Kul, trots allt

Det sägs att det inte är någon idé att gnälla på vädret, ändå är det något av en svensk nationalsport att göra just det. Det fina med vädret, som underlag för missnöje, är att det väder som är bra för den ene är dåligt för den andre, så det är alltid någon som kan gnälla. Om det blir en sådan sommar som jag tycker om med massor av sol och höga temperaturer, gärna från maj till september, så är det en katastrofsommar för bönderna. Om glassförsäljaren är glad så är greenkeepern ledsen.

Den här sommaren har hittills fallit lantbrukarna mer i smaken än den har gjort mig lycklig. Dock med undantag av den del av mig som spelar golf. Golfbanorna jag har besökt den senaste tiden har alla varit i ett fantastiskt skick. Tätt, knallgrönt gräs och otäckt snabba greener. Riktigt härligt, och om det regnar lite så ger det ju möjligheten att skylla sitt mindre tourvärdiga spel på vätan …

Ni som har läst mina kåserier tidigare vet att jag lägger mer tid på att hitta ursäkter till varför jag spelar dålig golf till att faktiskt göra någonting åt det. Ofta lämnar jag banan med den uppriktiga ambitionen att snarast åka till något lämpligt träningsområde och öva på mitt närspel. Förutom de långa slagen är nämligen det korta spelet det jag behöver förbättra mest. Sagt, eller i varje fall tänkt, men inte gjort. Nästa runda står jag där och inser att jag inte gjort något annat än ännu ett försök att vila mig i form.

Det är på samma sätt när jag är ute och springer, vilket jag gör en hel del. Medan jag springer tänker jag att under nästa löptur, då ska jag köra intervaller och inte bara lunka på i mitt numera ganska långsamma tempo. Det här kan jag tänka redan efter att ha sprungit i några få minuter. “Nästa runda, då blir det intervaller.”

Varför jag inte då, när jag tänker den tanken, börjar köra några ruscher, det vet jag inte. Förmodligen måste jag vara ordentligt mentalt förberedd för att ta ett sådant stort beslut. Det är inte heller så märkvärdigt med de där intervallerna, om jag någon gång faktiskt kör sådana. För en yttre betraktare är skillnaden mellan normaltempot och ruscherna mest att jag flaxar aningen mer med armarna under de senare.

Men, tillbaka till golfen. Det sägs att man ska träna som man tävlar. Jag tror inte det vore en bra idé i mitt fall, jag skulle nog bli utkastad från rangen om jag slog bort alla deras bollar. Många skulle nog titta konstigt på mig om jag också frekvent ropade “fore” på rangen.

Kanske, kanske är det bästa jag kan göra att helt enkelt acceptera att det är som det är. Jag är i bästa fall en bogeyspelare. Om jag inte tränar så kan jag i bästa fall förbli en bogeyspelare.

Det är väl inte så hemskt, egentligen? Problemet, som jag tror att många av er känner igen er i, med golfen som sådan, är ju det som också är charmen. Att även en blind höna så att säga ibland hittar en birdie. Just när det är som eländigast och treputtarna är frekventare än svanktatueringarna på en campingplats händer det någonting och det börjar gå bra. Tillräckligt bra för att det ska vara hur kul som helst. Tills det vänder igen.

Nu, när jag är i en period där spelet ärligt talat går sådär som helhet, och jag oftast spelar sämre än vad mitt handicap anger så finner jag tröst i de ord en god vän sa till mig senast vi spelade tillsammans.

Golf är som sex, det är kul även om man inte är bra på det.