Le Golf National – En utmanande Ryder Cup-bana

Ryder Cup är avgjord. Denna gång spelades tävlingen i USA på fantastiska Whistling Straits. Men vill du spela en Ryder Cup-bana på närmare håll är den franska nationalbanan Le Golf National utanför Paris ett utmärkt alternativ. Här vann Europa Ryder Cup 2018 med en väldigt stor marginal. Det är en tuff golfbana. En vacker golfbana. Och en härliga golfbana som måste spelas. Men ta med bollar. Många bollar!

Sommarens första värmebölja i Frankrike kom lägligt någon dag före vi checkade in på hotellet vid Le Golf National. Från att under tidigare i veckan bjudit på normala svenska sommartemperaturer hoppade kvicksilvret i termometern plötsligt upp till 35 grader.
Perfekt när man ska spela mästerskapsbanan Albatross!
Men det kunde varit värre. I kommunen Gallargues-le-Montueux i södra Frankrike var det så mycket som 45,9 grader…
Det var inte lika hett när Ryder Cup spelades på Albatross för några år sedan, men de europeiska spelarna var desto hetare. Framför allt italienaren Francesco Molinari, som följde upp segern i British Open med mycket stabil golf i Ryder Cup med 5 poäng på 5 matcher. Henrik Stenson var också het med 3 poäng på 3 matcher och så Alex Norén med 2 poäng på 3 matcher.

Imorgon ska jag själv få spela denna spektakulära Ryder Cup-bana.
Jag går runt i klubbhuset och hotellet och ser på alla foton av kända spelare. Snygga kläder i golfshoppen finns det också. Extra dyra med Le Golf nationals varumärke på, namnet plus en tupp. Putting-greenerna är gigantiska, övningsområdet perfekt, speciellt det som ligger lite längre bort och det är mycket folk som röde sig runt klubbhuset och hotellet. Hotellets utomhuspool har också en del intressenter.

Vi bor perfekt i princip i nästan samma hus som golfklubben. Hotellet som är hopbyggt med klubbhuset. Det är Novotel Saint-Quentin in Yvelines Hotel, som är 4-stjärnigt och har mysiga men ganska små rum med utmärkt luftkonditionering. Har man tur får man rum mot golfbanan där du kan se de sista fyra hålen på Albatross.
Den turen hade inte jag utan fick nöja mig med parkeringen på andra sidan hotellet. Inte så spännande, men bra mat i restaurangen Le Pitch uppvägde den något tråkiga utsikten.

Olika tänk

Le Golf National ligger i kommunen Guyancourt i departementet Yvelines, omkring 21 kilometer sydväst från centrala Paris och nära staden Saint-Quentin-en-Yvelines. I närheten finns också det mäktiga slottet Versailles. Här i lugna, varma, sköna och välkomnande omgivningar är miljön lite lyxigare, lite finare och människorna lite bättre på i den högre sociala skalan. Det var med andra ord ingen slump att Le Golf National byggdes i det här området 1987.
Så tänkte det Franska golfförbundet.

Det Svenska Golfförbundet, under ledning av dåvarande generalsekreterare Lars Granberg, hade inga sådana funderingar när man i början av 90-talet letade efter ett område för en svensk nationalarena. Kommunikationer var viktigt. Parkeringsplats likaså. Man fastnade för Arlandastad, bara för att det låg nära en internationell flygplats. Och golfförbundets tidning, Svensk Golf, hade en gigantisk bild på Lars Granberg ute i klorofyllen vid Arlandastad med rubriken ”Här ska den ligga!”.
Det sportsliga, eller möjligheten att träna året runt, var underordnat närheten till Stockholm, golfförbundet och Arlanda flygplats. Det blev förstås ett ramaskri i Halland och Skåne och alla andra distrikt söder- och västerut.
I framför allt Skåne fanns förutsättningarna för en bana där man kunde träna och spela året runt. Där fanns också de flesta golfspelarna. Och där fanns en mycket stor internationell flygplats i Köpenhamn – Kastrup.
Lars Granberg och hans kumpaner åkte på ett svidande nederlag vid det årets förbundsmöte och någon svensk nationalarena blev det inte. Och tidningsartikeln blev ett verkligt bottennapp.

Fostra en golfstjärna

För bandesignen av den franska nationalbanan stod Hubert Chesneau från det Franska Golfförbundet med konsulthjälp från den amerikanske stjärnarkitekten Robert von Hagge. Von Hagge har designat 250 golfbanor i 20 länder, som innan han blev framgångsrik banarkitekt arbetade med reklam bland annat som ”The Marlboro Man”.
Banan invigdes 5 oktober 1990 av Greg Norman, Ray Floyd, Jeff Sluman och Mac Farry.
-Alla var eniga om att detta var den bästa stadiumbana de sett, berättar general manager Paul Armitage och fortsätter:
-Det franska golfförbundet ville ha en nationalarena främst av två anledningar; Den skulle fungera som ett slags hem för golfförbundet där French Open skulle spelas varje år, samt att det var en strategi för att ta fram och fostra en fransk golfstjärna. En stjärna som skulle ha kapacitet att vina Majors. Därför satsade man också på stora och många träningsmöjligheter runt de båda banorna.

