Links, legender och lyx i Nordirland

Längst upp på den norra delen av ”den gröna ön” finns Royal Portrush och ett par andra linkspärlor. Golfkonnässörer har rest hit i alla tider, men efter The Open 2019 har området blivit ett veritabelt golfmecka med massor av golfturister. Det här är berättelsen om en resa med nedslag på magnifika linksbanor, boende på nyrenoverade Portrush Adelphi, kulinariska höjdpunkter och makalösa vyer över jättarnas vandringsled.

Majestätiska träd, glittrande vattenhinder och smaragdgröna spelytor. Det är den golf vi många gånger serveras via tv-sändningarna, men det är inte den golfen som lockar mest. Vajande strandgräs på höga sanddyner och ytor med en färg som endast med stor generositet kan kallas grön – det är golfens rötter. Linksgolf. Det här är en form av golf där rättvisa är ett okänt koncept och man lika gärna kan slå järnfyra från 130 meter som wedge från 190 meter, beroende på vinden och vilka kullar man tänkt studsa på.

Det sägs att det finns under trehundra riktiga linksbanor i världen och av dem finns de allra flesta på de brittiska öarna. Linksälskare vet att det inte sällan är de mindre kända banorna som levererar den största upplevelsen, men det är en riktigt skön känsla att pegga upp på en Open Championship-bana bara några veckor innan proffsen dyker upp.

En liten utflykt

Innan vi tar oss an den magnifika Open-banan ska vi göra en liten utflykt till Castlerock Golf Club. Det är inte mycket mer än fyra–fem kilometer från vårt Portrush Adelphi, men tar ändå en halvtimme att köra eftersom vi måste åka omvägen via Coleraine för att hitta en bro över floden Bann.

På vägen passerar vi också Mussenden Temple, en av många sevärdheter på Nordirlands kust tillsammans med Dunluce Castle, en av de platser här i krokarna där Game of Thrones spelades in, och Giant’s Causeway med sin magnifika så kallade pelarförklyftning med tiotusentals svarta, polygonformade basaltpelare som sägs bero på vulkanisk aktivitet för miljoner år sedan. Men legenden är roligare.

”Finn McCool gillar inte skotske jätten Benandonner och kastar ut delar av kusten för att kunna gå torrskodd över och göra upp. Men när han ser hur enormt stor Benandonner är blir han rädd och springer hem till sin fru, som säger åt honom att lägga sig i sängen och dra på sig mössan. När den skotske jätten slår upp dörren och vill slåss pekar frun på Finn och säger att bara hon och deras lilla baby är hemma. Benandonner blir livrädd av tanken på hur stor jätten måste vara om babyn är sådär stor, och springer hela vägen hem”.

Efter några bollar på det som endast med stor generositet kan kallas driving range tar vi oss an Castlerocks Mussenden Course. Banan börjar lite anonymt och har inledningsvis några ganska platta hål utan direkt linkskaraktär. Mungiporna åker dock upp igen när vi kommer längst bort och vänder tillbaka. Det korta sjätte hålet är en munsbit i medvind, men i motvind är det riktigt tufft par 4-hål med den lilla bäcken kort green och en perfekt inledning på en serie härliga linkshål.

Vilken njutning!

Det krävs bättre spel än det jag kan prestera för att scora, men varenda slag och varenda sekund är en ren njutning. Till och med när lite regn blåser in vågrätt och bollen knappt tycks orka röra sig framåt är golfhålen så fina att man inte kan göra annat än njuta.

Castlerock inledde sin historia som niohålare i början på 1900-talet och blev 18 hål ett tiotal år senare när Ben Sayers, pro på North Berwick i Skottland, fick i uppdrag att rita en bana i klass med de största linksbanorna på den tiden. 1930 var Harry Colt inblandad i en redesign, och 2017–2018 ledde Martin Hawtree en större renovering och smärre justering av designen.

Härlig avslutning

Det finns inte mycket som går upp mot att slå en riktigt bra drive. Och efter att sånär ha drivit tians green nedför backen och slagit drive-wedge in på elvan, 485 yards från vit tee, åker mungiporna upp ordentligt.

Några lite enklare golfhål i mitten på inrundan övergår sedan till en avslutning i den högre skolan. Det sjuttonde hålet är ett par 5-hål som spelas nedför till en riktigt lurig green. Därefter avslutas banan med ett fint par 4 med dogleg höger, där klubbvalet från tee är lika viktigt som på inspelet till den kraftigt upphöjda greenen precis intill klubbhusets panoramafönster. Det är föga överraskande att Castlerock kallas ”dold pärla”. För en pärla är det definitivt även om den kanske nuförtiden inte är lika dold.

