Fy bubblan för fuskisar!
Golf är som ni alla vet en märklig verksamhet. Många saker är paradoxala. Man längtar hela veckan efter att få komma ut och spela och när man väl är på banan så vill man att rundan ska gå så fort som möjligt. Man vill gärna kunna skryta med en låg handicap, men det är ganska mysigt att räkna poäng när man har slag på alla hål.
”Vad tror ni, kan jag slå nu?”
Jag blir irriterad när de i bollen bakom har så bråttom att deras utslag kommer närmare mig än 25 meter, men jag ställer frågan: ”Vad tror ni, kan jag slå nu?” minst 12 gånger på ett varv. Oftast inte på par tre-hålen men det är inte uteslutet att det kan hända. Inom en period på tio minuter kan jag hötta argt med näven mot bakomvarande boll och vinka ursäktande och förhoppningsvis charmigt och avväpnande mot de i bollen framför.
Det finns säkert många ordspråk som kan appliceras på golfspel, men ”gör som jag säger, inte som jag gör.” är nog ett av de mest användbara. En av mina många dåliga sidor som golfare är nog just det, att jag inte lever som jag lär. Jag ger gärna mina medspelare goda råd om att hålla humöret uppe när jag själv har flyt samtidigt som jag kan bli en muttrande surgubbe när spelet är motigt.
Speciellt olidlig är jag mot min son. Jag tenderar att kombinera ogrundad positivitet med en ganska kritisk ström av goda råd. Han tar de goda råden med visst jämnmod, även om det sannerligen inte hjälper hans humör när jag säger åt honom att inte bli så arg när han just toppat en chip rakt över green och ner i vattnet.
Rakt åt skogen
Det som verkligen får det att ryka ur öronen på honom dock är min ovana att berömma fel saker. Scenario: Sonen peggar upp på en par femma. Fin sving, bra bollträff. Jag blir stolt och utbrister ”Jättebra Gubben!” Bollen flyger högt, långt och bokstavligen rakt åt skogen. Sonen säger argt ”Du kan ju för f-n inte säga att det är bra när jag slår ett skitslag!” Men jag är ju så stolt över att min lille palt kan träffa bollen. Även om sagde palt numera är både längre och starkare (men tyvärr inte tyngre) än vad jag är.
I de sammanhang jag golfar, i princip enbart sällskapsrundor, är det tämligen meningslöst att fuska. Har jag en dålig dag och missar det mesta är det knappast så att någon av medspelarna skulle tro på mig om jag sade att jag fått 45 poäng. Visst, ibland kanske jag spelat på en boll i ruffen, medveten att jag slår hårt, men att jag sannolikt inte slår så hårt att bollen byter märke från Callaway till Titleist när jag nyper till den. Det har väl också hänt att jag gått med på en medspelares räkning av mina slag, när jag vet att jag knappast kan få en bogey på en par fyra om jag slagit bollen sju gånger. Dessa små fusk har dock i princip alltid den effekten att jag omedelbart straffas. Senast på nästa hål. Golfgudarna ser allt jag gör och de skickar omedelbart en blixt från Olympen eller S:t Andrews eller var de kan tänkas bo. Zapp! Rakt i bollsinnet! Ingen idé att fubba, helt bortsett från att det är moraliskt förkastligt.
Vad gäller fusk så har jag en favoritanekdot. Sonen och jag var på en fotbollsmatch på den tiden då jag fortfarande var den längre och starkare av oss. Han var cirka tre år gammal och jag hade köpt biljetter till familjeläktaren. Djurgårdens IF mot IFK Norrköping. Det här var på den tiden då Djurgården fortfarande hade Stockholms Stadion som hemmaarena. Fantastisk fin arena och hade man riktigt skarpa ögon så kunde man faktiskt se lite av vad som försiggick nere på planen.
Nåväl, vi satt på våra platser och tittade på matchen. Framför mig satt en man som jag genast, fördomsfullt, etiketterade som ”förbrytare”. Stor och stark, med en bred nacke som stack upp som en stubbe från de massiva skuldrorna. Tatueringar på armar och händer samt även på den rakade skallen. Matchen gick inte så som vi Djurgårdssupportrar hade hoppats. Norrköping var i ledningen och betedde sig (tyckte vi Djurgårdare) osportsligt. De ramlade som käglor så fort en Djurgårdare råkade komma i närheten av dem. Klockan tickade obönhörligt på. Frustrationen steg bland hemmasupportrarna. Speciellt syntes frustrationen på min kamrat förbrytaren. Jag kan inte svära på det men jag har alldeles för mig att det började ryka svagt ur hans öron någon gång i den 80:e matchminuten.
Fy bubblan för fuskisar
När en Norrköpingsspelare så i slutet på matchen gjorde sig skyldig till ett särdeles nedrigt nidingsdåd, och filmade sig till en frispark i farligt läge, såg jag att min kraftige kamrat på bänken framför hade fått nog. Han kunde inte hålla sina svallande känslor inombords längre. Han reste sig upp och fyllde lungorna med luft. Jag minns att jag hann tänka: ”Vad kul, nu kommer sonen få lära sig en massa nya ord jag får förklara för honom när vi kommer hem.” Förbrytaren vrålade av sina lungors fulla kraft: ”Fy bubblan för fuskisar”. När jag tittade på platsen bredvid honom, såg jag att han också hade med sig en liten grabb. Som Bo Diddley sjöng: ”Don’t judge a book by looking at the cover.”
Av Fredrik Sandberg
