Att bli fundraiser med golf

Förord

–Jag har arbetat i folkhälsans tjänst sedan jag var liten, säger Sophie Ekman Wretlind.
Hon har i sin roll som hängiven skolöverläkare i Solna gjort avtryck i samhället genom sitt stora engagemang i alla typer av hälsofrågor och ägnat otaliga timmar och även sin fritid åt att hjälpa barn med problem. 
–Att göra det omöjliga är ett arv från min pappa, som var professor i folkhälsa. Han sa att det måste börja med barnen. Så rätt han hade! Bra rutiner och god hälsa bör skapas så tidigt som möjligt för att man som vuxen ska kunna fortsätta att må bra.
Arvid Wretlind kom på kostcirkeln och var den parenterala nutritionens fader, det vill säga mannen bakom ett näringsdropp med äggviteämnen och fettlösning i stället för enbart sockerlösning. 
– Pappa strävade hela sitt liv efter att få ett erkännande för sina insatser. Jag såg hans kamp, kände hans övertygelse och insåg att han upplevde ett stort motstånd.
Folk skrattade först åt professorns idéer om att äta grönsaker. Detta var på den tiden då vardagsmaten mest bestod av kött, potatis och tjocka gräddsåser. Även Sophie fick som liten ofta höra av andra barn i skolan att hennes familj måste vara kaniner, eftersom de åt så mycket sallad. Men till slut fick Arvid Wretlind rätt. Grönsaker och frukt ger vitaminer och nyttiga fibrer, något alla kostexperter är överens om i dag. Och hans nutritionslösning, droppet, räddar miljoner människor varje dag världen över. 

– Nackdelen med att ha en pappa som skulle rädda mänskligheten var att han inte hade tid med mig och min bror. Ibland kunde det gå månader innan vi fick träffa honom. Jag saknade honom mycket under min uppväxt. 
I skuggan av sin pappas viktiga forskning utvecklade Sophie en förmåga att gå sin egen väg för att hjälpa till på bred front. Efter läkarexamen vid Karolinska Institutet började hon som distriktsläkare i Nyköping. I fyra decennier har hon arbetat som skolläkare i Sverige, varav 30 år som skolöverläkare i Solna. 
– Det viktigaste jag har medverkat till är införandet av en 18-årsgräns för tobaksinköp och erkännandet av adhd-problematiken och autism-frågeställningar, säger Sophie.

2019 fick hon ett mycket fint tack för alla ansträngningar. Utmärkelsen till medicine hedersdoktor vid Karolinska Institutet erhöll hon främst för sin insats för aidsforskningen. Av egen kraft lyckades hon samla in över 30 miljoner kronor genom att bland annat anordna stora välgörenhetsgalor i tv, radio och på Kungliga Operan i Stockholm.
– Osannolikt överlycklig. Så skulle jag sammanfatta känslan när mobilen ringde och jag fick veta nyheten. Min pappa hade varit stolt! 
Hon är i gott sällskap med kända namn såsom Nelson Mandela och Bill Gates, som också fått den internationella utmärkelsen. 

Sophie har fortfarande en viktig uppgift kvar i livet – att få gehör för barnens rätt till en fungerande skolhälsovård. 
– Jag har lyckats med allt annat, men att få till stånd en diskussion kring detta är hopplöst. Ingen tycks veta om att skolhälsovården togs bort i och med nya skollagen 2010. Sverige och svenska folket förefaller lamslaget i att förstå varför integrationen fungerar så dåligt och varför det psykiska ohälsotalet stiger bland ungdomar. För mig som läkare är det av största vikt att belysa grundproblemet till varför det blivit så.

– I över tio år har jag kämpat för att skolhälsovården bör vara både ett lokalt och riksomfattande folkhälsoinstitut, som når barn och föräldrar  samt att skollagens krav på återkommande undersökningar är en garant för barns fysiska och psykiska hälsa. Det betyder att barn och föräldrar integreras i samhället, förtroende skapas för det svenska medicinska och sociala skyddsnät som finns och rätt värderingar om det som rör hälsa och livsstil. Eftersom jag fortfarande gör allt och mer därtill för att få politiker och massmedia att uppmärksamma att det inte längre finns skolhälsovård, är den här boken mer än betydelsefull.

Medicine hedersdoktor 

Applåderna ville aldrig ta slut. Märkbart rörd blickade den nypromoverade medicine hedersdoktorn Sophie Ekman Wretlind ut över publikhavet. Där fanns ministrar, professorer från hela världen, doktorer, framstående forskare samt deras familjer. Alla riktade nu sin uppmärksamhet mot henne och visade sin uppskattning. Med den svarta doktorshatten på huvudet lät hon sig ta emot den kärlek som mötte henne. En plötslig våg av lycka strömmade genom hjärtat. Det var alltså så här det kändes. Att bli sedd.

– För första gången någonsin insåg jag att jag faktiskt duger och att jag blev tagen på allvar för det jag åstadkommit. Jag har stått på Operans scen med kungaparet och blivit hyllad, men detta var något i särklass. Det gav mig en stor inre lycka att få en bekräftelse på att allt det jag kämpat för under så många år blivit uppskattat.  

För evigt kommer Sophie att minnas den högtidliga stunden i Stockholms stadshus den 10 maj 2019. I entrén togs hon emot av Anders Sönnerborg, överläkare och professor vid Karolinska Institutet, som varit med och nominerat henne till den internationella utmärkelsen medicine hedersdoktor. Så många gånger hon sett kungligheter och Nobelpristagare paradera in i Blå hallen, känd som festsal för Nobelbanketten och även statsbesök, studentbaler, jubileer och andra stora evenemang. Nu stod hon själv där uppe på balustraden och blickade ut över den fullsatta 1500 kvadratmeter stora salen. Det var mäktigt och en smula nervöst.

Förväntansfullt och koncentrerat skred Sophie nedför stentrappan iförd en dröm av chiffong, signerad stjärndesignern Lars Wallin. Han hade skapat en skir cape med rosa blommor, som hon nu bar över sin favoritklänning i vitt. Den som hon alltid tyckt så mycket om. Resultatet blev enkelt och elegant. Overkligt kändes det när hon sedan stod tillsammans med de två andra medicine hedersdoktorerna, italienske doktor Paolo Chiesi och engelsmannen doktor Douglas Easton, på den podiumliknande trappavsatsen inför hundratalet människor för att promoveras av professor Anders Gustafsson och få sin doktorshatt och ring. Alla hennes insatser inom skolhälsovården och som ledare för insamlingskampanjen till hiv-forskningen gjorde att hon blivit utsedd till medicine hedersdoktor av Karolinska Institutet. I Sverige står Karolinska Institutet eller KI, som det kallas, för den enskilt största andelen av den medicinska akademiska forskningen och har det största utbudet av medicinska utbildningar. De första medicine hedersdoktorerna vid KI utsågs år 1910. Sophie är nu kvinna nummer 32 bland 267 män, som fått denna titel.

Motiveringen till utnämningen lydde: ”Sophie Ekman Wretlind har i fyra decennier arbetat som skolläkare i Sverige, varav 30 år som skolöverläkare i Solna. 1987 grundade hon Stiftelsen Läkare Mot AIDS Forskningsfond tillsammans med läkarkollegor från Föreningen Läkare Mot AIDS. Sophie Ekman Wretlind har agerat fundraiser för stiftelsen och med egna insatser byggt upp det kapital som årligen sedan dess delats ut i miljonbelopp till hiv-forskning.” 

Sophie lyste av stolthet när hon vände sig mot alla åhörarna och tackade Karolinska Institutet av hela sitt hjärta för att de med denna internationella utmärkelse tydliggjorde vikten av traditionell skolhälsovård. Applåderna var långa och nära på öronbedövande. Ljudnivån ökade ännu ett par snäpp vid den högtidliga ceremonin, när pampig salut sköts från stadshusparken så att hela Ragnar Östbergs magnifika murtegelbyggnad skakade till. Från en enorm bildskärm, som hängde ned från

två krokar i det 22 meter höga taket, kunde församlingen följa skådespelet utanför. Skottsalvorna brann av, och när röken skingrats från kanonen kunde Sophie urskilja sitt barndomshem på andra sidan Riddarfjärden. Hon såg sig själv som liten tioårig flicka sitta uppkrupen i det spröjsade fönstret i matsalen och titta ut över det mörka vattnet. Så väl hon mindes hur hon storögt och imponerat sett den välbekanta byggnaden med de tre kronorna i toppen mitt emot. Nu stod hon här, i samma ståtliga Stadshus som varit blickfånget från den rymliga våningen på Heleneborgsgatan på Södermalm, där hon bodde som liten. Arvid Wretlind, Sophies berömde far, var ofta på stora evenemang i Stockholms stadshus tillsammans med andra framstående professorer från hela världen. Nobelpriset, som han nominerats till, blev dessvärre aldrig hans. Sophie hade hoppats att få gå på Nobelbanketten för att bevittna sin pappa ta emot det stora priset. Faderns arbete, den forskning som gått till den medicinska världshistorien, gick ju före allt. I stället var det nu hon själv som just tagit emot en oförglömlig hedersbetygelse och tog sin man i handen för att gå upp till Gyllene salen, där den stora banketten väntade. 

I den vackert skimrande festlokalen med väggutsmyckningar i guldmosaik satt hon på finaste plats vid hedersbordet och lät kvällens händelser sjunka in. En euforisk glädje infann sig och allt det som känts overkligt i Blå hallen blev nu mer konkret. Vänner och bekanta gratulerade och såg på henne med innerlig värme. De över 30 miljoner som hon samlat in till AIDS-forskningen genom idogt arbete och en aldrig sinande entusiasm hade knappast gått obemärkt förbi.

Det bjöds på trerättersmiddag och trevligt sällskap. Bredvid Sophie satt Stockholms landshövding Sven-Erik Österberg och mitt emot Stockholms finanslandstingsråd Iréne Svenonius. De hade roligt vid bordet, konversationen flödade med intressanta samtal och glada skratt. Anspänningen släppte så fort Sophie avslutat sitt tal och stigit ned från podiet längst ned i Gyllene salen.

Flera veckor tidigare hade hon börjat förbereda sig. Talet skulle vara på engelska och kort. Inte överskrida fem minuter. Att hålla långa anföranden är inte fullt så svårt som att säga något under en begränsad tid. Det hävdade ju förresten den brittiske citatmästaren Winston Churchill, som övade hårt på sin talekonst. Premiärministerns retoriska effektivitet var förvärvad genom minutiös förberedelse. Sophie Ekman lämnar inte heller något åt slumpen och har en vass förmåga att lära in långa manus utantill. Vilken briljant politiker hon hade blivit! Varför ha anteckningar när hjärnan är ett utomordentligt minnesbibliotek?

När hon reste sig och gick mot talarstolen visste hon i detalj vad hon skulle säga. 
– Ska du inte ha några papper? viskade bordsherren förvånad.

Nervös var hon inte, men i magtrakten molade den välbekanta känslan av osynlighet. Längtan att bli sedd var hennes följeslagare sedan barndomen. Kanske skulle den dö en gång för alla i kväll?

I hela sitt liv har Sophie Ekman Wretlind hoppats att någon skulle uppskatta det hon gör. Bli bekräftad. Nu var det ögonblicket här!
Prestation har alltid stått högst på agendan, och Sophie har haft sin pappa som förebild hela livet.

Bakom hennes enorma handlingskraft ligger en strävan efter att bli sedd och omtyckt för det hon uträttat, men ofta har hon blivit besviken i slutändan då hon känt att människor omkring henne inte tillräckligt förstått och uppskattat det hon faktiskt gjort. Därför blev hon lycklig in i själen av den fina utnämningen och lovorden är många. Ytterst få svenska kvinnor har utsetts till hedersdoktor. 
– Sophie är unik, och det hon gjort för AIDS-forskningen är exceptionellt. Engagemanget är aldrig halvhjärtat utan genuint, och arbetsinsatsen hon lägger ner är nästan omänsklig. Det finns inte många personer med den

kapaciteten, sade Anders Sönnerborg, som var promotionsvärd.

Parenterala nutritionens fader

–Allt börjar och slutar med pappa. Väldigt mycket av pappa har etsat sig fast i mitt inre, och allt jag gjort är nog för att föra hans tankar om folkhälsa och hans sociala patos vidare. Han hade också en känslighet. Jag minns såväl hans påhittighet som förmåga att skapa

överraskningsmoment. Det känns gott att veta att pappas intensiva forskning dag som natt lyckades.

Att ha en pappa som skulle rädda världens befolkning från undernäring om de hamnade på sjukhus innebar att han sällan hade tid för mig. Jag träffadehonom ett par dagar per år, och då var tankarna långt borta. Forskningen tog all kraft. Han hade dock energi över för barnbarnen Louise och Philip. Jag är i dag stolt och lycklig över pappa och att vår dotter Louise går i hans fotspår. 
–Förvänta dig aldrig att någon annan ska göra något för dig. Gör allt själv, men bättre än andra.

Viktigast är praktiskt arbete, sade han. Själv är bäste dräng och du kan mer än du tror. Pappas ord etsade sig fast och blev en sanning som jag följt i livet. 

I Nya Karolinska sjukhusets personalmatsal hänger i dag ett porträtt som föreställer professor Wretlind. Det är konstnären William Fleetwood som gjort oljemålningen.

Arvid Wretlind lyckades med sin forskning, och kanske var det värt alla de timmar han var borta från sina barn. Samma år Sophie fyllde 18 år blev han professor i födoämneshygien vid Statens Institut för Folkhälsan. I vuxen ålder kan hon bättre förstå vilken tid och möda som låg bakom hennes pappas forskning. Det är med stolthet dottern passerar pappans porträtt i olja på Karolinska Institutet. De egna föreläsningarna inom folkhälsa brukar inkludera berättelsen om vad pappan bidrog med. Såväl eleverna i skolan och ambassadriserna i Stockholm, som Sophie då och då ger en guidetur på Karolinska Sjukhuset, uppskattar att höra om hur ”droppet” och ”kostcirkeln” fick liv. Det finns en lång och en kort version, enligt Sophie.

–Min pappa var professor på Folkhälsan och skapade kostcirkeln. Han kallades den parenterala nutritionens fader eftersom hans intravenösa lösning ledde till att patienter som inte kan äta själva kan få fullvärdig näring.

Det var den korta. Den längre versionen är betydligt mer utförlig. Och intressant. Arvid Wretlind, föddes den 28 januari 1919 i Avesta. Efter studentexamen i Västerås blev han antagen vid Karolinska Institutet i Stockholm och blev medicine doktor 1949. Under studietiden var han amanuens hos Erik Jorpes vid medicinsk-kemiska institutionen. Den berömde hjärtkirurgen Clarence Crafoord (1899-1954) hade besökt USA under andra världskriget för att studera krigskirurgi och blivit imponerad av att man gav intravenöst nutritionsstöd till patienter som inte kunde äta. De näringspreparat man använde var inte särskilt bra. Speciellt amerikanarnas fettemulsion gav komplikationer och fick senare dras in. Crafoord förstod dock betydelsen av att utveckla intravenös nutrition. Han skrev till Jorpes och förklarade att om han kunde framställa intravenösa näringspreparat, skulle Crafoord kunna operera betydligt svårare fall än tidigare och med bättre resultat, eftersom man i så fall kunde förhindra att patienterna led av svält. Jorpes satte den unge forskaren Arvid Wretlind på uppgiften. Han lyckades under 1940-talet tillsammans med sin medarbetare biokemisten Ivan Håkansson utveckla ett aminosyrepreparat, som fick namnet Aminosol och blev dåtidens bästa. År 1954 började han arbeta med att framställa en fettemulsion för intravenös tillförsel till människa. I USA hade man misslyckats med detta. Men Wretlind klarade av det i samarbete med Håkansson efter några års intensiv forskning, och preparatet kallades Intralipid. Det blev tillgängligt för kliniskt bruk redan 1962. Genom möjligheten att nu kunna ge fullständig intravenös nutrition blev Sverige världsledande inom klinisk nutrition, och flera andra preparat för näring utvecklades. Arvid Wretlinds experimentella skicklighet var enastående och utgjorde basen för hans ständigt nya upptäckter. Han blev internationellt erkänd för sina insatser och kallas inte utan orsak för den parenterala nutritionens fader.

Livskraftiga droppar

Professor Arvid Wretlind lyckades med det omöjliga. Man kan säga att Intralipid är en naturprodukt då den består av olja från sojabönor och en fettfraktion av äggula. Fettemulsionen för intravenöst bruk blev en världssensation och vissa patienter har till och med överlevt enbart på Intralipid. En kvinna i Kanada, Judy Taylor, har inte kunnat äta en matbit sedan 1970, men tack vare näringstillförseln kunde hon leva ett fullvärdigt liv. Ett oförglömligt möte blev det när en märkbart berörd professor Wretlind fick möjlighet att träffa mamman Zhou Yizi, som bor i Shanghai och

drabbades av en svår tarmsjukdom i 25-årsåldern. Hon tvingades operera bort hela magen och delar av tarmarna. Sedan dess har hon uteslutande levt på näringslösningen. Fem år efter operationen blev hon gravid och födde en välskapt flicka. Lilla Chef Wei är något av en medicinsk sensation, då det aldrig tidigare hänt att en patient som enbart levt på intravenös näringslösning fött ett barn.

Kostcirkeln 

Sophies pappa var under åren 1962 till 1970 professor i födoämneshygien vid Statens Institut för Folkhälsan. Debatten om nyttigt och onyttigt fett i kosten blossade upp. Arvid Wretlind tog därför sig an uppgiften att informera svenska folket om vikten av att äta en varierad kost, som samtidigt innehöll alla viktiga och nödvändiga näringsämnen. Kostcirkeln skapades och utgör fortfarande grunden för en balanserad kost. Han ville förmedla några enkla riktlinjer så att svenska folket åt litet av varje. Alla väsentliga livsmedel delades in i sju kategorier och lät forma ett hjul, en cirkel, som skulle rulla fram i balans och harmoni. I början ifrågasattes allmänt att fyra grupper av sju kom från växtriket. Grönsaker, frukt och bär, potatis och rotfrukter samt bröd och spannmål utgjorde nästan 60 procent. På 1960-talet uppfattades det som en skymf mot den fett- och kaloririka kost som dominerade i de flesta hem. Till slut vann dock kostcirkeln gehör och fick stort genomslag i den svenska skolan. Wretlind blev professor i medicinsk näringslära vid Karolinska Institutet 1975.

Som barn fick Sophie uppleva hur hennes pappas idéer möttes med skepsis. 

– Under hela sitt yrkesliv fick han kämpa mot okunskapen. Han blev oerhört häcklad för Kostcirkeln. Det ansågs absurt att man ska äta grönsaker eller ta mindre grädde i såsen. Själv blev jag betraktad som en försökskanin. Hur kan du klara dig när du äter så konstig mat hemma? sa folk.

Arvid Wretlind levde som han lärde och var noga med vad han åt. Att hålla vikten var enkelt. Varje morgon ställde han sig på vågen, som visade 65 kilo. De gånger den visade mer minskade han på antalet potatisar till middagen. Han nöjde sig också alltid med första portionen och tog aldrig om. Men viktigast var vardagsmotionen, menade professorn. Han gick själv långa promenader och använde aldrig hissen upp till bostaden på femte våningen.

Maten och hälsan är ett av vår tids största diskussionsämnen och i media flödar en ständig ström av nya tips och råd. Hur går man ned i vikt? Vilken diet är bäst för kroppen? I detta brus går det att konstatera att Kostcirkeln står sig än i dag. Arvid Wretlind nominerades till Nobelpriset flera gånger, men fick i stället motta en rad andra utmärkelser, guldmedalj av Ingenjörs-vetenskapsakademin, Bristol Meyer-priset, kommendör av Vasaorden och riddare av Nordstjärneorden. Han har publicerat hundratals skrifter rörande proteiners, aminosyrors och fetters biokemi, fysiologi och farmakologi, blev hedersdoktor vid flera utländska universitet och hedersmedlem i olika internationella nutritionsföreningar.

Familjen Wretlind

Sophies farfars far, Erik Wretlind, promoverades till medicine doktor 1867 i Uppsala och öppnade samma år ett medicin-gymnastiskt institut i Göteborg. Under många år tjänstgjorde han också som biträdande badläkare i Marstrand och 1879 till 1891 var han överläkare vid Djursätra brunn.

Erik Wretlind hade många strängar på sin lyra, särskilt inom nykterhetsrörelsen och evangelisk-lutherska missionsföreningen. Genom hans arbete tillkom Betlehemskyrkan i Göteborg, den för sin tid största frikyrkan i Sverige, och Allmänna svenska nykterhetsförbundet bildades huvudsakligen på hans initiativ. I riksdagens andra kammare representerade han Göteborg, och när han 1887 bosatte sig i Stockholm som praktiserande läkare blev han ledamot av stadsfullmäktige. 

Många idéer hade han och deltog i upprättandet av ”Göteborgs Veckoblad”, där han var en flitig skribent. Under femton år var han redaktör för läkartidskriften ”Eira” och gav också ut andra tidskrifter som ”Hälsovännen” och ”Jordemodern”. Förutom allt detta skrev han ett flertal böcker.

– Min pappa var alltid släktkär och mycket generös. Med anledning av att det gått 150 år sedan Erik Wretlind föddes den 17 december 1838 inbjöds hela släkten till lunchbuffé på Stora Sällskapet på Arsenalsgatan i Stockholm 1988. Vi är en familj med många läkare. Arvet kommer från farfars far.

Sophie hann tyvärr aldrig träffa sin farfar, som avled den 30 december 1943 på Karolinska sjukhuset. Johannes Wretlind föddes i Göteborg och gick en ingenjörsutbildning vid Filipstads Bergsskola. Han arbetade vid flera järnbruk, bland andra Stjärnsund. 1904 till 1906 var han anställd vid Westgarth Ltd i Middlesborough i England. Under sin tid där träffade han sitt livs kärlek, Agnes Gullberg från Mariestad. Agnes kom till London 1905 och bodde åtta månader hos vänner till familjen Wretlind. Johannes blev förälskad och stolt presenterade han henne för sina föräldrar, som gav sitt samtycke till giftermål. Efter bröllopet reste det lyckliga unga paret iväg till Amerika på vinst och förlust, men allt ordnade sig snart. Johannes fick arbete i Pittsburgh som konstruktör vid Homestead Steel Works och vid Mesta Machine Company. De båda äldsta barnen föddes där. Familjen återvände till Sverige 1911.  

Först fick Johannes anställning vid Sandvikens Jernverk och därefter vid Avesta Jernverk, där han ansvarade för konstruktionerna till de nya, stora kraftverksanläggningarna samt för kontrollen av arbetet. Han ledde också planläggningen för utbyggnaderna av arbetet som chef för ritkontoret. Sophies farfar var en tid ledamot av kyrkorådet och medlem av kyrkofullmäktige i ett par omgångar. Dessutom var han ledamot av gatustyrelsen och folkskolestyrelsen samt ordförande i byggnadsnämnden. Johannes Wretlind var en helgjuten personlighet med stark pliktkänsla, som gjorde honom respekterad av alla. Agnes Wretlind var hemmafru, som de flesta kvinnorna i hennes samhällsklass på den tiden. Hon var musikalisk, spelade piano och målade även med oljefärger.

Handarbete och speciellt vävning var andra intressen. Hennes praktiska läggning har gått i arv till alla barnen. Arvid byggde på egen hand ett timmerhus, Soltorp, som blev hans familjs sommarställe i Avesta. Sophie minns tiden där som härlig. Arvid Wretlind hade fyra syskon. De två äldsta, Wilhelm och Anders gick i faderns fotspår och studerade till ingenjörer. Agnes Maria, alltid kallad Maja, var den enda dottern. Arvid blev berömd professor och den yngste, Bengt, ryttmästare och veterinär. 

Det var farbror Bengt som väckte Sophies hästintresse. Han föddes i Avesta och tog studenten i Västerås 1940. Sedan utbildade han sig först till officier inom kavalleriet, blev ryttmästare och deltog länge i tävlingar inom galoppsporten. På grund av sin stora passion för hästar och andra djur såg Bengt Wretlind till att bli veterinär. Han drev en privatklinik först på Vidargatan i Stockholm, därefter i sitt hem i Enebyberg. Naturen lockade honom och han trivdes som bäst i skärgården. På Västra Langö ägnade han sig åt biodling och sportfiske.

Genom åren har Sophie haft en nära relation med sina kusiner. Som barn lekte de, och minnena är många. Faster Majas tre barn växte upp i Stockholm, något som förstås underlättade kontakten. Maja planerade att bli skolkökslärarinna, men efter giftermålet med byrådirektör Victor Schwartz blev det dock inte något av den utbildningen. I stället blev hon hemmafru resten av livet. Hon var mycket praktiskt kunnig på diverse områden, från sömnad till trappgjutning. Hennes man var road av sportfiske, och Maja fick under årens lopp tillreda otaliga rätter av all den fisk han kom hem med. Hon var oerhört matlagningskunnig.

Familjen Schwartz bodde en tid på Sankt Eriksgatan, dit Sophies pappa Arvid flyttade in ett tag då han som ung forskade på Karolinska Institutet. Han trivdes bra i systerns hem och god mat fick han alltid. Där i köket passade han på att göra sina forskningsexperiment.

Majas dotter Lil bor på Lilla Essingen och har utsikt över Riddarfjärden. Tvärs över vattnet skymtar hon Söder Mälarstrand och den stora fastigheten på Heleneborgsgatan. Märkligt nog är det vänner till Lil, som nu bor i samma våning som Sophie växte upp i. Det är en imponerande samling medlemmar i familjen Wretlind. Man kan tydligt se varifrån Sophie ärvt sin enorma drivkraft att göra gott och arbeta hårt!

Barndomen

Arvid Wretlind studerade medicin vid Karolinska Institutet, när han blev förälskad i den vackra, charmiga och sex år äldre Astrid Lindewall. Hon hade blivit änka efter bara några års äktenskap, då hennes man, godsägaren Magnus Hök Sederholm, tragiskt gått bort 1941 i sviterna av en hjärtsäcksinflammation, som man på den tiden inte hade antibiotika för. Hon stod nu ensam med ettårige sonen Bengt. Astrid föddes den 28 augusti 1913 i Engelbrekts församling i Stockholm och var dotter till fabrikör Ernst Lindewall och hans hustru Elna. Storasyster Elsie var bara ett och ett halvt äldre än Astrid och de umgicks mycket hela livet. Våren 1944 gifte Astrid om sig med Arvid Wretlind, som då var 25 år och arbetade för fullt med sin forskning. Sophie kom till världen den 15 november samma år. Arvid adopterade Bengt

och gjorde allt han förmådde för att bli en perfekt far för honom. Familjen bodde under Sophies första fjorton år på Heleneborgsgatan 12 på Södermalm i Stockholm. Fastigheten var förnämligt belägen bakom en hög järngrind. Sophie minns att den stora våningen fem trappor upp hade en magnifik panoramautsikt över Riddarfjärden. Hon satt ofta i fönstret i den stora matsalen och blickade ut över isflaken på vattnet nedanför. På andra sidan huset låg Borgarhemmet för män som gått i pension. Sophie upplevde byggnaden på sina höga, svarta granitmurar skrämmande. Pappans viktiga forskningsarbete bidrog till att han sällan var hemma. Han disputerade 1949 och blev samma år docent vid Karolinska Institutet. Arvid Wretlind var mån om att hålla kontakt med andra forskare och reste mycket runt hela världen. Ibland följde Astrid med. Nobelpriset var inom räckhåll.
– När kvällen kom lyssnade jag uppmärksamt efter pappas steg i hallen. Som jag längtade!

De gånger Arvid Wretlind kom hem innan dottern gått och lagt sig var magiska. Eller kunde ha varit, om hennes far som andra pappor lyft upp henne i sin trygga famn. Men ömhetsbetygelserna lyste med sin frånvaro. Föräldrarna var återhållsamma med att visa känslor. 
– Inga kramar, inga frågor om hur dagen varit, berättar Sophie, som förtvivlat sökte olika vägar att bli älskad och bekräftad.
Inombords växte förvirringen. Hon kände sig tidigt känslomässigt övergiven och längtade efter att bli hållen, tröstad och förstådd. Mamman gjorde allt för att underlätta vardagen för sin upptagne make och gav, enligt Sophie, henne inte tillräckligt med tid och moderlig omsorg. Snart lärde hon sig att vara den gladaste i familjen och se till att alla hade det bra.
– Jag tog på mig rollen som familjens lilla solstråle. Jag lyckades ofta, men mitt glittrande yttre var inte nog för att lätta upp mörkret inom mig. Ögonen lyste alltid ut mot världen, men på insidan fanns tårarna.

En traumatisk upplevelse i tidiga uppväxten blev när föräldrarna utan förklaring åkte till Nashville i USA, där de stannade i ett år. Arvid Wretlind forskade där. Barnen lämnades till mormor Elna, som hade en egen lägenhet i samma hus och just genomgått en canceroperation. Väntan blev oändlig. En enda gång kom ett vykort, där det stod att föräldrarna red i Klippiga bergen. Sophie kände bitterhet, ilska och längtan. En dag skrev hon ett brev till sin mamma i Amerika. Det blå bläcket flöt ut över papperet. Triumferande störtade hon in till sin bror Bengt, som var fullt sysselsatt med annat, och bad honom posta det.
– Bengt förklarade krasst att jag var för liten för att kunna skriva. Ett brev utan text kunde inte

nå mamma, menade han. Jag insisterade och förklarade hur mycket jag saknade henne. Men min fem år äldre bror var omutbar i sin logik trots att jag stampade i golvet för att understryka att mamma visst skulle förstå, eftersom det var ett hemligt chiffer. Egentligen begriper jag fortfarande inte varför han inte bara tog brevet och skickade det eller gav det till mormor att posta. På något sätt fick inget vara fantasifullt och gulligt. Fanns det inga bokstäver, var det inget brev. Punkt slut.