I baren efteråt är det som vanligt mycket snack om hur deras lilla niohålare Bann Course är så fantastisk. Ändå har jag aldrig fått en chans att spela den. Men den här gången är annorlunda, för nu säger klubbens pro, ”varsågod att gå ut och spela den om ni vill”. Vi vill det. Och det är en makalös upplevelse.

Det är ingen korthålsbana utan en ”riktig” niohålare, men det är smalt och lurigt, med så fantastisk linkskänsla att man lätt skulle kunna ha nöjt sig med bara några varv här. En intressant detalj är att banan bara har en enda bunker, på det korta tredje hålet. Efter för många förlorade bollar att räkna är det med ett stort leende vi packar in oss i taxin för hemresan.

Boutique-hotell och havsnära middag

Gamla Portrush Adelphi är ett litet hotell, men efter upptagning i det celebra sällskapet med andra Marine & Lawn-hotell har det genomgått en större renovering i klassisk stil. Här kombineras kustnära inspiration med lokalt arv genom mahognygolv i fiskbensmönster, kolonner, grönska och en öppen eldstad. Rummen är inredda i juveltoner med mycket skotskrutigt, medan badrummen har grönt kakel och tapeter som för tankarna till havet. I baren och salongen skapas en varm och avslappnad atmosfär med eleganta möbler och levande detaljer som förstärker boutique-känslan.

Efter en drink promenerar vi fem minuter ned till Shanty för en matbit. I den ombyggda gamla livbåtsstationen precis intill den dramatiska kustlinjen och med vågor som slår upp mot fönstren välkomnas vi av den charmiga irländska personalen. Menyn består av rätter med främst irländska råvaror, där chimichurri‑kyckling, ribeye och sjötunga alla frestar, men till slut faller valet ändå på en lokalt fångad hummer som är perfekt tillagad. Yummy!

Irish Open-meriter

Dag två besöker vi Portstewart Golf Club för att spela en av deras tre banor. Och det är inte vilken bana som helst utan Strand Course, där Jon Rahm för ett antal år sedan tog hem sin första seger på Europatouren. Den som såg på tv hur proffsen krossade banan kan förledas att tro att det är en enkel bana, men i hård vind är den ett riktigt monster. För omväxlings skull är det dock varmt och vindstilla när vi peggar upp. Kan det kanske bli en score i dag?

De tankarna glömmer man snabbt när man tar sig an de makalösa första nio hålen som är byggda över och igenom sanddynerna intill havet. Tvåan och sexan är kanske de bästa hålen här – av helt olika anledningar. Det andra hålet är ett stentufft par 4-hål där den lilla greenen är svårträffad uppför backen. Sexan är ett riktigt kort par 3-hål där man når med en liten wedge, men missar man greenen känns ett par långt borta.

En kall Guinness i ett charmigt litet halfway house piggar upp och ger lite styrka inför sista nio. Den här slingan är tyvärr inte alls lika imponerande och egentligen borde banan vändas så att man spelar de mest spektakulära hålen sist – för det är inga dåliga hål, men det är ändå svårt att uppskatta inrundan efter den urladdning man upplevt på vägen ut.

Hålen är ganska roliga och ibland lite knasiga på sina ställen. Knasigt är också att jag för första gången blir biten av knott på en linksbana när det är vindstilla och varmt vid hålen närmast floden Bann. Det blir dock en bra score (73 slag för den som vill läsa lite skryt) i dag, till skillnad mot förra besöket när det inte ens var lönt att räkna. Det blåste så mycket att inte ens drive-spoon räckte för att nå green på hål 17 medan en skönt drawad drive sånär gav eagleputt på 18. Och då är de två avslutningshålen i princip lika långa!

Golfmuseum och god mat

På kvällen går vi ned mot hamnen och Harbour Bar, en klassisk irländsk pub där såväl vanliga golfare som tourspelarna tagit sig en pint och njutit av ”the craic” efter en lång dag på banan. Hela stället är som ett golfmuseum med signerade flaggor, bilder och klubbor, många av dem från förra gången The Open spelades här och det är ingen högoddsare att samlingen utökades i juli i år.

Trots att en perfekt krämig Guinness följer på den första så börjar det kurra i magen och vi går vidare in till Harbour Bistro i samma hus. På vägen till bordet siktar vi Raphaël Jacquelin, men skippar att be om autografen. I stället slår vi oss ned och beställer in en Côte de Boeuf som när den kommer in är perfekt medium rare och trots att vi är två om den kan vi inte klämma i oss allt kött och de delikata tillbehören. Än mindre går det att få i sig den lilla (?) biten chokladtårta som jag råkat beställa. Det kanske är tur att ginbaren på övervåningen är stängd, risken är väl annars stor att man hade spruckit av bara en endaste liten gin & tonic.

