Hoppet är det sista som överger människan

Nu har jag varit på driving rangen för första gången i år. Som vanligt gick det förvånansvärt bra. Trots att jag ägnat lika mycket tid åt golfträning under den mörka perioden som jag brukar, det vill säga exakt noll minuter, träffade jag bollen ganska bra.

Kanske har jag äntligen lyckats vila mig i form?

Genast, när jag slagit några bra drivar, börjar jag tänka att jag den kommande säsongen kommer att spela riktigt bra golf, spelet är ju tämligen lätt egentligen. Bollen ligger still och man behöver inte, som i de flesta andra bollsporter, tänka på vad motståndarna ska ta sig till, risken för tacklingar är i princip helt obefintlig.

För varje år som går blir min kropp lite sämre på att skruva ihop sig som en korkskruv på det sätt som förutsätts för att genomföra en bra golfsving, men det gör egentligen ingenting för mig, eftersom jag de senaste åren har dragit några viktiga slutsatser:

1. Ingen bryr sig om hur min sving ser ut, det enda som är viktigt är om den resulterar i att bollen flyger i väg i ungefärligen den riktning och längd jag hade hoppats på. Om det inträffar kan jag någon gång inkassera en gillande nick eller till och med en komplimang från någon medspelare. Motsatsen, en vackert genomförd sving som resulterar i ett försäkringsärende ger inga pluspoäng. Jag kommer att tänka på Otto von Bismarcks berömda uttalande om att alla mår bättre av att inte veta hur vare sig korv eller politik blir till. Om min boll ligger på green efter tre slag på en par femma så är det bäst för alla att inte fokusera på hur det såg ut när den hamnade där.
2. Inte bara att ingen bryr sig om hur min sving ser ut, ingen bryr sig egentligen om hur bra eller dåligt jag spelar, de har fullt upp med att hitta på bortförklaringar för sina egna skitslag för att lyssna på mina motsvarande ursäkter.
3. Det som gör dig till en uppskattad medspelare är att du är glad och trevlig, inte ditt spel, så länge det inte utsätter dig själv eller andra på banan för livsfara.
4. Jag ska därför helt lägga av med mina ursäkter, av två skäl. För det första för att det är tråkigt för mina medspelare att tvingas lyssna på dem, för det andra för att bortförklaringarna, för sagda medspelare bara är töntiga. De flesta rundor jag spelar på ett år genomför jag tillsammans med minst en god vän i bollen, en som sett mig spela många gånger tidigare. Om jag då, efter varje misslyckat slag, ska ursäkta mig med att jag stod för nära bollen, tittade upp, svingade för fort eller för långsamt eller något annat så framstår jag för kamraten bara som en tomte. Kamraten vet, i den mån han bryr sig om det, exakt hur bra eller dålig jag är, vilket gör ursäkterna fåniga. Sett över 18 hål har jag tur ibland, otur ibland och det som står i scorekortet när rundan är färdigspelad beskriver, sett över säsongen, tämligen väl hur jag spelar. Lite kan ursäkterna vara som om jag skulle ställa upp i en höjdhoppstävling, gå in på två meter som första höjd, och sedan svära och muttra om att jag satte i foten fel när jag passerar cirka en meter UNDER ribban. Tämligen patetiskt.

Vad gäller ursäkter så råkade jag ut för en utmärkt kontring av en god vän jag spelade med. Min boll låg fint placerad på fairway, hundra meter från flaggan. Ett perfekt avstånd för mig, eftersom jag har en pålitlig klubba som oftast går just så långt. Glad i hågen och full av självförtroende stegade jag fram till bollen och sopade till den. I stället för att den flyger i en vacker båge mot green hoppade den förnärmat i väg något tiotal meter snett till höger.

”Fan.” sa jag, ”Jag står alldeles för nära bollen.”

”Nu ja.” sa min kompis.

Så i år blir det glatt humör och inga meningslösa ursäkter som får bli min melodi på golfbanan.

Ytterligare en tanke som faktiskt stärker mig och får mig att känna större självförtroende är det faktum att jag faktiskt har vunnit exakt lika många majors som Ludvig Åberg, och han är ju fantastisk!

Text: Fredrik Sandberg