Kan man bli knäpp av att vara för bra på golf?
Vi bjuder på en krönika här med vår skribent Fredrik Sandberg.
När jag skriver det här är det fortfarande snöigt och kallt ute. Det blev ju vinter i Stockholm i år, något vi nästan hade vant oss av med. Senaste golfrundan jag spelade var i oktober, det gick faktiskt bra.
38 poäng har jag för mig.
Mycket av spelet den rundan gick som vanligt, det vill säga inte jättebra, men jag hade studsarna med mig och det är viktigt för en halvkass golfare. Säsongen (golfsäsongen, nota bene. Året som sådant pratar vi inte om.) 2020 slutade i dur och jag klev av banan med ett löfte till mig själv att lägga någon timme i veckan fram till första rundan 2021 på att träna på det jag fick mig till livs på lektionerna i höstas.
”Ta ett långt uppehåll och lägg sedan av för gott.” Det rådet tror jag att min tränare Ingela Tisén gav mig på skoj. Hoppas jag. Jag kanske ska dubbelkolla?
Det fanns en hel del att jobba på, berättade hon för mig. Längre och mjukare sving, vrida igenom ordentligt, träffa bollen, inte ta i så att det svartnar för ögonen och så vidare. Jag har en året runt-öppen drivingrange i närheten av hemmet så det borde ju gå bra att klämma in en timme i veckan där. Kanske mer. Jag tycker att det är kul att vara på rangen så det är inte ens en uppoffring att gå dit. Lite styrketräning hade jag också planerat, golfspecifika övningar som jag hittat på nätet. Kanske lite yoga också, för rörligheten.
Summa timmar på rangen hittills, sedan oktober: 0
Summa timmar med golfspecifik styrketräning under samma period: 0
Yoga: Skojar du?
Jag vet att det i år kommer att bli precis som alla andra år. Vinterträningen kommer att utgöras av ett par hinkar en halvtimma innan premiärrundan i vår, följt av ett par dussin puttar. (Jag har köpt en fin, lång, dyr puttingmatta. Den gör inte så mycket nytta där den står ihoprullad i källaren.
Trots att jag totalt fallerat i mina träningsplaner inför säsongen 2021 kommer jag att bli förvånad och besviken när den första rundan i vår mer kommer att likna något man kan bli inlagd för än riktig golf. Jag var ju så bra i höstas? Jag har ju konserverat formen. (Sprit ÄR ett konserveringsmedel.
Gott om tid
På grund av pandemin blir inte den planerade golfresan till Spanien om ett par veckor av förrän tidigast sent i april, så jag har ju fortfarande gott om tid kvar att lägga på golfträning. Kommer jag att göra det? Kanske. Just nu ser det ju mera ut som Irkutsk än Irland när jag tittar ut genom fönstret, så det känns inte så angeläget än. Nästa vecka ska det töa, kanske då… Då kan jag ju köra flera gånger i veckan. Så får det bli. Kanske.
Störst i golfen
Det är säkert många av er som, liksom jag, har sett dokumentären om Tiger Woods. Fascinerande människoöde onekligen. Talangen. Den drivande (pun not intended) pappan Earl som började träna Tiger redan som spermie. Framgångarna. Guldåren. Det är redan nu, bara dryga decenniet efter att Tiger var som bäst nästan svårt att förstå hur fantastiskt duktig han var. Den närmast totala dominansen och det enorma fokuset. I min värld kan man jämföra Tiger Woods med de riktigt stora idrottarna. Michael Jordan, Christiano Ronaldo, Wayne Gretzky, Roger Federer och så vidare.
Han är definitivt en av de riktigt stora. Störst i golfen. Hans hyperfokuserade förberedelser kan liknas vid Gunde Svans borrande i stavar för att minimera vikten eller samme Svans vägande av det han åt både innan och efter att det varit i hans kropp, eller vid hur en schackspelare noggrant studerar mästarnas och motståndarnas gamla partier tills han kan dem utantill.
Det Tigers förberedelser och golfspel definitivt inte kan liknas vid är mina förberedelser och mitt golfspel. De skiljer sig markant åt, men jag hänger inte läpp för det. Som jag tolkar dokumentären så finns det en risk att man antingen blir knäpp av att vara för bra på golf eller att man bara blir riktigt bra på golf om man redan är knäpp.
Vi ses på rangen. (Du behöver inte vänta på mig, jag kan bli lite sen.)
Text: Fredrik Sandberg
