Rock the Casbha – Skön februarigolf i Marocko

Under en härlig februarivecka i nordvästra Afrikas sanslöst fina väder avgörs Hassan II Trophy på Champions tour och dåtidens mästare bjuder på en härlig uppvisning. ”When in Rome”, varför inte också passa på att njuta av både den marockanska gästfriheten och det utsökta marockanska köket i Rabat med omnejd.

I samband med att Hassan II Trophy avgörs på Royal Golf Dar es Salam i Rabat (läs mer om det här: Stjärnor från förr och talanger på gång) har jag och ett antal andra journalister fått en inbjudan för att bevaka tävlingen. Det är amerikanska seniortouren parallellt med damernas europatour och sådär lagom avslappnat att promenera runt och se stjärnorna från förr och talangerna på gång. Men det blir mer än bara tävlingsgolf den här veckan.

Rock the Casbah
En gruppresa med ett gäng journalister går till Bahia Golf i Bouznika, vid kusten halvvägs till Casablanca. Det här är en fin resort ända nere vid stranden med stort hotell och en öppen och inbjudande Cabell Robinson-bana med flera fina hål, om än kanske lite platt för min smak. En utsökt lunchbuffé sitter som smäcken efter rundan och det här skulle passa utmärkt som anläggning för en vinterträningsresa om någon pro tröttnat på Spanien och Portugal.

Efter bussfärden tillbaka blir det ett besök i kasbahn, där Tom Cruise blåste nedför en trappa i en Mission Impossible-film. De smala gränderna är som en labyrint och det är skönt att komma ut på fästningens öppna sida mot havet och se surfarna ta sig an vågorna. Vi går sedan också en promenad genom medinan där det finns otaliga saker att köpa, bland annat ostron i ett gathörn. Det blir nej tack på det – magsjuka i nordafrika har jag provat förr.

Innan vi åker tillbaka till hotellet passar vi också på att se Mohammed V:s mausoleum och Hassan Tower. Mohammed V och hans två söner kung Hassan II (som gett namn åt tävlingen) och prins Abdallah ligger omgivna av vakter i paraduniform. Väggarna är otroligt imponerande smyckade och detaljrikedomen är så stor att det är svårt att ta in. Hassantornet är minareten för det som skulle blivit världens största största moské, men när sultanen Yaqub al-Mansur dog 1199 stoppades byggandet och idag finns bara några pelare som ackompanjemang till tornet.

High on life – Monkey business
Dagen efter är vi tre journalister som tar en hyrbil och åker tre timmar österut, upp till Michlifen Golf Club i Ifrane, 1700 meter över havet uppe i Atlasbergen. Det här är en mycket pampig Jack Nicklaus Signature Course som öppnade 2018 och blandar mellan öppna hål kantade av sten och klippor samt trädkantade och smala hål. Båda slingorna avslutar framför klubbhuset med enastående vyer ut över dalen nedanför.

Det är vinter och off-season – veckan innan låg det snö på banan – och vi hade varit helt ensamma på banan om det inte varit för ett gäng glada apor(!) som förstrött tittar på oss när vi rullar förbi i våra golfbilar.

Här finns inget dåligt hål, men tvärtom flera riktigt fina hål – kanske främst par 3-hålen där nian och 17 spelas intill en brant med hisnande vyer ut över dalen. Vi blandar lite mellan vit och gul tee, slår några extra bollar här och där – hey, det är ju ingen varken före eller efter så vi passar på att leka lite. Det är en stor njutning att få ta sig an den här fina layouten i ett riktigt härligt skick. Att man ”stämplat” varenda bunker är pricken över i.

Efteråt sätter vi oss i restaurangen och beställer in en kefta tajine, i princip köttbullar i kryddig tomatsås. Det blir dock lite bränd tunga när vi kastar i oss maten och att hasta tillbaka till Rabat. Prinsen har nämligen bjudit in till galamiddag i det historiska gamla slottet Chellah, där man bland annat kan beskåda romerska ruiner. Det gäller dock bara de andra två så jag får nöja mig med att ställa upp programmet mot väggen i mitt rum och beskåda prinsen på omslaget medan jag äter en grekisk sallad som room service levererat. Olika falla ödets lotter.

Nio snabba och ett dopp
Som tröst får jag innan hemresan en inbjudan att spela nio hål på Royal Golf Dar Es Salams Blue Course. Med mungiporna uppåt kastar jag i mig frukost och tar med mig min packning ut från hotellet där en bil står och väntar på mig. Trodde jag, men den ska till flygplatsen. Det visar sig att de glömt boka min transfer till golfbanan och trots en riktig rallykörning av en inringd chaufför anländer jag först några minuter efter min starttid.

Lätt besviken frågar jag klubbens headpro om jag kanske hinner ansluta till min grupp på elvan i stället för hål 10 som det var tänkt. ”Nejdå”, säger han. ”Gå du ned till shopen och hämta dina hyrklubbor så står din caddie här och väntar på dig när du kommer tillbaka. Alla andra går ut på ettan så du har tom bana på tian.”

När min caddie och jag kommer upp på tian finns där dock en spelare. Halil, en äldre marockan som är medlem här och kan mycket lite engelska. Jag lyckas göra mig förstådd med min Duolingo-franska, ”Moi joue avec toi?”, och vi slår ut varsin drive i dimman. Mitt hyrset är en historia i sig, med en gammal Burner Superfast 2.0-driver med ett Tour Spec-skaft ”Made in Japan” som motpol till järnklubborna där de sladdriga grafitskaften mest påminner om överkokt spaghetti.

Scoren blir inte mycket att yvas över, men Halils engelska blir bättre i samma takt som att jag går loss med min begränsade franska. Dessutom kommer hans bästa kompis småspringande på hål 13 och går med oss in. Fransmannen Jean Hayet har bott i Marocko i många år och är något så exotiskt som bridgeproffs! När vi hålat ut på sista hålet är vi så goda vänner att jag fått en inbjudan till hans sommar hus i Essaouira och ett löfte om att få spela med honom här när jag kommer tillbaka till Marocko.

Här kunde sagan slutat – extra lyckligt eftersom monsieur Hayet skjutsar tillbaka mig till utmärkta Sofitel Jardin des Roses, det utmärkta femstjärniga hotell jag njutit av en hel vecka, där jag hinner med ett dopp i poolen innan det är dags för transfer till flygplatsen. Väl där visar det sig tyvärr att flyget är så försenat att jag missar min anslutning i Paris. Men man får ta det onda med det goda – särskilt när man fått en så fantastisk vecka i solen i stället för att huttra i februarikylan där hemma.