Hur sjutton kan det snart vara jul?

Tempus fugit. Tiden flyr. Eller flyger. Fort går det i alla fall. För varje år som går känns det som om tiden går fortare. Vi har just lagt november bakom oss. November. Månadernas motsvarighet till restskatt.

Ljus i mörkret

I år märkte jag knappt att månaden börjat innan den var över. Nu är det december. Samma förtjusande väder visserligen, men ändå. Julpynt och diverse utebelysningar lyser i det annars kompakta mörkret. 

Strax är det jul. Hur sjutton kan det snart vara jul? Det känns som om det var midsommar i förrgår.  En nackdel med att tiden går så fort är förstås att livet inte går i repris. Det du inte har gjort i dag kommer du aldrig att ha gjort i dag, så är det bara. Carpe Diem, liksom. Frågan är bara vem som egentligen vill fånga en novemberdag? 

En fördel med att tiden går så fort är dock att det, trots att det känns oändligt avlägset nu, alldeles snart är dags för längre dagar, smältande snö och grönskande gräsmattor. Och golf!

Jag när en dröm

Jag spelade en hel del under det gångna året, som många av er andra också gjorde. Vädret måste ha varit perfekt för golfbanor, samtliga banor jag spelade på var i skick från jättebra till ofattbart jäkla superbra. Det nya handicapsystemet resulterade i viss förstämning i början av året, men det rätade upp sig med tiden. Året avslutas med något lägre handicap än det inleddes med, vilket får anses som godkänt.  Jag när fortfarande en dröm om att bli singelhandicapare.

Hyfsat lättspelad

Jag när också en dröm om att bli astronaut. De bägge drömmarna är ungefärligen lika sannolika, men varför blanda in verkligheten i drömmandet? (Den största möjligheten för mig att komma ned på ensiffrigt handicap är sannolikt att bli diktator i Nordkorea först. Statschefens golfbana där verkar vara hyfsat lättspelad.)

Just nu känns det ändå avlägset med golf. Kommer vaccineringen att göra så att vi kan åka till varmare breddgrader i vinter? Låt oss hoppas. Något som värmer oavsett årstid är människor som brinner för något, speciellt när det dom brinner för är något som gynnar andra.Jag har en sådan kompis. En sån där glädjespridare. Eldsjäl.

Vi skulle garva mer

Christer Åkerblom heter han. Om alla var som Cribba, som han kallas, så skulle mycket vara annorlunda. Sverige skulle om tio år vara den ledande golfnationen i världen. Vi skulle garva mer och vi skulle kanske vara lite tjockare. (Han är en utmärkt kock som arbetat på flera finkrogar innan livet och kärleken förde honom till Loftahammar.)

Cribba har dragit igång ett helt fantastiskt projekt på Loftahammars GK, en underbar liten niohålsbana i skärgården i norra Småland.  Genom att utnyttja sina kontakter med folk i bygden och kombinera det med en smittande optimism och entusiasm har han inom ramen för det som han kallar ”Fem juniorer är fler än fyra seniorer” gjort så att alla skolungdomar i Loftahammar har fått möjlighet att ta grönt kort på skoltid.

”Fem juniorer är fler än fyra seniorer”

Han har också ordnat med sponsorer så att ungdomarna kan låna klubbor gratis på klubben. I ett specialbyggt förråd (som han också snackat sig till) hänger 16 nya fina golfset som klubbens ungdomar kan låna när de vill ut och spela (vilket de gör gratis). Det är fantastiskt att se hur barnen och ungdomarnas entusiasm för golfen. De syns verkligen på klubben.

Allt det här, plus ett substantiellt bidrag till ungdomskommitténs kassa har herr Åkerblom fixat genom att inte se några problem, utan att bara se möjligheter. Företag, fonder och stiftelser har visat sig generösa över förväntan och det har nog mycket med att göra att projektets enda syfte är att få fler barn och unga att börja med golf. 

Fixa sponsring

Så, var mer som Cribba. Se inte så många problem, se möjligheter. Ett projekt som det i Loftahammar är dessutom något man med fördel kan ta tag i under den mörka delen av året. Förbanna inte mörkret, fixa sponsring på en strålkastare.

Av Fredrik Sandberg