Citygolf i Edinburgh

mars 6, 2025 Michael Broström

Från flygplatsen i Edinburgh kan man köra norrut till St Andrews, västerut till de många pärlorna på andra kusten eller österut till finbanorna i East Lothian. Men varför inte göra det enkelt för sig och bara stanna i Edinburgh där man kan njuta av allt den fantastiska staden har att erbjuda samt spela golf på någon av de många banor som man enkelt kan nå i en taxi?

Edinburgh Castle och Balmoral Hotel i soluppgång.

Jag har landat på Edinburghs flygplats många gånger. Därifrån har jag sedan rest norrut till St Andrews, Kingsbarns och Carnoustie, västerut mot Turnberry, Prestwick och Loch Lomond eller österut mot Gullane, Muirfield, North Berwick och ett otal andra golfbanor som nu är fina minnen. Men Edinburgh i sig har aldrig varit destinationen. Förrän nu. Ett centralt hotellrum till rimligt pris och transport via buss och taxi blir en utmärkt kortsemester en helg tidigt på hösten.

Gammal klubb med fin parkbana

Hösten, ja. Det är knappast höstväder när vi rullar in på Royal Musselburghs parkering. Tvärtom är det strålande sol från klarblå himmel och 25 grader varmt. Eller som skottarna sade, ”årets sommardag”. Vi packar upp grejerna och börjar med en full scottish breakfast i slottet som fungerar som klubbhus.

Klubben är sjätte äldst i världen och firade sitt 250-årsjubileum 2024. Liksom många andra klubbar här i krokarna inledde man sin verksamhet i den gamla galoppbanan som idag huserar Musselburgh Old Course, men flyttade 1925 ett par kilometer österut till Prestongrange. James Braid lade ut banan som dock sedan dess byggts om en hel del till den fina parkbana det är idag. Skicket är utmärkt och för ovanlighetens skull har klubben en riktig driving range. Förvisso en rejäl promenad bort och med bollar av mycket varierande kvalitet. Men ändå.

Royal Musselburgh med sitt pampiga slott.

Uppvärmda och nu endast iförda shorts och kortärmad tröja är det dags att pegga upp. Ettan är ett kort och relativt rakt par 4, vilket ska visa sig vara ett av många sådana hål här, men med strategiskt placerade hinder och en hel del träd samt några rejäla höjdskillnader på sista nio är det absolut ingen enkel bana. Särskilt inte med greener där det rullar riktigt bra och man får fokusera rejält för att hitta rätt fart och rätt linje.

När det är som varmast stöter vi på ett par gubbar utan golfklubbor i en golfbil. De har dock belamrat den med ett större antal lådor med öl och på min fråga om det är buggybaren berättar de att en av deras kompisar gått bort och de har en golfdag till hans minne. Eftersom de inte spelar golf agerar de vätskekontroll och erbjuder oss vänligt varsin kall öl som smakar sådär gudomligt som den bara gör när man gått en bra stund i stekande sol.

Den mer kuperade inrundan bjuder på betydligt mer utmanande hål och även en skön utsikt mot Firth of Forth från flera platser. En het driver är bra här, men om man inte träffar de relativt små greenerna med inspelen sätts närspelet rejält på prov. Efter att ha hålat ut på sista greenen är vi rörande överens om att man verkligen inte behöver resa bort från Edinburgh för att spela fina golfbanor!

Whisky och shawarma

Efter en snabb dusch och ombyte blir det buss in till centrala Edinburgh. Planen är att besöka Johnnie Walker Experience, men eftersom det inte låter som en bra idé att dricka whisky på fastande mage får det först bli en snabb Guinness på närmaste pub.

Efter att ha valt ett armband med en färg baserat på vilka smaker man gillar får vi en guidad rundtur som inleds med en historiska fakta presenterade i en imponerande teatralisk upplevelse. Efteråt får vi massor av information om whiskytillverkning och avslutar med whiskyprovning i form av riktigt goda cocktails. Jag dricker normalt inte whisky, men måste säga att det här verkligen var värt både tiden och de 400 kronor det kostade i inträde.

Lite lagom runda under fötterna tar vi sedan en liten promenad inne i centrala Edinburgh och låter oss imponeras av den historiska stadens många pampiga byggnader, främst det stora slottet, när seneftermiddagens ljus förvandlas till skymning och lamporna tänds. Vi börjar så smått tänka på refrängen när vi inser att vi nog behöver äta något. Och som av en händelse går vi förbi ett litet ”hål i väggen” som serverar en utsökt shawarma – ungefär som en kebabrulle. Gott i all sin enkelhet och en perfekt avslutning på en lång och mycket bra dag.

Backe upp och backe ned

I tron att det är en James Braid-design har jag bokat in Braid Hills som nästa anhalt. Det är dock en kommunal bana utan någon koppling till min favoritbandesigner, men greenfeen är å andra sidan bara 36,25 pund. Jag lägger till 5.25 pund för en vagn, som när jag kommer ut visar sig vara tvåhjulig och det är måttligt behagligt på en bana som kan vara en av de mest kuperade man beträtt. Därav namnet, kanske.

Knepig, men rolig är bedömningen när vi gått några hål och fått njuta av blinda slag, rejäla lutningar åt alla håll och hyfsad rull på greenerna, om än inte alls som gårdagens magnifika spelytor. Vädret är fortfarande fint, men shorts och kortärmat har idag förbytts i vindtröja och mössa. De omväxlande hålen bjuder på många roliga slag och efter att ha drivit nians green är det inte utan att man stegar upp på tian med ett litet leende på läpparna.

