Vårtecken!

En tradition så här års är att redaktör Richter mailar mig och säger att det är dags för årets första nummer av Golfbladet och att det vore bra om jag skrev en liten text.

“Inga problem”, svarar jag som vanligt och tänker som vanligt “problem”.

Visserligen skiner solen idag och dagarna är inte riktigt lika korta som för någon månad sedan, men jag skulle ljuga om jag påstod att golf är det jag tänker mest på just nu.

Jag halkade och ramlade nästan omkull nyss när jag skulle gå ut och med våld och svordomar befria bilens rutor från den centimetertjocka isbark som dykt upp under natten.

Nu när jag kommit in i värmen igen och jag lyckats få fingrarna såpass rörliga att jag kan skriva den här texten inser jag två saker.

Det första är det jag skrev i inledningen. Första numret av Golfbladet är ett säkert vårtecken. Det andra är att golf för mig hör hemma i samma område i min hjärna som grillning och umgänge med goda vänner.  Det är platsen där jag lagrar positiva upplevelser som jag mentalt besöker både innan och efter att de faktiskt händer. Om den platsen i hjärnan hade varit en arkivlåda hade den hetat “fina minnen och förväntningar”.

En av de riktigt bra sakerna med golf är att det å ena sidan är något man, beroende på dagsform, gör bra eller dåligt under sådär fyra-fem timmar. Å andra sidan är det en verksamhet som upptar betydligt mer tid i huvudet.

Man är förväntansfull inför rundan, nöjd eller sur efteråt. Man pratar ofta med sina medspelare om rundan både innan och efter att den spelas. Innan rör sig samtalen om hur kul det ska bli, i efterhand oftast (i mitt fall) om hur mycket bättre det hade kunnat gå om jag bara tränat, köpt nya klubbor och inte hela tiden tagit obegåvade, om än djärva, beslut.

Att tänka på golf nu, när förra årets bortslagna bollar fortfarande vilar i djupfrusen frid, är uppiggande.

Tanken på att med några goda vänner en ljummen morgon när daggen fortfarande ligger på greenerna gå ut på golfbanan värmer ett vinterhjärta.

Tanken på att ställa sig på ettans tee och traditionsenligt i tur och ordning dra dagens undanflykter: “Jag har ont i ryggen.” “Jag har bara spelat två rundor i år.” “Det här är inte mina klubbor, de ligger kvar i vattenhindret på fyran.” “Jag håller på att ändra på min sving.”

För att sedan gå ut och spela precis den golf de andra i bollen redan visste att du skulle spela. Den golf du alltid spelar.

I år ska jag verkligen göra allt det där jag borde ha gjort förut. Jag känner det nu! Jag ska åka till rangen oftare, jag ska ta mig tid att öva på mitt närspel. Jag ska använda min puttingmatta som annat än skydd för den gamla TVn i källaren!

Kanske är det dags att även börja med lite målbildsträning? Blunda och gå igenom rundan i förväg? Tänka igenom varje slag lite extra och redan i förhand fyllas av känslan av framgång? Ta fram sin inre Annika Sörenstam?

Jag tror att det är dags nu!

Egentligen borde jag åka iväg till golftältet redan idag och den mentala träningen kräver ju ingen speciell utrustning eller plats! Jag kör på en gång. Eller i morgon. Senast i morgon. I varje fall inte senare än nästa helg. Fast då ska vi ju bort… Jaja, men innan första rundan definitivt! Kanske?

Snart är det vår, fore!

Text: Fredrik Sandberg