Tomrummet inom den lilla flickan ekade. Mamma, var är du? Och pappa. Så plötsligt. Ett år senare kom föräldrarna hem igen. Lika glada, lika oförstående varför dottern längtat och undrat så. Smärtan efter sveket bet sig fast. Sophie har kämpat hela sitt unga och vuxna liv med att försöka bearbeta och läka de djupa såren i själen. Fanns hon inte? Var hon osynlig? Så lätt det är att skada ett barn. Vissa gånger utan att ens veta om det. När föräldrarna återvände hem rusade femåriga Sophie lycklig mot bilen, men varken mamman eller pappan tycktes lägga märke till henne. Astrid verkade vara på dåligt humör och stressade in. Det skulle packas upp och en rad andra praktiska göromål var viktigare än något annat.
– En känsla av ensamhet fyllde mig, minns Sophie, när hon tänker tillbaka på sin uppväxt. 
Föräldrarna var stränga och barnen hårt hållna. Könsrollerna var strikt definierade. Kvinnorna skötte hemmet.
– Min bror tycktes alltid komma först. För honom var allt så enkelt. Han kom undan med det mesta, tyckte jag. Att vara förståndig, duktig och hjälpa till, det blev min roll. Jag trodde nog att det med tiden skulle ge mig den uppskattning som jag aldrig kände att jag fick.
Självfallet menade Astrid Wretlind inget illa, men saknade dessvärre förmågan att bekräfta sina barn och ge dem den där innerliga kärleken som bara en mor kan. Hon var en slående vacker kvinna med stor social kompetens. Människor drogs till henne och hon fick mycket uppmärksamhet. De vackra ögonen glittrade och hon hade en känsla för tyger och mode, vilket bidrog till att hon hade stil och var välklädd. Dottern kunde tidigt se att mamman hade en naturlig karisma och försökte så gott hon kunde bli synlig i moderns lyskraft. Det var svårt. Astrid hade ett överdrivet behov av att bli beundrad. Kanske hade det blivit annorlunda om de bara hade haft mer tid tillsammans utan alla krav och måsten? 
– Pappa sa det aldrig rakt ut, men jag kände tidigt att han förväntade sig av mig att jag skulle hålla ihop familjen, lösa konflikter och spänningar så att livet flöt på när han var borta. Det var positivt ibland, men också ett tungt ansvar samtidigt som det utvecklade min förmåga att lyssna in vad olika personer ville och att försöka hitta på en avledningsmanöver ifall en konflikt började pyra. Ofta handlade det om att jag försökte se till att vara glad, och att inte mamma, mormor och moster Elsie skulle börja gnälla. Jag tog på mig, omedvetet, uppdraget att oron över livets vedermödor fick annat fokus. Att se det komiska i saker och ting blev viktigt, och att alltid försöka göra mer än vad som var praktiskt möjligt. 

En trygghet borde ju mormor Elna ha varit. Den långa, smala, rakryggade kvinnan med sina aristokratiska drag tyckte inte om att låta sig hunsas med. Men samtidigt förmedlade hon i hela sitt väsen martyrskap och oåtkomlighet. Hon var änka och Sophie hann aldrig träffa sin morfar. Men mamma Astrid beskrev sin far som fantastisk och berättade om hur han ofta spelat piano tillsammans med henne. Vid de tillfällena kunde Sophie känna ett sting av avund. Hon skulle också gärna ha velat spela piano med sin pappa, men han var ständigt upptagen.  Inte heller mamman förmådde ta sig tid att musicera med sin dotter. Efter morfaderns bortgång gifte Elna om sig och

blev sedan återigen änka och fick försörja familjen på egen hand, vilket inte var lätt då hennes man lämnat mycket skulder efter sig. Hon arbetade ett tag på olika ställen, men behövdes bättre på hemmaplan. Sophie tyckte synd om sin mormor, som både hjälpte till i familjens Wretlinds hushåll och även tog hand om sina syskonbarn då och då. Därför tog Sophie som sin livsuppgift att skänka henne lite glädje. Elna kunde surna till när hon kände sig utnyttjad och försvann då till sin egen tvåa några trappor ned i fastigheten på Heleneborgsgatan. Mormor Elna ville absolut inte ha in något barn i sitt hem. Det var så perfekt i hennes lägenhet, kanske var det anledningen. Hon vägrade släppa in sitt barnbarn, som ofta tänkte hur mysigt det skulle vara att få springa in och sitta där i soffan. Den drömmen blev dock aldrig verklighet, men Sophie hade ett trick för att trösta mormor och få allt att bli bra. Hon gjorde en bricka med mat och gick och knackade på. Det fick Elna alltid att öppna dörren. Mormor tog brickan men släppte inte in Sophie, som minns att hon var glad att hon kunnat lösa en dispyt. Även i de fall föräldrarna bråkade gick hon in som medlare för att få dem på gott humör. Sophies starka intuition har alltid väglett henne och hon gillade inte när energin i hemmet blev tung. Då tog den högkänsliga flickan på sig rollen av diplomat som medlade mellan parterna. När allt var löst och alla mådde bra igen hade ett ”tack” eller ”vad duktig du är” varit skönt att höra, men det sade aldrig någon i familjen. I stället tog man henne för given.
– Om jag i stället sagt ifrån, varit upprorisk, skulle jag nog ha blivit mer sedd. Men jag anpassade mig.

På 1940-talet var det fortfarande ovanligt att gifta kvinnor yrkesarbetade. Sophies mamma, hennes mormor och moster Elsie brukade träffas och dricka kaffe tillsammans i salongen, och Sophie lyssnade på dem när de pratade och började studera hur de kunde få den minsta sak att bli rolig.
– De kunde blåsa upp en historia så att den blev dråplig och de fullständigt vred sig av skratt. Ja, det var fascinerande att höra hur man så fenomenalt kunde göra en höna av en fjäder. 
Oftast gjorde mormor Elna och hennes vuxna döttrar sig lustiga över släktingar och bekanta. Elsie hälsade på nästan varje dag och systrarna hade stor glädje av varandra. Tongångarna var ibland inte nådiga, och visst skvallrades det en del. Damtrion tyckte mycket om de här små samkvämen. Elsie var gift med civilingenjören Matts-Erik Nygren, som 1945 blev vd för Semko.
– Jag kallade honom Morre, och han gav mig smeknamnet Moffi, när jag var liten. Han betydde en hel del för mig. Matts-Erik var vegetarian och trodde bara på grönt. Jag minns att han brukade stå på huvudet. Elsie och Morre hade inga barn, vilket de båda sörjde. Kanske var det därför pappa köpte en liten valp till dem. Det var en västgötaspets som hette Tussie och blev en glädjekälla för alla.

Läxor slukade veckodagarna. Maria folkskola låg en bra bit bort, vilket gjorde att Sophie inte hade några klasskamrater i grannskapet där hon bodde. Det fanns en hel del barn i området som gick i en annan skola, men hon kände dem inte. Ensamheten från den tiden var påtaglig. På vägen hem från sista lektionen kunde den lilla åttaåringen utmana sig själv med att klättra högt upp på det branta berget intill hemmet och djärvt balansera på utsidan av järnräcket, som satts upp för att hindra små barn att ramla ned från avsatsen. En gång råkade hon halka till. Kanske var det medvetet. Hon föreställde sig själv störta mot marken. Sophie lekte med tanken, den skrämde och kittlade på samma gång. Hon hade redan hört mycket om döden, men visste ändå egentligen ingenting om den. Plötsligt var någon borta. De vuxna klädde sig i svart, samtalet övergick till viskningar, och alla berättade om hur god den som var borta hade varit. Sophie såg till att stanna ute längre än vanligt, så att föräldrarna verkligen skulle sakna henne. När hon väl klev in i hallen bankade hjärtat hårt av förhoppning att hela familjen skulle vara utom sig av oro. Men föräldrarna var inte ens där när hon kom in, och i köket tittade mormor Elna förvånat upp från kaffekoppen. 
– Är du hemma? Jag hörde dig inte.
Det var då Sophie insåg att hon aldrig mer tänkte dö utan att någon brydde sig om det. Att bli sedd genom att försvinna var inget alternativ. Men många gånger efter det skulle tankarna på döden återkomma, inte bara där uppe på bergknallen med sin djupa avgrund.

När hon var elva år började Sophie i flickskolan på Bohusgatan. Trots att hon hade kamrater där, kände hon sig ändå ganska ensam och hade svårt att hitta glädjeämnen i tillvaron. Det var också under den perioden som pappan arbetade som mest. Elna kom ibland och hämtade sitt barnbarn.
– Mormor kallade mig ”sin lilla grynkorv” som smeknamn och det råkade några klasskamrater höra, så jag fick heta det i skolan. Det var inte speciellt roligt. 
Familjen var ekonomiskt lagd, och Sophie fick inte alltid det hon ville ha. När det var dags att börja åka skridskor som barn fick hon ett par med bara en skena som man spände på skorna. Eftersom hon hade svaga anklar gick det inte så bra.
– Det var hemskt att vingla omkring och inte kunna åka. I stället för att skaffa mig bättre skridskor, tog mormor och Elsie väldigt lätt på det hela och bara skrattade när jag ramlade. Inte förrän jag var fjorton år fick jag ett par vita konståkningsskridskor. Det var underbart! Mormor tyckte också att det var bra om jag fick skor som jag kunde växa i. Så mina nya vinterstövlar hade storlek 39, tre nummer för stora. Jag klampade omkring så att hela skolan undrade om kungens drabanter var på besök. Inga raggsockor eller sulor hjälpte. 

En gång bytte Sophie till sig balettskor av en annan flicka i klassen, men gömde undan dem i sitt rum så att ingen skulle se. 
– Jag gillade att dansa och sjunga, men fick mycket lite uppmuntran. I stället brukade mormor Elna säga att jag dansade i otakt och sjöng falskt. Den myten upprätthölls också eftersom pappa var ganska omusikalisk, medan Bengts biologiska pappa hade stort intresse för musik. Bengt satt ofta på sitt rum och spelade skivor. Han gillade det och lärde sig alla detaljer om artisterna och musikerna. På något sätt var det synd att jag inte uppmuntrades på samma sätt. Lilla Sophie var söt och duktig i skolan, vilket gjorde att mamma och mormor kunde koncentrera sig på sina sysslor. Till skillnad från sin bror, som stängde in sig på sitt rum och ogillade fysisk aktivitet, hade Sophie spring i benen och var aktiv redan då.
–Jag tyckte om att klättra, springa och röra på mig, och ofta fick jag skrubbsår på knäna. En gång chockerade jag mormor, så hon nästan tuppade av. Det var en solig eftermiddag och jag kände mig glad och sprallig. Varför minns jag inte, men det hade väl varit roligt i skolan. Jag var på väg hem, och när jag gick in genom den stora järngrinden till fastigheten, där vi bodde, kastade jag upp skolväskan högt i skyn. Av ren glädje, så där som barn gör. Den singlade ned med tunga läxböcker och landade rakt på mitt ansikte. Smärtan var obeskrivlig och blod droppade ned på mina fötter. En stålvajer i botten på väskan var lite lös och hade rivit upp min näsa och överläpp i två delar. Mormor blev förstås fruktansvärt rädd när hon såg mig, och jag minns hur vi åkte i ilfart över Västerbron till sjukhuset. Hon var orolig att jag hade fördärvat mitt utseende för all framtid. Efteråt har man berättat för mig att jag hade svarat: ”Det spelar ingen roll hur man ser ut, bara man är snäll.” Det hade jag hört många vuxna säga. Mamma och pappa tyckte att det var gulligt. Tack och lov blev det inget ärr efter olyckan, trots att jag fick sy flera stygn på överläppen.

I sin fantasi hade Sophie många gånger sett hur hennes födelsedag blivit en sagolik upplevelse med uppvaktning, tårta och paket. Så som barn förväntar sig. Astrid Wretlind var praktiskt lagd och förstod aldrig de pastellskimrande drömmar hennes dotter hade om enhörningar, sagofeer och prinsesskalas. Leksaker var onödiga och födelsedagarna var lika torra som en överbliven brödkant.
– Mamma glömde helt enkelt bort att jag fyllde år. Överraskningar var det inte tal om. På något sätt var hon som ett barn själv och tänkte inte på mig och hur jag hade det. Som tonåring protesterade jag en enda gång att den mohairtröja som mormor stickat, börjat kännas trång i armhålorna. Jag hade haft den i flera år och den hade blivit så styv av alla tvättar att ärmarna stod rakt ut. Mamma ryckte till som träffad av blixten, när hon insåg att jag hade rätt.  Redan dagen efter fick jag en ny tröja. Åren därpå såg jag till att påminna om min födelsedag en dag innan. Effekten blev inte den jag hoppats på dessvärre, utan mamma störtade i väg och köpte en kofta eller något annat till mig. Hon blev så uppfylld av att få ge en present, att den måste öppnas direkt när hon kom hem, trots att jag fyllde år först dagen efter.

Heleneborgsgatan 12

Grannarna i fastigheten på Heleneborgsgatan sågs då och då. Den frejdiga hushållslärarinnan Lena von Sydow var synnerligen sympatisk. Hon var banbrytande i sin inställning till barnuppfostran och hävdade att barn minsann kan mer än vuxna tror, vilket imponerade på Sophie som var van vid sin egen familj. Hemma hos henne saknades ju ett barnperspektiv totalt. Lena hade en härlig energi och ansträngde sig för att liva upp stämningen. En gång per år såg hon till att alla i huset skulle uppträda och gav grannarna en uppgift var. Sophie ville gärna sjunga, men hade tydligt förstått av mormor Elna att hon saknade både taktsinne och gehör. I stället bestämdes det att hon skulle deklamera poesi. Då skapades hennes kärlek till god litteratur. Gustaf Fröding blev en favorit, och än i dag kan Sophie läsa upp hans dikter som ett rinnande vatten. 
– Jag lärde mig dikterna utantill och är övertygad om att det var den träningen som gjorde att jag har haft så lätt för att lära mig långa texter utantill. Det har hjälpt mig att hålla tal eller föredrag utan minnesanteckningar.   

En granne som Arvid Wretlind hade mycket gemensamt med var Torbjörn Caspersson. Han var professor i medicinsk cellforskning och genetik vid Karolinska Institutet. En av hans insatser var att uppfinna den ultravioletta mikrospektroskopin, som möjliggjorde studier av material i enskilda celler. Han har även bidragit till framsteg inom kromosomforskningen. De stod på samma lista över

nominerade till Nobelpriset. Alla professorer i Stockholm träffades på middag en gång i månaden i den så kallade referensgruppen för att diskutera senaste rön och ha trevligt under avslappnade former. Fruarna till dessa framstående män umgicks också med varandra. Sophies mamma och Gunnel Caspersson var goda vänner. 
– Gunnel var mycket trevlig men hade något nervöst över sig, som innesluten i sin egen ängslighet. Hon var läkare och barnpsykiatriker. Dottern Kerstin var ganska tystlåten och dyster till i sinnet, men jag ville ändå gärna leka med henne eftersom familjen hade flera korthåriga taxar. De åkte på olika utställningar med dem, och det var spännande. Jag minns hur roligt det var att leka med Kerstin i de stora sandhögarna, som fanns nere på Söder Mälarstrand. Vi grävde skattgångar och kröp in i sandgrottorna.

Flera år senare fick Sophie reda på att Kerstin tagit livet av sig. Kanske kom det inte som någon överraskning. De hade otaliga gånger gått längs strandkanten nere vid Riddarfjärden, och Sophie kände av kamratens mörker.
– Depression talade man inte om på den tiden, sorgligt nog.

Nävekvarn 

En plats som spelat en stor roll i familjens liv är Nävekvarns bruk och Nävekvarns herrgård vid Bråviken strax utanför Nyköping. Till att börja med bestod tillverkningen framför allt av kanoner, som skeppades ner till Holland under trettioåriga kriget, men från mitten av 1800-talet togs produktionen över av gjutjärnsspisar, kaminer, tröskverk, plogar, trädgårdsmöbler och konstgjutgods. Under 1920-talet blev Nävekvarn internationellt känt för sina föremål av gjutjärn formgivna av tidens främsta arkitekter och konstnärer, bland många andra Gunnar Asplund, Sven Markelius, Erik Grate och Anna Petrus. Produkterna visades upp på världsutställningen i Paris 1925 och på konstindustriutställningen i New York 1927. Det svenska deltagandet i Paris innebar betydande framgångar. Bidragen tilldelades hela 36 medaljer.

Alexander Magnus Sederholm blev ägare till bruket 1806. Han föddes i Helsingfors och var son till Johan Sederholm, som fick ett märkligt levnadsöde. Det var han som lade grunden till släktens enorma förmögenhet. Johan Sederholm kom från ganska enkla förhållanden. Farfadern arbetade som vedbärare på kungliga slottet i Stockholm. Hans far, Erik, bosatte sig i Finland, där han anhöll om rätt att hålla krog. Hustrun, Birgitta Ekman, var dotter till en smed. Johan var redan som mycket ung oerhört driftig och bidrog till familjens uppehälle på olika sätt. Han passade upp på några herrar och fick kläder och pengar i lön. Efter skoldagens slut metade han och samlade ved samt tjänade pengar genom att sjunga. 

Han blev en framstående affärsman och redare och med tiden Helsingfors rikaste person, Kung Gustav III utnämnde honom till en av kronprins Gustav Adolfs faddrar vid dopet 1778. Johan Sederholm fick tolv barn i sina två äktenskap. Hans första hustru födde sju av dem.

Hon avled när det yngsta endast var ett halvår. Alexander Magnus föddes i det andra äktenskapet. Johan var 46 år då han gifte om sig med Maria Magdalena, som bara var tjugo. Alexander Magnus son, som också hette Johan, gifte sig med Hedvig Sofia Nordenskiöld, och de blev föräldrar till Astrid Wretlinds första svärmor, Beata Sofia Magdalena, Magnus Höks mor, som i sitt äktenskap med Ernst Hök fick sju barn. Några av Magnus syskon dör unga.
– Pappa köpte ut resten av syskonskaran 1963 och sålde Nävekvarns bruk till ASEA, där Curt Nicolin var vd, för en krona bokstavligt. För pappa var det viktigast att bruket levde vidare. Utan ett fungerande bruk skulle bygden somna in. Han skänkte mark, så att ett ålderdomshem kunde byggas, och att en ö, Skäret, skulle förbindas med samhället. Pappa gladdes åt bron som kom till stånd, och att en del av Bråvikens öar därmed kunde utnyttjas. Det var en sann glädje för pappa att tillsammans med Nävekvarns starke man Ragnar Larsson låta bygden få de bästa förutsättningarna. Herrgården behöll han dock, och den tillhör nu Sophie och Elon Ekman. Bruket lades ner 2010 men återuppstod då Eva Anegrund tog upp tillverkningen igen av ett antal av de konstprodukter som gjorde Nävekvarn världsberömt. Det är samma kvalitet som förr, men synen på hållbarhet är en helt annan. Nu används återvunnet skrot och efterbehandlas utan giftiga kemikalier. Som energikälla används vind – och vattenkraft. Miljötänkandet passar Sophie. Hon fick ju Solna stads första miljöpris 1994 för sin uppmärksammade antirökkampanj. Det sägs att kvarlevorna efter Gustav III:s mördare, Johan Jacob Anckarström, ligger i trädgården vid herrgården. En av de sammansvurna, Gustaf Ulrik Silfversparre som då bebodde Nävekvarn, lät sina betjänter gräva upp liket en mörk natt efter avrättningen och föra det dit i en kärra under stort hemlighetsmakeri.

Glada minnen 

I vanliga fall var hemmet strikt och fullt av praktiska måsten. Pappan var inne i sin egen forskningsvärld, mamman såg till att hemmet var snyggt med stilfull inredning och Elnas domän var köket, där hon lagade mat. Men visst finns det glada minnen från barndomen också. Någon gång kom mamman in i barnkammaren med varm choklad och smörgås. Vid ett tillfälle när Sophie var sjuk sade pappan kärleksfullt, att det bestämt ligger en söt, liten ängel där i sängen. Det värmde. Professor Wretlind var uppfinningsrik och hittade på flera sätt att lära ut saker och ting till sina barn. 
– Pappa tyckte om att testa gränser. Redan som tioåring satt han och farbror Bengt under köksbordet i Avesta och gjorde kemiska experiment, som aldrig blev som de skulle. Han ville att vi barn skulle bli duktiga i skolan och hittade på en fiffig matematiklek, där han skrev olika uppgifter på en mängd lösa lappar. Den första kunde ligga bland äpplena i det gamla tennfatet på köksbordet. Det kunde exempelvis stå: ”Vilka grundämnen upptäckte kemiprofessorn som grundade Svenska Läkaresällskapet? Ta hans initialer och tre av förkortningarna på hans upptäckter och du ser var nästa ledtråd ligger.” Ledtrådarna var vansinnigt spännande, och jag kommer ihåg när pappa lagt den sista under en potta som sparats i nödfall under badkaret. En annan gång vid matbordet upptäckte han ett jättelångt hårstrå som fastnat i en köttbulle. Då passade pappa på att visa hur centrifugalkraften fungerar och snurrade köttbullen i luften, vilket ju var riktigt roligt. Han lärde mig att kunskaper är bra att ha. Dem kan ingen ta ifrån dig.

En dag upptäckte Sophie att det fanns en övermålad blinddörr i hallen på landet och föreslog att det kanske fanns en skattgömma där. Tänk om det låg en kista med guld bakom den stängda dörren? Arvid Wretlind lyssnade, men utan någon större reaktion. Några dagar senare tog hon saken i egna händer, beväpnade sig med en kofot så tung att hon knappt orkade bära den samt en hammare och diverse mejslar. Sophie blev förvånad när en skruv gav med sig på den antika dörren. Det gav energi, och plötsligt gled den upp med ett knarrande. 
– Jag blev helt paff. Framför mig gapade ett stort, mörkt utrymme, och på golvet därinne låg en lapp med pappas handstil: ”Duktigt av dig Sophie. Bättre lycka nästa gång!”
Arvid Wretlind uppmuntrade mod och tyckte inte att man skulle vara rädd för någonting. Själv agerade han försökskanin åt professor Erik Jorpes, som testade blodförtunnande medel och behövde se om det fungerade. Blodflödet gick knappast att stoppa, och den unge Arvid höll nästan på att avlida. När familjen flyttade in på herrgården i Nävekvarn var det ganska nedslitet och parken var vildvuxen med stora träd, högt gräs, många stenrösen och stora häckar. Där fanns det massor av huggormar, överallt. 
– Pappa sa att jag skulle få fem kronor för varje orm jag dödade. Så med långa pinnar försökte jag skrämma i väg dem. Förmodligen lyckades jag inte ha ihjäl någon men lärde mig att ta kommandot. Ibland gick jag ut på vall med korna. Jag var inte heller rädd när jag testade att rida på dem. Glatt hoppade jag upp på betande Maj-Ros i hagen, och det måste ha sett lustigt ut för jag var så liten att benen spretade rakt ut. Med förvånad blick lunkade hon i väg med mig. Kons ryggrad var som en vass kniv, så försöken blev korta. Men jag älskade att rida på riktigt och längtade efter en egen ponny. I stället fick jag låna hästar att rida på under sommarlovet. Roligt var det att åka traktor och hoppa i hölassen. Det var inte riskfritt, men på den tiden var vuxna inte särskilt oroliga. Curling-föräldrar var ett okänt begrepp.

Margareta Flygare brukade Sophie leka med. Tillsammans cyklade flickorna till kyrkan, där de konfirmerades sommaren 1959. På fotografiet, som togs i samband med konfirmationen, ser vi dem sitta bredvid varandra på främre raden, Sophie näst längst till vänster och Margareta längst till vänster.

På landet i Nävekvarn trivdes hon hos det litet äldre paret Varlind i Västra Grindstugan, som vaktar nedfarten mot hamnen i Bråviken.
– Hos dem var det alltid lättsamt och mysigt. Jag såg till att ha skäl att gå dit varje dag. Det fanns en äkthet och hemtrevnad som fick mig att må bra. Man behövde aldrig förställa sig med dem. Per Anton och hans hustru Edith var alltid glada att se mig och bjöd på svartvinbärssaft och kakor i bersån. Syrenerna blommade i sprakande lila och rosa. Deras trädgård var ett litet paradis, och det fanns mycket att prata om och titta på. Båda två var händiga, praktiskt lagda och det var alltid något roligt i görningen. En katt som fick grädde på ett fat, en strumpa som stoppades, en kaffekopp som torkades med rutig kökshandduk. Jag fick vara med när Edith rensade rabatter utomhus, högg ved eller skalade potatis. Hon saftade och syltade i det lilla ombonade köket med vita spetsgardiner. Per Anton täljde knivar och var en duktig finsnickare. Deras värld var konkret. Man hade fullt upp med att laga mat och göra vardagliga sysslor. Ingen hyschade och påpekade att man inte fick störa.

Ingen som strävade efter att lösa de stora medicinska frågorna i jakten på det eftertraktade Nobelpriset. Lugnet och friden omslöt mig och stunderna hos paret i grindstugan förgyllde mitt sommarlov. 

En annan familj som Sophie trivdes hos var familjen Græsén, som också bodde på ägorna. Farbror Gösta var kamrer och gift med tant Irma, som var en snäll och rejäl kvinna. Dottern Kristina var jämngammal med mig och vi lekte ofta. De hade en träbåt som hette Wi. När solen sken fick jag ibland följa med ut på sjön till öarna i Bråviken på lördagar och söndagar. Vilket äventyr! Vi landsteg på klipporna och medan Kristina och jag försökte stå på våra luftmadrasser utan att trilla i vattnet, vilket vi aldrig lyckades med, dukade Irma upp den medhavda matsäcken på en filt. Jag fick vara barn, leka och ha roligt. Gösta hällde upp en liten snaps till sig själv och sin fru och sa: ”Hej då, Irma!” Hon svarade: ”Hej då, Gösta!” Och så skrattade vi alla. Här fanns inga sorgligheter,

och luften kändes så lätt att andas. Vid dessa glada tillfällen fick jag sniffa på hur det kändes att vara en del av en familj. Jag minns hur berörd jag blev av att deras härliga gemenskap. 
Även där ute i den vackra naturen, med glittrande fjärd och härligt susande trädkronor, kunde den mörka ångesten inom Sophie pocka på uppmärksamhet. Hon förstod att hennes egna föräldrar ständigt var upptagna av sitt, och att hon sällan skulle bli sedd för egen del. I stället måste hon vara beredd på att axla en vuxens ansvar. Hemma fanns ett allvar, där arbete och en outtalad prestation ständigt vakade från porträtten på väggarna. 

Herrgården i Nävekvarn tog mycket kraft i anspråk. De otaliga rummen skulle städas nästan varje gång de åkte dit på helgerna. Sophie var tvungen att hjälpa till. Många tröttsamma timmar avverkades genom idogt putsande och fejande med handdiskmedel och mjuka trasor. Men gnällde, det gjorde hon aldrig.

– Jag fick tidigt lära mig hur oerhört viktigt det är att arbeta praktiskt och jobbade väldigt mycket på vår gård.
Arvid Wretlind hade starka motton: ”Aldrig klaga, alltid finna en utväg. Allt går att lösa. Be inte om något du själv kan göra. Rastar man, så rostar man.” Sophie teg och lydde alla stränga uppmaningar, trots att hon bara var ett barn. Hon blev den duktiga flickan som redde sig själv och var alla till lags. Ett fint betyg eller en hjälpande hand belönades med ett uppskattande ord eller en klapp på huvudet. Att gnälla eller ställa krav var fullständigt otänkbart. I frustration kunde hon någon gång påpeka för familjen att hon hade ont i halsen, och för att någon skulle bry sig om henne hittade hon på att hon var allvarligt sjuk. Föga anade hon då att påhitten snart skulle bli verklig smärta.

Ungdomsåren 

Familjen flyttade till Karlavägen 53, och Sophie började i gymnasiet på Palmgrenska samskolan på Kommendörsgatan. Äntligen trivdes hon i skolan. Det var en bra tid i livet med trevliga klasskamrater och lärare som ingav respekt. Framför allt lektor Bertil Måhl i svenska och engelska var sträng men rättvis, och Sophie gillade honom. Han hade en anglosaxisk stil med sinne för humor. 
– I början av en lektion råkade jag tappa en parfymflaska jag hade med mig i golvet, så innehållet rann ut. Jag beredde mig på en rejäl uppsträckning, men i stället höjde lektorn på ett ögonbryn och sa: ”Jag tror minsann någon har släppt en liten doft…” Alla skrattade. Jag med. 

Religionsläraren var också speciell och hade en stor schäfer, som han tog med sig till skolan varje dag. Inte heller på den tiden fick man ha med sig hundar, men ingen vågade protestera. Magistern var mycket respekterad och schäfern var stor, där den låg under katedern och blängde på eleverna. En del tyckte nog att det var lite läskigt, men Sophie gillade hundar och såg alltid fram emot religionstimmarna. I Palmgrenska skolan blev också idrott ett kul ämne på schemat. Tidigare hade Sophie mest känt sig osäker bland plintar och romerska ringar. Aldrig förr hade hon fått välja lag till brännbollen, men gymnastiklärarinnan i gymnasiet var annorlunda och såg till att Sophie en gång fick bli ledare för basketen i skolan.

– Det tyckte jag var stort. Att få den typen av ansvar hade aldrig hänt mig tidigare.
Teckningsläraren var också bra och lät sina elever leva ut sin kreativitet i färg och form.

Ihop med fem klasskamrater gjorde Sophie vid ett tillfälle en stor målning i akvarell, som hon fick ta med hem. Motivet var fiskar i klara färger och med plutande munnar. 
– Mot mammas vilja fick jag sätta upp den på en hel vägg mellan två toaletter på landet. Hon tyckte den var anskrämlig, men pappa tyckte att den var jättebra.

Sophie tog studenten 1963, och en ljusnande framtid tog fart. Då var hon ensam flicka i klassen. Hon virvlade ut på skolgården, och hennes blonda hår och vita klänning stod ut i mängden av alla välkammade pojkar i kostym. Professor Wretlind hade gjort ett stort plakat med dotterns bild och

överraskade med hemfärd till mottagningen i etagevåningen på Karlavägen i en liten traktor med flak som han påhittigt låtit köra upp från landet. Plötsligt kändes allt så mycket lättare i tillvaron. Direkt efter studenten kom hon in på Karolinska Institutets läkarlinje. Yrkesvalet föll sig helt naturligt för Arvid Wretlinds dotter.

– Den tiden jag studerade till läkare var mina lyckligaste år. Fram till dess hade jag varit upptagen med att finnas till för andra. Min far skulle rädda världen, och jag skulle hjälpa honom att göra det genom att se till att alla mådde bra. Jag vågade inte ta för mig som andra barn, för jag kände ett enormt ansvar att hålla ihop familjen.

