GolfkrönikorNyheter

Lämna hjärnan i bagen

Alla vet vi hur golf ska spelas, de flesta av oss får också till det ganska bra ibland. Vi vet att vi ska ta det lugnt, inte försöka ta i, titta på bollen, planera slaget utifrån våra faktiska förmågor och så vidare. Sedan är det som bekant någonting som händer när man väl står på banan.

Hjärnan aktiveras. I mitt fall en hjärna som uppenbarligen inte vill att jag ska bli allt för bra på att spela golf.

Förutsättningar: Ettans tee, de som har nästa starttid står där och tittar på de som slår ut samtidigt som de låtsas att de inte tittar. Har man riktig otur finns det en starter också. Det är förutsättningarna. Långt hål, tämligen brett. Nedför. Här går det att slå långt! Driver är det naturliga klubbvalet.

Är det någon av er som känner igen det här tankemönstret i motsvarande läge?

Ok, jag ska bara gå fram, pegga upp bollen och slå till. Inte ta i, inte tänka så mycket. Kommer fram till bollen. Peggar upp. Antar den på rangen väl inövade utgångspositionen. Adresserar bollen. So far so good.

Sen aktiveras det där gråa klägget mellan öronen, det som befinner sig mitt i de viktigaste centimetrarna i golf, de mellan öronen. På rangen har hjärnan sovit gott och inte lagt sig i verksamheten alls, vilket har resulterat i många fina slag.

Nu vaknar den tvärt av doften av nyklippt gräs, avbrutna peggar och krossade drömmar.

TJENA! Golf, vad kul! Du, tänk på att öppna vänsterfoten lite så att du kan vrida igenom ordentligt, ja just det, tänk på att använda kroppen och inte bara svinga med armarna, Förresten? Har du sett att det är en pytteliten upphöjning bakom bollen? Den kommer du träffa, men skit i det, för nu är det bråttom. Alla tittar på dig, tänk inte på det, försök att inte tänka på att ALLA TITTAR och kommer tro att aldrig spelat förut. Men skit i det, nu kör vi!

(Svingrörelsen börjar).

Ta det lugnt, sakta och försiktigt, tänk på att det går längre om du inte tar i.

(Svingen når sin högsta punkt).

Nej, för fan! Ingen minns en fegis! Jag ska ta i allt vad jag kan, det är ju nedförsbacke. Jag kan nå green! Banzai!

Klubban träffar den lilla förhöjningen innan bollen, studsar upp lite. Det kärleksfullt vårdade gräset flyger både längre och rakare än bollen. Startern ser ut att ångra de livsval som tagit honom hit.

(Det finns goda skäl till att den första golfterm jag lärde mig var Mulligan).

Så. Allt detta vet jag. Jag vet att jag slår bättre när jag lämnar hjärnan kvar i bagen tillsammans med drivern. När jag bara går fram och klipper till bollen, utan att bry mig om någonting annat än att bara slå bollen. När jag hemma i min trädgård slår chippar samtidigt som jag pratar i telefon blir träffarna mycket bättre än när jag bara fokuserar på att slå.

När det kommer till golf är min hjärna som managementkonsulten i det här skämtet:

En man flyger i en luftballong och inser att han är vilse. Han låter ballongen sjunka mot marken, där han ser en man. Han ropar:

“Ursäkta, kan du hjälpa mig? Jag är helt vilse.”

“Visst. Du befinner dig i en luftballong som svävar ungefär 12 meter över marken. Du är mellan latitud 46° och 48° nord, och longitud 52° till 56° väst.”

Ballongfararen säger:

“Du måste vara managementkonsult.”

“Ja, det är jag. Hur visste du det?”

“Allt du sa var helt korrekt – men det hjälper mig inte alls, och jag är fortfarande lika vilse.”

Så, mitt golflöfte till mig själv i år är att lämna hjärnan i bagen. Den kommer visserligen skälla på mig i bilen på väg hem, men det gör den ändå alltid, så det är ingen skillnad.

Text: Fredrik Sandberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Verifierad av MonsterInsights