Golf på Gran Canaria – Ett kärt återseende
Planet har precis lyft, jag har hittat en bekväm sittställning och Ipaden är full av nedladdade filmer och serier som skulle räcka till en resa jorden runt. Det är knappt sex timmars flygresa till Gran Canaria och jag har verkligen tid att fördjupa mig i någon av alla serier på HBO och Netflix. Jag sträcker mig mot playknappen och i samma sekund frågar min stolsgranne om jag spelar golf. Han ser nog att jag är lite förvånad, så han pekar på min pikétröja med en logga från Ryder Cup på Le Golf National och jag inser vad som avslöjat mig. Han frågar om jag spelat golfbanan eller om jag var där under Ryder Cup. Redan då inser jag att det inte kommer bli så mycket film på flygresan som jag tänkt.
Det visar sig att han suttit klistrad framför teven under hela Ryder Cup-helgen och verkar känna till varje liten ondulering på banan. Det blev tydligt att en av hans stora golfdrömmar var att spela detta mästerverk. Vi har det ganska trevligt och jag får veta att det inte är första gången som han besöker Kanarieöarna utan snarare tionde gången. Jag tycker att det låter mycket, men får då veta att 9 av 10 svenskar har någon gång besökt Kanarieöarna. På denna resa ska han besöka Meloneras Golf och det är nu femte året i rad. Till min stora förvåning var Meloneras den enda golfbanan han har spelat på Gran Canaria. Jag förklarar att jag både spelat och gillar Meloneras men är hans raka motsats då jag alltid vill uppleva något nytt och kunna kryssa i att jag spelat ytterligare en golfbana. Han försäkrar mig om att jag kommer förstå varför han alltid åker tillbaka om jag tar mig tiden att besöka Meloneras längre än någon enstaka dag och golfrunda.
Kan 9 av 10 svenskar ha fel?
När jag väl är på hotellet och har full uppkoppling googlar jag direkt för att kolla om det verkligen kan vara sant att 9 av 10 svenskar har besökt Kanarieöarna. Det känns som att det är lite för många för att kunna verka rimligt. Det verkar inte bara stämma, utan jag kan även läsa att över 40 % av alla svenskar har satt sin fot på Kanarieöarna mer än sex gånger.
Det var väldigt många golfbagar på flyget, men det är nog inte bara golfen som lockar då det bara finns sex golfklubbar på Gran Canaria. Det kanske inte låter så mycket, men det är för många golfklubbar för att jag under min korta vistelse ska hinna besöka alla. Fokus blir på Meloneras, Anfi Tauro och Maspalomas som alla ligger relativt nära varandra på den södra delen av ön. Det blir tyvärr ingen avstickare norrut, varken till El Cortijo eller Spaniens äldsta golfklubb Real Club de Golf de Las Palmas, även kallad Bandama. Salobre Golf, som är en av mina favoritanläggnigningar, får också besökas någon annan gång.
Meloneras Golf – uppgraderad till Europatourbana
Meloneras är nybliven värd till Europatouren och många blev förvånade då touren mitt under pandemin tog en sväng till Kanarieöarna, där tre deltävlingar avgjordes. Hur skulle en utpräglad turistbana som Meloneras stå sig när proffsen var på besök? Även om resultaten var låga, blev betyget för golfbanan väl godkänt med plus i kanten. Jag vet att Gran Canarias stolthet och flerfaldiga Europatourvinnare Rafa Carbrero Bello, tidigare hade Meloneras som sin hemmabana. Tittar man därför lite extra noga när man spelar banan kan man på flera hål hitta ”Rafa tees” som ligger en bra bit bakom ordinarie backtee. Under tävlingen kom nog dessa bakre utslagsplatser väl till pass, eftersom från ordinarie backtee mäter banan bara 5 946 meter som är i kortaste laget för att vara på Europatouren.
Det är inte första gången som jag peggar upp på Meloneras, jag vet vad jag har att vänta. Det är en golfbana som har två olika ansikten. De första 9 hålen går inåt land och man skymtar bara havet då och då. Hålen är smakfullt separerade av tusentals palmer. Banan öppnade 2006 och jag minns första gången jag spelade banan, då kunde man vara lite yvig med drivern utan att hamna i några större problem. Nu när palmerna har skjutit i höjden gäller det att verkligen se till att man hamnar på rätt sida av fairway för att inte de stora palmbladen ska störa inspelen. Jag gillar starten på banan, men det är ändå de sista 9 hålen som är den stora behållningen, där merparten av hålen går längs havet.
Havet ger den där lilla extra kryddan, men Meloneras har dessutom flera andra egenskaper som karaktäriserar en riktigt bra turistbana. Den är i väldigt bra skick och är på sina ställen makalöst vacker. Golf är för de flesta inte bara ett resultat i scorekortet, utan till stor del vad man upplever med ögonen. Det faktum att man nästan alltid hittar bollen känns som en befrielse, för det finns inget tråkigare än att leta boll. Meloneras är ingen lång bana, men den har ändå sina svårigheter. Här kan en medelhandicappare, som inte konstant slår sina utslag över 250 meter, ha chans att nå in på rätt antal slag och ha en och annan birdieputt. Det kanske inte är så konstigt att den är en av de mest populära golfbanorna på ön.
