”Un peu de golf” på vackra Opalkusten
Vid Frankrikes nordvästra kust mot Engelska kanalen finns fantastiska golfbanor, goda viner och utsökt mat – och efter en vecka här är det tydligt att allt snack om arroganta och oförskämda fransmän bara är snack.
När SAS nu ska byta allians och vi svenskar får lära oss att säga merci och s’il vous plait på Charles de Gaulle i Paris är det dags att utforska vad Frankrike har att erbjuda oss golfspelare. Rivieran, la Côte d’Azur, är inget nytt så därför checkar vi ut en hyrbil och kör norrut, mot Calais och det som kallas Opalkusten intill det gröna vattnet i Engelska kanalen.
God mat och trevliga viner
A16 är en stor och mycket välskött motorväg som på grund av vägtullar används relativt lite av lokalbefolkningen och därför erbjuder gott om plats för den som vill gasa på lite på väg mot sin destination. En tung gasfot kan dock kosta en slant eftersom de gillar fartkameror i Frankrike – har jag hört …
Jag styr kosan mot Calais, men svänger av en bit innan dess och checkar in på fina Holiday Inn i lilla seaside-resorten Le Touquet Paris-Plage, ett paradis för golfare såväl som den som vill flanera i en småstad. Efter ett dopp i inomhuspoolen är det dags att njuta av den grillbuffé hotellet serverar. Ett glas bubbel, ett glas vitt och ett glas rött är en lagom trikolor som sätter punkt för en lång resdag.
Klassisk linksbana
En bit norrut finns ett stycke klassisk linksmark där man spelat golf sedan 1901. Golf Club de Boulogne-sur-Mer grundades 1907, men har bytt namn till Golf de Wimereux och är den första banan brittiska gäster når efter att ha sett dagsljuset när de passerat kanaltunneln. Banan är en klassisk linksbana med vidsträckta vyer över Engelska kanalen och kusten norrut samt, vid klart väder, de vita klipporna i Dover.
Utöver banans vanliga bunkrar finns även två betongbunkrar som är lämningar från andra världskrigets tyska försvarsställningar och idag fungerar som upphöjda utslagsplatser. Vinden är som alltid den viktigaste faktorn på en linksbana, och trots att banan är kort och greenerna relativt platta får man hålla tungan rätt i mun för att scora.
Mina spelkamrater, Jacques och Nicole, är två pensionärer från Paris som åker hit för att njuta av lugnet borta från storstan. De talar rimligt bra engelska och är glada och vänliga trots att jag ”tränger mig på”, men inte mycket till golfspelare. De spelar scramble och föreslår efter några hål att vi ska spela en match. Av någon anledning vässar de sitt spel och jag blir skyldig en euro, vilket jag turligt nog har som markeringsknapp och snällt får lämna över efter att ha slagit i den lilla dammen på 18 och förlorat 1/0.
Efter rundan skulle det vara ett stort misstag att bara langa in klubborna i bilen och köra hem. Wimereux har rykte om sig att ha en av Frankrikes bästa golfkrogar, ”le Back-spin”, och trots att man erbjuder fish & chips till vilsna engelsmän är det franska köket som dominerar menyn. Priserna är mycket rimliga och maten precis så där bra som man tänker sig att fransk mat ska vara!
Hardelot Dunes
Bara ett par mil från Le Touquet finns nästa lilla seaside resort, Hardelot-Plage. Det är definitivt värt att köra hit och spela Hardelots två golfbanor, som utöver att ha väldigt olika karaktär dessutom ligger på olika platser och har varsitt eget klubbhus. Dunes är en bana med tydlig amerikansk karaktär medan Les Pins är så brittisk att den till och med har vänstertrafik in på parkeringen!
Klubben grundades redan 1906 och man spelade inledningsvis på en liten niohålare runt slottet i Hardelot, men 1920 kom mästerdesignern Tom Simpson hit och lade ut en magnifik 18-hålsbana på en precis lagom kuperad sandjord i en fantastisk tallskogsmiljö med hål kantade av ljung och ormbunkar. Sedan åren tärt en del på banan gjordes en renovering för att återställa dess storhet och det är en ren fröjd att ta sig an greenernas luriga unduleringar och försöka undvika de gapande bunkrarna med sina ojämna kanter.
