Golf – ett sällskapsspel

Klubbor. Bästa järnen. Grym driver. Perfekta hybridklubbor.

Dyra bollar.

Elektrisk vagn.

Nya funktionskläder.

Riktigt bra skor som är prydliga men ändå sköna och vattentäta.

Avståndsmätare.

Snygg bag.

Receptet för en bra golfrunda?

Nja. Om man tror reklamen kan man säkert tro att det är så, men i min värld så är det inte sakerna som är grejen, så att säga. Missförstå mig inte, jag älskar att köpa ny golfutrustning och ibland gör de nya inköpen faktiskt mitt spel något mindre dåligt. Prylar är kul, men för mig har dom väldigt lite att göra med vad som är en bra golfrunda.

I min värld är golf ett sällskapsspel. Nåt man gör tillsammans.

Jag vet att det finns människor som tycker om att gå ut på banan ensamma, men för mig är det helt ointressant. Det som triggar mig är att gå ut och spela golf tillsammans med andra.  Oftast spelar jag med mina gamla vänner men ibland blir det spel med sådana jag inte spelat med tidigare. I nittionio fall av hundra slår man då ut på första tee som främlingar och hålar ut på artonde som gamla vänner.

Golf är verkligen ett fantastiskt sätt att lära känna nya människor.

Men roligast är ändå fyrbollarna med riktigt goda vänner, där man rör sig fram längs banan som ett eget portabelt mikrouniversum. Interna skämt, tråkningar och ett språkbruk som i vissa stunder inte nödvändigtvis skulle passa i ett gratulationstal till en konfirmand.

När du spelar med goda vänner som du spelat med ofta så är det en underbar cocktail av ärligt uppmuntrande, stödjande och hjälpsamma kommentarer kombinerat med rå och hjärtlös mobbing.

Allt från ”Det där var faktiskt bara otur, det var ett bra slag egentligen.” ”Du är grym med dina wedgar, det där fixar du enkelt.” till ”Tänk på att det finns djur i skogen som kan bli skadade av dina bollar.” eller ”Ska du ta den där klubban? Jaja, nån gång ska det väl gå!”

Det finns ett element i golfen som är lite skrämmande och det är att det är så oerhört tydligt när det går dåligt.

Går bollen i vattnet så går den i vattnet, flyger den ut i skogen så gör den det. Det är så uppenbart att det inte var meningen. I andra verksamheter kanske man kan snacka bort ett misstag genom att låtsas som att det var planerat, att det var en del i en längre strategi.

Det funkar dåligt när ljudet av dina svordomar ekar ut över banan samtidigt som ringarna långsamt sprider sig ut från den punkt i dammen där din boll nyss slog ned med ett ljudligt ”plopp”.

Om jag har dålig golfdag när jag går med goda vänner är det enklare att hantera misstagen än när jag spelar med obekanta. Kompisarna vet att jag faktiskt kan spela helt OK golf ibland och att jag inte är en förrymd galning som just stulit utrustningen på golfklubbens parkering och smitit in på första tee i ett obevakat ögonblick.

Precis så, eller i alla fall nästan, kan det kännas för mig när jag kombinerar en riktigt kass golfdag med att spela med några jag inte spelat med innan.

Jag försöker ibland applicera en tanke på golfandet som jag har som något av ett mantra i livet utanför golfbanan. Tanken är rätt enkel: ”Ingen bryr sig så mycket om dig som du tror, de har fullt upp att bry sig om sig själva.”

Det är en bra tanke att ha med sig ut på banan. Ingen i bollen bryr sig om hur du spelar tillnärmelsevis lika mycket som du gör.  

Problemet för mig är att det aldrig fungerar att tänka så.

Jag VET att ni skrattar åt mig i smyg!

Text: Fredrik Sandberg