Algarve-kustens pärla: Vilamoura

Den lilla kuststaden Vilamoura på Algarve-kusten i södra Portugal är en av de mest eftertraktade destinationerna för turister. Här bjuds golfbanor i världsklass, lyxiga boenden, fantastiska miljöer och delikat mat som ackompanjeras av utmärkta viner.

Man får nog ha bott under en sten om man inte har hört talas om Algarve, ett av de bästa resmålen för golfspelare som vill fly det svenska vädret och njuta av en solsemester med inslag av golf och lyx. Vi gjorde ett nedslag i Vilamoura, en kort bilresa från flygplatsen i Faro, och checkade in på Dom Pedro Hotel, en av flera anläggningar som ägs av Vilamoura Golf (tidigare Dom Pedro Golf), med bland annat fem golfbanor inom några kilometer från varandra, tre hotell- och lägenhetskomplex. Även den närliggande marinan, med massor av fina båtar och kantad av topprestauranger som Akvavit, specialiserad på färsk fisk, skaldjur och ostron. Den här resan handlar om golf, men för den som gillar att bada bjuder Algarve på massor av sol och den långa sandstranden är bara ett stenkast bort.

Fyra av fem golfbanor

Av de fem golfbanor som ingår i Vilamoura Golf-paraplyet är bara fyra öppna för spel. Den femte, helt omdesignade Els Club Vilamoura, ska öppna i sommar som en helt privat anläggning och erbjuda en VIP-upplevelse. Nuno Sepúlveda representerar management-bolaget Details som sköter alla Vilamoura Golfs banor och visade ett antal nyfikna journalister det som nu var en stökig arbetsplats i stället för gamla Victoria där bland annat europatouren spelats flera gånger. Något spel här var inte att tänka på eftersom de flesta greener inte ens hade såtts ännu.

Klassiska Pinhal

I stället får vi åka till gamla Pinhal, en bana som ursprungligen ritades av Frank Pennink 1976 och sedan genomgick en omfattande renovering på 1980-talet, signerad av självaste Robert Trent Jones Senior.

Efter en lunch i skuggan på terrassen fiskar vi upp golfgrejerna och stegar upp på tians tee. Ett blint utslag följs av ett inspel till det som kan vara den smalaste greenen i hela världen. Inte helt lätt att göra up and down från bermudaruffen, men nu är vi i alla fall igång.

Banan är mjukt kuperad och trots en del hus intill banan är det en naturskön känsla med fina träd som förvisso ger lite skugga, men är onödigt bra på att fånga bollar som seglar lite av linjen. Det är smalt, väl inbunkrat och greenerna är snabba – så man får verkligen hålla tungan rätt i mun och vara noga med klubbvalen. Sedan får man göra det bästa av situationen när man missat greenen.

En positiv sak är att man utan vidare kan gå banan och inte nödvändigtvis behöver golfbil. En annan positiv sak är att man flera gånger återkommer till kiosken där man kan få en svalkande dryck av olika slag. Gin & tonic är utmärkt svingolja verkar det som och efter varje besök får spelet ett uppsving.

Laguna Course

Som namnet antyder har Laguna Course en hel del vatten. Designen känns typiskt amerikansk och banan är också ritad av amerikanen Joseph Lee. Det är en lite udda fågel i jämförelse med många andra banor i regionen, men inte alls oäven som morgonnöje när solen bryter igenom dimmorna och daggen lyfter från greenerna.

Det är relativt brett och öppet så man kan frestas att ta i lite extra, försöka driva en eller två par 4- hål och i allmänhet försöka bemästra banan med våld. Det är riktigt kul när det fungerar och när det inte gör det så kan man ju alltid droppa en ny boll. Bermudaruff är något vi svenskar inte är så vana vid, men det är bra lurigt att försöka slå slag med finess när bollen sitter djupt ned i något som mest påminner om svinto.

Med sin öppna karaktär är vinden också en stor faktor och med lite extra hjälp av vinden går det att välja ganska intressanta linjer och få väldigt korta inspel. Även om det tillbaka in i vinden blir lite tuffare och ett kort inspel ger ett pluggat läge i en bunker och en Ofrivillige golfaren-känsla när den lilla vita kulan inte vill lyfta ur sanden varken första, andra eller tredje gången.

Det här är en bana där man definitivt har kul – om man vågar chansa lite och lämna sin bekvämlighetszon. Och har med sig bollar så det räcker …

Klubbhuset, som delas med Millenium-banan, har en terrass med utsikt över golfbanan och det är en ren fröjd att sitta här och läppja på en kall dryck medan man hör de många bortförklaringar som langas fram från både den ena och den andra spelaren i gänget. 

Senaste banan i samlingen

Den yngsta golfbanan i Vilamoura Golfs golfkollektion, ej inräknat ombyggnaden av Victoria till Els Club Vilamoure, är Millennium Golf Course. Banan är ritad av Martin Hawtree och öppnade 2000, vilket kan vara en anledning till dess namn. Här handlar det i stor utsträckning om två distinkta halvor som utgör helheten – första nio med breda och öppna fairways i ett mjukt kuperat landskap med gott om plats för bomber med drivern.

De strategiskt placerade fairwaybunkrarna sväljer dock ofta och gärna bollen så strategiskt kan det kanske ändå ibland vara klokt att välja en kortare klubba från tee. Den strategin blir betydligt viktigare på inrundan där hålen är smalare och kantas av träd. Det är en riktigt rolig och utmanande bana där hålen är varsamt utlagda i harmoni med naturen. Liksom de övriga Vilamoura Golf-banorna är skicket utmärkt och de undulerade greenerna är härligt snabba.

I väntan på taxin tillbaka till hotellet tar vi ännu en drink på terrassen och reflekterar över hur man utan vidare skulle kunna åka hit varenda dag under ganska lång tid utan att tröttna.

Klassisk charm i toppskick

Innan det är dags att packa ihop och lämna fina Algarve får vi njuta av det som utan tvekan är juvelen i kronan. Frank Penninks fantastiska Old Course från slutet av 1960-talet, nu nyrenoverad så att den klassiska charmen kombineras med moderna linjer, utglesade trädpartier och ett utsökt skick.

Här handlar det om att hålla tungan rätt i mun när man navigerar mellan höga tallar på smala och slingrande fairways i en kuperad miljö där det inte sällan kan vara klokt att offra lite längd från tee och välja en säkrare klubba. Scoren mår bra om man undviker de djupa och skräckinjagande bunkrarna samt får vettiga spellinjer in mot greenerna där det är en mycket dålig idé att hamna på fel sida när bollen aldrig tycks vilja stanna i utförslutningarna. Sista putten för dagen slås så löst att den på många greener knappt rört sig alls – men här vänder den ända över ända gång på gång och efter vad som känns som en evighet faller den över kanten för en avslutande birdie efter en ganska tuff dag ”på jobbet”.

I planerna finns ett nytt och toppmodernt klubbhus, men det har inte öppnat vid vårt besök. Däremot får vi en liten förevisning av vad som komma skall och det blir då ett klubbhus med en klassisk och elegant look, vilket kompletterar den fantastiska golfbanan. För egen del var det ganska många år sedan jag var här och jag minns inte exakt hur det var förut, men de renoveringar som gjorts har främst handlat om finlir när det gäller spelet. Man har fokuserat mycket på hållbarhet och ett nytt bevattningssystem samt mer tåliga grässorter ska minska vattenförbrukningen och ge en mer miljövänlig anläggning.

Text: Michael Broström

Vilamoura Golf
www.vilamouragolf.com