Golf och svalkande cuba libre i Havanna
Veckans krönikör är Bo Elding, amatörgolfare, pensionär och tidigare ambassadråd. Här bjuder han på ett oförglömligt minne när det begavs sig.
1977 var jag på Cuba några dagar i tjänsten. En paus i förhandlingarna med regeringen utnyttjades för en golfrunda i Havanna. Det var en ren chansning och det visade sig att klubben var öppen. Den hade märkligt nog hållits igång under hela Castro-tiden och var i utmärkt skick.
Men förutom min kollega från ambassaden och jag själv hittade vi bara en enda spelare. En japan som måtte ha tvivlat på sina ögon över att finna en bana helt för sig själv. Banskötarna var alla äldre gentlemen från tiden före Castro, säkert världens äldsta i sitt slag. Äntligen fick de något att göra och glädjen stod högt i tak.
Golfbanorna blev sockeråkrar
Fidel Castro var mer intresserad av baseball än golf. Så när han tog över efter Batista 1959 förvandlade han och Che Guevara golfbanorna till sockerrörsåkrar. Men några blev kvar i turistorten Varadero, i USAs fångkoloni Guantanamo och utanför Havanna.
Den tidigare så vackra staden hade nu 1977 fått förfalla. Fukten svartmenade pastellfärgerna på husen utmed karibiska havets kust. Fattigdom och arbetslöshet var påtagliga inslag i gatubilden liksom ålderstigna dollargrin, som hölls ihop med ståltråd och önsketänkande.
Handelsblockad
Sovjetunionens sockerköp uppvägde på intet vis följderna av vad USAs handelsblockad ställde till.
Den egna utvecklingspolitiken bidrog heller inte till förbättrad levnadsstandard för den enskilde kubanen, förutom läkarvård, utbildning och sport. Arbetslösheten var påtaglig trots vissa konstgrepp. På hotellet jobbade till exempel två hissvakter i var och en av de tre hissarna, detta i treskift.
Man sysselsatte alltså 18 stycken med att göra det man som hotellgäst annars gör själv, att trycka på rätt hissknapp! Frukostarna bestod enbart av kubansk Coca Cola, en variant på originalet, och grodlår.
Grodlår och inhemsk läsk
Det var vad köket förmådde under mina två veckor. Behöver jag nämna att jag numer inte gärna ens hör talas om grodlår. Trots eländet var folk både glada och stolta. Fantastiska dans- och musikshower exekverades på de nattklubbar som hölls öppna. Kuba lät sig inte förnekas och den ryska publiken, oftast merparten, applåderade förtjust. De hade ju avtalsenlig rätt att gå före i köerna till alla evenemang.
Efter två veckor av möten, middagar och ordnade men välbevakade arrangemang var det skönt att komma ut på golfbanan. Allt fanns där banor och klubbhus men ingen aktivitet. På baksidan satt några ålderstigna herrar och drog en spader på botten av ett oljefat .De blev 30 år yngre när det stod klart att här skulle spelas golf.
Banan var öppen sedan några decennier, det var bara spelarna som fattades. Inga problem alltså. Det var en säregen känsla att ha en hel bana för sig själv och att få hjälp av en caddie som kanske inte jobbat på länge. Mot en minimal statlig ersättning hade de skött banan i alla år och då och då gått caddie åt någon utlänning. Men det stod klart efter ett tag att man spelat en hel del golf också. Världens troligen äldsta caddies visade sig besitta avsevärda kunskaper i att slå både fade och draw efter behag.
Av Bo Elding
