Ett mentalt spel, tyvärr

Nu har jag hunnit spela några rundor och starten på den här säsongen har sett ut som starten på samtliga mina tidigare säsonger. Inför första rundan är jag ofta lite nervös. Kommer jag att göra bort mig? Kommer jag ens att träffa bollen? Kommer jag ihåg hur man gör? Eftersom jag alltid lyckas prioritera bort golfträningen under den icke golfvänliga delen av året, trots goda ambitioner i oktober, så är det alltid lite darrigt på första tee när det är premiärdags.

De första hålen brukar gå dåligt, i våras streckade jag både ettan och tvåan, sedan börjar det gå bättre. Sedan ännu bättre faktiskt. Årets första runda gav 36 pinnar vilket ju är utmärkt. Rundan därpå gick också helt OK, 34 pinnar. Nästa gav 35.

Det är nu min hjärna kopplas in. Det är INTE bra. Hjärnan är ju som ni vet den absolut viktigaste kroppsdelen i golf. För en amatör räcker det rätt bra att ha en normal kropp med hyfsad rörlighet i en majoritet av lemmarna för att kunna spela hyfsad golf. Om hjärnan är med på tåget, dvs.

Jag vill gärna skryta, därför kan jag berätta att jag tränar fem pass i veckan, året om. Både kondition och styrka. För min ålder är jag både stark, uthållig och hyfsat rörlig. Min kropp hade nog kunnat klara sig bra på någon större tour om den hade kontrollerats av en bättre hjärna. Tyvärr styrs den av min hjärna. En hjärna som är bra på många saker, absolut. Men inte på att känna sina begränsningar när det kommer till golfspel.

Nu är min säsong inne i fas två. Sälj klubborna-fasen.

Fas ett, där jag spelar ganska bra golf eftersom jag gör det ödmjukt och lite försiktigt har nu bytts till fas två. Hybrisfasen. Drivern har fått komma ur den tvångsexil i garaget som den har varit i sedan incidenten med bilarna på parkeringen i höstas. ”Om jag får ihop 35 pinnar med bara järnklubbor och en spoon så måste jag ju kunna prestera riktigt bra om jag bara vågar lite mer!”

Nej, nej och åter nej. Jag många gånger intalat mig själv att min målbild, den golfare jag ska försöka vara, inte är något av proffsen. Inte Scottie Sheffler, inte Jon Rahm inte Rory McIlroy. Min målbild ska vara den där äldre herren som jag i olika skepnader spelat med att antal gånger genom åren. Vi kan kalla honom Sten. Sten spelar 100 rundor per år, mest på sin hemmabana och använder max tolv bollar per säsong. Sten slår inga trehundrametersdrivar, han slår inga järnnior på hundrafyrtio meter. Men hans drivar träffar fairway, hans järnslag också. Varje gång. Och han gör par. Och par. Och par.

Vad kan jag lära av Sten?  Mycket. Bland annat att kort och rakt otvetydigt är bättre än långt och snett.

Min hjärna vet redan det där. Det är ju den som säger åt mina fingrar att skriva den här texten. Nu, hemma vid köksbordet, så är den snäll och medgörlig, hjärnan, men ute på golfbanan förvandlas den till en vettvilling.

Pippi Långstrump är charmig och härlig och sägs ha gett en massa barn modet att utmana tråkiga och kvävande konventioner. Som inre golfcoach är hon dock inte mycket att ha. ”Det där har jag aldrig prövat, det är jag nog bra på!” är ju en härlig devis om man är en sagofigur men jag kan utifrån egen erfarenhet berätta att det är ett DÅLIGT tankessätt att anamma på golfbanan om man inte är jätteduktig.

Positivt tänkande i all ära, men om jag nu i vuxen ålder skulle börja med höjdhopp skulle jag möjligen med visst besvär ta mig över 140 cm, men inget positivt tänkande i världen kan få mig att en dag hoppa 230 cm. Såklart. Det tror ju ingen vettig människa.

På golfbanan däremot, där tror jag på sånt.  ”Klart jag fixar det där. Bara att vinkla wedgen lite och sopa till lite hårdare så kommer jag att slå över träden och få bra bite i bollen så den stannar direkt vid flaggan.” Ja, eller så träffar jag bollen mitt på med underkanten på bladet och skickar den som en projektil i knähöjd cirka 100 meter förbi hålet.

Så, mitt löfte till mig själv inför resten av säsongen 2023 är följande:

Jag ska:

Undvika allt positivt tänkande. Acceptera mina svagheter som dom realiteter dom är. Inse mina begränsningar. Och framför allt för helskotta låta drivern stanna i garaget.

Där orsakar den inga plåtskador.

Text: Fredrik Sandberg