En dröm gick i uppfyllelse när farbror Bengt hjälpte till att köpa en häst till Nävekvarn. Den behövdes för att dra vagnar. Bengt var en mycket skicklig ryttare och tävlade länge inom galoppsporten. Under 1940-talet deltog han framgångsrikt i både militära och civila tävlingar. Han blev svensk amatörmästare och vann priser både som steeplechase- och slätloppsryttare. Som ryttmästare kunde han allt om de fyrbenta djuren.
– Jag hade ju alltid velat ha en häst att kunna rida på. Den sommaren blev oförglömlig. Jean var otroligt fin men alldeles för stor, med en mankhöjd på hundranittio, så jag såg ut som en liten fluga i sadeln. I hagen fanns också ardennerhästen Sally, en vacker gul märr med vit man. Jean och Sally blev förälskade på allvar. En gång när jag skulle hämta ut Jean från hagen ställde sig Sally mot taggtrådsstängslet och spärrade vägen, som om hon inte ville att hennes kavaljer skulle gå. De var så kärvänliga och såg inte mig som klämdes fast mellan staketet och bjässarna. Jag var lika livrädd som hästarna lekfulla. Egentligen var det rena turen att jag lyckades ta mig ut ur hagen oskadd.

Ljuvligt var det också att få en egen lya i stan. En frid i själen för en ung kvinna i sina bästa år. 
– Jag flyttade till en liten våning på Floragatan och fick vara för mig själv utan mamma och mormor. Nu kunde jag plötsligt ägna mig åt studier och hade inga plikter. Det kändes som semester.

De fyra åren på läkarlinjen svepte förbi i harmoni. Hon pluggade hårt och gick på dans på Medicinska föreningen varannan vecka. Kavaljererna var många, och hon hade väldigt roligt. 
– Åh, vad jag dansade! Bugg och rock and roll.
Hon älskade den hårda studietakten, att få testa sin kapacitet. Studiekamraterna trivdes hon med och flera lördagar och söndagar åkte de ut till en stuga, som medicinstudenterna kunde låna på natursköna Ingarö för att umgås och ha roligt. Det fanns speciellt en ung man, Anders, som hjärtat slog dubbelvolter för. Tillsammans upplevde de förälskelsens sötma. Sophies ögon glittrar än i dag vid minnet.

Herrgårdsmannekängen

– Mamma hade en enorm känsla för kläder. Hon hade öga för det konstnärliga, färg, form och var mån om att kombinera rätt nyanser. Plagg av god kvalitet var viktigt. När jag blev litet äldre och började intressera mig för mode, kunde vi dela det intresset. Jag utbildades till mannekäng 1962 hos Kim Söderlund i hennes våning på Vanadisvägen. Hon undervisade i hur man går och uppträder rätt i sin stilskola. Kim gav mig smeknamnet Herrgårdsmannekängen, eftersom hon tyckte att jag var en typisk herrgårdsflicka med en lugnare klassisk stil, inte den glamourösa typen. När jag läste till läkare var uppdragen som mannekäng ett bra extrajobb under studietiden.

Astrid Wretlind hade även ett sinne för inredning och såg till att familjens hem alltid var representativt och vackert. Sophie minns de fina dukningarna i matsalen på Heleneborgsgatan, när det var söndagsmiddag. Hörnrummet med de stora fönstren som vette mot glittrande Riddarfjärden var dekorerat med utsökt konst och designföremål, som mamman hittat under sina många shoppingturer i stan. Sparsamhet var en dygd, och pengarna användes endast till sådant som var viktigt. Men när det kom till möbler, tyger och kläder gick exklusivitet och kvalitet först. Med små medel såg hon till att hemmet var ombonat och stilfullt. Astrid tyckte om Joseph Franks och Carl Malmstens möbler och mattor av Märta Måås-Fjetterström. Hon kompletterade med utsökta detaljer som lampetter och blomsterarrangemang. Det var en blandning av antikt och modernt.

– Mamma kunde hålla på och inreda en vrå i hallen i timtal. Speciellt när vi flyttade till etagevåningen på Karlavägen fick jag ofta släppa det jag hade för händer för att komma och beundra det hon gjort. Ibland frågade hon om min åsikt.  Jag tränades på det viset att se färger, och jag lärde mig en hel del trots att jag inte var särskilt intresserad från början. Det var en hård skola. I en vas var det viktigt att exakt så och så många blad alltid kom i blickfånget.

Mamma och mormor drogs till konstnärskretsar och umgicks med flera framstående personer. Isaak Grünewald och Sigrid Hjertén exempelvis. De hade trevligt men mormor uppskattade inte deras konst speciellt.
– Sigrid Hjertén ville göra ett porträtt av mamma, men mormor vägrade. Hon ville inte se sin vackra dotter bli gul och blå i ansiktet, som moderna konstnärer brukade måla enligt henne.

Astrids estetiska sinne bidrog till ett vackert hem. Sophie tänkte mer på kärlek och kavaljerer än på inredning. Hon anade däremot inte att den rätte fanns precis runt hörnet. Elons version av hur han lyckades få den söta grannflickan intresserad börjar i ett garage.

Bröllopet

Elon hade sin bil i samma garage i huset, där han och Sophie bodde grannar på hörnet Brahegatan och Karlavägen.

– Min första bil var en beige Volvo PW, som jag fick av mina föräldrar under studietiden på KTH, vilket jag var mycket tacksam för. När min familj tidigare bodde i Bromma blev det en hel del resande för mig in till Teknis i stan och sen dagligen till SALK-hallen i Alvik. Jag var hela tiden i rörelse med tunnelbana och moped, har Elon berättat.

Elon hade sett Sophie och funderade länge på hur han skulle göra för att lära känna henne.
– Hon hade en liten röd Fiat, som såg ut att behöva rengöring, och jag såg till att stöta ihop med henne i garaget. Då passade jag på att erbjuda mig att tvätta den. Och på den vägen är det. 

Att hon läste medicin visste han redan. Sophie minns också den där gången i garaget, men även att hon tyckte att Elon såg lite gulligt bortkommen ut, där han stod bredvid sin parkerade Volvo med en tennisracket i handen.
– Spelar du tennis? frågade jag, och konversationen tog fart. Mamma låg på att jag skulle gifta mig. Hon förstod att det skulle skänka henne och pappa stor lycka. Hon var lyrisk när Elon och jag träffades. Han kom från en trevlig familj med stort umgänge och såg ut som en svärmorsdröm.

Astrid Wretlind hade arbetat med textil och mode var hennes passion. Hon trollade därför fram en sagolik brudklänning i engelskt siden till sin dotter och började planera en magnifik fest. Bröllopet blev både vackert och omskrivet. Bruden var ung och söt med krona lånad från Högalidskyrkan på de ljusa lockarna. Brudgummen var stilig i frack och såg en aning nervös ut när klockorna klämtade och det var dags att skrida altargången fram. De unga tu fattade varandras händer och tog de första stegen till ett liv tillsammans. Vigseln ägde rum i Engelbrektskyrkan den 12 februari 1967 och det var fullt till sista plats med höjdare från affärslivet, framstående akademiker och damer i eleganta kreationer. 
– Det var underbart! Vi var så förälskade men det var väldigt nervöst med pappas professorer och Elons pappas alla näringslivstoppar som såg på, minns Sophie.

Den efterföljande middagen hölls på Operakällaren med trerättersmiddag och välformulerade tal. Bröllopsresan gick till Bermudas rasslande palmer, vita stränder och kristallklara vatten. Sol, bad och golf varvades med romantiska middagar under stjärnklar himmel. En sådan lycklig tid!

Elon Ekman

Elon och Sophie har det gemensamt att de har kända föräldrar.
– Min far var koncernchef på Elektrolux mellan 1952 och 1963, men trots sin position var han väldigt ödmjuk, berättar Elon, som är döpt efter sin framstående far.
Eftersom föräldrarna länge var bosatta i USA föddes Elon på andra sidan Atlanten. Den 24 november 1940 i New York kom han till världen, och från barndomen finns det många glada minnen.
– Jag kommer speciellt ihåg en gång när löparna Gunder Hägg och Håkan Lidman turnerade i USA under krigsåren och var på besök hos oss. Vi sprang i kapp i vår trädgård och de lät mig vinna!
Det hade hunnit bli femtiotal när familjen flyttade till Sverige för gott och slog sig ned i Bromma.
– Jag tyckte att det var ett konstigt land där det varken fanns baseball, tv eller Coca-Cola. När vi spelade brännboll i skolan försökte jag föra in lite baseball-regler, men det blev inte populärt. Tennis, musik och matematik var mina stora intressen, berättar Elon, som fick pris i matematik redan i tonåren.
Mellan ekvationerna blev det svängiga toner. 
– Jag spelade klarinett i ett tradjazzband. Tage Erlanders son, Bo, spelade trumpet, min tenniskamrat Tomas Hallberg trummor och min bror piano. På den tiden var det många gymnasieungdomar som bildade egna band och spelade dixie-musik på skoldanserna.

Elon var som ung mycket duktig i tennis och spelade i juniorlandslaget mellan 1957 och 1959. Han blev svensk mästare i dubbel tre gånger och tog silver i singel två gånger. I samma veva hade han fått ögonen på sig som aspirant till Davis Cup-laget.
–Vet du om att din son är en av Sveriges mest lovande juniorer? ska Marcus Wallenberg ha ropat över sammanträdesbordet till Elons far. Att pappan blev stolt, kan ingen förneka.
– Det var en väldig sammanhållning mellan oss som tränade och spelade i juniorlandslaget. Vi åkte runt i Sverige på sommaren, och tennisförbundet skickade oss till USA, där vi fick tävla över hela landet från Boston till Florida. Förbundet hade ordnat en amerikansk tränare åt oss, som kom till Sverige. Han tränade oss hela året, och sen följde han med till USA. Min klubb var SALK, där Björn Borg senare spelade. Jag fick träna med de bästa elitspelarna där, de som var med i Davis Cup-laget. Vi i junioreliten hade kontrakt med Slazenger, som var ett av de stora racketmärkena då, och blev sponsrade med racketar. Svenska Dagbladet skrev att min backhand var lika bra som den Donald Budge var så känd för, och det blev jag jättelycklig att höra. Säkert hade livet tagit en helt annan vändning om jag fortsatt med tennisen, men efter studentexamen blev det i stället studier i rekordfart.

På bara några år lyckades Elon med bragden att ta en civilingenjörsexamen i teknisk fysik på KTH, en civilekonomexamen vid Handelshögskolan och en fil.kand. i matematik, fysik och juridik på universitetet.
–I efterhand undrar jag hur jag hann med allt. Min barndom var lycklig, och föräldrarna stöttade mig, men jag gjorde inte allt för deras skull utan för att det var så roligt och intressant för mig. Varken tennisen, musiken eller studierna var någon press från mamma och pappa. 
Elons pappa kände alla mäktiga näringslivstoppar. Elektroluxchefen Elon Ekman studerade på Handelshögskolan i Stockholm samtidigt som Marcus Wallenberg (SEB och Investor), Axel Wennergren (vd för Elektrolux), Bertil Olin (ledare för Folkpartiet) och Ruben Rausing (Tetrapak), eller Ruben Andersson som han hette då.
– Både Rausing, Elons pappa och Axel Wennergren kom från lantbrukarfamiljer. Föräldrarna hade sparat så att de kunde gå på Handelshögskolan. Dessa herrar kom till New York och blev framgångsrika affärsmän. Framtiden fanns där efter andra världskriget.
Elons mamma avled redan i 60-årsåldern.
–Mamma dog 1 januari 1964 och då hade jag väl i stort sett tagit examen vid KTH. Hon var därmed inte med på bröllopet och hann knappt uppleva Sophie heller tyvärr. Visserligen bodde vi i samma hus på Karlavägen 53, och det är mycket möjligt att min mamma såg Sophie omedvetet, som granne, utan att veta om att vi skulle träffas och bli ett par. Jag minns att min mamma alltid sade:
”Jag hoppas du träffar en trevlig flicka.” Och det gjorde jag ju!

Åren utomlands

Elon var eftertraktad i näringslivet och arbetade på Alfa Laval i Sverige som direktörsassistent, när han gifte sig med Sophie. Vigseln ägde rum i februari 1967, och efter bara några månader gick flyttlasset utomlands. 27 år gammal avancerade han till ekonomichef för Alfa Laval i Tyskland. Det unga paret såg fram emot sitt nya hem i Hamburg och blev knappast besvikna. Bostaden var flott med stora panoramafönster som såg till att ljuset flödade in i våningen, vackert belägen på adressen Schöne Aussicht 11 vid insjön Aussen Alster och nära en mycket fin 18-hålsbana. Det var ett nybyggt souterränghus i två plan, en tjänstebostad som Alfa Laval hade.

– Hela mitt liv har jag varit van vid att mamma skött matlagning, och hon var en sådan förträfflig värdinna. Som ung och nygift med eget hushåll förväntades det att jag skulle sköta bjudningar och tillställningar på egen hand. Jag minns hur nervös jag var då vi hade representation. En av våra första gäster var Elons chef på Alfa Laval och hans hustru. Självfallet ville jag att middagen skulle bli lyckad, och jag frågade mamma om hon hade något bra recept. Några dagar före bjudningen var jag hemma i Stockholm. Mamma föreslog en god kötträtt och erbjöd sig att laga såsen, så att jag bara kunde ta med den och värma på när det var dags. Jag packade väskan, reste tillbaka till Hamburg och gick genom både säkerhetskontroll och tull med mammas hemlagade rödvinssås!

Hemmet var tipptopp och skinande rent när gästerna anlände. Städning har alltid varit Sophies bästa gren, och på spisen i köket stod anrättningen färdig för att bara serveras. Konversationen på tyska gick också riktigt geschwint. Sophie lärde sig tidigt olika språk, det hade hennes pappa varit noga med, och skoltyskan satt som den skulle. Elon hade erbjudits en snabbkurs i affärstyska, och det var han tacksam för. I en månads tid hade han således rabblat glosor och oregelbundna verb inför det nya arbetet i Hamburg. När gästerna senare satte sig till bords, pilade Sophie kvickt in i köket för att värma den beresta såsen. Den var outspädd, tjock och alldeles klimpig, när hon ställde fram snipan och Elons chef försåg sig förväntansfullt.
– I samma sekund som en geggig sörja landade på chefens tallrik, mindes jag mammas uppmaning om att tillsätta vätska. Jag hade alldeles glömt bort att spä ut såsen med vatten! Elons chef såg lite förvånad ut och undrade säkerligen vad det var för märklig, svensk rätt han just blivit serverad. Dagen efter ringde jag mamma och berättade om missödet. Hon blev oerhört uppiggad av historien och det blev ett roligt minne, som vi skrattat åt ofta.

Men tillvaron i Hamburg blev en smula enahanda. Före sju på morgonen gick Elon hemifrån till kontoret. Där stannade han till sent på kvällen. Lördagar sov Elon till tre på dagen. Söndagar jobbade han. Det var olidligt.
– Jag kunde aldrig drömma om att det fanns ett arbetsklimat, där man jobbar så koncentrerat. De fick mycket gjort. Företaget piskade på de här unga människorna. Men Elon gillade det. Han tyckte om att arbeta hårt och klättrade snabbt på karriärstegen.

Sophie läste medicin i Stockholm, när hon och Elon flyttade. Hon ville naturligtvis ta upp sina avbrutna studier igen och hoppades kunna göra det i Tyskland. Det verkade lovande eftersom det fanns ett sjukhus i närheten av bostaden, och Sophie försökte söka anpassade kurser vid läkarlinjen där. Men det gick inte. På den tiden var det inte alls lika lätt att få en svensk utbildning godkänd.

Hon var ung och ivrig att få börja arbeta och göra nytta i samhället. Stunderna av sjudande glädje på dansgolvet med medicinarna vid Karolinska Institutet fladdrade förbi i tanken. Inre bilder med spännande lektioner, diskussioner med kurskamraterna och alla roliga fester.
– Jag började läsa tyska för att sysselsätta mig. Men sen blev jag sjuk. Riktigt sjuk.

I många år hade hon haft svåra smärtor och varit på otaliga undersökningar. Men ingen läkare förstod vad hon led av. De var alla lika förbryllade. En dag föll hon ihop hemma och bokstavligen vred sig i kramper. Sophie fick rådet att åka till en urolog i Hamburg. På mottagningen möttes den unga svenskan av en rad väntande patienter, en handfull rundlagda tyskar i svarta kostymer, som alla tittade undrande på henne. Männen var samtliga i övre sextioårsåldern och var inte vana att se en kvinna i väntrummet hos urologen. Läkaren insåg allvaret och gjorde ett akutingrepp samma

eftermiddag. Det blev en vändpunkt. Den duktige urologen konstaterade njurbäckeninflammation, pyelonefrit, en sorts urinvägsinfektion som drabbat de övre urinvägarna, njurarna och njurbäcken. Njurstenen som täppt till hade under flera månader skapat en inflammation, vilket lett till den ständiga värk hon haft.

Smärtan var ingenting mot vad som komma skulle på britsen inne hos läkaren.
–Med en tång drog han ut stenen och jag tror att jag tuppade av en sekund. Njuren var stor som en ballong. Först efteråt har jag förstått vilken tur jag haft. Urinledaren hade lika gärna kunnat spricka med den operationsmetod han använde. Hade han inte fått bort stenen hade jag likväl varit död.

Efter ett år i Hamburg fick Elon tjänsten som projektchef i Frankrike, ett erbjudande han inte ville tacka nej till. Men Sophie tvingades stanna i Sverige på grund av sina smärtor och täta

sjukhusbesök. 
– Jag ville att Elon skulle flytta hem, så att vi kunde bilda familj. 

Sophie återupptog sina läkarstudier i Stockholm, medan Elon skickades med ett tvåårskontrakt i bagaget till Alfa Lavals huvudkontor i Paris och sedan till Nevers i Bourgogne-distriktet.
– Det var konstigt med mamma. Först var hon jätteglad, när jag skulle gifta mig. Sen när jag var i Tyskland frågade hon mig hela tiden varför jag inte blev läkare. När jag flyttade hem, blev mamma arg för att jag skulle bo hos dem på Karlavägen. Hur skulle pappa kunna arbeta med mig där? undrade hon. Men pappa sa att han minsann kunde sitta i den mindre våningen, som vi hade några trappor upp i huset.

Smärtan tilltog. Denna gång var det inte njursten utan halsen som värkte. Hon kunde inte sova på nätterna. Äntligen insåg föräldrarna att dottern verkligen hade ont i halsen, något hon ofta påtalat för dem som barn. Det var inget påhitt. Läkarna konstaterade kronisk tonsillit och halsmandlarna opererades bort.

Louise och Philip

Nu blev det inte den konventionella yrkesvägen för Sophie, att bli professor eller överläkare på KS, som hon drömt om. 
– När Elon flyttade hem igen och vi fick barn, blev det återigen mycket att ta hänsyn till. Mamma närmast förstärkte greppet om mig, så att jag varje dag kunde vara hennes hembiträde, chaufför eller sällskapsdam. Aldrig någonsin var hon barnvakt, inte ens en halv dag. Ändå älskade jag min mamma. Till sista dagen satte jag mammas välmående före allt annat.

Elon arbetade mycket. Sophie tyckte om att vara med barnen, men det blev helt omöjligt att få minsta lilla tid för sig själv, och ingen förstod det.
– Det var ett märkligt förtryck och utnyttjande av mig. Alla andras behov var större, och om man inte lärt sig som barn att bli sedd är det inte lättare som vuxen. För att klara av en mur av stängda dörrar hittar man på något helt annat. Kanske en överlevnadsstrategi. Stridsherrar brukar säga att anfall är bästa försvar. Jag skulle säga att påhittighet blev min bästa sidomanöver för att bibehålla inre styrka och inte duka under.

Äktenskapets olika faser har alla sin charm. Småbarnsåren är en lycklig tid för de flesta, men också tuff för många eftersom fokus flyttas från partnern till alla bestyr och praktiska göromål. Glädjen är stor, dock kan livet bli extra påfrestande. Sophie såg som skolläkare att föräldrar ibland dukade under av stressen. 
– Om det fanns en större möjlighet att arbeta halvtid och vara ledig på skolloven, då hade färre äktenskap spruckit. Att få tid med barnen är det viktigaste av allt. Jag började som distriktsläkare i Nyköping när barnen var små och hade möjlighet att arbeta halvtid, berättar Sophie.

Familjen har alltid gått först. När dottern Louise föddes en kulen höstdag, den 30 november 1970 på Karolinska sjukhuset, förändrades allt. Det var en total lycka. 
– Jag minns det så tydligt än i dag, hur jag låg och tittade på min nyfödda lilla dotter. Livet fick en helt ny mening i samma sekund som hennes mörka ögon mötte mina. En våg av innerlig kärlek sköljde genom hela mig, ett lyckorus som fullkomligt tog mig ur balans. Jag var 26 år med massor av drömmar och planer. Ändå visste jag där och då att denna lilla person var allra viktigast.
Med mammarollen fick Sophie en egen plattform att stå på. Plötsligt hade hon en annan person som behövde all hennes omsorg, och det var utan prestation och krav som hon lät sig omslutas av den bubbla hon gick in i med sin dotter. Bara två år senare föddes sonen Philip. 
– Vilken tacksamhet jag fylldes av i det ögonblicket han kom till världen. En fin pojke låg i mina armar, och plötsligt var jag tvåbarnsmor med en dotter och en son. Vad mer kan man begära? Nu var vi en hel familj.
Barnen följde med överallt. Det blev många resor till USA, landet där Elon tillbringade sin barndom. När Sophie vann distriktsmästerskapen i golf och fick åka till Fort Lauderdale i Florida för att delta som enda svenska, träffade de många intressanta människor. Trevlige Ingo Johansson poserade glatt med Louise och Philip i Florida och skojade med en och annan Göteborgsvits.
– Louise och Philip älskade sina mjukdjur och ville helst packa ned allihop. Det räckte med var sin, tyckte jag. Barnen tog då med sig sina Snobben, som var gigantiska. Jag minns att det blev trångt på flyget. Leksakshundarna hängde med till Disney World och i bilen vi hyrde när vi gjorde en ”roadtrip” genom ett fletal stater. Det var så gulligt att se hur Louise såg till att natta mjukdjuren på

hotellrummet. Hon var precis som storasystrar brukar vara, tog kommandot och lillebror verkade inte ha något emot alla olika upptåg som hon kom på. Eftersom det är en sådan knapp åldersskillnad mellan dem lekte de väldigt bra tillsammans. Ja, de var nästan som tvillingar. Det är inte konstigt att Sophie och Elon är stolta över sina begåvade barn. Louise är STE-läkare vid reumatologiska kliniken vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Hon gick i sin mammas fotspår och läste medicin och blev överläkare. Doktorerade gjorde även Philip. Liksom pappa Elon blev han teknologie doktor och är vd för familjeföretaget. Intresset för forskning väcktes av Arvid Wretlind, som inrättade ett eget laboratorium på Nävekvarn. Det var bra att barnbarnen tidigt fick lära sig att göra experiment. Louise och Philip gick i mellanstadiet och var fascinerade. Sophie var inte lika imponerad, när det ingick möss i lektionerna.

– Jag hade en mardröm en gång om mössen på landet och vaknade kallsvettig av att de hade rymt och jag hade tio vita möss med röda ögon på kudden. Jag var lamslagen av skräck. Pappa såg till att lära ut sina kunskaper. Bland annat ville han visa hur man fick fram den fettlösning som han uppfann. Då behövdes det ägg. Därför hade vi höns och kycklingar också. Jag minns att en stackare blev hackkyckling.

Lever på lånad tid

– Det känns som om jag levt flera liv, säger Sophie, som har sett vården också ur patientens perspektiv. 
– Jag började om på nytt efter tiden som dödssjuk, och min överlevnadsstrategi har varit att försöka göra varje sak till något roligt och min livsfilosofi är att jag blir lycklig själv genom att göra något bra för andra.
När Sophie var sjutton år började problemen. Hon sökte hjälp för ständiga smärtor och trötthet. Det kändes som om ett kraftigt spjut var instucket i nedre delen av ryggen och nådde ända upp till skulderbladet. Men ingen trodde henne. Hon var ung och söt.
– Bara jag gifte mig skulle det bli bra, sa läkarna. De trodde på allvar att jag som kvinna bara behövde en man som jag kunde rå om. 

Pappans inställning var att man bara blir sämre om man pratar om hur man mår, så då slutade hon med det. På 1980-talet blev smärtorna ännu värre, och Sophie togs in på sjukhus. Läkarna trodde att det var hennes dåliga njure eller en urinvägsinfektion som orsakade lidandet, men alla diagnoser var felaktiga och inga mediciner hjälpte. Till slut betraktades hon som obotlig och fick en remiss till smärtkliniken på Karolinska sjukhuset. Där fick hon morfin och mådde bättre än någonsin.
– Jag ledde kampanjen mot droger, samtidigt som jag själv gick på morfin i fyra månader.

När Sophie arbetade eller var sysselsatt med något annat kunde hon förtränga smärtan en aning, så att det inte märktes hur hon kände sig. Men det har gått åt mycket energi att inte tänka på den. Det var naturligt för henne att inte visa omgivningen hur ont hon hade, eftersom det skulle vara jobbigt för andra om hon såg så dålig ut som hon var. En kväll på landet hade livskraften alldeles gått ur den späda kroppen.
– Tröttheten och värken var förlamande. Som i ett töcken försedde jag mig med lite spagetti och falukorv och hällde upp ett halvt glas rödvin. Barnen var i rummet bredvid och tittade på tv. Jag var övertygad om att slutet var nära, ändå kände jag en tacksamhet och tänkte att jag haft ett bra liv och var nöjd.
Sophie hade så gott som givit upp hoppet, då hon till slut fick veta vad som förorsakade den olidliga värken. Hennes pappa grät en gång över att hon var så sjuk, och då hade en av hans kolleger, överläkare sedan professor Jörgen Larsson, tröstat honom med att hon kanske led av pancreas, som var hans specialitet.
– Pappa frågade om jag kunde resa från Nävekvarn till regionsjukhuset i Linköping. Då var jag så sjuk, att jag inte orkade ta mig ända fram dit på en dag. Jag tog tåg till Linköping och sov över där på hotell Ekoxen. Innan jag gick till sängs, satte jag mig i baren och bara grät och tänkte att det inte fanns någon hjälp för mig, ensam med min sjukdom utan namn eller förklaring. Varför skulle jag ha en sådan fruktansvärd smärta? Det knivskarpa samurajsvärdet skar upp min rygg och omöjliggjorde för mig att ligga ner, för då blev det ännu värre.
Dagen därpå begav sig Sophie från hotellet och bar på en alldeles för tung bag och ett paraply.
– Backen upp till sjukhuset var för mig oändlig. Vet inte hur många gånger jag satte mig för att vila på bagen och peta litet planlöst med paraplyet på marken.
Hon fick genomgå en undersökning, ERCP, som innebär endoskopi av gallgångarna och den gång som förbinder dem med bukspottkörteln. Det visade sig att hon hade en missbildad bukspottkörtel som saknade en ordentlig utförsgång. Gallgången hade inte förbindelse med körteln, pancreas, och detta gjorde att vätska ansamlades i kroppen.
– Det var underbart att få rätt diagnos efter tio år som smärtpatient. I stället för att negligeras alla gånger jag åkt in svårt sjuk, kunde jag nu med eftertryck säga att jag hade en akut eller kronisk pancreatit, eftersom jag led av pancreas divisum. Läkare som tidigare inte velat tro på mig tog mig nu på allvar, men tyvärr fanns det inte mycket man kunde göra åt mitt lidande. Pancreatiten blev ibland så allvarlig att bukhinneinflammation uppstod.
Där började en lång sjukhusresa under femton år med ständigt återkommande försök att öppna en utförsgång till pancreas. Läkarna kom också med olika förslag på andra åtgärder. Ett alternativ var att försöka med bukspottkörteltransplantation, men på den tiden var det bara cirka 20 procent som överlevde en sådan. Ett annat var att slå ut nerverna nedanför revbenen. Då skulle smärtan upphöra, men känseln i underlivet och delar av benen skulle gå förlorad. 
Sophie har genomgått ett stort antal operationer för att med hjälp av smala plaströr få en fungerande utförsgång. Det sista behandlingsförsöket gjordes 1994, då det visat sig att rören alltid täpps igen och en akut inflammation i bukspottkörteln uppstår. Medan hennes far firade sin 75-årsdag på Operakällaren, låg hon själv nyopererad på sjukhus räddad till livet med hjälp av droppet som fadern uppfunnit.
– Egentligen skulle man behöva vara frisk för att klara av att vara så sjuk som jag har varit, säger Sophie.

Vännen och akupunktören Maria Blom från Polen, som blev medicine doktor på Karolinska Institutet när hon i sin avhandling visade att akupunktur hjälper vid för litet saliv i munnen, har stuckit hundratals nålar från topp till tå i Sophies kropp. Behandlingen har dämpat de värsta pancreatitattackerna, bukspottkörtelinflammationerna, och alla konstiga symptom som uppkommer i samband med dem.
 – Det är märkligt hur man kan ligga på nålarna och glida in i en ljuvlig, sömnliknande dvala i tre kvart. Sjukdomskänslan viker och nya krafter fylls på. Jag känner en enorm tacksamhet. Utan hennes nålar hade jag inte repat mig, speciellt inte under den tid då sjukhusbesöken var en stor del av mitt liv.

I dag mår Sophie mycket bättre på grund av att bukspottkörteln skrumpnat ihop och vittrat sönder, men den reagerar ändå. De flesta nätterna vaknar hon av att det gör ont. Men trots allt är smärtan som en västanfläkt mot vad den har varit.
– Till följd av en stor dos pancreasenzymer är jag inte så trött som jag var förut. Det gör en stor skillnad. Jag är oändligt tacksam mot professor Jörgen Larsson som resonerade att konservativ behandling, det vill säga att inte göra något alls, ibland är det bästa. Nu kan jag konstatera att han gjorde en korrekt bedömning. Jag lever! Sophie, som alltid kämpat för att hjälpa andra att må bra, har varit sjukast själv.

Just Say No 

Det har blivit många resor över Atlanten för Sophie och Elon. I USA känner sig Elon fortfarande hemma och han tycker om att få tala engelska, det språk som var hans första. För Sophie är det en speciell resa dit, som betytt mycket för henne. Ett samtal vid en tillställning under kristallkronorna på svenska ambassaden i Washington DC blev fröet, som väckte hennes intresse för att bidra till folkhälsan genom fundraising.

Under en tid var förbindelserna mellan USA och Sverige lagda på is på grund av politiska motsättningar. Men president Ronald Reagan ville närma sig Sverige, och 1987 gjordes det första inofficiella statsbesöket mellan länderna med statsminister Ingvar Carlsson. I den vevan hade Arvid Wretlind fått en stor internationell utmärkelse av Bristol-Meyer, och en ceremoni skulle hållas på svenska ambassaden i Washington av ambassadör Wilhelm Wachtmeister med stjärnor som Björn Borg med flera.
– Jag frågade Utrikesdepartementet om jag kunde åka med och försöka prata om skolhälsovård. Det beviljades, och redan första dagen fick jag och Elon delta vid ambassadmottagningen.

