Sir Henry Cottons Penina – en mästerskapsbana med service, klass och historia

Vi befinner oss strax norr om den pittoreska fiskebyn Alvór på Algarvekustens västra halva. Där står hon, den gamla damen, Penina Hotel & Golf Resort. Med anor från 1966 får du en helhetsupplevelse med golf, historia och mycket bra mat.

Piloten lättar trycket på motorerna och dånet avtar. Nedanför mig ser jag Algarves karaktäristiska klippformationer längs den Atlantblå kusten. Vita bostadshus och restauranger med terrasser i bästa söderläge sträcker ut sig längs med det karga men ändå grönskande landskapet. Det är här jag ska spendera den kommande veckan. Det kan inte bli bättre.

Jag har valt att bo på klassiska och anrika Penina Hotel & Golf Resort och när jag kommer fram efter den 45 minuter korta hyrbilsfärden möts jag av en stor byggnad som nästan liknar ett stort fartyg berett för Atlantens öppna hav. Vid en första anblick ser det ganska ocharmigt ut från landsvägen. Men det var så här man byggde hotell i slutet av 1960-talet och jag vet vad jag har bokat. Och vad fel jag hade. Inne i entrén möts du av en anrik, klassisk och brittisk atmosfär. De gigantiska öppna spisarna är omgivna av lädersoffor från flera decennier tillbaka. På väggarna hänger artefakter och foton från förr och till höger om receptionen hänger klubban och bollen vackert inramade som Portugals dåvarande president slog det första slaget med på hotellets bana, Sir Henry Cotton Championship Course, 1967. Det här kan bara bli bra, så enkelt är det för en golf- och historieintresserad person som mig.

Sir Henry Cotton Championship Course

Men vem var Sir Henry Cotton? Varför är banan döpt efter honom? Många av er vet det säkert, men vi tar det från början. Han föddes i Cheshire i nordvästra England 1907 och kom från en välbärgad familj. Vid 17 års ålder valde han att satsa helhjärtat på golfen och bli proffs. Han debuterade som 20-åring i British Open och kom på nionde plats för att senare, 1934, 1937 och 1948, vinna. Han deltog även i europeiska Ryder Cup-laget flertalet gånger och han var kapten vid två tillfällen. Efter spelarkarriären valde han att skriva böcker om den sport han höll allra kärast och under tiden satsade han vidare som banarkitekt. Han har ritat flertalet banor i England och Frankrike, men också i Portugal. Däribland Sir Henry Cotton Championship Course på Penina, den jag ska spela under veckan.

1966 togs det första spadtaget till det som kom att bli Algarves första golfbana och golfresort. På de gamla fälten planterade Cotton hela 360 000 träd och buskar, en hel skog, för att skapa en skogsmiljö runt banan. Han såg till att man anlade bäckar och sjöar som skulle utgöra de hinder som krävs på en mästerskapsbana. Cotton var banbrytande och anses än idag som den som verkligen tog golfen till Portugal på riktigt. Man kan förstå att Portuguese Open spelats här hela tio gånger. Men nu får det vara nog om historien. I alla fall ett litet tag.

Golfsuget drar i gång otroligt mycket när jag stegar ut från receptionsområdet. När väskorna väl står på hotellrummet hämtar jag min bag och går ner och kollar i klubbhuset om det finns någon eftermiddagstid ledig. Och det finns ett hål i en boll. Nu ska vi lira Championship Course!

Första hålets tee ligger strax utanför hotellet, upphöjt på en liten kulle. Ett utslag på dryga 200 meter borde vara lagom och jag ser att sällskapet i min boll bedömer det ungefär på samma sätt där de står med sina kikare. Man bör lägga upp sig ganska långt ut till höger på fairway för att få rätt vinkel när banan böjer vänster i en lätt dogleg. Det visar sig att jag spelar med låghandicapare från England och alla lägger sig väldigt fint på utslaget. Det gör även jag och vi tar sällskap över fairway i eftermiddagssolen. Det visar sig att engelsmännen spelat flera Sir Henry Cotton-ritade banor i hemlandet och att de nu ville testa något han designat utomlands.

