare. Detta tillsammans med enastående havsvyer gör banan till en mycket trevlig upplevelse.

Protester och prioriterade biologer

Rundan på Praia D’El Rey är lite av en uppvärmning inför den egentliga anledningen till vårt besök på silverkusten.

Vi har fått äran att delta på öppningen av Cynthia Days West Cliffs, en bana som hypats i stort sett sedan de första planerna lades fram under tidigt 2000-tal. Denna bana på Óbidos klipphällar, 18 hål där samtliga har havsvy, skulle bli hennes stora mästerverk. Det skulle vara det här golfare i många år framöver skulle komma ihåg henne för.
Men sedan hände något. Eller rättare sagt; inget hände.

”Under processen så var där en del problem. Där var en del motstånd mot bebyggelsen och det är också därför vi fick göra den så minimal”, säger Cynthia och förklarar att den landplätt man tillslut fick tillstånd att bygga på är inte bara är den bästa utan också den minsta hon någonsin byggt en bana på.
De 24 hektaren kan jämföras med grannbanans 50.
”Vi fick hålla en ganska hård ton. Det var hela tiden begränsningar, och sedan fick jag svara med mina krav. Det var svårt för biologernas krav prioriteras alltid över mina.”

 
Efter många om och men stod West Cliffs tillslut klar. När vi, efter att redan på vägen till banan ha charmats av grannen Royal Óbidos, anländer så förstår vi direkt att det här ett ställe med storslagna ambitioner.

Klubbhuset är magnifikt och har glasfasad ut mot det tionde hålet. Vad som ser ut att vara en brutalt smal par fyra inramad av sanddyner täckta av isörtsväxter får en extra dimension tack vare havet som lever sitt vilda liv i horisonten. Det är våldsamt vackert, men när vi står där i klubbhuset så frågar vi oss om det verkligen är spelbart.

Tillsammans med en kollega och Cynthia tar jag mig ned på tee för att ta en närmre titt.

”Gissa hur långt det är till fairway”, säger Cyntia när vi står på herrtee.

”175 meter”, gissar jag.

”200”, säger den franske kollegan

Svaret är 130 meter. Och just det svaret är talande för hur Cynthia Dyes mästerverk är uppbyggt.

– Folk kommer att känna sig väldigt belönade när de träffar fairway. Men faktum är att det faktiskt inte är så långa carries som ögat får dig att tro.

– Spela från rätt tee. Det finns fem teer, men jag vill bara uppmuntra till att inte göra det för svårt. Det är inte den lättaste banan, men den ser verkligen dubbelt så lång ut som den är. Når du inte fairway finns det ingen gräns på hur många bollar du kan förlora.

Ett lillebrorskomplex; Cynthia, Pete och Portugal

Praia D’El Rey är inte på något vis en okänd destination för svenska golfare, tvärtom är det många som efter pensionen valt att bosätta sig på den portugisiska västkusten – en plats där både temperatur och golfbanor året runt är av håller hög nivå. Men det går inte att komma ifrån att Algarve och framförallt spanska Costa del Sol i flera årtionden gjort att destinationen fått stå i scenskugga.

Detta har gjort att många lägenhetshus i området står tomma och är tillgängliga för en, med tanke på vad du får för pengarna, billig slant. Samma sak gäller för både hotell och greenfees som är väldigt mycket billigare här. Man skulle kunna säga att Praia D’El Rey och banorna i området är som en lillebror som håller på att växa till sig.

Lite samma sak gäller för Cynthia som även om hennes banor håller högsta kvalitet sannolikt aldrig kommer att bli lika erkänd som sin farbror Pete.

När jag frågar henne hur han influerat henne i bygget av West Cliffs blir hon först lite defensiv.
”Min farbror är 91” ryter hon först ifrån som om för att slå fast att det här är hennes verk.
Sedan ler hon och börjar prata om greenerna.
”Den påverkan han haft är att jag vuxit upp med honom. När man kommer till greenerna så ser man vilken påverkan han haft på mig och mina syskon”, säger hon och fortsätter:
”När du tittar på dem så ser de väldigt ondulerade ut, men det är främst kullar med platta toppar där pinnen kan stå ganska plant. Där finns väldigt många flaggplaceringar på varje green”.

Banans höjdpunkt är i dubbel bemärkelse hål nummer 16, en kort par trea som inte bara vaktas av den starka havsvinden. Du står på en sanddyn och spelar till nästa. Missar du vänster studsar din boll hundratals meter ned bland istörtsväxerna. Missar du höger väntar i stort sett samma sak.

Från gul tee mäter hålet drygt hundra meter, från röd tee lite kortare och från vit 160. Tillsammans med 18 är det signaturhålet.

Det var när det stod klart att det här hålet skulle bli av som Cynthia Dye visste att hennes dröm skulle så in.

”När man går där med biologerna så säger de hela tiden till en vad man kan och vad man inte kan göra. Ofta så förstörs de bästa idéerna, men när de inte sa något om 16 då viste jag att det här skulle bli en fantastisk bana”.
Och vi kan inte annat än att hålla med.

 

Martin Hardenberger
mhardenberger@gmail.com
Kategorier
Golfresor
Golfbanor
Taggar
portugal
praia del rey
west cliffs
cynthia dye