Paret Wachtmeisters dotter Titti Wachtmeister, känd för sin ”romans” med kungen som ung, berättade där om hur hon blivit engagerad i presidenthustrun Nancy Reagans antidrogkampanj Just Say No. Den internationella barn- och ungdomsrörelsen propagerade för ett drogfritt liv. ”Just Say No” var en reklamkampanj som var utbredd under 1980-talet och början av 1990-talet som en del av USA: s ”War on Drugs”, som syftade till att avskräcka barn från att delta i olagligt narkotikamissbruk genom att erbjuda olika sätt att säga nej. 

Sophie hade träffat Titti en gång tidigare på Hotel Waldorf-Astoria, när hon var i New York tillsammans med Marianne Bernadotte.
–Titti Wachtmeister berättade om den amerikanska kampanjen, som fått fyra miljoner människor att ställa upp på antidrogmarscher under en kampanjvecka. Jag nappade direkt och föreslog att jag skulle lansera projektet i Sverige.
Sophie fick inte bara antidrogorganisationen med hem utan med ett specialchartrat plan även Michael Jacksons syster La Toya och hennes manager och man Jack Gordon. I USA var La Toya Jackson ansiktet utåt för Just Say No.
–Jag bjöd hem dem till Floragatan tillsammans med Titti Wachtmeister och Marianne och Sigvard Bernadotte. La Toya åt inte kött, så jag gjorde en räkcocktail, men hon smakade knappt på maten. Hon ville inte prata om Michael Jackson utan sa bara ”han är min bror”. Elon visade bilder från Operan och berättade att Birgit Nilsson och Kjerstin Dellert haft en galaföreställning där. Plötsligt blev La Toya mycket intresserad. Hon kände ju Brigitte Nielsen. De hade gjort något tillsammans med Sylvester Stallone i en film eller en tv-serie. Besvikelsen blev total när hon insett förväxlingen.  Jag minns att La Toya var liten och spröd. Jack Gordon styrde henne och La Toya försökte så gott hon kunde få igenom sina egna önskemål. De tjafsade om de skulle ha ett eller två rum på hotellet och hon ville ha på sig sin sjömansmössa, trots hans protester. De verkade inte vara överens om mycket. 

En stor bild av La Toya Jackson på första sidan i Dagens Nyheter bidrog till att Just Say No, att säga nej till det som är skadligt, blev en given succé.

–I samband med att er statsminister besökte USA hörde jag talas om att man i Sverige planerar att starta en Just Say No-rörelse. Eftersom jag är aktiv i kampen mot droger i Amerika såg jag det som en självklarhet att stödja också den svenska organisationen när jag blev tillfrågad att komma hit. Även om ni har drogproblem kan de inte jämföras med omfattningen i USA. Därför har ni alla möjligheter att lyckas. Det är viktigt att vi uppmanar alla ungdomar att säga nej till droger. Vi måste starta från grunden om vi vill nå resultat. De som är barn i dag är vuxna i morgon, berättade La Toya för DN.
Sångerskan verkade hoppfull. Hon hade tillbringat den senaste tiden i London för att spela in sitt tredje album. På väg till Tokyo och sin bror Michael Jacksons konserter där, stannade hon till i Stockholm.

Just Say No vände sig till barn mellan 7 och 14 år. Man ville nå de unga innan de kom i kontakt med droger. Budskapet var klart och tydligt, att våga säga nej. I dag kan man jämföra med me too-rörelsen, som är ett globalt upprop mot sexuella trakasserier och övergrepp.

Tittis hund Chloé, en lhasa apso, blev en av symbolerna för rörelsen. En bild på den gulliga hunden fanns på T-shirts över hela USA och även i serietidningar och böcker. På samma sätt spreds bilden i Sverige.

Scouterna i Unga örnar drev rörelsen här och inbjöd en rad andra organisationer, bland dem Föräldraföreningen mot narkotika, att hjälpa till att få barnen att tacka nej till alkohol, tobak och narkotika liksom till kamraters förslag att snatta. 
–Allt detta gäller än i dag, menar Sophie.
–Barn behöver få sin självkänsla stärkt och lära sig känna vad som är rätt och fel. De måste tydligare få veta vad föräldrarna vill eller inte vill att de ska göra.

Stiftelsen Läkare Mot AIDS Forskningsfond

I många år har Sophie arbetat ideellt med Stiftelsen Läkare Mot AIDS Forskningsfond och har i samband med detta samlat in stora belopp till forskningen och anordnat flera spännande kulturevenemang på bland annat Operan, Globen samt en mycket omtalad kändisauktion på TV3, där man bland annat auktionerade bort en av Britt Eklands klänningar.

–Det är få som minns det nu, men under flera år behandlades hiv-sjuka som pestsmittade på grund av fördomar och okunskap. Det fanns en enorm rädsla för sjukdomen på den tiden. Därför betydde det mycket att vi i ett tidigt skede fick kungafamiljens stöd. Prinsessan Lilian var beskyddare för fonden från första början och ställde upp på alla arrangemang. Det var roligt och vi blev goda vänner.

Det amerikanska smittskyddsinstitutet CDC beskrev under sommaren 1981 ett nytt sjukdomstillstånd, där flera unga män under kort tid drabbats av infektioner, och året därefter diagnosticerades den första patienten med aids i Sverige. Inte förrän den kände personen Sighsten Herrgård på en presskonferens 1987 berättade om sin obotliga sjukdom, spreds informationen brett över landet. 

Infektionsläkarna Linda Morfeldt, Lars Moberg, Anders Karlsson och Geo von Krogh bildade 1984 Föreningen Läkare Mot AIDS. Utan deras helsidesannonser i Dagens Nyheter och i Svenska Dagbladet med rubriken 6 frågor och 5 svar om AIDS samma år hade säkert inte samhället mobiliserats så pass snabbt. Läkarna hade lånat de 300 000 kronor, som annonserna då kostade. Insatsen skapade förståelse för hur hiv-viruset smittade, långt innan några myndigheter agerade.

Allt började egentligen 1987 med tv-showen Sköna söndag och sexologen Malena Ivarsson. Sophie kände sig pressad av att programmet helt oförblommerat hyllade sex utan att en enda gång nämna att det fanns en fara, ett hiv-virus som snabbt börjat skörda människors liv och att alla måste skydda sig. Hon skickade ett brev till redaktionen på Sveriges television men fick inget svar. Då skrev hon en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Sköna söndag måste också ta sitt ansvar”. 

– På en vecka var jag Sveriges hiv-specialist, och hundratals brev hyllade mitt mod att föra detta på tal. Linda Morfeldt hörde till dem som kontaktade mig och ville ha min hjälp att som skolläkare sprida information om viruset, som på den tiden ledde till aids och döden inom två år. Det var Linda som diagnosticerade den första patienten med hiv i Sverige 1982, och hennes bror, läkaren Jan-Olof Morfeldt, tog initiativ till grundandet av organisationen Noaks Ark, som har betytt väldigt mycket för att aidsepidemin fått ett begränsat förlopp i vårt land. 

Sophie insåg att man inte kommer någon vart i en kampanj utan pengar. Hon gjorde upp en lista med tänkbara givare, som hon skrev brev till och ringde. På bara en vecka lyckades hon samla in de 300 000, som annonserna kostat, så att föreningen blev skuldfri. Då kom överläkaren Erik Sandström från Venhälsan på den geniala idén att de skulle bilda en forskningsfond, som kunde betala ut pengar varje år, och Läkare Mot AIDS Forskningsfond startades. Sophie blev insamlingsledare. Målet var att först få ihop fem miljoner kronor, men hon lyckades samla in

mycket, mycket mer utan något bidrag från samhället eller myndigheter. Sophie upptäckte att hon hade en oanad talang för ”fundraising”. Det var långt innan ordet blivit ett begrepp i Sverige. Framför allt har hon anordnat stora evenemang på Världsaidsdagen den 1 december, där inriktningen varit att söka spegla WHO:s tema det året. Operaföreställningar, auktioner och tävlingar av många olika slag ägde rum, där behållningen oavkortat gick till fonden. Kungaparet, prinsessan Lilian och prinsessan Christina har hedrat ett flertal tillställningar, liksom regeringsledamöter, Nobelpristagare och ambassadörer. 

Med outtröttlig energi och arbetsvilja samlade Sophie in stora belopp till aidsforskningen. Hon använde sig av sin kreativitet och såg till att aldrig påbörja något som inte slutfördes.
– Jag vill särskilt tacka min man Elon, som helhjärtat har stöttat mig. AIDS-projektet har tidvis varit ett heltidsarbete för oss båda. Oberoende av om det är en popkonsert på Globen, TV-auktion, operaevenemang eller något annat ställer Elon och övriga familjemedlemmar upp och det är jag tacksam för.  

Med årligen återkommande evenemang på World AIDS Day den 1 december har ett mycket stort kapital kunnats byggas upp, vilket gör det möjligt för Läkare Mot AIDS Forskningsfond att än i dag dela ut närmare 1 miljon kronor per år till hiv/aidsforskning.

Att få ungdomar att inse allvaret var viktigt. I Solnas skolor hade Sophie det övergripande ansvaret att informera och höll själv de första lektionerna om aids. Med över 4000 barn i sitt distrikt var det ett massivt arbete.

AIDS-galorna

1987 Premiär!
– Första gången jag arrangerade en gala var 1987 på Kungliga Operan i Stockholm. Världens då mest kända operasångerska, Birgit Nilsson, och Operans och Confidencens legendariska prima primadonna, Kjerstin Dellert, presenterade programmet och prinsessan Christina, som tidigt visade stort engagemang i hiv-frågan, inledningstalade. Det blev en lyckad afton och Birgit Nilsson fick publiken att skratta, när hon hela tre gånger uttalade biskop Martin Lönnebos namn fel.
– Hans hustru bredvid mig tyckte däremot inte att det var särskilt lustigt, när den annars så upphöjda operasångerskan visade en mänsklig sida. Biskopen tog det hela med ro och manade till kamp mot AIDS.  

Operasångerskorna Elisabeth Söderström, Siv Wennberg, Sylvia Lindenstrand, Laila Andersson-Palme och Rolf Björling sjöng. Premiärdansösen Johanna Björnson och hovdansaren Per-Arthur Segerström dansade Adagio ur Grand pas de deux ur Nötknäpparen. Bland celebra gäster märktes fyra av årets Nobelpristagare, doktor Bednorz, professor Müller, professor Cram och doktor Tonegawa.

1988 I juni anordnades med anledning av AIDS-konferensen i Stockholm ett speciellt evenemang för att knyta internationella kontakter, sprida initiativkraft samt utbyta erfarenheter inför fortsatt arbete inom Läkare Mot AIDS och Läkare Mot AIDS Forskningsfond. Forskare från Afrika, Sydamerika, USA, Ryssland, England, Italien, Tyskland, Island, Norge, Danmark, Finland och Sverige inbjöds. Kvällen började med middag på Frösundavik, operaföreställning Orfeus och Euridyke på Confidencen och avslutades för dem som orkade på nattklubben Alexandra.

1988 På WHO-dagen den 1 december anordnade Stiftelsen Läkare Mot AIDS Forskningsfond ett program på Riksstämman vilket kung Carl Gustaf, drottning Silvia och prinsessan Lilian hedrade med sin närvaro. Det var en balettföreställning, Manon, på kvällen på Kungliga Operan. Prima ballerina absoluta, hovdansös Anneli Alhanko, dansade tillsammans med hovdansare Per-Arthur Segerström och premiärdansaren Weit Carlsson. Socialminister Gertrud Sigurdsen, född i bruksorten Nävekvarn, representerade regeringen. Överskottet av föreställningen gick till Riksinsamlingen mot AIDS, som bestod av Röda Korset, Rädda barnen, Noaks Ark, Läkare Mot AIDS, RFSL, RFHL, RFSU och Föräldraföreningen Mot Narkotika.

1989 Detta åranordnades en rockkonsert på Globen med anledning av WHO:s tema Ungdomar och AIDS. Sveriges främsta rockartister ställde upp. Socialminister Gertrud Sigurdsen backade upp evenemanget, som fick mycket stor massmedial uppmärksamhet. Inför galan gällde det att få in en miljon kronor till ljud och ljus, innan man ens kunde börja planeringen. Evenemanget hade inte gått att genomföra om inte en privatperson, byggmästare Birger Gustafsson, gett en personlig borgen på 700 000 kronor till Stiftelsen Läkare Mot AIDS Forskningsfond. Borgen behövde aldrig utnyttjas.

1990 Nu blev det en operaföreställning av baletten En midsommarnattsdröm på Kungliga Operan i närvaro av H.K.H. Prinsessan Lilian och Prinsessan Christina, fru Magnuson. WHO:s tema var Kvinnor och AIDS. Hovdansösen Anneli Alhanko och hovdansaren Per- Arthur Segerström dansade. Speciellt inbjudna gäster var Fru Ingrid Carlsson och AIDS- delegationens ordförande Gertrud Sigurdsen samt ambassadörer från hela världen. Prinsessan Christina inledningstalade. Läkare mot AIDS inbjöd också en brasiliansk kvinna Gabriela Silva Leite från Rio de Janeiro att komma till Stockholm och hålla en föreläsning och berätta hur hon som ex-prostituerad ändrat yrkesinriktning och blivit doktor i sociologi och öppnat ett religöst institut, Instututo de Estudos da Religiado. Där utbildar man prostituerade och lär dem om sexuellt överförbara sjukdomar och AIDS. Föredraget ägde rum på Läkaresällskapet och det blev en stundtals laddad diskussion mellan Gabriela Silva Leite och svenska journalister. Det fanns svenska journalister som fann det olämpligt att hon försvarade sitt tidigare yrke och att hon sökt skapa en fackförening för prostituerade.

1991 Då anordnades en kändisauktion på TV3 i Örnsköldsvik. Rättigheterna och genomförandet av TV-sändningen skedde i och/via London. Det var en direktsänd auktion där allt från Britt Eklands galaklänning, Goldie Hawns jacka, ABBA:s platinaskiva till ”En dag med Lill Babs” aktionerades ut. Jonas Hallberg var konferencier. Pianisten Lars Roos, Ted Gärdestad, operasångerskan Elisabeth Söderström underhöll mellan budgivningarna.

1992 I närvaro av prinsessan Lilian och prinsessan Christina gavs operaföreställningen Ett drömspel, baserat på August Strindbergs skådespel med musik av Ingvar Lidholm. Världssolisten Håkan Hagegård sjöng. WHO:s tema var AIDS – ett samhällsåtagande. Kulturminister Birgit Friggebo och sjukvårdsminister Bo Könberg representerade regeringen. Moderatledaren Gösta Bohman och AIDS-delegationens ordförande Gertrud Sigurdsen var riksdagsrepresentanter.

1993 Baletten Stormen, baserad på William Shakespeares skådespel, gavs på Kungliga Operan i närvaro av prinsessan Lilian. Premiärdansarna Marie Lindqvist, Jan-Erik Wikström och Pär Isberg hade huvudrollerna.

1997 Baletten Nötknäpparen gavs på Kungliga Operan. Prinsessan Lilian närvarade som beskyddare för insamlingsfonden. Socialminister Margot Wallström och försvarsminister Björn von Sydow representerade regeringen. Forskningsfond. Europamästaren i matlagning, Fredrik Eriksson, tillagade för dagen en canapé, som fick namnet Sophie.

2000 International Women’s Club of Stockholm samlade in pengar i närvaro av prinsessan Lilian. Även år 1995 hade klubben en Philantropic day för Stiftelsen Läkare Mot AIDS Forskningsfond.

2001 Man uppmärksammade AIDS hos fattiga och rika. Det var ett möte arrangerat av Stiftelsen Läkare Mot AIDS Forskningsfond och hölls på Svenska Läkaresällskapet. Förutom talare från den egna styrelsen höll författaren Hennig Mankell en lysande föreläsning om AIDS i Afrika. H.K.H. Prinsessan Lilian delade ut priset Årets pärla till doktorand Karin Loré.

2003 Detta år uppmärksammades styrelsens bidrag till framgångar inom HIV genom ett möte på Medelhavsmuseet. Prinsessan Lilian delade ut Årets Pärla till doktorand Veronica Svedhem. Medelhavsmuseet inbjöd till visning av specialutställningarna Tutankamuns Wardrobe och Minoer och Mykenare – mat och dryck i bronsålderns Grekland.

2005 Nu arrangerades golftävlingen ”Slå ett slag för AIDS-forskningen” på Nyköpings golfklubb. Detta i samband med invigningen av klubbens nya 36-hålsanläggning. Prinsessan Birgitta deltog i tävlingen och var även prisutdelare. Sveriges då mest långtslående spelare Marcus Edblad gick ut i första bollen tillsammans med Nyköpings kände Mats Hallberg. Läkare Mot AIDS Forskningsfond representerades av fundraisern Sophie Ekman Wretlind och ordförande Jan Albert.

2006 Evenemanget ”Slå ett slag för AIDS-forskningen” på Nyköpings golfklubb upprepades med konstnär Helene Billgren som prisutdelare. Thailands ambassadör skänkte resa och uppehälle för två personer i Thailand. Liksom tidigare år deltog för fonden Sophie Ekman Wretlind och Jan Albert.

2007 Stiftelsen deltog i ett välgörenhetsevenemang i TV400 i samband med World AIDS Day den 1 december. Evenemanget omfattade bland annat budgivning på Tradera där upplevelser med kända personer auktionerades ut, Drag Queen of the Year den 28 november och TV-program på TV400 den 1 december. Stiftelsens verksamhet presenterades genom en intervju med Stiftelsens dåvarande ordförande Jan Albert och en av Stiftelsens anslagsmottagare.

2008 Pride-festivalen arrangerade ett välgörenhetevenemang, Mr Gay Sweden 2008. Den kandidat som samlade in mest pengar till Forskningsfonden utsågs till Mr Gay Sweden 2008. Stiftelsens dåvarande ordförande Jan Albert deltog vid kröningen av Mr Gay 2008.

2008  Damverksamheten vid Nyköpings golfklubb arrangerade AIDS-golfen på eget initiativ. Intäkterna från tävlingen och försäljning av nål med rött sidenband gick till Stiftelsen Läkare Mot AIDS Forskningsfond.

2011 En auktion anordnades av tavlor av Helene Billgren, Lennart Aschenbrenner och Björn Wessman i samband med Ambassadörernas Bal den 10 december på Hotel Sheraton. Auktionsförrättare var konstexperterna Louise Lyberg och Lars Gundberg. Intresset för Läkare Mot AIDS Forskningsfond är stort hos ambassadörskåren i Stockholm, och man beslutade att varje år ha en auktion till förmån för stiftelsen.

2012 Tavlor av Lennart Aschenbrenner, Björn Wessman och Helen Billgren auktionerades ut på Ambassadörernas Bal den 10 december 2012. Auktionsförrättare var senoirexpert Louise Lyberg, Bukowskis auktionshus och vd Niclas Forsman, Auktionsverket.

2016 På internationella AIDS-dagen den 1 december anordnades en insamling till förmån för Forskningsfonden på Stortorget i Gamla Stan i Stockholm.

 Popkonserten i Globen

Sex gånger har Sophie ordnat galor på Stockholmsoperan och 1989 en popgala på en av Stockholms största arenor. 
– Det projektet höll på att knäcka mig helt, säger Sophie, som trots

Hon bara måste få in pengarna till konserten. Även om Elon tyckte att det var vansinne att fortsätta arbeta i det skick hans hustru befann sig i, insåg han att det inte fanns något annat att göra än att hjälpa till. Elon har stundtals tyckt att det är jobbigt med Sophies överskottsenergi, men charmigt också. Han är medveten om att när hon gör något, har ett projekt, märks det inte att hon är dålig. Därför åkte han med till aidsdelegationen, som planerade konserten. Vissa ville plötsligt att mycket av pengarna som samlats in av Sophie skulle gå till Fryshusets verksamhet, och nu gällde det för paret Ekman att se till att intäkterna även tillföll Läkare Mot AIDS Forskningsfond. Trots att smärtorna var värre än någonsin, såg hon till att slutföra det hon påbörjat. 900 ungdomar kom till Pop-konserten och lyssnade på sina idoler. Samtidigt fick de information om sjukdomen aids och smittspridningsriskerna. Galan gav ett ekonomiskt överskott på cirka 440 000 kronor.

AIDS-golfen med prinsessan Birgitta

Den 1 juli 2005 arrangerade Sophie golftävlingen ”Slå ett slag för AIDS-forskningen” på Nyköpings golfklubb i samband med invigningen av klubbens nya 36-hålsanläggning. Prinsessan Birgitta kom från Mallorca och spred kunglig stjärnglans. Hon deltog i tävlingen och var även prisutdelare. Kungens spänstiga syster var knappast nödbedd när hon bjöds in av Sophie och Elon att spela aids-golfen.
– Vi hade jättetrevligt. Prinsessan Birgitta bodde hos oss på landet och är kul att umgås med. Jag minns att hon hade en telefonbok med en massa lösa handskrivna lappar med nummer och namn, och jag fascinerades över hur hon bar sig åt för att hålla redan på alla kontakter. Helt obegripligt att de inte ramlade ur och försvann. Sven Tumba kände Birgitta sedan länge. De hade som bekant en romans i unga år.
– Jag minns att prinsessan ringde honom när hon kom till oss, och frågade om han hade lust att vara med och spela. Det ville han, vilket var roligt då eventet blev ännu mer uppmärksammat.

Mats Hallberg, Nyköpings Golfklubbs mest kände golfspelare och kunnig tv-kommentator ställde upp i tävlingen liksom Marcus Edblad, som korats till Europas mest långtslående man. Han tog i för kung och fosterland med första slaget för AIDS-golfen. Bollen landade strax intill ettans green. Vädret kunde däremot ha varit bättre. 
– Nio hål hanns med innan det var dags för åska och störtskurar, men som tur var hann prinsessan Birgitta, Sven Tumba, Sydkoreas ambassadör, jag själv, min man och våra barnbarn Ebba och Emma av nionde hålets green och in i klubbhuset. Och tur var väl det, för redan i vip-rummet på Arlanda hade den soldyrkande prinsessan deklarerat: ”Att ställa upp för välgörenhet som detta känns så gott, men ett ska du veta Sophie, att i regn spelar jag aldrig.” 

Snart sken det tack och lov upp igen och ambassadörskårens grupp ”The Singing Ambassadors” värmde de inbjudna litet extra med skönsång från scenen. Flera av de internationella gästerna hade bidragit till ett magnifikt prisbord. Det pågick även en tipspromenad för ungdomar och barn. De länder som skänkt alla de fina priserna representerades av trettio flaggor som vajade i vinden vid infarten till golfklubben.

Antirökkampanjen

– Vi måste börja prata om vår inre miljö och hur vi utsätter oss själva och andra för miljöförstöring. Hur kommer det sig att vi talar om det globala miljöhotet och glömmer bort att börja med oss själva? Jag var på en föreläsning för en tid sedan. Då gick det upp för mig hur absurt det hela var. Här hade vi lyssnat andäktigt på en expert om klimathotet och i pausen ursäktade hon sig och sa att hon skulle gå ut och ta ett bloss. Många med mig häpnade, säger Sophie, som på 90-talet kämpade för att minska rökandet. 

Hon åstadkom en revolutionerande lagändring om åldersgräns för inköp av tobak på 18 år. Dessförinnan drev hon frågan om borttagandet av rökrutan på Sveriges skolgårdar. 
– Dagens medvetna ungdomar blir mycket förvånade när de får höra, att det förr fanns rutor uppritade på skolgården utanför högstadieskolorna, där elever tilläts stå och röka. Många rökare drog sitt första bloss på rasten, berättar Sophie.

– Jag kämpade hårt, och fick ett så starkt motstånd att mina barn frågade om jag skulle bli arbetslös.
Sophie attackerades oväntat från flera håll för sin idé.
– Motståndet kunde jag till viss del förstå. För många är det en livskris att sluta röka. Ofta är det väldigt trevliga människor som röker. Det är en social företeelse, ett naturligt sätt att börja prata med andra under avslappnade former.

– Cigaretten är också en ventil mot stress. Men tänk i stället om skolan hade rutor där ungdomarna kunde samlas för att dricka sprit tillsammans. Det hade varit helt oförsvarbart. Rökningen är ännu mer beroendeframkallande än alkohol. I det perspektivet är det svårt att förstå att borttagandet inte gjorts tidigare.

Rökavvänjning blev Sophie Ekman Wretlinds nästa stora projekt efter aidskampanjen. Trots stora insatser mot rökning visade en undersökning på en högstadieskola i Solna, att 29 procent av flickorna och 20 procent av pojkarna rökte.

–Vi insåg att det inte går att få barnen att sluta röka om inte föräldrarna föregår med gott exempel. Barn tar efter deras beteende mer än deras ord.
Hösten 1993 lanserade hon ett unikt antirökprojekt, som inte bara riktades till elever utan även till föräldrar som rökte. Tanken var att få ungdomar att sluta röka eller aldrig börja, och vägen dit skulle gå genom föräldrarna. Om de fick hjälp att bli av med sitt beroende, borde de kunna vara rökfria förebilder för sina barn.
– Jag tycker att antirökkampanjen är det bästa jag gjort. Upprinnelsen var att så många både vuxna och tonåringar rökte på 1990-talet. Efter en information jag hållit om tobakens skadeverkningar, blev jag attackerad av ett gäng flickor i Råsundaskolans matsal. En av dem var verkligen arg och skrek att jag tjatade om att eleverna ska sluta röka, när det egentligen är föräldrarna som ska sluta. Det var inte nådigt att bli utskälld på det viset, så jag gick gråtande upp till skolhälsovårdsmottagningen. Men efter någon minut stannade jag till i trappan och tänkte att hon faktiskt hade helt rätt. Hur ska unga människor kunna sluta röka, om inte de vuxna klarar av det? Jag ringde till professor Henrik Ullén, överläkare vid cancerpreventiva enheten vid Karolinska sjukhuset och överläkaren på enheten för minskat tobaksbruk vid Huddinge sjukhus, Hans Gilljam, och frågade om jag kunde få gratis nikotinersättningsmedel. Det var precis i den vevan nikotinplåster började komma. Samma vecka träffade jag de två professorerna. Henrik Ullén sa att om vi riktigt lägger manken till, kan vi sätta i gång en kampanj om två år, men vi rivstartade inom endast tre veckor, säger Sophie, som liknar sig själv vid en stins på en tågperrong.

• Jag har bråttom med en iver att alla ska hinna med på tåget, fort ska det gå.  

Antirökkampanjen gick smidigt att genomföra inom ramen för allergiåret. Sophie skrev ett brev med rubriken ”Unik chans i Solna”, som skickades ut till samtliga rektorer och på så vis kunde man nå varenda förälder.
– Vi kan inte kräva att skolelever ska klara av något som inte deras föräldrar vill eller kan, förklarade Sophie.
Föräldrarna informerades genom brevet, som eleverna fick med sig hem från skolan och skolhälsovården. I brevet annonserades även två föreläsningskvällar på biograf Skytten i Solna centrum.
Det blev en sådan uppslutning på biograf Skytten att man var tvungen att dela upp eventet på två dagar. Föräldrarna fick skriva upp sig om de ville komma till barnets skola och träffa skolläkare och gratis få nikotinersättningsmedel samt råd och tips om hur man skulle göra för att sluta röka. Föreläsningarna gav information om vad rökning gör med kroppen, om nikotinets egenskaper och framför allt om hur nervcellerna påverkas.

Kabi Pharmacia sponsrade med avgiftsfria nikotinersättningsmedel under tre månader, plåster, tuggummi och för särskilt inbitna rökare även spray. Skolhälsovården erbjöd föräldrarna fyra rökterapisamtal var. Det gick också bra att ringa och få stöd, när tobaksbegäret satte in.
– Vi var noga med att inte skuldbelägga föräldrarna. Utgångspunkten var positiv. Bara skrämsel går inte hem. Nikotinet är bästa tänkbara stresshanterare och verkar på två sätt. Man blir tröstad och lugnad, som av valium, och man blir koncentrerad och uppiggad som av amfetamin. Dessutom når man effekt inom tio sekunder, vilket gör att rökaren får blixtsnabb kontroll över sig själv och känslorna. Det kan givetvis kännas skönt, livet är ju fullt av elände.

Många olika metoder användes inom kampanjerna för att även nå ut till allmänheten. ARE-bolagen ställde upp med gratis annonsutrymme i alla tunnelbanetåg. Antirökbudskap sattes upp på kommunens cirka 90 fasta reklamskyltar och i Solna butikscentrum i form av hängande takskyltar. Taxi 020 hade projektets dekaler på sina bilar i flera veckor. En rad artiklar har skrivits om kampanjen i såväl dags-och veckopress som lokal-och facktidningar. Bakom den unika rökavvänjningen för hela familjen stod skolöverläkare Sophie Ekman Wretlind, som blev hyllad för de positiva resultaten. Av 437 föräldrar blev 40 procent fria från tobaksröken.
–Jag hade varit glad om bara en enda förälder hade slutat röka. Det resultat vi uppnått hade vi inte vågat drömma om, sade hon i en DN-intervju.

Docent Karl-Olov Fagerström, forskare vid Pharmacia, ansåg att resultaten från Solna var förbluffande bra, och menade att den entusiasm och de nya grepp skolhälsovården visat starkt bidragit. Hans Gilljam på Huddinge sjukhus betecknade resultaten som mycket goda med tanke på de begränsade ekonomiska resurser som satts in.
– Greppet att engagera skolhälsovården, eleverna och föräldrarna är användbart i andra kommuner, menade Hans Gilljam.
Det visade sig att praktiskt taget alla föräldrar ville att Solnamodellen skulle följas upp runt om i Sverige. Många föräldrar ansåg dock att rökplåstren borde vara kostnadsfria hela tiden.

En uppföljning, som invigdes av dåvarande socialminister Ingela Thalén, ägde rum läsåret 1995-96. Den kampanjen hade enbart föräldrar som målgrupp, men även elever fick möjlighet att medverka.
– Tänk om ni kunde bli den första ordentligt rökfria generationen, sade socialminister Ingela Thalén till 300 elever i Tallbackaskolans aula i Solna. 
Skådespelerskan Meg Westergren blev peppad av den riksomfattande antirökkampanjen och av sin goda vän Sophie att fimpa för gott och var med och talade vid mötet. Hon ville föregå som ett gott exempel.