– Vi får se om det lever upp till förväntningarna, men samtidigt är det ett bättre klimat att spela i här, och det väger ju upp en del missöden, om det nu finns några sådana, säger Chris som är i 50-årsåldern.

En utmanande bana

Spelet fortlöper med en hel del ondulerade greener och bunkrar med höga kanter, vilket man kan förvänta sig av en mästerskapsbana. De ståtliga träden i form av eukalyptusträd och palmer snirklar sig längs ruffkanterna och skapar ombonade rum i grönskan. Dessutom är det behagligt att gå och några större höjdskillnader är inte att tala om. Är du frisk och rörlig behövs verkligen ingen golfbil.

Men jag måste säga att banan är utmanande att spela och du måste tänka strategiskt i dina klubbval. Det finns bäckar, diken och sjöar, helt enligt Cottons smak, som du måste spela runt eller över. Vattenbristen i Portugal har gjort att resortens brunnar inte innehåller lika mycket vatten som sig bör i april månad och därför har fairway gulnat på sina ställen. Men man ska verkligen poängtera att greenområdena är väldigt välskötta och vattnade. Rätt prioriteringar om du frågar undertecknad.

Några dagar senare har jag spelat banan tre gånger och jag har ett par förbetalda greenfee kvar att avverka. Men i mina tankar har jag börjat fundera mer på hotellets historia och processen och vilka scener som utspelat sig innanför väggarna. Det började med att jag såg ett piano i hotellets lobby. Det såg gammalt ut och tangenterna hade tappat sin glans med åren. På skylten vid sidan läser jag att ”Det här pianot spelade Paul McCartney på och här skrev han låten Penina”. Stort Beatles-fan som jag är så väcks så klart min nyfikenhet. Jag har ju aldrig hört talas om att bandet gjort en låt som heter så. Jag stegar bort till Guest relations-disken där jag träffar Christie. Hon visar sig vara född britt, men att hon spenderade mycket tid i Algarve och på Penina som barn. Nu bor hon här och jobbar på hotellet. Hon är en outtömlig källa till historien om anläggningen.

– Där borta hänger foton från 1960-talet, säger hon pekar bort mot väggen tio meter från receptionen.

Samtidigt tar hon fram tre pärmar med mängder av foton och urklipp i. Minnen från fornstora dagar.

– Här kan du se när de gjöt plattan som hotellet skulle byggas på. Och på bilden här stå Portugals president, Américo Tomas, när banan skulle invigas. Det var väldigt stort när Sir Henry Cotton tog golfen till Algarve.

– Och här är den första menyn som serverades på hotellet!

Christie berättar att hon just nu jobbar aktivt för att färdiggöra ett museum om hotellet och golfbanan. Hennes mål är att den ska öppna i höst. Det är därför hon samlat in material från hotellets arkiv och människor från bygden.

En rolig detalj är att hotellets rum byggdes för två olika scenarier. Det ena var att två män skulle komma hit tillsammans och spela golf och därför behövde rummen vara extra stora för att få plats med utrustningen de hade med sig. Andra scenariot var att gifta par skulle komma hit, där männen spelade golf och kvinnorna var på hotellrummet. Då var det inte behov av lika mycket utrustning och de rummen gjordes därför mindre.

– Det förklarar varför vi har olika storlekar på rummen och att du kan boka olika rumstyper.

Den största rumstypen är sviterna, och det finns så klart en Sir Henry Cotton suite. Och Christie vill gärna visa mig den. Hon tar ett nyckelkort i reception och kommer med rappa steg mot mig med det största leendet jag sett på långt tid.

– Okey, let´s go!

Sviten är väl tilltagen och har tre rum med två balkonger och utsikt över golfbanan och poolområdet. Hotellets första parkett. Även här, precis som i mitt rum, har badrummets kakel fått ett mönster med texten Penina under hotellets emblem.

– Men det var faktiskt inte här Sir Henry Cotton bodde när han var på hotellet. Han bodde i ett mer avskilt rum en trappa upp. Men sviten har uppkallats efter honom, som sig bör, säger hon och fortsätter:

– Många tror att han bodde på hotellet under många år men han byggde ett hus en bit bort, där han bodde tillsammans med sin hustru. Men på hans äldre dagar bodde han här.