Mina engelska spelkamrater har tagit biltåget genom kanaltunneln och berättar att de nästan inte spelat alls de senaste åren. Och det märks. Det blir mycket leta boll i den emellanåt ogenomträngliga ruffen och det är lite bunkerpingis här och där. De är dock glada och trevliga och min egen rätt lusiga golf idag blir underordnad den härliga stämningen och den fina banan där man nog skulle tagit sig lite mer tid att fundera igenom sin strategi innan man försöker betvinga banan med våld.
Första nio är smalare, lurigare och väldigt charmiga medan sista nio är mer öppna och inbjudande. De bästa hålen här är utan tvekan de fem fantastiska korthålen som alla ger en härligt inbjudande känsla. Banans näst sista hål är kanske det mest spännande korthålet och min nyfunna vän Billy, som nu knappt har några bollar kvar, slår sitt enda raka slag idag. Bollen flyger rakt mot flaggan, landar och rullar fram mot flaggan, men lägger sig retfullt på hålkanten.
Nästan som i Amerika
Jag tar farväl av mina engelska vänner och kör till Hardelots andra bana, Dunes. Klubbhuset här är betydligt finare och restaurangen serverar en utmärkt lunch på terrassen, som bjuder på en fantastisk golfvy över ettan och arton med en stor damm som understryker banans tydligt amerikanska karaktär.
Jag slår några puttar på den snabba och jämna övningsgreenen och traskar ned mot första tee. Jag har ingen spelkamrat så jag langar ut en boll och sätter tillbaka klubban i bagen när två engelska gentlemen kör fram i en golfbil och frågar om de får gå med. Självklart säger jag och pustar ut när de slår ut varsin pärla från tee. Leta boll i all ära, men så kul är det inte.
Här handlar det om en rejält kuperad skogsbana där en lasermätare är ovärderlig. Det är typisk ”target golf” med lite extra krydda av höjdskillnaderna på väg upp eller ned mot greenerna, lutande fairways och en del vattenhinder. De vackra och mycket omväxlande hålen är hur roliga som helst och medan man promenerar fram till sin boll kan man med fördel beskåda de fantastiskt fina husen som kantar en del av hålen.
Det amerikanska temat fortsätter med några bunkrar där kanterna har slipers som påminner om Pete Dye-banor. Det är en intressant flipperkänsla när bollen först studsar höger och sedan tillbaka vänster och ut på fairway.
Även här finns många fina par 3-hål, sex stycken faktiskt, så det blir många chanser till HIO. Någon sådan blir det inte, men väl en eagle på nian, med index 1 och det tredje par 5-hålet första nio. Drive-drive och en chipp som snällt rullade fram och välte över hålkanten jublar mina spelkamrater högt och ber om ursäkt för att de hade tvivlat på att jag skulle kunna slå en drive från fairway.
Sista nio öppnar upp sig lite mer, men har samma kuperade karaktär som gör att det bränner lite i benen mot slutet av dagens andra runda. Det är generellt inte mycket vatten i spel, men på sista hålet får man slå inspelet över en stor damm. Vi lyckas slå tre bra inspel och får applåder från de som sitter på terrassen högt över oss.
63 eller 83 – ungefär samma, va?
Kvällen tillbringas i Le Touquet, en fantastiskt mysig liten by som ligger ända nere vid vattnet och väl skulle kunna karakteriseras som turistfälla, men med charm och klass. Ett besök på irländska puben Le Globe-Trotter följs av en franskt understekt köttbit som först efter en tur tillbaka ut i köket blir medium som jag beställt. Desserten intas på Mignardises creperie som bjuder på show cooking där killarna i fönstret steker pannkakor så det står härliga till.
