Att glädjas med andra

Jag har läst att man ska vara ett med naturen. Det är bra. Leva i samklang och harmoni med omgivningen. Den här våren har det inte varit så bra att vara ett med naturen, i alla fall inte den delen av naturen som utgörs av golfbanor. Vintern var elak, med omväxlande tö och frost, något som inte var bra för banorna. Trots att vi nästan är framme i juni är många banor där jag bor i ett skick som man är van vid att se i april.

Typiskt att jag blev ett med naturen just i år.

Jag bröt ett par revben för några veckor sedan, brutna revben är inte toppen för golfsvingen kan jag lova. Pollenallergi med kraftiga nysningar är inte heller bra att kombinera med brutna revben.

Ekvator är det nya svarta

Det är inte så mycket som är bra att kombinera med brutna revben egentligen, förutom terapeutiskt ätande av stora mängder smågodis. Det fungerar jättebra. Midja är väldigt 2021. Ekvator är det nya svarta. Men, nog med gnäll. Är man är lite kass själv kan man försöka glädjas åt andras framgångar. (När det kommer till golf så är det mycket enklare att glädjas om man inte spelar tillsammans med den som har framgång, som du säkert vet.)

Till det glädjande:

Min son var och spelade en runda idag med två kompisar. En av kompisarna hade just kommit tillbaka från en månads tågluff där mina fördomar säger att mer fokus låg på att undvika vätskebrist än på att öva bunkerslag. Men vad vet jag.

I alla fall. Golf. Han som tågluffat gjorde en hole in one. Helt rättvist också, enligt min son. Inte som jag föreställer mig att det skulle gå till om de högre makterna någonsin skulle låta mig göra en, dvs. via tre träd och en sten (på fel fairway), utan rakt mot flagg, två studs och plopp i hålet. Ett bra slag som fick det bästa resultatet. Dessutom fortsatte han, tågluffaren, med att spela riktigt bra golf och gjorde personbästa på rundan. Sådant är lätt att glädjas åt. Grattis Hugo. Jag tror faktiskt att jag kunde ha varit glad för hans skull även om jag varit med i bollen, jag har ju revbenen att skylla på …

Inspirerad av detta känner jag mig nu extremt laddad på att få komma ut och spela. Klubborna är välputsade och står i rätt ordning i bagen. Avståndsmätarens batterier är bytta och golfskorna är putsade. Bollarna är kvar i sina kartonger, jag tycker att det känns fel att fästa sig för mycket vid dom, vår relation brukar bli så kortvarig.

Revbenen har växt ihop tillräckligt för att jag ska kunna chippa lite försiktigt i trädgården och jag tror att jag ska kunna spela på riktigt om någon vecka.

Tänker lägga mindre pengar på golfbollar än på mat

Det vore ju kul att få i gång spelet snabbt nu när vårsäsongen har varit i princip obefintlig. Jag är alltid trögstartad som golfare och jag spelar oftast min bästa golf de där sista rundorna på hösten, när puttarna ritar streck i den morgonkalla daggen på greenen, så nu är det dags för en rivstart.

Sannolikt kommer jag inte bli erbjuden PGA-kort i år heller, men förra året slutade så bra att jag hoppas att 2022 ska bli året då jag lägger mindre pengar på golfbollar än på mat.

Konsumentverket skriver att en genomsnittlig person i min ålder lägger knappt tre tusen kronor i månaden på mat. Det är om man lagar all mat hemma. Det gör inte jag, så jag tror att jag kanske lägger fyra tusen på mat i månaden. Jag gillar att spela på premiumbollar. (De gör så roliga ljud när de smäller i träd och stenar. Ploppar i vattenhindren med större elegans än de enklare bollarna.)

De billigaste ProV1:orna jag hittade på nätet kostar 484 kronor för ett dussin. Om jag spelar åtta rundor i månaden så kan jag nå mitt mål att lägga mindre pengar på bollar än på mat om jag slår bort färre än ett dussin bollar per runda.

Det känns ju helt orealistiskt.

Jag får börja äta bättre.

Text: Fredrik Sandberg