Kyrka och casino

På väg bort mot huset ligger det även en kyrka som förra ägaren till Penina, den anrika familjen Stillwell från Skottland, byggde efter hotellets färdiggörande.

– Kyrkan i Alvór var för långt bort för att besöka varje dag så de fick bygga en egen. När frun i familjen sedan gick bort skänktes kyrkan till den lokala församlingen, säger Christie.

– Och det fanns också ett casino här jämte hotellet! Men på 1980-talet kom det nya lagar som gjorde att man fick stänga det.

Väl nere i receptionens lobby igen måste jag ju fråga mer om pianot, Paul McCartney och tiden han var på Penina. Christie berättar den mest fantastiska historien om en blöt natt, musikglädje och McCartneys kreativitet.

­­– Han var i Portugal på semester och hade varit ute och ätit middag och fått i sig några drinkar. När han kommer till hotellet bestämmer han sig för att kvällen inte riktigt är slut och slår sig ner i baren där det står ett piano. Det var ett lokalt band som uppträdde den kvällen och McCartney frågade om han fick vara med och spela, och det fick han så klart.

Han spelade dock inte bas som han normalt sett har som huvudinstrument, utan han fick ta trummorna. Guiseppe, medlem i bandet Jotta Herre, som spelade på hotellet den kvällen, minns tillbaka i en tidningsintervju:

– Klockan var över ett på natten och Paul gav en helt oförglömlig show. Han bytte mellan piano, bas, trummor och gitarr. Han spelade verkligen trummorna på ett sätt jag aldrig sett förut. Det kom fler och fler gäster in i baren och rummet fylldes på efterhand som han spelade. Han började nynna på en melodi och fick resten av bandet att spela med. Vi höll på till fyra på morgonen!

Det slutade med att Paul döpte låten till Penina och gav den till Jotta Herre som senare spelade in den.

– En helt otrolig historia, säger Christie.

Men vi måste ju prata mer golf innan vi avslutar det här reportaget, även om allt ovan nämnt har med just hotellet och golfen och göra och varför platsen är så anrik.

Känner historiens vingslag

De andra nio på Penina Championship Course liknar på många sätt de första nio. Men därmed inte sagt att banan inte är varierande. Man märker att Sir Henry Cotton verkligen lagt manken till för att skapa en omväxlande helhet för både den duktiga golfaren och nybörjaren. Banans par är 73 och ska jag vara ärlig så var det först sista rundan jag spelade på mitt handicap. Det är en tuff bana och är man som jag och inte gillar bunkrar med höga kanter så har man en extra utmaning. Men det är helt klart spelvärd och jag skulle kunna spela den fem gånger till utan att tröttna. Den är verkligen rolig! Den extra kryddan kommer i de svagt ondulerade och upphöjda greenerna och det strategiska tänk som krävs. Det är dessutom kul att använda bagens alla klubbor och testa olika taktiker och utslag. Det är charmen med att lära känna en bana. Att banan och anläggningen har så mycket historia gör heller inte saken sämre. Och att använda klyschan att ”man känner historiens vingslag” har sällan känts så rätt.

Men vi får absolut inte glömma maten som serveras. Enligt paketresan jag köpt får jag frukost varje dag, samt fem middagar på hotellet. Var man äter varierar från dag till dag och även om buffén är utmärkt så är det hög klass på á la carten. Monchique som ligger nere vid poolområdet är kanske den bästa upplevelsen, när det serveras en utsökt trerätters av otroligt artig och trevlig serveringspersonal, samt en utsökt vinlista. Lunchen äts med fördel i klubbhuset, i Sir Henry Cotton Club. Antingen sitter man ute och njuter av de gröna omgivningarna under skärmtaket, eller så sätter man sig inomhus och insuper stämningen från förr. De gamla möblerna, bardisken och fotografierna på väggen berättar en otrolig historia. Och om du undrade, så beställs after golf-ölen på brittiskt manér, i pint.