När morgonen gryr är det lite kyligt i dimman. La Mer är en av resortens två 18-hålare och den högst rankade banan här. På första tee träffar vi Geoff och Eva, en fryntlig fransman och hans unga slovenska hustru. De talar bra engelska, vilket Geoff förklarar med att han druckit en hel del Guinness för att våga tala med sina vänner och kollegor när han bodde på Irland.
Banan har linkskaraktär i en fransk variation med en del kuperade hål, upphöjda greener, höga sanddyner och stora områden med träd samt väldigt lite kontakt med havet. Harry Colt och Hugh Alisons ursprungliga layout från 1931 fick mycket stryk under andra världskriget, men har restaurerats det är en ren fröjd att spela banan med vågornas brus i bakgrunden.
Återigen är det par 3-hålen som utgör banans absoluta höjdpunkter. Redan på andra hålet får man bita ihop rejält och försöka träffa den lilla greenen med ett långt järn eller ännu mer klubba, beroende på vind. Det är inte helt enkelt att få stopp på bollen eftersom greenen sluttar ifrån på bakkant och chip-enputt för par här är nästan som birdie var som helst annars. Även tian är ett vackert hål med skön utmaning. Vinden som friskar i från havet har blåst bort dimman, men gör det tufft att träffa den lilla, upphöjda greenen.
Utöver korthålen finns också en härlig variation på långa och korta par 4-hål samt bra par 5-hål där man emellanåt tror sig kunna det här spelet när eaglechanserna står som spön i backen. Nej, spö i backen ska det visst vara. Singularis. Och den efterföljande treputten muntrar inte direkt upp. Däremot är det lite lustigt att se en polisbuss komma rullande intill golfhålet – de patrullerar enligt uppgift efter migranter som sägs vandra mot Calais via golfbanan.
French Open har spelats här flera gånger, senast 1977 då unge herr Severiano Ballesteros tog hem en av sina första segrar. Proffsen har, liksom vi vanliga dödliga, fått ta sig an den utmanande banan och den förhärskande vinden som gör den så tuff. Enda undantaget var en vindstilla dag 1976 då skotten Sam Torrance satte banrekord med en 63:a. Något sådant är inte aktuellt idag, men 83 är ju nästan samma sak …
En och en halv bana till
Utöver hyllade La Mer finns här även en korthålsbana med samma namn som det pampiga hotellet här, Le Manoir, samt artonhålsbanan La Forêt från 1904. La Forêt betyder skogen (där La Mer betyder havet) och i den sena eftermiddagssolen är det en mycket behaglig promenad på en inbjudande skogs- och parkbana som är relativt platt och kantad av höga lövträd och tallar samt vajande högruff där man sparar ängsmark för att främja så kallad biodiversitet.
Banan var den tidens favorit för jetsetare och även här har French Open spelats, dock inte sedan början på 1900-talet. Genom sin historia har banan genomgått flera förändringar och förbättringar och strax efter millennieskiftet restaurerades banan till dagens fina kvalitet.
De härligt fasta greenerna kräver bra bollträff om man vill komma nära flaggan. Det är mycket luriga smålutningar som gör det svårt att få förstaputten riktigt nära när det rullar betydligt snabbare än jag är van vid. Träden skyddar en del mot vinden i början, men slår man upp bollen högt är det lätt att vingla ut i kanterna och ned i de platta bunkrarna. Den fina pudersanden är härlig att slå ifrån och med lite touch är det inte helt svårt att rädda par.
Vacker och galen
Sista banan här på Opalkusten blir Belle Dune, en bra bit söderut i Fort-Mahon-Plage, även detta en populär seaside-resort intill Engelska kanalen. Här handlar det om golf på naturens villkor och trots att banan är relativt ny, från 1993, har man inte våldfört sig på markområdet utan i stället låtit terrängen diktera hur hålen ska se ut.
Variationen är också större än på många andra banor, med några inledande skogshål i kuperad terräng där det kan vara klokt att vila drivern och fokusera på att ha bollen i spel. Det är rejält smalt på en del hål och snårig skog på båda sidorna. Även om man råkar träffa green så har man mer än halva arbetet kvar, för det lutar rejält på en del hål och utförsputtarna är inte att leka med.