I november 1994 framträdde Sophie i direktsändning i Aktuellt och fick där möjlighet att propagera för att åldern för inköp av tobak borde höjas. De flesta ungdomar börjar röka före tjugoårsåldern och inte så många efter. Hon skrev även en debattartikel den 5 mars 1995 i Dagens Nyheter tillsammans med överläkaren i klinisk farmalogi, Ulf Bergman, överläkaren på enheten för minskat tobaksbruk vid Huddinge sjukhus, Hans Gilljam. ordföranden i Riksidrottsförbundet och Cancerfonden, professor Arne Ljungqvist samt överläkaren vid cancerpreventiva enheten vid Karolinska sjukhuset, Henrik Ullén, om att en åldersgräns vid 20 år borde införas. Sällan har en lagändring skett så snabbt! Dock fick debattörerna nöja sig med 18 år för att handla tobaksvaror. Tobaksrökning är en ännu mer beroendeframkallande drog än hasch och marijuana, så det är oerhört svårt att sluta röka. Även om inte alla föräldrar och elever kunde bli av med sitt begär, var det förvånansvärt många som fortfarande var rökfria efter ett år.

Antirökkampanjerna blev stor succé och Sophie tilldelades Solna stads första miljöpris för sin insats. Utmärkelsen var det första miljöpris som någonsin delats ut i Solna.

Vänskapen med prinsessan Lilian

Sophie fick en varm och personlig relation med prinsessan Lilian, och hemma i våningen på Floragatan står ett signerat porträtt med en hälsning från henne på hedersplats. Ett flertal gånger hälsade Sophie på i det vita funkishuset, Villa Solbacken, på Kungliga Djurgården där prinsessan bodde med prins Bertil i många år. I dag bor prins Carl Philip och prinsessan Sofia där med sina barn.
– Hemmet var trevligt inrett, och vi brukade dricka te i salongen med utsikt över den blomstrande trädgården. Prinsessan Lilian betydde mycket för mig. Vi blev nära vänner eftersom hon var beskyddare för Läkare mot AIDS Forskningsfond. Hennes härliga humor var källa till många roliga stunder. 

– De formella hälsningsceremonierna tyckte prinsessan Lilian var dråpliga. Jag skulle ju hälsa och niga för henne vid de olika galorna. Det tyckte hon var så roligt, och varje gång sa hon med sitt knivskarpa skämtlynne: ”Djupare Sophie, djupare.” Jag visste ju att hon skojade, men för att göra henne till viljes gick jag nästan ned i spagat där på scenen inför alla människor. En annan gång blev det en riktigt fadäs. Det var då hela kungafamiljen närvarade vid en av mina galor. Jag gick fram till prinsessan Lilian och neg. På väg upp från hälsningen såg jag hur kungen förvånat sneglade på mig. Jag insåg genast mitt etikettsbrott och fick fram: ”Oj, jag ber ödmjukast om ursäkt, men prinsessan är ju äldre…” Tack och lov log kungen och verkade finna situationen smått lustig. Självfallet skulle jag ha hälsat på vår regent först.

Prinsessan Lilian var ingen akademiker, men hennes brittiska humor var oslagbar. Med en vesslas kvickhet levererade denna dam pricksäkra punchlines. När hon skulle få Serafimerorden av kungen, livade hon upp stämningen väsentligt inför den

högtidliga ceremonin. 
– Har kungen varit på Buttericks nu igen? frågade hon regenten och fnissade förtjust.
Alla vet ju hur förtjust kungen är av practical jokes och att klä ut sig till fest. Det har hänt vid ett flertal gånger att Sveriges statschef handlat födelsedagspresenter och julklappar i skämtbutiken Buttericks, som säljer fest – och maskeradsaker och andra skojiga prylar.
Prinsessan brukade kalla Sophie för ”Carlsson på taket”, eftersom hon alltid var snabb i vändningarna och kunde rycka ut till väninnan med blixtens hastighet. Det tog inte många minuter med bilen från Floragatan till Villa Solbacken.

Hon syftade inte på sagofiguren med propeller på ryggen utan på en känd, svensk rallyförare. Erik Hilding Carlsson, vän till prins Bertil, gick under smeknamnet ”Carlsson på taket” ochvar vårt lands första internationellt välkända racerförare.

Räddade livet på prinsessan Lilian 

”Hallå, vem är det jag talar med?”
”Det är Kungen, sa jag ju.”

Den gången Sophie räddade livet på prinsessan Lilian har aldrig tidigare berättats. Minnet är en solskenshistoria med inslag av både dramatik och humor.
–Det var midsommarkväll när telefonen ringde. Samtalet kom från en gemensam väninna till prinsessan och mig och det märktes tydligt på rösten att hon var orolig för Lilian, som vid den här tidpunkten var änka.
Väninnan var inte i Stockholm och hade febrilt försökt få tag i Livmedikus, men utan resultat. Det måste ha blivit ett glapp i hovprotokollet, eftersom kungafamiljens läkare var borta och inte gick att nå. Nu undrade hon om jag möjligtvis kunde åka och titta till prinsessan, som hade varit krasslig en tid. 

– Jag ringde direkt till henne. Hon lät svag, och det hördes på en gång att allt inte stod rätt till. Så jag hoppade in i bilen och körde ut till Villa Solbacken.
Helt riktigt var hon svårt medtagen och andades tungt. Sophie insåg snabbt att sjukhusvård behövdes, men var rädd att göra fel. Själv var hon ju trots allt inte prinsessans läkare. Känsligt var det ju också eftersom situationen var allvarlig och måste hanteras med yttersta sekretess, så att inte media fick reda på vad som skett. Kungafamiljen var på franska Rivieran och njöt av semestern.

Tack och lov fick Sophie tag på sin trogna vän Linda Morfeldt på Karolinska Sjukhuset. Infektionsläkaren insåg dilemmat och lovade att gå ned till sjukhusentrén och ta emot.

– När vi kom dit stod Linda redo med en rullstol och ett vitt lakan, som hon snabbt lade över patienten. Helt oigenkännlig kunde hon rullas in på avdelningen för att undersökas. Det visade sig att hon drabbats av lunginflammation och fick läggas in för observation. En aning medtagen, men tacksam att jag hjälpt henne, bad prinsessan mig att informera kungen och när jag skulle gå gav hon mig en lapp med ett nummer jag skulle ringa. Det var inte med glädje jag skulle ringa till hovet i Frankrike, eftersom jag ju hade gått ”förbi” hovets läkare och det kanske inte var uppskattat. Men å andra sidan var livmedikus borta.
– Med viss motvilja slog jag numret och väntade på att få redogöra för allt som skett under kvällen för en hovanställd. Någon svarade i andra änden av luren. 
–Hallå, vem är det jag talar med? frågade jag.
– Det är ju jag, sa en barsk mansröst irriterat.
–Kungen. 

Sophie blev helt paff. Hon var svarslös i några sekunder. Det visade sig att Lilian givit henne direktnumret till kungen, något som är väldigt ovanligt. 
– Att nå kungen på hans privata telefon var det sista jag väntade mig. Och statschefen lät själv lika förvånad. Jag samlade ihop mig och det blev en lång monolog om vad som hänt. Kungen lyssnade och sa att någon skulle återkomma. Tiden gick, men ingen hörde av sig. Där satt jag på sängkanten i bara nattlinnet och tankarna snurrade i huvudet. Jag hörde inte ett knyst varken från sjukhuset eller från hovet, och jag hoppades innerligt att prinsessan Lilian mådde bra. Halv tolv på natten ringde plötsligt min telefon. Kvällens nästa överraskning gjorde mig knäsvag. I andra änden av luren hördes en mjuk röst med lätt brytning som sa: ”Det är drottningen.” Jag pratade alltså med drottning Silvia!

Sophie är inte den som brukar tappa fattningen, men nog trodde hon allt att en hovanställd skulle ringa och inte drottningen i egen person.
– Min första tanke var hur jag skulle titulera henne. Jag blev nervös och kunde bara tänka på om jag skulle säga ”Hennes Majestät” eller ”Drottningen”. Hon uttryckte tacksamhet, men lät orolig och ville höra i detalj vad som hänt, hur prinsessan Lilian kommit in till sjukhuset och vem som tagit hand om henne. Säkerligen var hon noga med sekretessen, och jag kan tänka mig att hovet hade fullt upp det dygnet.

 Vänskapen med Marianne och Sigvard Bernadotte

– Jag lärde känna Marianne Bernadotte på en modevisning vid Stureplan, då vi satt bredvid varandra, och hon var lätt att prata med. Vi blev riktigt goda vänner. Kort därefter bjöd hon och Sigvard hem mig och Elon på middag. Sigvard och Marianne passade så bra ihop och var båda mycket konstnärliga och intressanta att prata med. Deras spatiösa funkisvåning högst upp i huset på Villagatan var stilren och ljus. Marianne hade en rymlig walk-in-closet med alla sina festklänningar från internationella modeskapare. Det var inte för inte som hon utnämndes 1985 till en av världens tio bäst klädda kvinnor. En av gästerna på middagen var djurombudsmannen Ingrid af Trolle. Först blev jag en aning nervös, för jag hade aldrig träffat henne tidigare. Ingrid verkade så respektingivande och lite barsk. Men så fel jag hade! Hon var en slagfärdig kvinna och vi hade samma typ av humor. Jag skrattade så mycket den kvällen att mitt skärp lossnade och flög över glasbordet. Ingrid af Trolle var den person som senare introducerade mig för Stadsbrudskåren. Hon tyckte att nätverket kunde må bra av en akademiker.

Sophie och Elon pratade gärna golf med Sigvard under de flertalet gånger de åt middag hos varandra. Men Marianne var inte lika förtjust i just det samtalsämnet. Golf upptog redan mycket av Sigvards tid, tyckte hon.
– Ett problem för Marianne var att Sigvard liksom hans bröder var tokiga i golf och hade lärt sig spela tidigt i livet. Det var en livsfilosofi. När de var nygifta och åkte tåg ner till Skåne, kom plötsligt en man in i kupén, presenterade sig och sa att han skulle spela golf med Sigvard. Marianne blev paff. Hennes man hade inte sagt ett ord om det innan de for, berättar Sophie.

 –När Elon och jag började umgås med Sigvard och Marianne, var allt ok med hovet. Man kunde ana att Sigvard byggt upp den där känslan att känna sig bekräftad, men när han drev frågan om prinstiteln allt hårdare blev iskylan total. Det blev svårt för alla, och många kände sig tvungna att välja sida. Eftersom ingen ville stå i opposition till kungahuset och hovet, blev låsningen total.

 Sigvard Bernadotte blev av med sin prinstitel och alla andra kungliga privilegier, då han 1934 gifte sig med den icke kungliga Erica Patzek från Tyskland. Maktbalansen försköts, när vår kungs far och Sigvards äldre bror, Gustaf Adolf, så tragiskt omkom i en flygolycka 1947. Precis som i det brittiska kungahuset när Edvard abdikerade, uppstod det spänningar mellan medlemmarna. Sigvard kunde aldrig komma över att drottning Ingrid, hans egen syster, hade suttit några bord ifrån honom vid en middag och vägrat hälsa.

– Hade ödet varit annorlunda, skulle Marianne ha kunnat representera kungahuset otroligt väl. Kanske alltför väl? Hon var en lysande stjärna, som överglänste de flesta i en salong med sin intelligens och älskvärdhet. Märkligt egentligen att ingen vid hovet insåg vilken förstärkning av kungahuset hon kunnat bli i representativa sammanhang. Prinstiteln som gick förlorad innebar en stor sorg för Sigvard. Även om Marianne hade passat som hand i en silkeshandske som kunglig, var det aldrig hon som drev frågan. Tvärtom. Hon kände sig obekväm med hela situationen som uppstod. Marianne önskade att hennes man hade tonat ned sina krav på prinstiteln, men samtidigt var det ju Sigvards identitet det handlade om. Det var inte helt lätt att ta ställning. Själv upplevde jag att det var en balansgång, men för mig var det ofattbart att han inte kunde få tillbaka den titel han fötts med. Snart därefter kom jag i gång med aidskampanjen, och prinsessan Lilian blev beskyddare. Svägerskorna var härliga personligheter, skådespelerskor från början båda två, men olika som natt och dag. 

Det var inte bara Sigvard som föll pladask för Dramatens musa. Även gamle kungen, Gustaf VI Adolf, tyckte mycket om sin svärdotter. De hade kokkonsten som gemensamt intresse. Marianne hade gått en exklusiv matlagningsutbildning, och kungen uppskattade särskilt hennes husmanskost. De gillade bland annat att grädda plättar tillsammans. Förhållandet mellan Sigvard och hans far tinade upp så småningom, och de träffades titt som tätt på slottet. Kanske hjälpte Mariannes skönhet, begåvning och goda mat till att lätta upp den behandling Sigvard känt vara så hård och orättvis. Hur han blivit totalt utstött ur sin egen familj.  

Vissa tror kanske att det var på grund av hustruns förträffliga personlighet och karisma som gjorde att han stred så innerligt för att få upprättelse av hovet. Sorgen för sin förlorade titel följde med Sigvard Bernadotte i graven. Han fick aldrig tillbaka prinstiteln, som han så gärna ville.
– Många blev förtvivlade och hoppades att han skulle sluta jaga prinstiteln och bara låta allt gammalt bero. Det blev en schism i kretsarna på Östermalm. Men jag kan förstå hur Sigvard kände, säger Sophie eftertänksamt.

Man kan se stora paralleller med det som händer i det engelska kungahuset i dag, menar hon.
Sigvard blev moderlös när han bara var 13 år gammal. De brittiska prinsbröderna William och Harry förlorade också sin mamma när de var i ungefär samma ålder. Harry var bara tolv, när prinsessan Diana dog i en bilkrasch, och han har beskrivit saknaden efter sin mamma som en förlorad trygghet.
–På samma sätt upplevde nog Sigvard det. Han var den av bröderna som stod sin mamma allra närmast, och han var också den som var mest lik henne. Sigvard hade ärvt både hennes känslighet och konstnärsådra. Han var lite blyg och tafatt. Och sorgen för honom var total. Han var så fäst vid sin mor.
Att vara tonåring och plötsligt få nyheten om att den du älskar mest, och den som älskar dig mest i hela världen, har dött är ett oerhört hårt slag. Vad betyder en sådan gigantisk sorg för en ung själs utveckling? På Sigvards tid fick man inte tala om vad som hänt. Ingen pratade om prinsessan Margaretas bortgång. Sigvard upplevde det som om ingen berättade vad som hänt. Man anade att det skulle väcka alltför stort mörker på slottet. I stället dök det upp en helt ny kvinna, en styvmor vid namn Louise Mountbatten, som gifte sig med kronprins Gustaf VI Adolf, som blev kung 1950.

Sophie kan förstå att man väljer kvinnor, som inte är kungliga. De längtade efter en annan sorts kvinnotyp med värme som man kunde anförtro sina känslor till. Efter begravningen lades locket på och det skapade förstås en sådan enorm sorg och längtan hos honom. När man blir äldre söker man sina rötter. Därför var prinstiteln något som skulle göra Sigvard hel igen. Hans identitet var ju just det, han var prins av Sverige. Att Marianne Bernadotte blev något av en förebild för Sophie är lätt att förstå. Skådespelerskan förtrollade alla med sin begåvning, karisma och elegans. Dramatiska teatern var Mariannes första scen, innan hon tog steget in på den kungliga arenan. 

Marianne Bernadotte har hunnit med mycket i sitt liv. Förutom att uppträda på Dramatens scen fram till 1956, studera på Stockholms universitet och ta en filosofie kandidat-examen på kulturvetarlinjen med konstvetenskap som huvudämne, vara avdelningschef på NK och internationell representant för Sotheby´s auktionshus, gifta sig med Gabriel Tchang, son till diplomaten Tchang Tsou Seng,

och få tre barn har hon alltsedan hon ingick sitt andra äktenskap med Sigvard Bernadotte varit engagerad i arbetet med att stödja medicinsk vetenskap. Först hjälpte hon medicine doktor Per Uddén att lansera den mycket avancerade elektriska rullstol, permobil, som han utvecklat. Mariannes insatser för Permobil har av Per Uddén bedömts som så avgörande, att denna avancerade uppfinning utan henne inte skulle ha kunnat få det stöd och den uppbackning som var nödvändig för att den skulle ha möjlighet att utvecklas och tillverkas. Marianne Bernadotte har länge varit en viktig offentlig person i Sverige och utomlands för sitt engagemang beträffande ett antal områden såsom dyslexi, fysiska funktionsnedsättningar och sjukvård. Hon är grundare av Sigvard och Marianne Bernadottes Forskningsstiftelse för Barnögonvård, Marianne Bernadottes stipendiefond för framstående forskning kring dyslexi och utbildning och Marianne och Sigvard Bernadotte Konstnärsfond, som ger stöd till unga konstnärer. Bland annat med hjälp av Stadsbrudskåren har hon fått ihop stora summor till välgörenhet.
I maj 1998 promoverades Marianne Bernadotte till hedersdoktor vid Karolinska Institutet för sina stora insatser inom två områden med stark anknytning till Karolinska Institutets forskning, dyslexi och barnoftalmologi. 2006 blev hon också utsedd till hedersdoktor av Universitetet i Bologna för sitt bidrag till forskning kring dyslexi.
Det är lätt att förstå att Sophie och Marianne har många gemensamma intressen och ingen brist på samtalsämnen, när de träffas. Vid sidan av stöd till medicinsk forskning har de även modeintresset. Båda har fått utmärkelser som välklädda kvinnor i Sverige eller världen.

Det kom att bli många fler middagar, och även resor utomlands, tillsammans. Marianne var ofta i våningen i Paris, också när hon så småningom blev änka.

Marianne Bernadotte blev medlem av den svenska kungafamiljen 1961 då hon gifte sig med Sigvard Bernadotte, kung Gustaf VI Adolfs och hans hustru Margaretas näst äldste son. Marianne var skådespelerska på Dramaten i sin ungdom, men lämnade teatern när hon gifte sig. Som stor filantrop var hon mest engagerad i frågor som rör forskning om barns ögonsjukdomar, dyslexi samt det mesta som handlar om den kulturella världen.

Sophie såg till att Marianne Bernadotte fick ett bra boende på Rio, samma omsorghem som Astrid Wretlind bodde på sina sista år.  Den här bilden på väninnorna fick många varma hälsningar av alla Sophies följare på Facebook. Meta Bergqvist, producent och kungens flickvän i unga år skrev bland annat om bilden: ”Två smarta, stiliga kvinnor.”
I inlägget på Facebook skrev Sophie:
– I dag på förmiddagen har Marianne fått läsa och se alla gratulationer och hälsningar på FB. Marianne blev så glad. Närminnet är lite dåligt, men sitter man en stund och pratar kommer allt tillbaka riktigt bra. Tavlan bakom Marianne tillhör arvet från Sigvards mamma kronprinsessan Margareta, som var en duktig målarinna. Troligtvis har Sigvard fått sin konstnärliga begåvning från henne. Sigvard berättade ofta att han fick bära sin mammas målarlåda på somrarna i Skåne på Sofiero. Sorgligt nog dog kronprinsessan Margareta när Sigvard endast var 13 år.  I bakgrunden på tavlan syns Kronborgs slott i Helsingör i Danmark.

Välklädd

Intresset för kläder har följt Sophie genom åren och mamma Astrid lyckades påverka sin dotter att välja hållbara, eleganta plagg. I rollen som fundraiser insåg skolöverläkaren att om man är hel och ren samt putsar på stilen blir bemötandet ofta positivt. Sophie kallades för huvudstadens bäst klädda och Elon var alltid korrekt klädd. Ett vackert par i vimlet! Hon blev fotograferad i kändisspalterna och ofta nominerad i olika tävlingar. 1995 vann hon titeln Sveriges mest välklädda kvinna. Motiveringen löd: ”Sophie Ekman Wretlind får priset för att hon under året visat att hon kan konsten att vara lika fräsch och välklädd i sitt dagliga arbete som hon är uppseendeväckande färgstark i festliga sammanhang. Hennes framtoning är mycket chic och parisiskt elegant.”
– Jag vill klä mig enkelt, min inre glöd ska lysa igenom, har Sophie sagt lite skämtsamt i en intervju en gång. 
Hon föredrar rena, enkla linjer och bär inte ofta stora smycken.
– Estrada, Lars Wallin och Guy Laroche är några modedesigners jag tycker om. Jag slänger inga kläder eftersom jag har samma storlek som jag hade när jag var arton. När jag blir bjuden på fester där det till exempel ska vara 60-talskläder eller andra teman kommer de till användning. Många plagg från förr har dessutom mycket bättre kvalitet än de som tillverkas nu, och jag förvånas över hur länge en del hängt med.

Det finns en tanke med allt Sophie har gjort. Hon förstod tidigt hur viktigt det är att se representabel ut. 
– För att lyckas i affärslivet krävs en mängd egenskaper och företräden. Det viktigaste är naturligtvis att man har god kunskap i vad det nu må vara man arbetar med, men nästan lika viktigt är hur du ser ut.

Det är förvånansvärt hur hon hunnit med alla debattartiklar, heltidsarbete som skolöverläkare och alla tillställningar hon varit på, lika välklädd. Sophie hade också turen att vara väninna med stilsäkra Marianne Bernadotte och en känd modejournalist. Det ledde till att hon fick följa med på haute couture-visningar i Paris, något som förstås var väldigt roligt och inspirerande.

– Jag följde bland annat med Marianne till en stor modevisning på bästa adress i Paris, och det var verkligen en upplevelse. Min mamma hade som bekant ett öga för mode och satte högt på önskelistan att jag på allvar skulle intressera mig mer för min garderob. Bra kvalitet och passform var hennes motto, och det är något jag verkligen tagit efter. Med Marianne fick jag se haute couture på nära håll, i alla olika former och färger. Hon gläntade på dörren till en mer glittrig och glamourös värld. En kavalkad av makalöst vackra klänningar radade upp sig i klädkammaren i våningen på Villagatan. Ändå var det en helt annan sak att se kreationerna som mannekängerna bar på modevisningarna i Paris. Mästerliga konstverk svepte förbi. 

– Vid flera tillfällen reste vi med moderedaktören Ingeborg White. Hon bodde i en magnifik villa ute på Lidingö och hade ett lika imponerande nätverk. Hennes medfödda auktoritet var som en lots genom modemetropolerna och bara hon viftade med sitt visitkort öppnades dörrarna på vid gavel till de finaste salonger. Ofta följde Ingeborgs dotter Therese med på resorna. Hon var en kolossalt duktig modefotograf. Reportagen i Månadsjournalen, som mor och dotter gjorde ihop, blev mycket lästa och uppskattade.

Stadsbrudskåren

Stadsbrudskåren består av ett 25-tal färgstarka kvinnor och ett antal hedersmedlemmar och har funnits sedan 1965. Främsta syftet är att samla in pengar till utsatta kvinnor och barn i Storstockholm. Det finns många duktiga yrkeskvinnor i Stadsbrudskåren och flera är kända från tidningar och tv, som exempelvis sångerskan Lill Lindfors, skådespelerskan Christian Schollin, modedesignern Camilla Thulin och författaren Susanna Popova. Sophie hade medlemsnummer sex.
– Medlemskapet i Stadsbrudskåren medförde en ny dimension för mig. Här träffade jag en samling kvinnor från kulturlivet som var konstnärliga och kreativa. Med humor berättade de om sina egna passioner. Mode, färg och form var Gunilla Ponténs specialitet och hon var som bekant djärv såväl i sitt skapande som i sin konversation. Ibland satte jag kaffet i vrångstrupen, när hon satte i gång. Hon älskade karlar! Ja, visst fick jag lära mig ett och annat från hennes ibland ganska utsvävande berättelser.

Stämningen var hög när den senaste romansen eller skilsmässan på ”öfvre Östermalm” dissekerades in i minsta detalj. Att vara medlem i Stadsbrudskåren kan vara både roligt och litet skrämmande, enligt Sophie. Föreningen förenar nytta med nöje och är ett nätverk där kvinnor från olika branscher träffas, något som ju också är en viktig del. Sophie gick med för att verkligen förändra och driva projekt.
– Kanske tog jag allt för seriöst, men det kliade i fingrarna att uträtta saker Jag undrade hela tiden när vi skulle sätta i gång själva välgörenhetsarbetet.

I det kvinnliga nätverket nystade Sophie upp trådarna och kom fram till att det fanns flera damer som hon verkligen uppskattade. Hedersmedlem i Stadsbrudskåren var Marianne Bernadotte, som Sophie ju lärde känna väl. 
–En sådan vacker människa! Både till det yttre och det inre.

En annan framstående kvinna var Maj Fant.
– Maj Fant, tyckte jag mycket om. Jag råkade ha medlemsnummer sex i Stadsbrudskåren, och det var ju egentligen hon som borde ha det, skojade hon. Vid den tiden hade Maj Fant utbildat sig till socionom och varit förbundssekreterare vid RFSU. På 90-talet talade hon mycket om sex och samlevnad i sin talkshow i tv4. Med en bakgrund som mannekäng i mode – och reklambranschen platsade hon i rutan. Efter sitt insjuknande i ALS var hon den första kända svensk att ge denna sjukdom ett ansikte. Maj hade substans och ett djup. Så tragiskt slut för en sådan starkt lysande kvinna.

Operasångerskan Kjerstin Dellert var en annan kvinna i nätverket. Med sin kraftiga sopran gjorde hon sin stämma hörd i Stadsbrudskåren. En sann ledare, effektiv och en förebild för mig vad gäller att samla in pengar till stora projekt.
– Av Kjerstin Dellert lärde jag mig disciplin. Hon hade erfarenhet av att söka sponsorer till Ulriksdals slottsteater, Confidencen, som hon grundade och var chef för. Hon kunde vara sträng och hade absolut inget förbarmande för longörer utan var oerhört rak. Kjerstin Dellert ledde vägen fram till Operan. Genom henne fick jag möjlighet att arrangera de stora galorna som gav pengar till aidsforskningen.

Klockspelet i Tyska kyrkan 

Sophie hörs över hela Gamla stan! Få vet att hon har en egen klocka i Tyska kyrkan. Utan hennes insats hade klockspelet fortfarande klingat falskt. I dag låter det synnerligen stämningsfullt, och klangen är en av Europas vackraste. Sophie har genom åren samlat in pengar till olika projekt, men detta är ett av de märkligaste. Det blev mycket mer dramatiskt än vad någon kunde förutse.

Kyrkan hade tidigare 24 klockor som blivit hårt anfrätta av tidens tand. Sophie involverades i att dessa klockor skulle tas ner, skickas till Holland och ytterligare tolv klockor skulle gjutas.
– Visionen om hur klockspelet som kulturarv kunde leva vidare samt hur man i framtiden skulle kunna ha klockspelsfestivaler, likt dem man har på kontinenten, tilltalade mig.
Den förre holländske ambassadören i Stockholm, Antoine van Dongen, hade en pappa som var dirigent och var själv mycket musikalisk. När han gick genom Gamla stan, till och från sitt arbete, led han av att klockspelet var så ostämt. Anledningen till missljudet hade att göra med att det bara var 24 klockor och två oktaver i stället för 36 stycken och tre oktaver, som ett riktigt klockspel ska ha.
– Antoine van Dongen bjöd på lunch. Han visste att jag var fundraiser för Läkare Mot AIDS Forskningsfond och hade hört av tidigare ambassadörer hur jag lyckades få in pengar till stora projekt, säger Sophie, som antog utmaningen under stort huvudbry. 

Helt lätt skulle det inte bli att genomföra en så dyrbar och omfattande renovering. Det första klockspelet skapades på 1600-talet av drottning Hedvig Eleonora, som lät smälta kanoner och gjuta om dem till klockor. Krig blev hopp om fred. 1666 invigdes det första klockspelet. Tyska kyrkan, som byggdes åren 1576-1585, ingår i den Svenska kyrkan och församlingen är öppen för alla tyskar som bor i Sverige, oavsett ort, och det är därför församlingen kallas för en icke territoriell församling. Tuppen på Tyska kyrkans torn har en strålande utsikt från allra högsta punkten i Gamla stan. Den fick nu bevittna ett komplicerat byggnadsprojekt, som krävde både tid, stor arbetsinsats och pengar. 
– Vi bildade en arbetsgrupp den 1 januari 2008 i Tyska St:a Gertruds församling bestående av vice ordförande Ursula Grünewald, kyrkorådets Manfred Lundberg, kamrer Hans Schmidt, kyrkvärd Waldemar Engel, hauptpastor Wolfgang Wallrich, kyrkomusikern Martin Riessen, kulturattachéerna på de tyska och holländska ambassaderna och representanter från Länsstyrelsen.

24 klockor skulle transporteras med lastbilar till Asten i Holland och renoveras hos ett av världens mest erkända och äldsta klockgjuterier, Royal Eijsbouts. Där skulle även tolv nya klockor gjutas, enligt processer som inte förändrats på tusen år.

– När väl pengarna fanns, var nästa problem att få ner de enorma klockorna från Stockholms högsta kyrktorn.
Gatukontoret gav inte tillåtelse för den gigantiska, tunga lyftkran, som behövdes för denna manöver. Gamla stans pålar skulle inte klara påfrestningarna. I slutändan restes byggnadsställningar runt hela kyrkan, och dessa satt uppe i ett år. När den största klockan på 750 kilo skulle baxas ut, svajade hela kyrktornet. Man fick ta ut de största pjäserna på en avancerad bygghiss. Då hände det som inte fick ske. Det blev en spricka i det höga kyrktornet, som av ålder och miljöförstöring blivit skört. Delar av det måste därmed också renoveras. Projektet drog ut på tiden, vilket gjorde insamlingsarbetet än mer komplicerat. 
– Man kan säga att det blev ett mycket dyrare projekt än vi först räknat med. Tre tyska ambassadörer hann lämna Sverige, och det var hela tiden nya problem. Restaureringen blev fördröjd med ett år, och kostnaderna ökade med en miljon kronor.  SVT kom dit och gjorde inslag i programmet ”Landet runt”.

I och med att renoveringen blev försenad, hann många i arbetsgruppen lämna projektet. Det försvårade allt ytterligare. Sophie kände sig nedslagen. Ett brev som hon skrev under den här tiden, vittnar om hur hon upplevde den trängda situationen.
– Upp till nu har alla involverade lämnat. Därför har det här projektet känts tungt och oron stor över hur det ska kunna gå i hamn och hur det ska förankras i Stockholms kulturliv. Kyrkomusikern Michael Dierks har hela tiden varit i Kanada, eftersom han doktorerade där. Holländske ambassadören blev i december 2007 utnämnd till chef på internationella atomenergiorganet IAEA i Wien, tyske ambassadören Wolfgang Trautwein flyttade i förtid på grund av sjukdom och hauptpastorn Wolfgang Wallrich lämnade posten i slutet av oktober 2008. En ny kyrkoherde tillträdde i mars året därpå.