Juvelen i kronan

Den överdådiga frukosten på hotellet följs av ett prov i en distanskurs i dataanalys och statistik. Jo tack, det gick bra. Eftersom vi har en av de sista starttiderna fördriver vi tiden med en liten busstur längs kusten i solen och en lätt lunch på fina Bushmills Inn där de (som vanligt) hissat svenska flaggan för att välkomna mig. It’s good to be the King …

När vi så anländer till Royal Portrush är det inte utan att man är lite nervös. Ett besök i shopen ger en kraftig besparing när det jag ville köpa inte fanns i min storlek – och tur var väl det med de lätt galna priserna på The Open-merchandise. Så är det då dags att slå ut på en av världens bästa golfbanor. På ett hål med out of bounds på båda sidorna och där självaste Rory McIlroy börjat med en kvadrupelbogey. Tacksamt nog blir det ”bara” en bogey efter ett långt inspel och en tveksamt slagen första putt mot en flagga som står farligt nära kanten och den branta backen tillbaka ned mot fairway.

Royal Portrush har varit en royal sedan 1892, bara fyra år efter att klubben grundades. 1929 lade Harry Colt ut Dunluce Links som sedan stått värd för otaliga mästerskap – även just The Open de enda gånger tävlingen spelats på andra sidan irländska sjön. Max Faulkner vann tävlingen 1951 och 2019 blev det en omåttligt populär seger för irländaren Shane Lowry i ett drama som vida överglänste årets defilering av Scottie Scheffler.

Redan inför The Open 2019 beslutade man sig för att de två avslutningshålen inte dög för ett så stort mästerskap. De två nya hålen som då byggdes i stället känns i dag som en helt naturlig del av banan och om man inte visste om det hade man aldrig anat att de var nästan 100 år yngre.

Tufft motstånd

Förra gången jag spelade här chockade jag mig själv, min caddie och mitt spelsällskap med birdie på ettan och eagle på tvåan! Den här gången får jag nöja mig med att beskåda min spelkamrats fina golf, särskilt när han driver bollen ända upp i bakkant på femmans green, farligt nära klippkanten och out of bounds ned mot stranden. Det här är också mitt favorithål, men det ska ärlig talas säga att inga hål är dåliga här.

Ett besök i kiosken efter nian, är perfekt i värmen och vinden. Den ser inte mycket ut för världen, men när man kliver in är det som en riktig bar och vi slår oss ned på bänken utanför med en kall gin & tonic medan vi väntar på att bollen framför ska slå sina sedvanliga provisoriska bollar från tee.

Calamity Corner

Inrundan består av idel ädla golfhål, och det kanske ädlaste av dem alla är det 16:e hålet. Calamity Corner. Här bjuds på ett 180 meter långt par 3-hål som spelas lite uppför och oftast in i vinden. Höger sida vaktas av en djup avgrund och det är en ren fröjd att råka träffa bollen från tee och gå härifrån med ett enkelt par efter två puttar.

Sjuttonde hålet känns drivbart i dag när det inte är så mycket motvind och den kraftiga utförsbacken på slutet bör kunna ge rull nästan hela vägen in. Nu blir det inte så, men det kändes drivbart innan man svingat för vilt och tappat ut bollen höger. På avslutningshålet får vi sedan uppleva lite av hur proffsen kommer att känna. De imponerande läktarna är redan uppställda och bara publikens jubel saknas när bollen landar på green. Och den kollektiva djupa sucken när birdieputten slås kort i linjen.

Glädjen i att ha fått beträda det som i det närmaste är helig golfmark går inte att ta miste på när alla har stora leenden på läpparna i baren efteråt. Scoren är inget att yvas över, men vad gör väl det en sån här dag.

Historisk bana innan hemresan

Det är dags att packa ihop och fara hemåt. Några timmars orolig sömn efter en alldeles för överdådig middag i Adelphis fine dining-restaurang Red Sail Room räckte för att golfsuget skulle återkomma så innan vi reser ned mot flygplatsen i Dublin tar vi en sväng på Portstewarts Old Course, där man började spela redan 1894.

Det här är en enklare golfbana, men en skön förströelse för den som har lite tid över. De hålen som ligger ända nere vid havet och klipporna är riktiga pärlor, medan hålen på andra sidan vägen kanske inte imponerar lika mycket. Trots det är det en mycket prisvärd promenad även efter höjningen av priset till hela femton pund …

På vägen hem återstår bara att räkna ihop resultatet av den match som spelats över resans alla golfrundor. Trots enstaka ljuspunkter i mitt eget spel är det inget snack om vem som vunnit och det är bara att räcka fram handen, tacka för god match och hoppas på en revansch.

Text: Michael Broström