Från åttan öppnar det upp sig och blir mer öppna hål med linkskänsla. Hålen är utlagda i dalar mellan en del höga och vackra sanddyner som sannolikt gett banan dess namn. Variationen är stor även här, och helt plötsligt står jag på en upphöjd tee och kliar mig i huvudet när jag läser att hålet är 605 meter långt med en kraftig dogleg och tallskog som i djupaste Småland. Stärkt av en kall öl från buggybaren – för bara fyra euro – tar jag i för kung och fosterland och lyckas nå in på tre slag. Inte så illa pinkat.
Man förlåter gärna att det är några långa promenader mellan en del hål när de är så fantastiskt vackra i den strålande solen. Man får också ha överseende med att några av dem är kanske mer galna än bra när layouten är så naturlig. Den extraordinära variationen är imponerande, liksom känslan av att spela i en vild naturmiljö där lugnet är totalt och ackompanjeras av bruset från vågorna på havet några hundra meter bort.
Sista chansen
Efter att ha checkat ut från hotellet och lastat in grejerna i hyrbilen är det bara att köra tillbaka mot Paris och flygplatsen. Eftersom SAS behagar flyga hem sent på kvällen hinner det dock bli en ”sista chansen”-runda på ännu en av Frankrikes högt rankade banor, Golf de Chantillys gamla bana, Vineuil.
Klubben är så där härligt pampig som en gammal exklusiv golfklubb ska vara och det är behagligt att sitta djupt nedsjunken i en Chesterfield-soffa och njuta av en kopp te medan banan är ockuperad av en företagsgolf.
När det blir min tur att spela traskar jag ned till ettan och langar ut en bra drive som trots lite otaktisk riktning stannar i semiruffen i stället för högruffen där jag knappt skulle våga lägga ned min bag för risken att inte hitta den igen.
Estetisk skillnad för herrar och damer
Det är generellt ganska brett, men här finns ett flertal strategiskt placerade bunkrar som utmanar såväl från tee som på inspelen. När man väl fått in bollen på de snabba och jämna greenerna är det läge att läsa putten både en och två gånger eftersom det ofta ser förrädiskt platt ut, men ändå faller en hel del både här och där.
Mitt sällskap för dagen är en dam som påpekar något jag själv skulle ha missat annars. Där jag på i princip vartenda hål står och njuter av de fina vyerna så verkar damtee vara utlagd lite mer med vänsterhanden och bjuder inte alls på samma fina vyer och sköna känsla från tee. Desto roligare är det att 150-pinnarna är blågula. Om det är till de svenska besökarnas ära är dock oklart.
Några korta par 4-hål inbjuder till lite chansning från tee och hela layouten har en väldigt skön variation, vilket är föga överraskande när det återigen är min favoritdesigner Tom Simpson som hållit i pennan. Miljön är mycket behaglig och estetiskt tilltalande överlag, men vackrast är utan tvekan 14, ett korthål som spelas rejält nedför och skulle passa utmärkt som en oljemålning på vilket galleri som helst!
En viktig poäng
De tre avslutningshålen spelas över en svacka ut och tillbaka parallellt med ettan och det ger en fin bild av det pampiga klubbhuset när man spelar in mot sista greenen. När vi sedan kommer in med knorrande magar är det tyvärr stängt och vi hänvisas till ett snabbmatsställe på väg till flygplatsen. Men vad gör väl det när man fått njuta i så stora lag under en snabbtripp till Frankrike.
Slutligen bör en viktig poäng med att åka hit för att spela golf nämnas. Utöver de fantastiska banor som erbjuds och den likaledes imponerande kulinariska upplevelsen så är det faktiskt ganska skönt att slippa en massa andra svenskar när man är ute och reser. Å andra sidan försvinner kanske den fördelen nu när den här artikeln är publicerad …
Text: Michael Broström
Turistinformation
www.letouquet.com
www.pas-de-calais-tourisme.com
Golfbanor
www.golf-wimereux.com
www.hardelotgolfclub.com
www.letouquetgolfresort.com
golfdebelledune.fr
www.golfdechantilly.com