Milstolpar i livet

2019-04-28

Det finns ju en mängd situationer som är mer väsentliga än andra och för en gång skull kommer denna krönika att till viss del handla om mitt eget golfspel. Det är ett ämne som jag har försökt att undvika och i stället skriva om alla andra saker som jag anser vara av vikt för spelet och golfspelarna, och då framför allt för den stora massan som med sina såväl ekonomiska som personliga insatser är det som i mina ögon gör golf till världens bästa sport och fritidssysselsättning för så många som 60 miljoner världen över. För de flesta av oss är det en livsstil och ett nöje som vi gärna spenderar både tid och pengar på för att få utöva, även om det för vissa andra blir ekonomiska vinster i mångmiljonklassen, är det i det här sammanhanget en bisak.

Förutom födelsedagar, att börja dagis, skolan, arbete, äktenskap, barnafödslar med mera har även golfen onekligen att antal händelser som kan räknas in bland bemärkelsedagarna. Jag tänker på när du håller i din första golfklubba och försöker träffa bollen med en sving, när du slår din första putt, när du klarar ditt gröna kort, när du får din fastställda handicap, när du gör din första hcpsänkning, när du gör din första par, första birdie och liknande händelser. Det är korta stunder av lycka och välmående men de är viktiga händelser i golflivet.

Vikten av att börja i tid

Mitt eget golfliv är nu inne på sin 61-första säsong så för min egen del har det blivit ett stort antal tillfällen till golfrelaterade bemärkelsedagar. De senaste milstolparna inom golfen är mer än 60 år som medlem i svensk golfklubb (24 år i Saltsjöbadens GK och 37 år i Ljunghusens GK), och att jag lördagen 30:e mars i år gick två slag under min ålder genom en rond på 70 slag. Jag har haft hcp 8 eller lägre i 60 år.

Till att börja med hade jag turen att ha en farbror som hette Sverker, som började spela golf 1926 i Saltsjöbaden. Även om han inte var den som ledde in mig på golfen var det hans indirekta förtjänst. Han byggde en stuga på tomten hos min farmor som under vissa somrar hyrdes ut på veckobasis. En golfspelande mor och dotter Kinnander hyrde stugan för att bo inom 10 minuters gångavstånd från golfbanan i Saltsjöbaden (på den tiden en kort 9-hålsbana med halva stationshuset i Tattby som klubbhus). Dessa förtjusande damer skänkte mig en klubba + en påse med pegs och bollar innan de återvände till Stockholm. Kul, tyckte jag och travade ner till övningsfältet (delar av 9:e hålet) där jag, lite på håll, först studerade pron Thure Lindskogs instruktioner av en medelålders elev. Jag blev nyfiken och ställde mig inom hörhåll från pron och plockade fram bollar och pegs. Det blev ingen succé alls, flera hål i luften senare lyckades jag äntligen träffa bollen som då for iväg som en skadeskjuten kråka. Vi ett tillfälle steg bollen en meter och flög kanske 20. Eleven hos Herr Lindskog slog flera vackra lyror. Redan efter en timme lade jag ner projektet, Jag var 7 år och hade redan klivit både in i och ur golfvärlden.  

Att bli med i gemenskapen

Först flera år senare, och efter några krossade rutor hemma hos farmor, tog jag upp projektet igen, men den här gången var det några kompisar som hade börjat sina första stapplande steg i golfkarriären. En av kompisarna hade en storebror från vilken han ärvt 4-5 klubbor med olika vinklar, Jag fick låna en 7:a och se den här gången flög bollen i hög och fin båge. Lyckan var fullständig. Och redan efter någon vecka kunde jag köpa en begagnad järn-5 och en putter. Nu var jag helt såld på att slå golfbollar och i släptåg med mina kamrater tog jag via en sommarlovsvecka med juniorträning mitt andra kliv in i den golfspelande gemenskapen. Redan några veckor senare med starka inslag av glädje och frustration fyllde jag i en blankett med ansökan om medlemskap i Saltsjöbadens GK. Det var bara ett krux. På den tiden var det nödvändigt att ha två introducerande medlemmar som skulle vara mina faddrar och se till att jag skötte mig och uppförde mig som en ordentlig pojke, och mina golfande kompisar var inte betrodda för det var bara seniormedlemmar som räknades. Min farbror kontaktade då mor och dotter Kinnander och se, de var obetänksamma nog att borga för min golfuppfostran.

Under juniorträningen noterades att jag hade en viss talang och bollarna flög, så att säga, min väg och jag lyckades placera pricka bollen med klubban så pass bra att jag blev erbjuden fritt medlemskap via ett 2-årsstipendium. Det 3:e året skulle årsavgiften vara 15 kronor.

Lycka är att ha fastställd handicap

Redan efter två månader ville jag börja tävla. Klubben hade omväxlande poängbogey och slagtävling på onsdagar. På den här tiden satte man hcp genom att räkna alla slag och som junior startade man på max 36 i hcp. Med par 67 + 36=103 slag tillgodo började jag att spela på 1:a hålet tillsammans med en trovärdig och regelkunnig medlem. Det var bara att räkna slagen tills de var förbrukade. Jag kom runt banan på 100 slag jämnt och fick hcp 33. Redan samma dags eftermiddag var jag med och tävlade. Bollarna for åt lite olika håll, och när ytterligare två 9-hålsvarv var avverkade hade jag 32 poäng på min första tävling och var så klart mycket besviken.

MEN jag hade lyckats med två saker – jag hade hcp och jag visste att jag kunde spela bättre. Om du undrar vart klubban jag fick av mor och dotter Kinnander hade tagit vägen kan jag berätta att den dök upp ganska långt senare. Det var en hickoryskaftad järn-1!

Jag är rätt säker på att jag är den enda unge som startat sin golfresa med en järn 1:a …

(forts följer i nästa nummer)

    

 

 

 

Johan Lindeberg
johan@golfbladet.se
Kategorier
Krönikor