Strandpromenaden och nationalparken Las Dunas de Maspalomas
De flesta och bästa golfbanorna ligger på södra delen av Gran Canaria och jag skulle tro att merparten av alla som åker hit för att spela golf bor i Meloneras eller Maspalomas. De två turistorterna ligger egentligen inte så långt ifrån varandra och man skulle kunna säga att de ligger i var sin ända av naturreservatet Las Dunas de Maspalomas med sina enorma sanddynor. Mitt hotell ligger bara ett stenkast från Meloneras strandpromenad. Efter en snabb dusch styr jag stegen mot Meloneras landmärke, den ståtliga fyren. I Meloneras finns det en del shopping och längs vattnet ligger restaurangerna som ett pärlband. Jag ser ett antal trendiga barer och uteserveringar, men det är varken här eller i Maspalomas som man hittar öns alla nattklubbar. Vill man ta del av det vilda nattlivet på ön är det inte långt till Playa del Inglés där barerna och diskoteken ligger vägg i vägg.
Personligen har jag kommit till en ålder där jag trivs bättre med en drink i handen på en stilren uteservering och därefter avnjuter en mustig fisksoppa på en mysig restaurang. Detta istället för en stor stark på en stimmig nattklubb på någon av Playa del Inglés partygator. Stranden är så gigantisk att den nästan känns folktom, det kanske beror på att många väljer att tillbringa eftermiddagen något bekvämare på hotellens ofta jättelika poolområden. Jag tar en lång promenad i den varma sanden bland de gyllenbruna sanddynorna innan jag slutligen slinker in på en av de många restaurangerna.
Anfi Tauro- Spektakulär design i ökenstil
När jag är på väg till Anfi Tauro tänker jag på min stolsgranne på flyget som drömde om att få spela Le National utanför Paris. Man kanske inte hittar Paris på Gran Canaria, men Le National och Anfi Tauro har golfbanearkitekten Robert von Hagge gemensamt då han är hjärnan bakom båda dessa golfbanor. Jag säger inte att Anfi Tauro är en bättre golfbana än Ryder Cup-banan Le National, men här har nog Robert von Hagge fått ta ut svängarna nästan ännu mer. Det är en enormt spektakulär bana som slingrar sig fram genom det karga landskapet.
Det är en så kallad ökenbana, där det finns fler kaktusar än träd. Jag kan tänka mig att Anfi Tauro är en bana som man antingen älskar eller hatar. Att verkligen hata Anfi Tauro ter sig omöjligt då det finns så många fantastiska golfhål. Det är många hål som sticker ut, men man kan nog inte skriva om Anfi Tauro utan att nämna hål 8 som är ett kort par 4-hål där greenen är insprängd i berget. Det ska enligt ryktet ha varit ett av Spaniens dyraste golfhål att bygga. Det finns flera fina par 3-hål och på hål 6 bjuds man på en underbart vacker vy med havet i bakgrunden. Min favorit är däremot hål 13, ett av de kortare par 3-hålen där greenen i det närmaste hänger över klippkanten. Det är visuellt väldigt tilltalande och Anfi Tauro är en golfbana som kommer att etsa sig fast i ens minne för all framtid.
Maspalomas Golf – Granne med sanddynorna
Maspalomas Golf kompletterar verkligen Meloneras och Anfi Tauro på den södra delen av ön. Om Anfi Tauro står för det spektakulära och Meloneras har vyerna, är Maspalomas den klassiska spanska parkbanan. Maspalomas har några år på nacken och slog upp portarna redan år 1968. Det finns även några skotska inslag på banan och det är inte bara att den gränsar mot naturreservatets sanddynor, utan även att den välrenommerade skotska golfbanearkitekten Mackenzie Ross är mannen bakom denna skapelse. Precis som på de flesta äldre golfbanor är området relativt flackt och fairways har väldigt små onduleringar. Det betyder att den är lätt att gå och det krävs ingen golfbil.
Åren har gjort att träd och buskar är väl uppväxta, vilket ger varje hål en vacker inramning. De mest dominerande skotska inslagen hittar man på de första 9 hålen. Ett antal av dessa hål går nämligen i direkt anslutning till de enorma sanddynorna och här kan man också skymta havet. Maspalomas är ingen lång bana, men den har sina utmaningar, speciellt om vinden ligger på. Svårighetsgraden växlas upp och de avslutande hålen är riktigt tuffa. Många jämna matcher kan avgöras redan på hål 16, som är ett par 3-hål med en stor damm som ska passeras. Om avgörandet inte sker här så är det avslutande par 5-hålet inte helt enkelt. Efter en härlig golfrunda ska man inte missa restaurangen som håller riktigt hög klass. Det märks att många av de som har sitt pensionärsboende på Gran Canaria spelar på Maspalomas och ställer lite högre krav på restaurangen än de turister som är på besök under en vecka. Det är en underbar känsla att sitta på den trevliga uteserveringen och kunna blicka ut över första tee samt spelarna som värmer upp på puttinggreenen.
Innan jag ska lämna Gran Canaria hinner jag spela Meloneras en sista gång. Det blåser en del från havet, men solen värmer och det är verkligen en perfekt avslutning. På signaturhålet 12:an, som är ett synnerligen vackert par 3-hål ut mot Atlanten, lyckas jag i motvinden sätta upp bollen tillräckligt nära för att kalla det en rimlig birdiechans. Jag spelar överlag bra och är rätt nöjd och belåten när jag hålat i på hål 18 och det känns onekligen lite vemodigt att åka hem. När jag passerar uteserveringen ser jag återigen min stolsgranne från flygresan sitta med en iskall öl framför sig med ett gäng nyvunna vänner. Han ser ut att njuta i högsta grad och jag börjar förstå varför han förmodligen åker tillbaka även nästa år, precis som merparten av alla svenskar.