Men till slut lyckades Sophie få ihop de pengar som krävdes för att slutföra uppdraget. Projektet möjliggjordes genom Torsten och Ragnar Söderbergs stiftelser, som donerade två miljoner kronor. Tyska kyrkans församling bidrog också till att det i dag finns 36 klockor som spelar vackert varje dag. Den största bär namnet Hennes Majestät Drottning Silvia, den näst största Torsten och Ragnar Söderberg stiftelser, och en mindre klocka bär skolöverläkare Sophie Ekmans Wretlinds namn. Henrik Dahlström, heraldisk konstnär, engagerades att göra en minnestavla i guld, som alltjämt hänger i kyrkan med namnen på dem som räddade klockspelet. Drottning Silvia är född i Heidelberg och sägs besöka kyrkan på sin födelsedag varje år. Tillsammans med dåvarande kyrkoherde Wolfgang Wallrich bjöd Sophie in till stämningsfull invigning av Tyska kyrkans nya klockspel på första advent, söndagen 30 november 2008. Drottning Silvia var inbjuden som hedersgäst, men var dessvärre upptagen på annat håll. Många andra prominenta gäster infann sig i kyrkbänkarna för att förutom magnifikt klockspel även närvara vid en gudstjänst. Festligheterna avslutades med flott lunch hos den nye tyske ambassadören Joachim Rücker i hans residens i Villa Ekarne på Djurgården. Holländske ambassadören Antoine van Dongen var lycklig och stolt, där han satt med hustrun Laura vid sin sida. Nu kunde han promenera genom Gamla stan utan att längre förarga sig över att klockspelet var ostämt! 

Tyska kyrkan i Stockholm var täckt av byggnadsställningar under lång tid. Det blev ett komplicerat projekt som möjliggjordes tack vare Torsten och Ragnar Söderbergs stiftelser. Bland de inbjudna som kom till invigningen fanns Caroline Bonde från Hörningholms slott, deckarförfattaren Jan Mårtenson och hustrun Ingrid Giertz-Mårtenson, modedirektör. Gunilla Pilo från UD kom i sällskap av Elisabeth Hellström, maka till förre landshövdingen och ambassadören Mats Hellström.

Fundraising

Hur många skolöverläkare har på sin fritid samlat in pengar till välgörenhet? Sophie är unik så till vida att hon i sin roll som läkare reagerat när det saknats medel. Hon har i sin vardag sett bristerna i skolhälsovården och med egen kraft gjort något åt det. Bara det är värt en bragdmedalj!

Hon var en pionjär inom insamling till välgörenhet i Sverige. I USA hade det länge varit stort med insamlingsgalor, men när Sophie började var det helt främmande i vårt avlånga land. Sverige var välfärdslandet, där det höga skattetrycket skulle bilda ett skyddsnät. Det är ingen hemlighet att de statliga medlen sinat och de resurser som riksdagen pytsat ut till kommunerna för skolhälsovård ofta gått till andra, mer akuta sektorer. Sophie såg behovet och blev specialist på att skaffa fram pengar till olika projekt.
– Jag har varit övertygad om att människan är god och vill bidra, säger Sophie.

 Sophie hade aldrig tänkt på att bli PR-kvinna och proffs på fundraising.
– Jag tror ju på det jag samlar in pengar till och att ändamålet är viktigt. Här är jag lik min pappa. Jag har en positiv inställning från början och ser inte hinder, bara möjligheter. Att lösa problem är roligt, och inget jag tvekar det minsta att ta itu med. Det ena har lett till det andra. Jag skrev artikeln om Sköna söndag, och Linda Morfeld, som var med och grundade ”Läkare mot aids”, hörde av sig och var intresserad av att ses. Hon arbetade dygnet runt med aidsinformation och sin egen forskning. Av någon oförklarlig anledning var hon nervös för att träffa mig. Och jag var lika nervös för att träffa henne. Vi hade respekt för varandra. Vårt samarbete blev bra och jag tog på mig uppgiften att samla in pengar till aidsforskningen. Samma sak blev det egentligen med insamlingen till nya klockspelet i Tyska kyrkan. Jag fick frågan och tänkte att jag väl fick göra det. Ingen annan skulle ju ta itu med det. Efteråt kom funderingarna på hur jag skulle bära mig åt. Startskottet blev att någon sa till mig att göra det, och då satte jag i gång. Insamlingen till den omfattande renoveringen av klockspelet i Tyska kyrkan är ett bevis på detta. Det tog fyra år! Sophie har förmågan att inte ge upp. Om hon lovat att genomföra något, ser hon till att slutföra det, även om motgångarna seglar upp som mörka moln på horisonten.

Sophie lever som hon lär. Kostcirkeln med varierad mat och mycket grönsaker på tallriken är förstås det hon fick med sig av pappans forskning. Hon skulle aldrig röka och någon festprisse kan man inte kalla henne.
– Jag har aldrig varit bakfull. Eftersom jag alltid haft så ont har det varit viktigt för mig att inte tappa kontrollen. Arbete och att hjälpa andra har varit den drog som fått mig att sluta tänka på personliga bekymmer, och projekten som jag engagerat mig i har på något vis tonat ned värken i kroppen under dagarna. När hjärnan går på högvarv, bromsas smärtorna upp.

Ofta kan det vara svårt att få folk att öppna plånboken och bidra med en ansenlig summa. Där andra kanske skulle backa och inte våga fråga, har hon inte dragit sig för att kontakta personer med inflytande. Man måste ringa till människor, skicka brev, ligga på. Om man inte får hjälp direkt, kan man fråga om den personen har ett förslag på någon annan som kan hjälpa en. Hennes engagemang har inte alltid varit välkommet.
– Det har hänt att folk jag bett om bidrag till en bra sak gått omvägar när de sett mig. Jag har varit som en slagborr, varit irriterande påstridig, säger Sophie roat.
Som den gången hon tog med sin mamma som sällskap till Södertälje för att Cirkus Scotts direktör François Bronett lovat att ge ett bidrag till aidsforskningen.
– Inga pengar kom. Då åkte vi till hans cirkustält och jagade rätt på honom. Först blev han förtjust och berättade glatt om kvällens föreställning. Men när jag påminde honom om checken, såg han med ens surare ut och verkade ha glömt bort sitt löfte.  Han var trots allt en god människa och jag fick ett tack och ett bidrag.
Men mest svårflirtad var finansmannen Anders Wall.
– Jag låg på honom om ett tillskott för aidsforskningen. Som brukligt gick som jag via sekreteraren, den formella vägen med brev och artig förfrågan. Svaret dröjde, och när jag träffade honom på Svensk Tenn, som han ägde, kapitulerade han och skojade: ”Jag tror att det blir enklast om jag anställer dig.”

Där många står handfallna, agerar Sophie. Med åren har hon byggt upp ett eget brett nätverk. Begreppet ”nätverk” har blivit allt viktigare och ses i dag som grunden för framgång. Inte undra på att digitala nätverksforum som Facebook, Instagram och Linkedin växt sig så stora. Sophie skördade framgång som Sveriges första ”Nätverksdrottning” redan innan sociala medier exploderade. Dessutom samlade hon in pengar till välgörenhet från dem hon lärt känna. Någon manual för hur hon skulle gå till väga har inte funnits. Självklart har det underlättat att hon redan som liten lärde sig hur man för sig och uttrycker sig korrekt.
– Mormor och mamma var noga med att man skulle förstå sociala koder, och mycket fanns ju inbyggt. Det är en konst att göra rätt, och när det gäller både kungliga hovet och ambassadörskretsar måste man kunna koderna eller snabbt lära sig. Annars leder det inte till någon framgång.

För att undvika klavertramp kontaktade Sophie 1985 protokollet på UD och fick hjälp av Margit von Bahr, som hade information om alla ambassadörer och hur man gör när man kontaktar dem. Sophie insåg vikten av att ha en kunglig beskyddare för det hon samlade in pengar till. Hur man gick till väga visste hovmarskalkarna Claes Nordström, Hans Ewerlöf och Johan Fischerström. När man bjuder in kungligheter till evenemang, är det viktigt att vara ute i god tid. Man kan inte ringa och tro att något ska ske inom en månad. Det gäller att planera ett år i förväg. Så mycket arbete är det bakom allt.
– Elisabeth Palmstierna, som var prinsessan Lilians hovmarskalk, och statsfrun Louise Lyberg, som var en klok människa, betydde mycket för mig. Kungligheterna skänker strålglans, och med sin blotta närvaro höjer de evenemangen. Bättre influencers finns inte. Ambassadörerna lockar också media, som fotograferar och skriver om evenemangen. Diplomaterna har även bidragit med pengar till välgörenhetsgalorna.

Hur gör man? Här är Sophies bästa tips för att samla in pengar:

Visa respekt. Viktigast av allt är att vara korrekt och visa stor respekt för de människor man möter. Respekten för givaren är viktig. Och det ska inte spela någon roll om någon skänker 100 kronor eller 100 000. Det går inte att säga till någon med stor förmögenhet: ”Du kan väl ge mig lite grann av dina pengar.” Det är det värsta de vet. Rika människor gillar inte att strö pengar omkring sig. De måste känna att det finns en respekt för det hårda arbete som de ofta har lagt ned på att tjäna ihop sin förmögenhet. Respekten gäller också politiker och företagsledare.

Var korrekt. Håll dig till regelverket och formalia. Gå genom rätt kanaler.

Kom inte tomhänt. Se till att visa att man redan har åstadkommit något, när man träffar dem första gången.

Stjäl inte andras tid. Det ska inte ta mer än ett par minuter att presentera det projekt som man behöver stöd för.

Vänta inte. Skriv ett brev eller mejl redan nästa dag. Knyt an till mötet dagen innan och vidareutveckla det som sagts. Har de lovat pengar, finns det då en bekräftelse på det.

Tacka. Grunden för allt är att man alltid skriver ett personligt tackkort. Det är trevligt och artigt. Det blir ett större avtryck. Är det en människa som gjort något för en, tackar man.

 Skolhälsovården

– När jag började arbeta inom skolhälsovården, såg jag genast potentialen i den. Pappa sa alltid att det skulle gå genom barnen, som sedan skulle få med sig sina föräldrar. Perfekt att ha en stad, Solna, där jag kunde påverka barn- och utbildningsförvaltningen, skolor, rektorer, barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten. 

Under de fyrtio år som Sophie ansvarat för skolhälsovården i Solna har hon upplevt hur det välfungerande folkhälsoinstitutet som vi haft i Sverige rasade samman i och med den nya skollagen från 2010.
– Det finns ett bakomliggande skäl till hur vår verklighet ser ut i dag, menar Sophie. 
Psykiska ohälsan och kriminaliteten ökar i samhället. Orsaken till problemen har hon i rollen som skolöverläkare larmat för i tv, radio och i en rad debattartiklar. Men fortfarande hörsammar politikerna inte allvaret och tar inte sitt ansvar, tycker hon.

Föräldrar till håglösa tonåringar står handfallna. Betygen rasar, stressen suger ut livskvaliteten. Genom åren har Sophie i sitt arbete som skolläkare träffat tusentals elever med olika typer av besvär såsom ängslan, oro, ångest och sömnsvårigheter. Det speglar sig också i den senaste internationella rapporten i undersökningen Skolbarns hälsovanor, som kom 2020. Den visade att en relativt hög andel skolbarn i hela Europa uppger att de har återkommande psykosomatiska besvär. Sverige låg dock något över genomsnittet och betydligt högre än andra nordiska länder. 
– Den nya skollagen från 2010 välte omkull skolhälsovården totalt. Barn och unga har inte fått den vård som föräldrarna tror att skolan ger dem. Faktum är att eleverna inte får en ordentlig undersökning efter BVC. Inte många föräldrar vet om detta, förklarar Sophie engagerat.

Att säga vad hon tycker har aldrig skrämt, och inte heller har det funnits någon rädsla för att slåss för rättvisan mot det stora etablissemanget. Sophie var aldrig likgiltig när förändringarna, som skakade om den grundmurade tryggheten för eleverna, kom. Hälsovård byttes ut mot enbart hälsa, utan vård, och det blev början till en kamp mot politikernas oansvariga nedrustning av skolhälsovården, en strid som fortfarande engagerar henne djupt. 
– Integration och psykisk hälsa kräver aktiv föräldrasamverkan kring barnen. Skolhälsovården från 1944 var garanten för detta, men togs bort i och med den nya skollagen 2010. Vem som hade ansvaret för elevernas fysiska och psykiska hälsa blev diffust och luddigt. När jag var skolöverläkare i Solna kunde jag tydligt se hur det heltäckande skyddsnätet som fungerat utmärkt nu försvann. Barns och föräldrars väl och ve föll mellan stolarna. I dag ser vi konsekvenserna med social tragik i utanförskapsområden, kriminalitet och mental ohälsa, menar Sophie.
Hon har ägnat avsevärd tid åt att uppmana politikerna att återinföra en bättre skolhälsovård efter den nedmontering som skett, så att barn återigen kan få ett heltäckande skyddsnät. Skolan har tre ben: rektor, skolläkare och elevhälsa, som är ett komplement till både rektor och skolläkare. Tillsammans bildar dessa tre ett team, som bidrar till en bra, trygg skola där man förstår inlärningssvårigheter och hjälper barn till solida grunder. Eleverna ska ha rätt att förstå sin egen identitet och sina funktionsnedsättningar.

Rektor och skolläkare har enligt skollagen ansvar för barns fysiska och psykiska hälsa, men skolläkare styrs också av hälso-och sjukvårdslagen och har egen sekretess och har därför ett ben i sjukvården och ett i utbildningsväsendet. Nu kapades sjukvårdsbenet, så utbildningsdepartementet och Skolverket har fått ta på sig ansvaret. Rektor är i lagens mening ansvarig för barns hälsa utan att ha någon sjukvårdsutbildning! 

– Det som också gör det bekymmersamt är att föräldrarna förut involverades aktivt. Det var självklart att föräldrar var med vid klassundersökningar, och här skedde förtroendefull kommunikation mellan dem och skolhälsovården under sekretess. Föräldrar och barn kunde enkelt och okomplicerat komma till mottagningen, som alltid låg i själva skolan. Här kunde också avvikelser neurologiskt och motoriskt upptäckas tidigt, säger Sophie med eftertryck.
Vägledningen som Skolverket och Socialstyrelsen skrivit till skollagen 2010 menar att de första som ska möta ett barns oro är lärare.
– Det är absurt! Lärare är pedagoger och har varken sjukvårds- eller socionomutbildning. Inte heller har de sekretess utan högst tystnadsplikt. Om ett barn har problem, fångas de inte upp på samma sätt och får hjälp. Vilket barn är modigt nog att gå till sin lärare eller rektor för att berätta att han eller hon mår dåligt? Det är ju tufft nog för eleven att uppsöka skolsköterskan. Läraren skall sedan överföra informationen om vad barnet yppat till rektor, som måste göra en orosanmälan till socialtjänsten. Detta blir ofta traumatiskt och skapar en konflikt inom familjen. Skollagen tillåter varje rektor eller huvudman att forma sin egen elevhälsa, varvid ojämlikheten i Sverige blir total.

Vi mår bra i skolan

I slutet av 1998 publicerade Sophie ”Vi mår bra i skolan”. Det är en bok om skolhälsovårdens betydelse som folkhälsoinstitut. Läsaren får följa med när tvillingarna Oskar och Åsa möter skoldoktorn. Boken kan ses som ett inlägg i debatten angående nedrustningen av skolhälsovården. I förordet skriver hon: ”Nu mer än någonsin behövs en stark och väl utbyggd skolhälsovård. Där ska både barn och föräldrar känna att de har en frizon, där de under tystnadsplikt kan diskutera och få råd i alla slags frågor som oroar.”
–Min absoluta övertygelse är att människan är god och att det goda i samhället kommer att segra. Lika övertygad är jag om att samhället måste ge obegränsat stöd till barnfamiljer, så att barn och föräldrar kan känna sig trygga under barnens uppväxt, då utvecklingen av den egna identiteten sker. Mitt arbete har varit att fungera som ett lokalt verkande folkhälsoinstitut. Jag har velat göra skolhälsovården i Solna till ”det goda exemplet”, där vi kunnat visa hur vi ser varje elev individuellt. 
Som skolöverläkare i Solna såg Sophie till att alla barn blev undersökta, något som fortsättningsvis borde ha varit regel i stället för undantag. De svenska politikerna lyssnade inte på varningarna. Kanske skämdes de i alla fall en aning, när hon fick gehör från resten av världen. Allt det hon larmat för var både riktigt och viktigt. Tre år efter det politiska sveket mot landets skolelever kom en rapport från OECD, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, som visade att Sverige har allvarliga brister i skolhälsovården, något som bäddar för psykisk ohälsa.
Problemen för ungdomar som inte klarar den krävande skolmiljön måste tacklas tidigt, men den svenska skolhälsovården och elevvården räcker inte till, fastslog rapporten. Den krävande miljön i dagens klassrum gör också att unga med lättare psykiska problem riskerar utslagning, enligt OECD.

Men här brister det svenska systemet. Det finns inte tillräckligt av vare sig skolläkare, kuratorer eller psykologer. Och kopplingar mellan barnpsyk och skolan är dålig, enligt rapporten.

Precis som Sophie hävdat skrev OECD att det gäller att hitta de barn som utvecklar psykiska problem tidigt. Det genomförs lättast genom regelbundna massundersökning av psykisk och fysisk hälsa. Att bara göra enstaka rutinundersökningar per år räcker inte. 
– Utan skolhälsovård finns inte första linjens vård. Det blir långa köer till BUP, ökad fysisk och psykisk ohälsa och speciellt svårt blir det för nyanlända familjer. Utan klassundersökningar finns inget naturligt forum där föräldrar från andra länder i sekretess kan prata om sitt barn.

Dagens Eko intervjuade Sophie, när hon var skolöverläkare, den 5 mars 2013 angående den allvarliga kritiken från OECD om hur Sverige tar hand om unga med psykiska problem.
–Att läkare undersöker alla elever regelbundet sker inte generellt i Sverige. Många barn träffar inte någon läkare efter den sista kontrollen på barnavårdscentralen vid ett eller ett och ett halvt års ålder. Ett par tusen barn hinner man lätt med att undersöka. Det ger samma effekt som exempelvis screening (hälsoundersökningar) vid mammografi. Ju fler skolöverläkaren träffar, desto lättare blir det att upptäcka psykisk ohälsa och naturligtvis också fysisk ohälsa. Blir man inte sedd förstärks den här psykiska oron, och man får inte adekvat hjälp. Unga kommer in i nedstämdhet, depression, sömnlöshet och orkar inte med skolan. De sitter uppe på nätterna, spelar dataspel och känner att vuxenvärlden inte förstår dem. Myndigheterna måste också bli bättre på att stötta dem som lämnar skolan tidigt. Om man inte klarar av att gå i skolan och få bra betyg, blir det svårt att hitta ett jobb. Därav följer psykisk ohälsa som ett kvitto på att man inte blev upptäckt i tid som barn, förklarade Sophie under intervjun.
– För länge sedan var jag övertygad om att jag skulle bli generaldirektör för folkhälsan eller få regeringsuppdrag eftersom jag bevisat vikten av en stark skolhälsovård. Men det blev aldrig så. Kanske var jag för politiskt obunden.

Stökiga barnens röst

Man kan tydligt se hur avsaknaden av en riktig skolhälsovård har påverkat samhället, menar Sophie.
–Sjukvårdsuppdraget, som funnits från 1944 till 2010, är borttaget, vilket innebär att det tydliga medicinska ansvaret för sjukvård, hälsovård och sekretess upphörde att existera. Skolhälsovården som lokalt folkhälsoinstitut finns inte längre och skolöverläkaren har inte det medicinska ansvaret mer.

Barn och ungdomar som mår dåligt har ökat markant och blivit den moderna tidens stora gissel. Allra värst drabbar det dem med outredda diagnoser.
– Neuropsykiatriska problem hos barn är i dag Sveriges sannolikt största hot mot folkhälsan, menar Sophie, som under sin tid som skolöverläkare i Solna hjälpt många föräldrar till funktionshindrade barn att orka kämpa för sin rätt.
De ”stökiga och svårhanterliga” eleverna i skolan har fått en röst genom Sophie.
– En skolöverläkares roll är att vara barns försvarsadvokat, menar hon.
Erfarenheterna från skolhälsovårdens vardag har fått henne att ta strid för de bråkiga, klumpiga barnen och för de tysta och passiva. Alla tycker att Emil i Lönneberga är charmig, men i verkligheten skulle han bli polisanmäld. Vem skulle tycka det var roligt med någon som hissade upp ett annat barn i flaggstången? Kanske skulle Emil rent av få diagnosen adhd, tror Sophie.
– Många med adhd är överbegåvade, men de handlar först och tänker sen. Genom att deras handikapp är osynligt ifrågasätts det ständigt. Men då förvägras också barnen sin identitet.
Sophie är övertygad om att det hade kunnat se annorlunda ut om de här barnen fått hjälp på ett tidigt stadium i skolan. Hon menar att det är oförlåtligt att inte kämpa för dem. 
– Familjerna behöver allt vårt stöd, men samhället vänder dem ryggen. Jag blir oerhört ledsen när jag tänker på och talar om det. Min högsta dröm är att man ska våga berätta att man har en viss diagnos, och att man tar bort skammen kring osynliga handikapp. ”Svårhanterliga elever” går genom hela grundskolan utan att få den hjälp de så väl behöver. Om ett barn med neuropsykiatriska problem ständigt möts av kritik, missnöje och förnedring knäcks så småningom självkänslan. I majoriteten av alla klasser finns det barn med koncentrationssvårigheter.

Redan i mars 1997 skrev Sophie tillsammans med Christopher Gillberg, professor i barn och ungdomspsykiatri, sin första uppmärksammade debattartikel i Dagens Nyheter angående barn med neuropsykiatriska tillstånd. De varnade för hur skolan knäcker personer med dolda handikapp, grupper som man inte vill se. Då var det väldigt nytt att tala om dysfunktionerna adhd, asutism och dyslexi. Artikeln belyste hur barn med outredda medicinska diagnoser förnedras och inte blir sedda med rätta ögon i skolan. Debattartikeln väckte många tankar och riktade ljuset mot ett ämne som det var känsligt att tala om då.
– Det gäller fortfarande att få beslutsfattarna att förstå vilket enormt folkhälsoproblem detta är, säger hon.

I artikeln kunde man läsa följande: 
”Skolan vägrar förstå att barnen kan ha en medicinsk diagnos som omöjliggör normal inlärning. Tio procent får oförtjänt kritik från första skoldagen. Adhd, Aspergers och Tourettes syndrom är vanligare än man tror och omöjliggör normal inlärning i stora klasser. Omkring 120 000 barn i åldern tre till arton år är drabbade av bland annat hämmad motorik, koncentrationssvårigheter, hyperaktivitet, impulsivitet och svårighet att få kontakt med andra. Men det värsta är inte funktionshindret i sig utan att skolan och samhället systematiskt knäcker barnets självkänsla. Från första skoldagen börjar en daglig förnedring och feltolkning. Anledningen beror naturligtvis inte på medveten illvilja utan på en total okunskap om neuropsykiatriska problem. Det rör sig om medicinska diagnoser som enbart kan ställas av läkare.”

Alltsedan debattartikeln skrevs har Sophie kämpat hårt på alla möjliga sätt för att öka förståelsen för dessa osynliga handikapp. Det har blivit många framträdanden i tv och radio, otaliga debattartiklar och anmälan till Socialstyrelsen med mera. Hon har stött på patrull, oförståelse men är tacksam för det stora stödet från professor Christopher Gillberg, Gillbergcenter i Göteborg och professor Elisabeth Fernell.

I dag har adhd, autism och andra neuropsykiatriska störningar lyfts upp i samhället. Sophie är glad att medvetenheten om att problem kan ha biologiska förklaringar ökar. Fler barn har fått diagnoser, något som är bra enligt henne, då personen i fråga på det viset får en identitet. Dessutom erbjuds föräldrarna en förståelse för varför barnet agerar som det gör och lärarna ges en vägledning i hur de ska handskas med eleven som har svårt att sitta stilla.
– Det är en lättnad för alla, när barnet får adekvat hjälp. Om man ges en diagnos, accepterar man sin egen personlighet. Man kan utnyttja det positivt. Till stor del är autism ärftlig. Nästan alltid finns det en släkting som har samma problematik. Föräldrarna får en diagnos samtidigt i vissa fall. Vad som är mest traumatiskt för familjen är när de får svaret att det inte finns ett botemedel. Det finns ingen terapi för autism, ingen medicin. Det är i stället en acceptans, ett förhållningssätt och metoder att underlätta för barnet som gäller. Läkningen innebär att föräldrarna förstår sina barn bättre, att de har en svårighet som inte syns utåt.

Ändå har det funnits argument i debatten som pekar på att det blivit en trend att sätta modediagnoser. Finns det en risk med det? I en artikel i Svenska Dagbladet 14 mars 1998 försvarar Sophie, som då var skolöverläkare i Solna, sin ståndpunkt.
– Diagnos får endast ställas av specialistläkare inom neuropsykiatrin. I utredningarna deltar såväl läkare som psykolog, logoped, specialistpedagog och sjukgymnast. Däremot kan skolläkare sovra, menar hon, när oroliga föräldrar eller lärare kommer med barn som är stökiga av andra orsaker, exempelvis för lite sömn, röriga hemförhållanden eller dålig undervisning i skolan. 
Genom alla tider har det funnits barn som blivit utslängda i korridoren eller fått lappar med sig hem som talar om hur bråkiga och störande de är. Till slut har dessa elever känt sig helt värdelösa. De osynliga handikappen syns inte utanpå men stör och rör om desto mer inombords. Den rastlösa åttaåringen som aldrig klarat att göra färdigt läxor, blir så småningom en tonåring med dålig självbild. Depression, skadebeteende och självmordstankar är vanliga hos dessa ungdomar. Rökning, alkohol och ibland även andra droger kan bli ett sätt att dämpa den inre oron. Social utslagning och kriminalitet kommer lätt med i bilden. I stället för att bli destruktiva värstingar skulle de kunna styras i rätt tid.
– Det är mycket viktigt att alla som arbetar med barn och ungdomar får god kunskap om neuropsykiatriska handikapp, eftersom de med stor sannolikhet kommer att möta unga med sådana problem. De är svårhanterliga men samtidigt ofta mycket begåvade och konstnärliga. Med rätt bemötande kan de lära sig att klara tillvaron. Men Sophie bekymrar sig fortfarande för att skolbarnen i Sverige mår allt sämre och att många känner sig missförstådda. 

Utmattade föräldrar

– Det finns ingen hjälp att få för oss föräldrar till barn med särskilda behov. Många trötta föräldrar har slitit ihjäl sig. Mattias kunde inte gå i särskola, då han var starkt utåtagerande, berättar Anna Eklund Tarantino.
–Han kastade saker och skrek. Våra dagar gick åt till att parera utbrotten, som han fick flera gånger om dagen. Han klöste oss i ögonen. Det var väldigt våldsamt.
Anna hade alltid varit en målmedveten person före graviditeten. När hon väntade sitt första barn stod hon på toppen av sin karriär. Drömmen hade gått i uppfyllelse. Som hyllad operasångerska strömmade erbjudanden in från utlandet och hela världen väntade. Med sin gudabenådade sopranröst spåddes Anna Eklund Tarantino en lysande framtid. Men något kom emellan. Ett barn som inte var som alla andra. Ett barn med Downs syndrom.
–Märkligt nog anade jag redan tidigt, innan Mattias föddes, att något var fel. Jag minns att jag hade en stark oro och att jag inte ville att han skulle komma ut.
Sophie arbetade då i Granbackaskolan i Solna, när Anna kom till mottagningen med Mattias. Han var hyperaktiv. 
– Sophie noterade direkt att det var något annat än enbart Downs syndrom. 
Men skolläkaren fick inget gehör.
–När hon påstod att min son hade autism, blev jag arg och tyckte att hon hade fel. Här skulle ingen komma och säga att Mattias hade ytterligare ett handikapp. Det räckte med Downs syndrom.
Nästa gång var det Anna som tog kontakt. Då hade det gått något år och hon kom tillbaka till mottagningen, trasig, trött och helt utsliten. Den här gången med sonen och ännu ett barn på armen.
–Jag var så slut. Mattias hade fått en lillasyster och det var hysteriskt jobbigt. Han gjorde illa andra och sig själv. Vi gick på knäna. Jag kunde inte lämna henne i rummet med Mattias. Han fick aldrig, aldrig vara ensam med sin syster.
Mattias for runt som en vilde inne på mottagningen hos Sophie, som frågade den utmattade mamman framför sig:
–Är du mogen nu för att undersöka om det är något mer?
I den stunden ändrade den nedåtgående spiralen riktning. 
– Sophie är så handlingskraftig och har en kapacitet utöver det vanliga. Hon ringde direkt till en överläkare på Karolinska Sjukhuset. Det kan ju ta flera år att få en utredning, men nu fick vi en tid direkt. I stället för att det skulle ta fyra år, gick allt på någon månad bara. Det var verkligen skickliga överläkare som tog testerna, ett helt team som jobbade med det här. Vi hade nog inte kommit på att det var autism på egen hand, eftersom vi aldrig hört talas om att ett barn kan ha Downs syndrom och autism på samma gång. När vi skulle få diagnosen gick min man upp till mötet, medan jag satt kvar i bilen. Jag ville fortfarande inte ta in att Mattias också var autistisk. Det var för jobbigt för mig. Downs syndrom är ett handikapp som gör att vardagen fungerar i början, man är social och kan gå i vanlig skola tills man är tolv år, men har man autism genomsyrar det varje sekund i livet och allt måste struktureras.

Anna konstaterar att tillvaron blev bättre efter diagnosen. Mattias fick medicin mot sin hyperaktivitet. Han blev lugnare och började kunna ta till sig kunskap.
–Sophie förändrade vårt liv. Helt otroligt stort att Mattias kunde få relevant hjälp och medicinering så snabbt. Efter diagnosen kunde han söka en skola som var mer inriktad mot ren autism. Han var ensam i klassrummet, eftersom det är alldeles för jobbigt för honom att vara med andra människor. Plötsliga ljud stressar. Fortfarande i dag kan han börja gråta när han hör en hund skälla ute på gatan. Sophie har följt oss på vägen hela tiden, hjälpt oss. Hon såg på en gång det som ingen hade uttalat. Det var jag som hindrade, och därför tog det ett tag innan han fick utredningen. Autism är en sådan enormt svår funktionsnedsättning.