Golf National har också 18-hålsbanan Eagle eller ”L’Aigle” på franska. Den riktar sig till spelare på medelnivå som inte har lust att slå bort ett dussin bollar på Albatross. Inte i samma kondition eller skick som storebror, men fungerar som en uppvärmning eller som en nytändning för självförtroendet efter att ha blivit förnedrad av Albatross?
När vi avslutar intervjun frågar Paul Armitage om jag lagt i några extra bollar i bagen? Albatross är en bana som tydligen har en omättlig aptit på Callaways, Titleists, Wilsons och andra bollar. Tydligen skulle man vara glad om antalet bortslagna bollar understeg ett dussin!
Bara det är en målsättning när man spelar banan …

Japaner, japaner

Så på morgonen, medan jag väntade på min spelpartner för dagen, köpte jag såklart ett dussin bollar till. Bäst att vara på den säkra sidan.
Spelpartnern, en Mrs Flamboise. ansåg kanske att det var för varmt för spel så ingen spelsugen fransyska dyker upp. Däremot tre glada japaner som startern tycker jag ska spela med. Inga problem. Jin Shaojie och hans kamrater är på en veckas ”freedom-trip” eller golfresa i Paris från arbete och familjer i Tokyo.
De mycket artiga och väldigt, väldigt glada.
Jin har faktiskt varit i Sverige, närmare bestämt i Göteborg när han arbetade för Mitsubishi och de hade något ihop med Volvo. När jag berättar att jag haft två Mitsubishi Outlander blir han alldeles överlycklig och säger ”Thank you, Thank you” och bockar och bugar. Jag hade inte hjärta att berätta att jag numera rattar en Volkswagen…

En av hans kamrater, med under tio i handicap, har den absolut långsammaste baksving jag någonsin skådat. Han väntar så länge på toppen att en förbipasserande fågel lätt skulle ta klubbskaftet för en green eller där en tämligen slö spindel utan problem skulle kunna spinna ett fullt användbart spindelnät. Men nedsvingen är desto snabbare och långt slår han, väldigt långt om än inte alltid rakt. Och den tredje japanske spelaren skrattar så han gråter när han skickar den fjärde bollen ned i badvarmt H2O på ett av hålen.
Av förklarliga skäl tar golfronden en stund. Fem timmar eller lite mer faktiskt.

Jobbig mentalt

Mästerskapsbanan L’Albatros, har sedan 1990 varit värd för 22 av 24 möjliga upplagor av Open de France. Det är ingen lätt bana, om man nu kan fördelas tro det av TV-bilder eller så. Det handlar egentligen om 18 utmaningar, mer eller mindre svåra. Det 18:e hålet till exempel. När europatouren var här för något år sedan mätte detta par 4-hål 470 yards (430 meter) med inspel över vatten och en snittscore bland proffsen på 4,58, efter att endast ha gett 22 birdies på hela veckan!
Dagens bana visade sig från en solig och varm sida och någon snäll greenkeeper hade placerat de gula kloten ganska långt fram. Skicket och konditionen på banan var oklanderlig. Kanske de klipper fairways med nagelsax? Åtminstone bunkerkanterna.
Greenerna höll runt 11 på stimpmetern vilket är runt normal PGA-tour nivå och inte något extremt på något sätt, men de var väldigt jämna och ärliga.

Banan är rolig att spela, men jobbig mentalt. På rak arm kan jag inte komma på ett enda hål där du kan slappna av lite och lalla fram. Den kräver både längd och target-skicklighet och psykiskt sett är det jobbigt. Men du blir också belönad med spännande inspelsvinklar, med perfekta vattenhinder, med vackra bunkrar, helt enkelt en golfbana i top-notch!
Fast, som man brukar säga, smakar det så kostar det. Greenfeen på Albatross är mellan 1 600 kronor vintertid och 2 400 kronor under högsäsong.
Är det värt det?
Tja, samlar du på Ryder Cup-banor i din ”Bucket list” är det helt klart värt att spela Albatross. Men ta med dig extra bollar!
Hur många bollar jag slog bort? Inte var det ett dussin i alla fall!

Text: Johan Dahlqvist

Golfbana

Le Golf National
Antal hål: 36.
www.golf-national.com

Boende

Novotel Saint-Quentin In Yvelines Hotel
www.golf-national.com/en/onsite-novotel