På vägen in är banan om möjligt ännu mer lurig och det blir ingen score att skryta med, även om man räknar med ett litet fuskpar när någon glad skotte kände att han behövde sno min Wilson-boll som låg på 14:e fairway när vi gick av tee, men var borta när vi gått runt den stora bergsknallen på vägen fram. Desto roligare är det att helt utan en aning om var man ska slå utslaget på helt blinda 18 ändå ha en eaglechans efter en riktig pärla.

Trötta i fötterna, men på det igen!

Klockan är inte mycket och i stället för att åka till nåt museum eller göra något annat för ”vanliga” turister, tar vi oss ända ut till Dalmahoy. Här spelade tjejerna Solheim Cup 1992 och det är en riktig resort med stort och pampigt hotell i ett herresäte med anor från 1700-talet, stort spa och två golfbanor. Efter en snabb lunch tar vi det säkra för det osäkra och bokar en golfbil så att främst jag med mina knackiga fötter ska klara 18 hål till.

Dalmahoy East Course är ritad av James Braid.

Den öppna och trevliga parkbanan East Course är mjukt kuperad med relativt små höjdskillnader och en skönt balanserad layout som nu faktiskt är signerad min favorit James Braid. En lika välkommen som oväntad bollträff gör det riktigt roligt att spela lite mer attackerande golf på en bana som är ganska lång även från vanliga herrtee, och det ger bra utdelning tills ett litet högersläpp på ett inspel kostar en boll och en trippel. Men vad gör väl det en sån här dag.

Det finns inga dåliga hål här, men det är avslutningen som är bäst, från de två nya hålen 13 och 14, och de andra pärlorna på vägen in. De många bunkrarna kräver att man har koll på sin sandwedge, kanske ingenstans mer än på 17, ett korthål som kallas ”Wee wrecker” med greenen vaktad av fem bunkrar. Avslutningshålet är lite udda, ett par 5-hål med en tvärgående ravin som förhindrar att man slår drive från tee, men med lite finess går det ändå att hitta en idé som kan ge utdelning.

Ännu äldre klubb

Det snarkades rejält på det lilla hotellrummet efter 36 hål och när det är dags att dra upp rullgardinen är det inte utan att man känner en viss besvikelse. En kompakt grå himmel och ett ihållande regn gör att en golfrunda känns avlägsen. Vi åker ändå bort till världens fjärde äldsta golfklubb, Bruntsfield Links Golfing Society, grundad 1761 och liksom Royal Musselburgh med sina första år i galoppbanan.

Medan vi njuter av ännu en full scottish breakfast med de små korvarna, en liten fyrkantig hamburgare och haggis ackompanjerat av några ägg får vi höra lite om klubbens historia av klubbchefen Michael Braidwood. 1898 flyttade man till den nuvarande platsen väster om Edinburgh, där banan lades ut av Willie Park Jnr. Den har sedan dess finjusterats i omgångar bland annat av storheter som Dr. Alistair Mackenzie och James Braid.

För några år sedan byggdes banan om helt av firma Mackenzie & Ebert, som ofta anlitas av bl.a. R&A för prestigeprojekt, och det är idag en magnifik parkbana i en lika magnifik naturmiljö med fina vyer ut över vattnet. Ja, inte idag då eftersom den kompakta dimman gör att man knappt ser handen framför sig och banan är helt stängd.

Okamratlig hålvinst

Tack och lov lättar dimman och när killen i shopen ser fairwaybunkrarna på ettan bedömer han att det är säkert att spela. Det är plaskblött efter regnet och inte helt lättspelat, men när vi kommer till sjuan, ett korthål som enligt banguiden har banans lurigaste green gör min kamrat något mycket okamratligt. Min birdie räcker inte ens till att dela hålet när han helt undviker problemet med att hitta rätt linje genom att göra hole in one!

Med ett allt bättre väder, till och med lite blå himmel mellan molnen är det en ren fröjd att spela den fina banan även om vi inte får njuta av de omtalade fina vyerna. Den sköna naturkänslan förstärks ytterligare när vi får sällskap av rådjur som oberörda spatserar rakt över fairway medan vi väntar på att slå våra inspel. Layouten är mycket behaglig med ganska väl tilltagna utrymmen från tee. De många väl inbunkrade greenområdena kräver dock stor precision – eller en vass sandwedge.

Bunkrarna är modernt formade med oregelbundna kanter och ger ett skönt visuellt intryck. Det rullar riktigt bra på greenerna trots förmiddagens regn och efter några riktigt tuffa hål mot slutet av rundan är det ganska skönt att få en kort birdieputt på sista innan det är dags att skaka av regnkläderna och pusta ut en stund i det pampiga klubbhuset.

Hetta och svalka

Som sig bör ska det bjudas på bubbly efter ett HIO och bara en kort promenad från vårt lilla hotellrum hittar vi en indisk restaurang som har fått riktigt bra betyg på Tripadvisor. Pataka är en liten och hemtrevlig restaurang där man förvisso får stå ut med ganska obekväma bänkar att sitta på, men maten är riktigt god.

Vi väljer några olika rätter att dela på och den Lamb Jalfrezie som ställs fram bjuder på en rejäl hetta som passar utmärkt till den svalkande prosecco som vi skålar i och min kamrat får beröm till och med av restaurangpersonalen för sitt utmärkta sikte.

En kortis innan resan hem

När morgonen gryr är det så dags för nästa väderomslag. Det är klar luft, men iskall och på gränsen till frost. Lilla Wee Braids, kloss mot Braid Hills, är inte mycket att skryta med som golfbana. Det är dock en uppfriskande promenad uppför backe och nedför backe som värmer kroppen medan några fina birdies ger en skön känsla inför hemresan.