Annas man har arbetat medan hon själv tagit hand om barnen, vilket har varit oerhört svårt och krävande. Hopplösheten finns hela tiden närvarande. Efter Mattias fick hon två barn till. 
–Michaela lärde sig inte att gå. Hon lärde sig att springa. Lillebror Oskar var också så rädd för sin storebror att han satt under köksbordet mest hela tiden.
När Mattias fyllde 17 år fick han en assistent och i dag har han flyttat hemifrån. 
Anna trodde att det skulle bli lättare på alla plan. Men de mörka molnen på himlen skingrades inte. Oskar fick skelettcancer och tvingades amputera ett ben och ta bort delar av lungorna. Anna själv fick bröstcancer. Folk som gnäller har hon svårt för, vilket man kan förstå med allt hon varit med om. Trots alla svårigheter har hon tidvis kunnat fortsätta som operasångerska och hon har arbetat på slottet där hon bland annat organiserat stora konserter.

”Sophie ska ha stor heder för det hon gjorde för oss”

Anders Hellman, 63, har äntligen fått tid att spela golf. Efter bara ett par månader har han sänkt sig och tränar svingen i inomhushallen i Barkarby. Eftersom Sophie fortfarande tar golflektioner fyra gånger i veckan, och vintertid i samma inomhushall, var det inte konstigt att de möttes igen efter alla år. Det blev ett kärt återseende. För ungefär tjugo år sedan stångades de mot den okunskap som fanns i samhället vad gäller barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Tillsammans satt de i lokal-tv-studion och blev intervjuade, Rapport gjorde inslag och det skrevs mycket i tidningarna.
– Det är Sophies förtjänst att media ville belysa min situation. Hon har verkligen varit ett stort stöd för Mattias under hela resan. Och för mig. Sophie har varit ett språkrör för oss. Utan henne hade ingen lyssnat. Jag kan inte nog säga vad Sophie har betytt. Sophie är som en gudmor för mig och för många andra, säger Anders, som blev känd i media för sin kamp att få skolan och samhället att handikappanpassas så att sonen Mattias kunde klara sin tillvaro.

Anders Hellman talar fort och engagerat när han berättar sin historia. Stundtals märks det att rösten tappar i kraft. Han blir berörd av känslorna som väcks igen när han minns hur det var, motgångarna, hopplösheten men också den starka drivkraften att aldrig ge upp. Han hade fru, dotter, nybyggd villa i Skåne. På vardagarna var han snickare och fritiden ägnades åt fotboll och familjeliv. När Mattias föddes märktes först inte hans svårigheter, men med tiden kunde ett handikapp inte uteslutas. Balansen var annorlunda och han var klart klumpigare än andra barn, hörde dåligt och var mycket sen med att börja prata. Försöket att låta honom vara hos en dagmamma misslyckades. På dagis gick det bättre, eftersom han fick en personlig assistent. Han brukade slänga saker omkring sig när han blev arg och hade svårt med kontakten med andra barn.

Mattias var fyra år när han fick diagnosen DAMP eller MBD (Minimal Brain Disorder) som det hette då. Vardagen blev kaotisk och skilsmässan var ett faktum. Anders fick ensam vårdnad och har med näbbar och klor stridit för sin son. När Mattias började skolan blev det riktigt svårt. Han fungerade inte i en klass med vanlig undervisning, men kvalificerade sig inte heller för att gå i särskola. Han var ett stökigt barn som ingen visste vad de skulle göra med.

Sophie var skolöverläkare i Solna, där Mattias började första klass i Råsundaskolan, och var mycket engagerad i de barn som hade behov av särskilt stöd i skolan samtidigt som hon drev kampanjer mot rökning. Det fungerade inte för Mattias i klassen. Han orkade inte arbeta lika länge som de andra eleverna och hade fortfarande talsvårigheter. Mattias fick först en assistent som var med delvis, men det hjälpte inte. Genom alla år var han mobbad.
–Sophie följde med mig på flera möten, bland annat med rektorn på skolan. Jag hade då träffat en rad kuratorer och psykologer och andra som lyssnat på mig, men i nästa steg hände ingenting. Med Sophie var det annorlunda. Hon var energisk, gick till botten med problemet och hjälpte till att göra en förändring. Dessutom stöttade hon mig till hundra procent, vilket var fantastiskt i min utbrändhet. All min tid och ork gick åt till Mattias. Jag kände direkt att vi var på samma plan, hon förstod min känsla av hopplöshet. Vi hade en jättebra personkemi, och jag kände instinktivt att Sophies engagemang kom direkt från hjärtat. Här fanns en kvinna som brydde sig på riktigt!

 Mattias fick hjälp. Han fick gå i en mindre grupp och kunde avsluta grundskolan med extrahjälp i en specialklass. Han gick en tvåårig gymnasieskola i Jakobsberg och tog studenten. I dag är Mattias Hellman vuxen. Han föddes 1988.
–Vi bodde tillsammans i en trea på Klippgatan i Solna som vi bytte till en etta på 46 kvadratmeter, där nu Mattias bor. Jag flyttade till min fästmö i Spånga. I över tio år har Mattias bott ensam och klarat sig själv. Något arbete har han inte, i stället går han till en dagverksamhet i Ulriksdal varje dag. Där är det drogberoende och olika typer av människor. De testas med blodprov då de kommer dit. När Mattias gick i skolan var det väldigt tryggt ändå. Men sen när han blev myndig, var det svårt. Det finns inget skyddsnät och man oroar sig hela tiden. Anders låter ledsen.
– Jag har lagt ned så mycket på detta, offrat mitt arbete som snickare, sådant som jag ville göra, men det var inget snack om saken. Mattias betyder ju allt. Och Sophie ska ha stor heder för det hon gjorde för oss!

Christinaskolan

– Jag har väntat, under hela mitt yrkesverksamma liv, på att någon politiker ska ta till sig min faktakunskap och skapa en ljus, positiv framtid för barn och föräldrar.
Efter pensionen fortsatte Sophie med sitt viktiga arbete som skolläkare på Christinaskolan på Lidingö. Här fick hon gehör för det koncept inom skolhälsovården, som hon så länge propagerat för. 
Christinaskolan är en friskola, där man sett till att satsa resurser på just skolhälsovården. 
– Det är värt varje krona! Det är unikt att ha en skolläkare på plats så ofta. Både skolledning och alla lärare blir avlastade. Andra skolor kanske har en läkare som kommer in varannan månad, säger rektor Åsa Johansson.

Tillsammans med Amanda Schütz startade hon verksamheten på Lidingö hösten 2013. Gemensamt har de mer än tjugo års erfarenhet från Carlssons skola, Maria Elementarskola samt Fredrikshovs slotts skola i Stockholm. Friskolan är ansedd som en av Sveriges bästa skolor trots att nästan tio procent av alla barn har adhd och/eller autism och redan misslyckats i andra, kommunala skolor.

Barn som har svårt att sitta stilla, som stör och bråkar och som inte kan tillgodogöra sig undervisningen under lektionerna blir ofta missförstådda. En grundlig utredning kan hjälpa dessa barn till en bättre självkänsla och motverka problem i deras vuxna liv. Många som har autism är högbegåvade, men kan ändå ha problem med att passa in i en vanlig klass. På Christinaskolan finns därför ”Guldrummet” och ”Guldgruvan”, tysta rum där barn med svårigheter kan dra sig undan och få arbetsro. De får hjälpmedel för att fungera bättre i skolmiljön, exempelvis hörlurar för att stänga ute störande ljud, eller möjlighet att gå ut och röra på sig under lektionstid. Det lönar sig för pedagogerna på skolan att ha sköterska och läkare på plats. Föräldrarna känner sig trygga, när de lämnar barnen på morgonen. De vet att det finns vuxna som med sekretess tittar på barnen och följer deras utveckling. 

– Här vill vi undersöka vad som ligger bakom om en elev visar tecken på att må dåligt. Vi ställer frågan: ”Varför är han eller hon så stökig? Och vad kan man göra åt det?” I många andra skolor upptäcker man ofta inte om ett barn har en medicinsk diagnos. De ser att barnen är bråkiga eller ovanligt tysta, men tar inte reda på varför. Därför är det vanligt i dag att barn mår dåligt långt upp i vuxen ålder, säger Charlotte Ekehult, skolsköterska på Christinaskolan, som har 500 elever från förskoleklass till 9:an. 
Hon tycker att det har varit en förmån att få jobba med Sophie, som har en medicinsk bredd och lång erfarenhet, vilket gör att hon sett saker och ting ur olika synvinklar. De har haft ett bra teamwork i över tjugo år och känner varandra väl sedan tiden tillsammans på Ekensbergs skola i Solna kommun.
– Sophie är ovanlig och det är det som gör att hon är en sådan duktig läkare, säger Charlotte.

Sophie kan skoja om att hon knappt förstår hur hon själv fungerar. Inga hinder är för stora utan hon ser möjligheter i allting. 
– Ofta tar jag på mig alldeles för mycket och har svårt för att vara oengagerad. Det finns inga standardsvar för mig.

Varje fredag fanns Sophie tillgänglig i den trevligt inredda mottagningen en trappa upp. Barnen gick ofta dit, somliga bara för att prata eller få lite omtanke, andra för att de har slagit sig eller inte mår bra. Det har varit en trygghet för barnen att det alltid finns någon som kan plåstra om, skriva ut recept, och framför allt att det finns någon vuxen som har tid att lyssna. 

Lunchmatsalen på bottenplan är ljus, ombonad och hemtrevlig. Miljön känns lugn och trygg, vilket ger bra förutsättningar för skolbarnen att få i sig bra ”bränsle” till motorn som ska tuffa på hela dagen. Med en allsidig mat kommer man långt. Vartannat år har man hälsosamtal med alla barn på skolan. Det är rutin. Då tittar skolläkaren på ryggen, lyssnar på hjärtat, kollar vikt, längd, hörsel och syn. Man har en halvtimmes långt samtal med varje elev samt fyller i en enkät om kost, motion, det sociala, mentala, med mera. I förskoleklass är alltid föräldrarna med, det är viktigt.

På väggen inne i mottagningen finns färgglada bilder som illustrerar hur en maximal skola bör vara för att eleverna ska få de bästa förutsättningarna för att må bra. Grunden för en bra skolhälsovård innebär att barnen erbjuds en näringsrik kost, att de är utomhus på rasten så att de rör på sig och får frisk luft.

Skolsköterskan Charlotte Ekehult har arbetat med Sophie i många år. Här är Marianne Bernadotte på besök i Christinaskolan på Lidingö.

Sophies reflektioner

Det finns ett civilkurage som imponerar. Sophie har alltid vågat säga sin mening. Hon har starka åsikter och ryggar inte tillbaka för motstånd. Snarare bränner tändstiften i gång extra mycket och likt en Ferrari far hon fram för att genomföra en idé som hon fått. Varken tuffa utmaningar eller hårt motstånd får henne att väja. Otaliga är de debattartiklar som hon fått publicerade i tidningar under årens lopp. Visst är det uppfriskande med denna starka kvinna, som vägrar stå handfallen och tyst när hon ser saker i samhället som bör uppmärksammas. Hon har varit pionjär och tidigt varnat för det som hon anser vara farligt eller fel, debatterat orättvisor och riktat ljuset på folkhälsofrågor och sådant som inte bör sopas under mattan. Som läkare har hon flaggat för olika hot mot folkhälsan. Hiv, rökning, droger och barn med neuropsykiatriska problem är ämnen som denna eldsjäl engagerat sig i, men det finns så mycket mer som fått hjärnan att arbeta intensivt och tankar som hon nått ut med i mediebruset. 

Den dokumentation över alla debattartiklar hon har sparat är imponerande. Tidigt har hon reflekterat över samhällsfenomen och varit upprörd över politikernas svek mot barnen som förändrat levnadsvillkoren så dramatiskt för dem.

Som skolläkare såg Sophie allt fler fall av anorexia, och hon ville uppmärksamma faran. I en intervju i Hänt i veckan den 7 augusti 1986 uttryckte hon sin oro för att prinsessan Diana såg osunt mager och spinkig ut, helt annorlunda mot då hon förlovade sig med prins Charles. För hård bantning och för hård idrottsträning kan ge unga flickor skador för livet. Sophie tänkte direkt på en amerikansk rapport om benskörhet hos elitidrottande kvinnor, som visade kraftigt minskade halter kalk i benstommen. Även de som tvångsbantar får skörare skelett. Menstruationen uteblir, och produktionen av det kvinnliga könshormonet östrogen minskar.
– Det är just det här hormonet som påverkar kalkinlagringen i skelettet och ökar risken för frakturer. Dessutom kan kalkbristen i ryggraden göra att hållningen, som i prinsessans fall, blir framåtlutad och hopsjunken. Jag hade också sett elever i skolan med stor viktnedgång. Det är ju farligt när mensen slutar komma. 

På den tiden hade inte många tänkt tanken att Diana led av ätstörning, men Sophie såg tydligt förändringen på bilder i tidningarna och påpekade detta långt innan prinsessan själv gick ut med sanningen. När mamma Astrid och mormor Elna fick syn på artikeln, förfasade de sig över att Sophie kritiserat en kunglighet och kommenterade inte läkarvarningen. 

– Artikeln blev en katastrof för dem. Jag hade förnedrat släkten, tyckte de. Att tala så om en kunglig person, där gick gränsen. Men pappa stöttade mig, vilket kändes skönt.
Sophie tog illa vid sig av reaktionerna för att hon, som hon såg det, berättat om en sjukdom som många unga kvinnor drabbas av och som bör tas på stort allvar. Familjens kritik stoppade henne inte från att säga sin mening i det offentliga rummet. Sophie är stolt över att ha lyckats påverka med sina debattartiklar och inlägg i media.

Det finns mycket som borde varnas för, enligt Sophie. Mobilanvändningen exempelvis. Barn sover med telefonen i sängen, och ingen vet egentligen om strålningen skadar oss. 
– Den explosion av stillasittande barn som mobilanvändningen medför bidrar väsentligt till ungas ökande ohälsa. Skolresultaten är direkt sammankopplade med att barnen är utvilade. 
Även när det gäller sömnen har föräldrarna ett stort ansvar. Många barn går och lägger sig för sent och sover för litet, förklarar Sophie, som är övertygad om att sömnen är avgörande för människors välbefinnande.
Det är vetenskapligt bevisat att god sömnkvalitet är av yttersta vikt för både barn och vuxna för att orka med allt som händer under en dag, i skolan, arbetslivet och på fritiden. De flesta av våra nervceller finns redan när vi föds men under barnaåren bildas många nya kopplingar, så kallade synapser, mellan dessa nervceller. Denna synapsbildning är en förutsättning för att vi ska kunna lära oss nya saker, eftersom det gör att hjärnans olika delar kan kommunicera med varandra. Hjärnan är som mest formbar fram till dess att vi är fem till sju år gamla. Det är också när vi är barn som vi har som lättast att lära oss nya saker, därefter mattas synapsbildningen.

– Det är absurt att små barns nervceller utsätts oförberett, skoningslöst av ett bombarderande av ljus och ljud, som blixtrar förbi barnens ögon, allt medan nervceller långsamt och metodiskt försöker lära sig ta in stimuli, lagra och sovra. Tänk om barn under två år får irreparabla skador med utbrända nervceller genom de blinkande skärmarna på mobilerna, säger Sophie.
I vår ständigt uppkopplade tillvaro har sömn blivit viktigare än någonsin. När vi sover sker nämligen en massa processer som hjälper hjärnan att återhämta sig från den belastning den utsätts för på dagen. Sömnen reparerar hjärnan. När vi lär oss något nytt så bildas nya synapser eller kopplingar i hjärnan. Sömnen gör att hjärnan spolas ren och de synapser vi inte längre behöver städas bort medan de synapser vi behöver finjusteras. Att sova är som att lämna in sig själv på reparation och underhåll. Under sömnen får immunförsvaret möjlighet att ostört jaga virus, döda bakterier, läka sår och reparera muskelbristningar. Intressant är också en undersökning som tyder på att vaccin har sämre effekt på personer med sömnbrist.

I dag är ungdomar ständigt inne på sociala medier, och det gör det knappast bättre att eleverna inte längre behöver gå ut på rasterna. Sophie anser att vuxna daltar med sina barn och inte vågar sätta gränser eller säga ifrån. År 2000 inbjöds hon att tala i riksdagen för att diskutera skolungdomars fysiska och psykiska hälsa. Där tog hon bland annat upp problemet med att elever måste ut på rasten. Skolans uppgift är att ge goda vanor, menade hon. Det är inte rimligt att det ska betraktas som normalt att sitta inne och dricka Coca-Cola på rasterna.
– Låt barnen äta skolmat och fös sedan ut dem på skolgården. Annars blir de trötta och sjuka. Frisk luft är nyttigt oavsett väder. Vi har ett kallt klimat, men det spelar ingen roll. På de flesta skolor finns fik där man kan köpa dricka och godis. Eleverna äter sötsaker i stället för välbalanserad kost och detta med skolans välsignelse. När det normala sättet att äta uteblir ökar kroppsfixeringen. 

I en artikel i Svenska Dagbladet den 12 december 2002 med rubriken ”Därför exploderar fetman” skrev Sophie om den flodvåg av socker som större delen av världens befolkning utsätts för. Fetma och diabetes har krupit ned i åldrarna, något hon varnat för tidigt. De främsta riskfaktorerna för ohälsa och för tidig död i Sverige är relaterade till matvanor och fysisk aktivitet. Viktigast är, menar Sophie, att föräldrarna tar sitt ansvar.
– Samhället kan punktstyra med ekonomiska resurser, höja skatten på godis och läsk, exempelvis. Men till syvende och sist är det föräldrarna som måste se till att barnen får en allsidig kost, begränsar skärmtiden och stillasittandet. 

Det välbekanta ekorrhjulet och barnfamiljers problem med att få livspusslet att gå ihop är något som engagerat henne. Hon har själv sett hur familjer kämpar. Andelen barn som lever i familjer med inkomster under socialbidragsnormen ökar. Det ultimata när man yrkesarbetar och har familj är att kunna vara ledig på skolloven, det har Sophie kunnat vara själv som skolläkare. 
– Många lever i ett uppskruvat tempo och hinner inte vila. Stressen tär på människor och splittrar relationer. Avkoppling är oerhört viktigt, och föräldrar som yrkesarbetar borde få vara lediga från jobbet med lägre lön under loven. Då kan par umgås och ha värdefull tid tillsammans med barnen, något som gynnar familjesammanhållningen och välbefinnandet. 

Tjusningen med att vara ute i friska luften och gå långa promenader mellan hålen passade väl med den lära om folkhälsa som Arvid Wretlind predikade. Golfen kan trots allt vara en ganska farlig sport. Även här har Sophie engagerat sig och påpekat brister i säkerheten. En klubba kan döda och en golfboll kan bli en flygande projektil och skada spelare och publik riktigt illa. Som läkare insåg Sophie risken tidigt och varnade. Bland annat skrev hon ett inlägg i Svensk Golf om hur hon ville införa regler för dem som arbetar på golfbanor och för så kallade forecaddies, vanligen ungdomar, som håller reda på bollar som slås utanför banan vid tävlingar. I många idrotter skyddar man kroppens känsligaste del, nämligen huvudet, men inte inom golfen. Sophie var en gång med om att en 12-årig forecaddie fick en boll i huvudet, vilket gav honom en hjärnskada.
– En byggarbetsplats där stenar faller litet kors och tvärs och ibland med en hastighet av 100 kilometer i timmen skulle stängas omedelbart. Därför tycker jag att det är oansvarigt att låta banarbetare och forecaddies vara oskyddade. På alla arbetsplatser finns det säkerhetsföreskrifter och ofta skyddsombud, som ser till att reglerna följs. Men inte på golfklubbarna. På cykelbanan, när man rider och på isen har man hjälm. Varför inte när man spelar golf? 
Sophie är förvånad över att Svenska Golfförbundet inte gjort mer när det kommer till säkerhet. En incidentrapport efter varje runda är en åtgärd som lätt går att införa, så att klubbarna kan ha koll på vad som kan förbättras ur säkerhetssynpunkt eller om något oväntat inträffat.
– Precis som när man lämnar in handicapkortet bör spelarna fylla i om det skedde några incidenter under rundan.
Alla golfbanor har några hål där det kan hända något. Nu när golfen fått ett så stort uppsving finns det ett ännu större behov av ett säkerhetstänk. Unga killar går ut och slår utan att de ens fått redovisa huruvida de kan reglerna eller inte. Det är ganska vanligt med incidenter och olyckstillbud i samband med golfspel, både för spelare och banpersonal. Oftast slutar det inte med allvarliga skador, men då och då händer riktigt otäcka olyckor. Ett exempel är tävlingen Ryder Cup i Paris 2018 då en kvinnlig åskådare träffades i ögat och blev blind.

Större säkerhet på tävlingarna har börjat diskuteras, speciellt efter den händelsen. Sophie var tidigt ute och larmade om farorna. Ändå fortsätter olyckorna och ingenting görs för att stoppa dem, tycker hon. I juli 2021 var olyckan framme på hennes egen hemmaklubb. En man i 30-årsåldern spelade på Bro Hof Stadium Course och var vänlig att släppa igenom spelarna bakom på femte hålet. Han väntade längre fram för att se var bollen skulle hamna, men den flög snett i hög hastighet och träffade olyckligtvis mannen rakt i ansiktet  med bestående skador som följd. Mannen opererades senare men förlorade synen på ena ögat, fick käkbenet krossat, bröt näsan och ådrog sig dessutom nervskador.

Golfhjälm har inte slagit igenom än, men nu har företag lanserat golfkepsar med ett hårt, skyddande skal mot felslagna golfbollar. Kepsen, som skyddar mot både solen och mot bollar, är en efterlängtad produkt hos dagens alla spelare världen över. Under spridningen av corona-viruset satte samtliga golfklubbar säkerhet högst på agendan. Kanske är det så att det skulle krävas en pandemi för att få människor att börja tänka på att vara rädda om sig?

Livet på landet

Trots många nedlagda arbetstimmar har Sophie inte dåligt samvete, något som många heltidsarbetande mammor lider av i dag.
–Det viktiga för mig har varit barn och barnbarn. Jag offrade inte familjen utan satte av tid till dem alla. 
Som skolläkare kunde hon vara ledig många veckor i sträck på sommaren tillsammans med Philip och Louise i Nävekvarn.

Alla trivs på landet som är en plats för återhämtning och vila. Varje veckoslut tar Sophie och Elon bilen från Stockholm till den sörmländska oasen för att njuta av frisk luft, lugn och ro och att träffa barn och barnbarn. Sophies bror, professor Bengt Wretlind, bor i ena flygeln och är ofta med och äter söndagsmiddag. 

– Att kunna byta stad mot landsbygd på bara två timmar är en stor tillgång. Sommaren är den tid på året då man har tid att umgås och inte har så många måsten som i vardagen. Förr om åren paddlade vi kanot. Det var magiskt att glida ut på det blanka vattnet. Att inte ha några klockslag att passa ger en inre frid. Längre ut till havs blev det mer av ett äventyr, en frihetskänsla där det enda hjärnan fokuserade på var att parera svallvågorna från båtarna som forsade fram med sikte på den stora farleden i Östersjön.

Man påverkas av fågelsång, vindsus och grönska, men även vintertid är det makalöst vackert på landet med snön och herrgården i julskrud, och med marschaller som välkomnar utanför. På våren har det ibland varit lammfödsel bland fåren, något som barnbarnen tycker är oerhört spännande.  

För en aktiv person som Sophie är det en utmaning att riktigt slappna av. Hon tycker om att sköta det stora lantstället och att laga god mat. Att rasta är att rosta, predikade hennes far, så det går inte många minuter förrän hon åter är på språng. Allt hon lärde sig om städning under uppväxten sitter kvar.
– Mamma, mormor och jag städade tillsammans. De två var riktigt duktiga och lärde mig hur man bemästrar smutsiga hörn och får mässingshandtagen att skina. Det är en konst i sig. Jag tycker om att ha det rent och snyggt omkring mig. Regelbundet skurar jag alla parkettgolv. Ett bra tips är att lägga en kudde under knäna. Då blir det skönare och man glider lätt fram, så att det går att komma åt överallt. Jag använder en mjuk trasa och handdiskmedel. För mig har det blivit litet av en sport, och jag mår bra av att torka bort dammet på socklar och fönsterkarmar. Varje vår har vi storrengöring. Då tvättas bland annat alla gardiner och borddukar också. Ett bra knep, som hon lärde sig av sin mormor och mamma, är att putsa dörrknoppar och mässingshandtag och sedan dra raggsockor över dem. Då bevaras glansen tills gästerna kommer. Sophie ser det inte som något tråkigt eller nedvärderande att städa. Tvärtom. Det är tillfredsställande för henne att se hur fort hon kan gno och hur skinande rent det blir. Dessutom får hon utlopp för all sin överskottsenergi.
– Fanns det en OS-gren i städning, skulle jag vinna, skojar hon. 
Men det är inte alla som roas av att herrgårdsfrun inte har hjälp. 
– En gång var en väninna nere på landet och reagerade starkt på att jag städade själv. Hon kallade det förspilld kvinnokraft, men så ser jag det inte alls. Min pappa var noga med att man inte ska lita på andra utan kunna klara av det mesta själv. Han var akademiker men också väldigt praktiskt lagd.

Nävekvarn är samlingsplatsen för hela familjen. Helgerna är efterlängtade, och bäst är det när alla barnbarnen kan komma ut. Dottern Louise har fyra barn: Emma, Ebba, Alexander och Elsa, och de har tillbringat många somrar och julaftnar på landet. Gården gör att man samlas och hjälper till på ett naturligt sätt. 
– Pappa ansåg att det viktigaste för ett barn var att lära sig att vilja jobba praktiskt. Man kan aldrig få respekt eller förstå något om man inte kan det grundläggande, sa alltid pappa. Tänk om skolan och barn av i dag enkelt fick lära sig sådant, vare sig det är att sy, byta glödlampa eller att odla potatis, säger Sophie. 
Hon är händig och tar i där det behövs. Stängslet till fårhagen ska bytas med jämna mellanrum.

Barnbarnen hjälper gärna till, speciellt Ebba, som alltid haft ett stort intresse för djur och natur. Hon har en mastersexamen som agronom med inriktning husdjur. 
– Jag är uppvuxen med en hobbybesättning

Gotlandsfår och har alltid drömt om att en dag få jobba med får, så agronomutbildningen har passat mig utmärkt. Framför allt är jag intresserad av utfodring, och jag hoppas att en dag kunna jobba som lammrådgivare. På fritiden spelar jag gitarr, springer och dyker, berättar Ebba.
En aktiv livsstil är något som utmärker hela familjen. Sophies och Elons äldsta barnbarn, Emma, är otroligt vig och ägnade sig länge åt akrobatik. Hon har en ekonomiexamen från Södertörns högskola och är ekonomiansvarig för modeföretaget House of Dagmar. Alexander har utbildat sig vid Lunds tekniska högskola och är färdig industriell designer. Formgivning och filmskapande är något han tycker om. Yngst i syskonskaran är Elsa, som är familjens egen sångfågel. Hon satsar på musiken, och har spelat in flera låtar som finns att ladda ned på Spotify.

Golfen

Det är en imponerande samling priser Sophie Ekman Wretlind vunnit i olika golftävlingar, och varje medalj, diplom och buckla har sin egen historia med oförglömliga minnen. Fritidsintresset har bjudit på spänning, motion och kul möten med intressanta personer. Till att börja med var Sophie en skicklig spelare i sig själv och har satsat helhjärtat på spelet. Dessutom har hon anordnat många golftävlingar för att samla in pengar till olika välgörenhetsprojekt.

Astrid Wretlind spelade sällskapsgolf som 92-åring och var full av energi. Trots ihärdig träning lyckades hon aldrig sänka sig utan spelade förnöjd med 36 i handicap livet ut.
 –Det gjorde henne inget. Mamma njöt av att röra på sig ute i friska luften och av att ha trevligt sällskap på banan. Vi spelade mycket tillsammans, berättar Sophie, som varit betydligt mer målmedveten och visade goda anlag för spelet.
–Pappa tyckte däremot att golf var improduktivt arbete, som inte ledde till något betydelsefullt.

Sporten blev en livspassion. Sophie var tidigt medlem i Nyköpings golfklubb och började spela på allvar vid 22 års ålder. Snabbt sänkte hon sitt handicap och blev bättre för varje runda. Rörligheten och spänsten hade hon, tävlingsinstinkten och spelsinnet likaså. Det var när hon träffade sin man Elon som träningen tog fart ordentligt. Spänstige Elon gick ofta en runda på Kevinge, eller Stockholms Golfklubb som den heter officiellt. För den tennismästare han var, kom bollkänslan och svingen naturligt.
–Jag hade blivit golfänka, om jag inte börjat spela själv. Den saken är glasklar, säger Sophie, som såg till att ta lektioner från några av de bästa tränarna och låg i hårdträning för att få ordning på slagen. 

Hon gick in för sitt nya intresse med liv och själ. Handicapsystemet med sitt mätbara sätt gör att man får en exakt siffra på hur skicklig man är. Sporten passade henne, eftersom hon ville utmana sig själv och gillade att tävla. Elon såg förbluffat på medan hustrun gjorde den ena birdien efter den andra på banan. Det dröjde inte länge förrän maken insåg att det faktiskt var han som skulle komma att bli hennes caddie, inte tvärtom. 

Sophie har genom åren vunnit många tävlingar över hela Sverige. Fjorton gånger har denna järnlady blivit klubbmästare på Nyköpings GK. År 1974 vann hon Caddie-cupen i Scandinavian Enterprise Open i Lund. På sportsidorna i Svenska Dagbladet kunde man dagen efter läsa:
”Sophie Ekman vann i hårdast möjliga konkurrens över många tävlingsvana elitspelare. Särskilt puttningen gick bra. Hon hade bara 29 puttar med sin Sight-Line-putter på Lunds svåra bana.”

Det kändes stort! Dessutom innebar segern att hon förutom fina priser också kvalificerade sig till Pro-Am-tävlingen på Bokskogen där hon fick spela med superstjärnan Bob Charles, som året innan vunnit SEO-golfen. Han var dåtidens bästa vänsterspelare, omtyckt av alla och kammade hem British Open på 70-talet.

