Peter Thomson

2018-12-09

Peter Thomson föddes 23:e augusti 1929 i Melbourne i Australien och lärde sig att spela golf på 9-hålsbanan Royal Park. Han fick en järn-2 när han fyllde 12 år som han övade mycket med och året efter fick han ett helt set med klubbor. Medlemmarna på Royal Park såg hans talang och Thomson fick bli medlem i klubben. Han tackade och tog emot och vann klubbmästerskapet där som 15-åring. När han var 20 år gammal blev han proffs och började snabbt att dominera golfen i Australien. Han vann New Zealand Open 1950 och året efter Australian Open och New Zealand Open igen. Men vid den här tiden fanns det inte så många fler stortävlingar i Australien, så Thomson åkte till Storbritannien för att utmana de bästa. 1951 blev han sexa i sitt första British Open, 1952 och 1953 kom han tvåa på Royal Lytham och Carnoustie. Sen vann Thomson tre British Open-titlar i rad. Det blev ytterligare två Open-titlar och det är endast Harry Vardon med sina sex segrar som överträffar Thomsons bedrift.

Vissa menade att Thomsons fyra första British Open-segrar kom under en tid då startfälten inte var de bästa. Men 1965 på Royal Birkdale gav Thomson dem svar på tal. De bästa i världen, inklusive de bästa amerikanarna med Arnold Palmer och Jack Nicklaus i spetsen deltog och Thomson vann då sin femte Open-titel i tuffa förhållanden. Han hade förmågan att kunna njuta av spänningen i de avgörande lägena i de stora mästerskapen: "Jag njöt verkligen av avslutningshålen i ett stort mästerskap när det var jämt och spännande i toppen", menade Thomson.

Han vann 26 tävlingar i Europa, 19 i Australien och Nya Zeeland samt elva segrar i Asien och Japan. Han trivdes dock aldrig riktigt i USA och det blev därför bara några få säsonger och en seger, 1956, i Texas Open, när han avslutade med en 63-runda och vann sedan i särspel.

Thomsons sving var enkel och okomplicerad. Han slog rakt men inte så långt. Han var även en mycket bra puttare. Men det var hans huvud som gjorde honom till en vinnare.

"Den viktigaste sidan av golfen är noggrann planering, lugnt och klart tänkande samt vanligt sunt förnuft", berättade Thomson som var bäst på hårda, snabba banor, där det mer gällde att kunna bemästra studs och rull än att slå långt. Därför kom hans spel aldrig till sin rätt på de hårt vattnade och längre amerikanska banorna. Vid sidan om segern i Texas Open var hans bästa resultat i USA en fjärdeplats i US Open 1956 och en femteplats i The Masters 1957. Han spelade aldrig PGA Championship.

Han besökte Sverige 1960 och spelade uppvisningstävlingar på Djursholms GK (70 slag), Göteborgs GK (70), Halmstad GK (67), Rya GK (72) och Falsterbo GK (68).

Spelarkarriären avslutade han på seniortouren i USA och han vann hela nio tävlingar på Champions Tour 1985, ett rekord som han än idag delar med Hale Irwin. Thomsons sista seger kom i det brittiska PGA Senior Champions Championship 1988. Samma år blev han invald i World Golf Hall of Fame.

En man med många intressen

Thomson var enligt många en gentleman och en sofistikerad och intellektuell och nyfiken person. Han studerade kemi, han tog hand om missbrukare och öppnade ett rehabcenter i Melbourne för de som led av olika missbruk. Han älskade att måla och lyssna på opera. Han var även väldigt duktig på att skriva, vilket resulterade i ett flertal böcker, och en mängd artiklar om golf i tidningen The Age of Melbourne.

Han utvecklade också sitt intresse och fallenhet för banarkitektur. Han startade en egen arkitektfirma och 1970 gick han med John Harris och Michael Wolveridge för att bilda South Pacific Golf, nu känd som Thomson Perrett. Som arkitekt har Thomson och hans team arbetat med över 100 golfbanedesignprojekt runtom i världen.

Han var kapten för det internationella laget i Presidents Cup tre gånger, 1996, 1998 och 2000. Under 1998 spelades matchen på Royal Melbourne Golf Club och det internationella laget vann en överlägsen seger mot USA och det är ännu den enda seger man vunnit i Presidents Cup.

Peter Thomson dog i Melbourne den 20:e juni i år, 88 år gammal. Bland kondoleanserna skrev en golfjournalist från Australien: ”Han var en sann gentleman och ambassadör för vårt spel. En väldigt ödmjuk mästare som gjorde så mycket för att utveckla golfspelet, särskilt efter hans speldagar var över. De flesta av oss ”Down Under" rankar honom som vår största golfare någonsin”.

 

Fredrik Richter
richter@golfbladet.se