Det finns rundor som man snabbt vill glömma, men flera som förgyllt tillvaron och till och med blivit förevigade. Sophies kraftfulla sving blev motivet för Årets golfbild 1976. Hemmaklubben Nyköpings GK har stolt uppmärksammat sin framgångsrika spelare i ett flertal reportage. I en artikel som hon sparat står det:

”Hon segrade stort 1983 i Kentab Open, där hon satte banrekord efter första dagens spel med 72 slag (par 69). År 1982 och 1983 vann Sophie DM (Dammästerskapet). En stor framgång var även segern i Nike Open 1995. Samma år var hon med i det svenska D50-laget, när Sverige mötte Schweiz i en landskamp. Året efter kom hon tvåa i RM (Riksmästerskapet) D50 och samma år blev hon fyra i NM D50 (Nordiska mästerskapet för damer). Inte särskilt förvånande segrade hon i DM D50 1996. Övriga meriter: KM–vinst 1982, 1983 samt D40 1992, 1993, D50 1994 -1998. En fin fjäder i hatten blev andraplaceringen i Nations Trophy i spanska internationella mästerskapet för D50 1997.”

Tack vare sin medfödda drivkraft och fostran hemifrån, att inte ge upp utan fokusera på resultatet, blev det många golflektioner bland annat i Tumbatältet, som Sven Tumba, hockeylegendaren, idésprutan och entreprenören, drev. Golfcentret, en inomhushall i Lill- Jansskogen i Stockholm, var populärt. Sophie åkte dit ofta och övade på svingen.
–Sven Tumba tyckte att det var roligt att jag som ung kvinna ville träna där. Det var inte vanligt att kvinnor i min ålder tränade golf, och han uppmuntrade mig verkligen. En gång sa han på sitt skämtsamma manér: ” Om du tränar riktigt mycket kan du få spela med mig. ”
Så blev det också. Det skulle bli flera samarbeten och möten på golfbanan mellan Sophie och Tumba, men det visste de inte då. När han upptäckte golfen såg han till att ta världens bästa proffs till Sverige och visade vad spelet handlade om. Sedan blev Tumba proffs själv och startade 1973 en av Europas största tävlingar – Scandinavian Enterprise Open, SEO, med imponerande starka startfält. 
–Vi ska bli den femte tävlingen i världen. Den största vid sidan av de fyra stora, sa Sven Tumba.
Tumba “kände alla” och lockade varje år världsstjärnor och majorvinnare till tävlingen. Han gjorde golfen till folksport och förstod tidigt att golfen var till för alla, oavsett ålder, samhällsklass och kön. Sophie tog även flera lektioner ute på Djursholms GK för legendariske golftränaren George W. Deverell. Han flyttade till Sverige som tjugofemåring från London. Det sägs att hans pappa var butler på Windsor Castle, eftersom sonen har en sådan stil. Men ingen har fått det bekräftat. Joschan, som han kallas, har tränat och träffat alla som betyder något i golfvärlden. Han är hedersmedlem i både Djursholms Golfklubb, brittiska PGA och svenska PGA och har svenskt rekord med sina otaliga år som pro. Det visade sig att vinterträningen i Tumbatältet under ledning av George Deverell gav god utdelning för Sophie.

–Jag slog inte så långt, men tämligen rakt. Gjorde få misstag och var jämn i mitt spel.
Hon lyckades bli riktigt bra i närspelet och lite av en puttspecialist. Ofta är det spelet på green som avgör, och hon började vinna tävlingar som hon deltog i. Sophie gick exempelvis vidare och blev segerrikaste dam i finalen på Nueva Andalucia-banan i Spanien på 70-talet. Andalucia Plaza Fritidsresor Cup hette tävlingen, som närmare två tusen svenska golfare hade försökt kvalificera sig till på femton platser i landet. Segrarna fick en gratisresa till finalen i Andalusien.
– Elon och jag reste ned. Det var mitt i vintern och vi möttes av sol och värme. Det var härligt, och att spela på Nueva Andalucia, som är en riktig mästerskapsbana, var lite av en utmaning. Banan har en enastående design av kände golfarkitekten Robert Trent Jones. Den var svår att spela, minns jag, eftersom det blåste en kraftig vind andra dagen. Jag puttade bra, så det gick bättre än förväntat.
Drömmen om att få spela på fler mästerskapsbanor i tävlingar utomlands växte sig allt större för Sophie. Med sitt stora tålamod och sin träningsiver hade hon vad som krävdes. Kroppen var i fysisk god form trots den ständiga smärta som stundtals slet henne i bitar inifrån. Att fokusera på den lilla vita bollen gjorde att hon glömde det onda ett tag. Men läkarbesöken var ändå många under den här perioden, och trots alla gånger hon låg inlagd lyckades Sophie hålla både ambition och humör uppe.
Damer hade då inte samma möjligheter att spela professionell golf som herrar, och när Sophie var som bäst såg golfkartan inte alls ut som den gör i dag. Få kvinnor spelade golf, än mindre tävlade.
– Jag fick rådet att inte satsa på en proffskarriär och det kanske var bra eftersom det tar så mycket tid, berättar Sophie, som var aktiv precis före boomen med kvinnliga golfare som kom.
Liv Wollin med hemmabanan Falsterbo var en av damgolfens stjärnor på den tiden. Hon var samtida med Sophie och nådde toppen i Sverige och i Europa. En annan duktig golfare var Barbro Montgomery, dotter till affärsmannen Ragnar Söderberg och Ingegerd, född Wallenberg. Förutom att Barbro Montgomery varit ledamot för Söderbergs stiftelse och känd som en av Sveriges mest förmögna privatpersoner, har hon betytt oerhört mycket för damgolfen i landet och var tidigare förbundskapten för damlandslaget och ledamot av förbundsstyrelsen.
– Hon var en förebild för mig. Barbro tog duktiga juniorer såsom Annika Sörenstam, Helene Alfredsson, Sophie Gustafsson och Lotta Neuman under sina vingar. Hon reste runt jorden med dem och såg till att de kunde träna och tävla. Jag ingick i landslagstruppen för seniorer och vi åkte på träningsläger till Barbro Montgomery och Pia Nilsson i Falsterbo.

Barbros man, Henry Montgomery, var jurist och kammarrättspresident och mycket upptagen. Han hade tack och lov inga invändningar mot att hustrun var på resande fot mesta tiden av året. Paret fick två döttrar, Caroline, född 1956, och Charlotte, född 1958. Den yngsta dottern gick i sin mors fotspår. Charlotte Montgomery kom att bli en skicklig tennisspelare, men plötsligt lade hon av för att sadla om till golf och spelade sedan på LPGA-touren. Tillsammans med Pia Nilsson bestämde sig Charlotte för att ta chansen vid Arizona State University. Charlotte nådde två andraplatser medan Pias bästa under fyra år blev en elfte plats. Pia Nilsson blev tränare åt många toppspelare och var delägare i USA:s högst rankade golfskola. Hon utvecklade en revolutionerande metod att lära ut golfspelet som givit sensationella resultat.

Golf är också ett utmärkt sätt för nätverkande och för umgänge. Bro Hof Slott Golf Club har två magnifika banor, som Sophie och Elon gärna spelar på. Vid flera tillfällen har olika ambassadörer följt med ut på banan. Det blir ett trevligt sätt att träffa vänner på. Och hälsosamt med frisk luft och motion. På senare år har Sophies kroniska värk gjort att hon har svårt att promenera längre sträckor.
– Det är tråkigt, men tur att det finns golfbil, säger Sophie, som styrketränar regelbundet med professionella styrkelyftaren Daniella på Bosön för att bibehålla formen.
– Fysisk styrka ger bättre förutsättningar och golfen är en tidskrävande sport. Lite av en ”never ending story”. Jag tycker om att spela, men det ger mig mer om jag spelar bra, säger Sophie, som har ett oförglömligt minne från en runda med några vänner på hemmabanan i Nyköping.
– Regnet hängde i luften när jag gick upp på ett korthål för att slå ut. Bollen flög i en båge högt mot green för att sen störtdyka rakt ned i koppen. Vi skrattade gott eftersom det verkligen såg ut som om bollen var radiostyrd.
Det blev ett ”hole-in-one” att fira!

Ambassadörerna

– På ambassadmottagningen i Washington träffade jag för första gången den Stockholmsbaserade amerikanske ambassadören Gregory Newell och hans Grace Kelly-liknande hustru Candilyn. De var mycket sympatiska, och vi fick direkt bra kontakt med varandra.
Mötet blev inledningen till en lång vänskap med världens alla ambassadörer i Stockholm. Newell var värdpar på Kungliga Operan för kung Carl Gustaf, drottning Silvia och prinsessan Lilian på World AIDS Day den första december 1988.
– Allt i mitt liv som fört mig på så märkliga turer börjar med Gregory och Candilyn Newell.
Samtalet med paret Newell i USA inspirerade Sophie till att börja ordna trevliga tillställningar för diplomatkåren i Sverige och har på så vis en internationell umgängeskrets med intressanta människor från hela världen.
Vid sidan av sitt yrkesverksamma liv har Sophie varit litet av främmande ambassadörers egen skyddsängel. Hon har en otrolig förmåga att få utländska representanter att känna sig som hemma här i Sverige. Med sin läkarexpertis har Sophie kunnat tipsa om praktiska detaljer. Det är en stor hjälp för ambassadörsfruarna att ha någon att vända sig till och rådfråga när de stationeras i sitt nya land och ska anpassa sig till vardagen. Att kunna erbjuda en opolitisk arena, där människor från olika länder träffas under trevliga former är uppskattat.
– Det kan finnas en trygghet i att jag är född och uppvuxen i Sverige och försöker förmedla lite av våra traditioner och vanor. Möten med människor från andra kulturer är ett medmänskligt intresse och ett sätt att ventilera olika frågeställningar, säger Sophie, som menar på att det finns forum för informella samtal. Sedan fyrtio år läser jag varje dag New York Times. Det är ett sätt följa med i världen, vilket är jätteviktigt för mig.

Sophie är navet i ett viktigt nätverk för Sveriges internationella relationer med sitt arbete. Hon och Elon närvarar ofta på de olika mottagningarna på ambassaderna i Stockholm. Varje år på Nobeldagen den 10 december bjuder de själva in till galamiddag för ambassadörerna på hotell Sheraton. Mitt emot Sheraton pågår banketten med pristagarna i Stockholms stadshus. Men inte alla diplomater blir inviterade dit, bara de som har en pristagare att representera. Pampig prisutdelning, men ingen storslagen fest. Det har varit ödet för flertalet diplomater på plats i Konserthuset. Idén väcktes därför i Sophies kvicka hjärna att arrangera en egen magisk tillställning för ambassadörsparen och med hennes handlingskraft blev det verklighet. Numera är det en tradition, och den årliga galamiddagen är mycket uppskattad och uppmärksammad. Visst blir det Nobelstämning alltid med glittrande damer i utsökta aftonklänningar i chiffong och frasande siden, ledsagade av stiliga herrar i frack. 

1.Tidigare Statsfru Louise Lyberg och Sophie vid Ambassadörernas bal 2011, 2. År 2019 var det sjätte gången som ”Ambassadörernas Nobelmiddag” ägde rum på Sheraton Hotell, 3. Kungliga Djurgården,
4. Snöänglar.

Sittande bord i skimrande ljussken och en delikat trerättersmiddag bidrar till trevnaden utöver fin underhållning med tal, sång, dans och musik på scenen. Sophie och Elon är värdpar tillsammans med den som är Doyen för diplomatiska kåren. Vilket land det blir varierar.

Varje år, i juni när den svenska sommaren är som vackrast, arrangerar hon en lunch för de kvinnliga ambassadörerna och ambassadriserna på familjens gård i Sörmland. Det är en uppskattad utflykt för de internationella gästerna, som dels får njuta av god mat och dryck i en slående vacker miljö och dels bjudas på en kulturell smakbit av svensk brukshistoria i omgivningarna kring idylliska Nävekvarn. Det blir många minnesvärda och personliga möten.

– Jag tycker det är otroligt roligt att få lära känna alla ambassadörer som haft Stockholm som bas genom åren. Tyvärr stannar de inte någon längre tid här, men den fina kontakt vi får gör att vänskapen består även när de reser hem eller till nästa land där de blir stationerade. Facebook är ett bra sätt att hålla vänskapen vid liv när man bor i olika delar av världen, säger Sophie.
Elon tycker om att arbeta och är egentligen inte lika social som hustrun, medger han själv. Ändå har han tyckt om att följa med på alla tillställningar, som de bjudits in till eller själva anordnat. Just umgänget med den diplomatiska kåren har varit speciellt uppskattat.
– Det har varit intressant att träffa utländska ambassadörer. Man har ju mycket gemensamt med dem. Jag är själv uppvuxen i ett annat land, i USA, och flyttade till Sverige. Det tog ett tag innan jag kände mig svensk. Pappa reste runt i hela världen i sitt arbete, och jag har arbetat utomlands. Så jag har levt ett internationellt liv. Därför har det varit givande att träffa och prata med ambassadörerna, som vi har umgåtts med väldigt mycket.

Ambassadriserna i Sverige bildade en egen intresseorganisation år 2020 som heter ASAS, Ambassadors’ Spouses Association of Stockholm med hedersmedlemmar från det svenska samhället. Sophie blev hedersmedlem och Special Advisor to the Dean och var med vid invigningen, som ägde rum på Algeriets residens i Djursholm. Ett tjugotal ambassadriser samlades med de svenska hedersmedlemmarna och blev förevigade på festsidorna i bland annat Svensk Damtidning. 
– Syftet är att förstärka vänskapen och kulturutbytet mellan olika länder och lära sig mer om kungariket Sverige, berättar Sophie, som håller i utomhusaktiviteterna varje torsdag.
Det är uppskattat av diplomatfruarna, som träffas och promenerar tillsammans på olika platser i Stockholm. När vintern kom och bäddade in Hagaparken i Solna i vit snö åkte damerna dit med pulkor och susade nedför backen vid Koppartälten.
– Helt lätt är det inte att hänga med i Sophies tempo. Vilken kondition hon har! Jag är säkert tjugo år yngre och inte helt otränad, men blir andfådd bara jag ser hur hon med en otrolig aktivitet forsar fram i snön på pulkan, säger Melissa Brown roat. Hon är amerikanska och gift med Armeniens ambassadör i Stockholm.

Melissa Brown berättar att ASAS har trettio medlemmar och är en förening för medföljande till utländska ambassadörer stationerade i Sverige. Föreningen gör det möjligt för ambassadörsfruarna att träffas, umgås och utbyta erfarenheter i ett för dem nytt land som Sverige.
–ASAS organiserar olika aktiviteter för medlemmarna och samarbetar med andra internationella klubbar. Man anordnar exempelvis familjeevenemang, guidade turer, musei –och teaterbesök och event där man delar med sig av olika länders kultur, traditioner och nationalrätter. Kulturella besök till Thielska galleriet, Moderna museet och en rad vernissage lockar många.

Diplomaterna i Stockholm har betytt mycket för insamlingarna till välgörenhetsgalorna, middagarna och operatillställningarna, som Sophie Ekman Wretlind anordnat. Många av dem har skänkt bidrag till den viktiga sak som Sophie velat belysa. Och de utländska representanterna från världens alla hörn har glatt kommit till hennes event, minglat i festsalongerna, konverserat, dansat och haft roligt. Med samma entusiasm har ambassadriserna följt med Sophie till Christinaskolan på Lidingö för att hjälpa till att sprida kunskap. Där Sophie ser att hon kan hjälpa till, gör hon det. Det finns så mycket att lära av andra kulturer. Med lekfullhet kan man se till att intresset ökar för omvärlden. Sophie är trött på att allt är så fyrkantigt och strömlinjeformat. Att tänka utanför boxen lyfter fantasin och därmed intresset och kunskapen, menar hon. Med en krydda kreativitet blir resultatet både roligt och lärorikt. Frågesporten ”På spåret” tog lång tid att planera. Det var många inblandade och Sophie kämpade med att få till en tid som passade rektor, lärare och ambassadriserna. Resultatet blev bra och ledde till ökad förståelse för andra kulturer. Ambassadriserna berättade om sitt land, och efter olika ledtrådar ställde de frågan till barnen: ”Vart är vi på väg?”. Eleverna fick gissa.
– Det är så lätt egentligen att hitta på roliga lektioner som inspirerar och motiverar. Speciellt för barn med inlärningssvårigheter är det ett ypperligt sätt att ta till sig kunskap. Samtidigt är det ett kulturellt utbyte, där ambassadriserna får sprida kunskap om sitt land på ett lustfyllt sätt och med glada åhörare.

Full fart och många skratt har det varit. Sophie har sedan trettio år tillbaka haft täta kontakter med den diplomatiska kåren.

Äktenskapet

Gratulationerna strömmade in när guldbröllopet firades på Floragatan 2019. Det blev en härlig familjemiddag i kärlekens tecken och ett tjusigt hemma-hos-reportage i Svensk Damtidning. Äktenskapet är omvittnat lyckligt. Makarna har vårdat det väl med kärlek och respekt. Olikheterna har gett dynamik till relationen och likheterna har fungerat som ett stadigt fundament. Sophie tycker själv att hon är lyckligt lottad som har en man som verkligen uppskattar henne, och som tålmodigt hängt med i alla hennes upptåg och nya projekt genom åren. Hon är idésprutan och han ser till att hålla kvar henne på jorden. Elon bromsar, när hustrun glatt gasar i väg och snuddar hastighetsbegränsningen. Det har blivit många tillställningar och kalas genom åren. Elon har lojalt funnits vid Sophies sida på pärlbandet event, fester och galamiddagar, och har också bjudit på handfasta tips ute på golfbanan samt gått caddie när hon spelat tävling. Framför allt har de kunnat mötas intellektuellt. Båda går helhjärtat in för det de gör och är kvicktänkta, högutbildade akademiker, vilket har gjort att de har kunnat utbyta tankar, åsikter och ha intressanta konversationer vid middagsbordet.
– Tänk att man lyckats få sin man att skratta åt ens påhitt och tokigheter efter så många år och att Elon än i dag älskar mig lika mycket. Trohet, att ha någon vid sin sida, barn, barnbarn och vänner från hela världen är värt allt man kan önska, säger Sophie, som vet att en relation varar livet ut om man försöker undvika fallgroparna. 

Hur håller man då ihop ett äktenskap enligt Sophie?
– Att kunna skoja och ha roligt ihop är en förutsättning för ett bra förhållande, tror Sophie. Efter ett långt äktenskap har man format sig efter varandra och kan skratta åt vardagens små händelser.

Jag brukar jämföra med hundar, något min man inte gillar att jag gör, men det finns vissa likheter. Sin trogne fyrbente vän behandlar man med kärlek och man förväntar sig inte så mycket tillbaka. Det låter kanske krasst, men lite lättare blir relationen om man ser den som den är och inte har så stora krav. Då blir en ömhetsbetygelse, ett vänligt ord och en djup vänskap något att värdera högt.

Det finns en svensk lag som säger att hästar och till och med kor måste vara minst två i hagen. Det gäller däremot inte för människor. Många är ensamma mot sin vilja. Samtidigt har det nästan blivit en trend att skiljas. Jag har sett så många barn komma i kläm av separationer, och det är värt allt att anstränga sig för att få förhållandet att fungera.
Alla känner någon gång frustration och irritation i ett äktenskap. Kanske ger många upp för lätt? Och att försöka sig på att ändra den andra kan vara både lönlöst och fördärvande för relationen. Sophie är full av idéer och har massor av överskottsenergi medan Elon är lite lugnare, en forskartyp som tycker om att arbeta metodiskt.
– Det är självfallet så, att det finns en del saker jag gärna hade sett varit annorlunda. Elon kan vara oerhört envis. Han håller fast vid sin åsikt och är omöjlig att rubba. För mig, som är så känslig, kan det vara mycket enerverande. Om jag glatt kommer med en idé eller ett projekt som jag vill diskutera, tvivlar han ofta och är som en mur. ”Nej, det går inte”, blir responsen och min positiva sida brottas med den typen av svar som är så energidränerande. Det blir svårt att bolla tankar och planer med någon som är så fast i sitt sätt att tänka.

Sophie har i sin egen relation lärt sig att det inte går att förändra en människa. Det är en viktig insikt, menar hon. Om människor tidigt förstod att det faktiskt är svårt, näst intill omöjligt att ändra sin partner till något den inte är, hade fler äktenskap överlevt.

En andlig dimension

Redan som liten var Sophie Ekman Wretlind lyhörd för stämningar och sög åt sig andras känslor som en svamp. Hennes starka intuition har alltid väglett henne. Men hon är också övertygad om att hon har ett sjätte sinne och kan känna intensivt om någon blivit sjuk eller är nära döden. Arvid Wretlind var mån om att barnen skulle lära sig språk, så varje sommar under gymnasietiden fick de åka först till Tyskland, sedan till England och Frankrike.
–  En gång var jag i Bournemouth på sydkusten i England på en språkresa. Jag fick bo i en vanlig, engelsk medelklassfamilj hos Mrs Buscall, liten och rund, och Mr Buscall, som påminde om den inkännande butlern i Downton Abbey. De var snälla och rara. En gång tog de med mig till sonen Davids cricketmatch. Jag förstod ingenting av sporten, men ändå roligt att se. Mr Buscall blev speciell för mig. Han var en vänlig människa, som på ett försynt sätt verkade tycka om mig. När jag gick ut ur den lilla radhuslängan de bodde i, stod han alltid dröjande kvar i fönstret och vinkade, vilket ingav trygghet hos mig.

De träffades en gång efteråt, då Sophie vistades hos en annan familj i England. Hon tog en buss och hälsade på honom några timmar. Där kände hon starkt att de aldrig mer skulle ses. Efter den sommaren började de skicka födelsedagskort och julkort till varandra, ibland även brev. Långt senare skrev han att han flyttat till sin familjs hemtrakter i norra delen av landet. En kväll när Sophie satt och tittade på tv kände hon sig alldeles panikslagen och började tänka på Mr Buscall. Hon visste med ens att hon måste få tag i honom och började febrilt leta efter hans adress, men hittade den inte. Via nummerupplysningen för utlandet lyckades hon få dem att söka på Mr Buscall i norra England, och märkligt nog fick hon rätt telefonnummer.
– En kvinna i medelåldern, som visade sig vara sonhustrun, svarade. Hon sade litet tvekande att jag skulle få prata med honom. Det hördes att Mr Buscall blev glad att jag ringde, men han lät trött och samtalet blev ganska kort. På natten satte jag mig och skrev ett brev till honom, där jag hoppades att han snart skulle bli frisk. Efter en tid fick jag veta att Mr Buscall somnat in bara några timmar efter telefonsamtalet. Mitt brev kom fram exakt samma dag som han begravdes. Sonhustrun lät brevet få ligga på hans kista, och det försvann tillsammans med blomsterkransarna ned i graven. Sonhustrun skrev sedan till mig att Mrs Buscall och hon alltid förundrats över vår innerliga vänskap, trots att jag så kort tid varit gäst i deras hem. Mr.Buscall hade sparat alla brev och kort från mig i ett stort kuvert, som han lagt överst i en byrålåda.

En annan gång oroade hon sig för en känd fotograf i Stockholm. Sophie var så säker på att hennes ängslan var trovärdig att hon lyckades få ut poliser mitt i natten till Årsta, där han bodde. De tog sig in via ett takfönster och fann honom liggande livlös på golvet. Troligtvis hade han dött cirka ett dygn tidigare.

Likt en radar pejlar hon energier, något som kan vara både utmattande och betryggande. Vid flera tillfällen under uppväxten gör sig dessa märkliga föraningar påminda. När Sophie var nio år hemma på Heleneborgsgatan, kände hon starkt att något har hänt. Plötsligt kräktes hon helt utan anledning. Det visade sig att i samma stund som illamåendet blossade upp, körde hennes mamma och mormor av vägen en regnig sommar. Och då föräldrarna vistades i San Francisco och staden skakades om av en kraftig jordbävning, var dottern aldrig orolig. Hon visste direkt inom sig att de klarat sig, och det stämde.

Sophie är övertygad om att det finns en mening med allt som sker, och att det finns en osynlig hand som styr.
– Vetskapen om att man inte färdas ensam när man är sjuk eller livet verkar gå över styr gör att man orkar kämpa på. Under den stora del av mitt liv då jag legat på sjukhus, och ingen läkare kunnat förklara vad jag led av, var jag ensam i min utsatthet. Då är det en styrka att ha förvissningen att det goda kommer att segra. Jag ber till Gud varje dag. Han är den ende som har tid att lyssna, när man gråter. Både Elon och jag har en stark gudstro. 
Under sina värsta sjukdomsperioder har Sophie haft flera nära-döden-upplevelser och upplevt det omvittnade ljuset i tunneln. Att det finns ett liv efter detta är inget hon betvivlar.
– Trots att jag är läkare och rent medicinskt inser vad som händer vid det ofrånkomliga slutet av jordelivet, är jag ändå helt förvissad om att det finns något inom oss, vår kraft, vår själ, vår ande som lever vidare i evigheten.

 Ett sista farväl av mamma

Astrid Wretlind spelade golf ännu som 90-plussare och var full av energi. Men åldern tog till slut ut sin rätt. Sophie märkte hur hennes mamma blev alltmer glömsk. Våren 2008 kändes det tryggast att hon bodde på åldersdomshem. Astrid skulle bli 95 år i augusti och fick en plats på Rio, ett omsorgsboende på Gärdet i Stockholm. Visst är det en sorg när kommunikationen bryts, och det inte längre går att ha den vanliga dialogen med sin förälder. Även om Astrid stundtals kunde försvinna in i sin egen värld, var Sophie mån om att modern alltid skulle ha det bra.
– Mamma diagnostiserades med alzheimer, men hon behöll sitt goda humör. Jag tog med en lång, grön puttingmatta upp på äldreboendet, så att hon kunde fortsätta med sitt favoritintresse. Mamma kunde stå länge och putta. Hon fick också med sig flera av männen där, vilket vi alla tyckte var kul.
En annan gång tog Sophie dit Jannika Dahlfort, operasångerskan som bland annat sjöng ”O mio babbino caro” så vackert i TV4- programmet Idol.
– Jag tänkte att musik kunde pigga upp de äldre, men jag hade fel. De högtravande ariorna verkade mest få dem att gäspa. Då bad jag Jannika att sjunga Helan går i stället, och då minsann vaknade gubbarna och gummorna. De tjöt av skratt, och alla blev glada. Jag brukade ibland ta med portvin, och då var det alltid en farbror, som säkert varit studentsångare, som sjöng och kom ihåg alla texter. Men prata, det kunde han inte. Så detta med ”Helan går” blev en dundersuccé. Det gick bra med Hej tomtegubbar också. SVT fick höra talas om snapsvisorna på äldreboendet och gjorde ett inslag till ”Veckan som gått”. Det sändes igen på nyårsafton, när man skulle göra en kavalkad av roliga minnen från 2008. In i det sista tog Sophie hand om Astrid. Den tunna handen med de fina, mjuka linjerna. Blicken som fortfarande såg så där ungdomligt förväntansfull ut. Hjärtslagen som blev svagare för varje sekund. Dagen hon lämnade jordelivet fanns Sophie inte vid hennes sida. Men det gjorde inget, för det blev bra ändå.
– Mamma brukade alltid vara med på mina damluncher. Det året hon dog hade jag traditionsenligt lunch för ambassadriserna på vår gård i Nävekvarn, den 18 juni onsdagen före midsommar. Varje år hade mamma varit med, och hon var den som kanske uppskattade sammankomsten allra mest. Mamma hade efter nyår, 2008, blivit litet sämre. Lunchen började liksom alla år klockan tolv.

Fem minuter över tolv ringde personalen från Rio på Gärdet och informerade att mamma somnat in. Hon hade innan hon drog sitt sista anletsdrag skinit som en sol. Kanske blev hon lycklig över att träffa pappa eller så ville hon hälsa alla gäster välkomna.

De inbjudna ambassadörerna och ambassadriserna kunde dela Sophies sorg och ge trösterika ord.  
– Det kändes som om mamma var med hela lunchen.  Några kvinnliga gäster från Sydamerika berättade om sin syn på döden, att anden är kvar tre dagar innan den lämnar för evigheten. Kanske är det så. Ofta får jag förnimmelser av att hon finns omkring mig och är med i alla hörn och vinklar i huset på landet och att allt som sker styrs med osynlig hand från henne.

– Några dagar efter hennes död ville jag sätta ihop en dödsannons. Mamma hade två små psalmböcker.  När jag letade efter lyrikboken för att fundera på vilken dikt jag skulle välja, flyttade jag av en händelse de två psalmböckerna från en plats i bokhyllan till en annan. Jag satte mig på skrivbordet med ryggen åt böckerna, och när jag reste mig upp såg jag ett litet papper ligga upp och ned på mattan bakom mig vid skrivbordet. Där stod:

”Kära, underbara familj. När jag dör, skriv in mitt namn i den här psalmboken och glöm ej bort mig. Jag kommer att leva bland er och be för er alla i min himmel. Jag älskar er alla så högt. Mamma.”
– Så ofattbart märkligt. Hade ingen aning om att det låg någonting i dessa psalmböcker. Jag förstod att hon menade den lilla slitna, svarta psalmbok ihopknuten med ett vitt silverband, som min mormor Elna fick när hon föddes 1892. Där hittade jag också några dikter som mamma önskade ha på sin dödsruna. Allra vackrast tyckte hon var ”Det är vackrast när det skymmer. All den kärlek himlen rymmer…” av Pär Lagerkvist.

Tjänat folkhälsan på ett enastående sätt

Att göra gott har varit Sophies drivkraft bakom alla folkhälsokampanjer, insamlingsgalor och debattartiklar.
– Jag blir glad när något jag räknat ut och jobbat för blir som jag tänkt mig. Det är för mig som att läsa en roman, att för en kort stund se ett scenario, där detta lett framåt. Det är så med alla remisser jag skriver också. Hur jag kan förstå och lotsa en familj fram till en annan verklighetsuppfattning. Jag bryr mig inte om arbetsinsatsen eller vilka vägar jag måste gå för att kunna hjälpa, och ger mig inte förrän jag lyckats. Indirekt känner jag ett inre välbefinnande av att göra något vettigt av min tid i livet. 
Det har inte funnits några hinder för denna målinriktade eldsjäl. Med hårt arbete, briljant begåvning, makalös energi och en smula magi har hon lyckats påverka. Varken tuffa utmaningar eller hårt motstånd har fått henne att ge upp. Många gånger har hon varit före sin tid. Först nu har mycket hon varnat och larmat för fått gehör. 
 – Att göra det omöjliga är ett arv från min pappa.
Utmärkelsen, medicine hedersdoktor, är ett gott bevis på att hennes insatser gjort avtryck i samhället och tjänat folkhälsan på ett enastående sätt.