Valbonne med kärlek och birdies

Bland kullar, berg och dalar. Bland flaskor med skimrande, rosa rosévin och vidsträckta lavendelfält. Där hittar du den franska småstaden Valbonne. Där ringlar sig de pittoreska gränderna fram på kullerstensbeklädda gator och kantas av torg med uteserveringar och lokala butiker. Trots att det bara är en timme från jetset-livet i Nice och Cannes ligger det en känsla av det genuina i luften. Den provensalska kulturen får ta plats med lokala råvaror från det frodiga landskapet bortom yachter och filmfestivaler – och golfen – står i centrum!

När vi landar på flygplatsen i Nice möts vi av sydfranska dofter av Medelhavet och stränder med små runda stenar och hippa uteserveringar. Men det är inte här, i det luxuösa och eleganta Nice, som vi ska tillbringa vår tid. Vi ska in bland kullarna och bergen och grönskan och uppleva det riktiga Provence, bortom den flådiga jetset-turismen.

För bara någon dryg timme bort hittar du det äkta och nära, det lummiga och genuina Frankrike. Där du kan slå dig ner på en uteservering med de lokala, känna brisen från vinden som precis smekt över lavendelfälten, medan servitören häller upp ett glas rosévin, tappat på av de närliggande vingårdarna. Det här är på riktigt, det känns. Det finns ingen fasad som man försöker hålla uppe för att jag som turist ska få en upplevelse som egentligen inte finns. Här längs Valbonnes trånga gator lägger man snabbt märke till att människorna är måna om att man ska känna det genuina.

Men vi måste ändå börja med det vi kom hit för: golfen! För trots att mat, rosé och vackra miljöer går hand i hand med Provence, så finns det heller inget som är så trevligt att kombinera de tre sakerna med som några riktigt bra rundor golf!

Träd ramar in hålen

Vi ska under veckan spela två banor och vi bor precis vid den ena, strax utanför Valbonne. På Hotel Château de la Bégude är det aldrig långt till nästa runda och till nästa utslag. Från hotellets terrass ser man både inspel och utslag och redan dagen efter ankomst är det dags att pegga upp på Golf Opio Valbonne. Det är en kombinerad skogs- och parkbana som slingrar sig runt hotellet. Den engelska banarkitekten Donald Harradine, som ritade banan redan 1966, har verkligen gjort ett fint jobb och delat upp banan i olika rum, där träden ramar in både fairways och greener. Det är inte många banor man får den känslan på.

Banan är inte bara vacker, den är dessutom utmanande. Dock på ett positivt sätt. Jag gillar att tvingas tänka en del när jag är ute och spelar och att noga överväga vilket järn jag ska använda vid nästa slag har alltid sin charm. Därmed inte sagt att banan är överdrivet svårt för det är den inte. Du kan alltid välja att slå ett kortare slag, för att lägga upp dig inför inspelen, men vill man ha en utmaning finns det att välja bland! På några ställen är banan kuperad, men generellt sett är den flack och lätt att promenera och det är skönt att känna att man inte är andfådd eller för trött när man kommer till sista tre-fyra hålen. Och det gör även att man verkligen kan njuta av utsikten när man står på tee vid 18:e hålet som faktiskt är ett par 3, där man spelar in mot hotellet, akvedukten, restaurangen och den stora terrassen. Månne det bli ett glas rosé efter den sista putten? Det här känns som Frankrike när det är som bäst.

På kvällen blir det middag i Château de la Bégudes fina lokaler och vi serveras en förkomponerad meny med fokus på medelhavsköket, men med lokala råvaror så klart. Och lika självklart är det att vi beställer in och smakar av ett par olika provensalska viner. Vi avslutar kvällen med en Tarte Tatin, den klassiska franska äppelpajen. Imorgon ska vi spela Golf de la Grand Bastide!

Fantastisk panoramautsikt

Vid klubbhuset, som är fint placerat vid en av sjöarna som breder ut sig vid banan, möts vi av gröna vyer över ett vackert landskap. Längs kullarna runt banan ser vi små byar, bland annat parfymstaden Grasse, som ståtar med sina pittoreska hus strax över trädlinjen. Under rundan bjuds det på breda och förlåtande fairways, som dock på sina ställen vaktas av bunkrar och vatten.

Ett klokt tips är att tänka efter före här. Eller ta en kortare klubbare i stället för att chansa med drivern. Då kommer du att göra ett bra resultat på Golf de la Grande Bastide. Panoramautsikterna är en stor behållning under det dryga fyra timmarna vi är ute. Lövträden och cypresserna gör oss sällskap, men känslan är ändå att banan är ganska öppen. Det nyligen ombyggda 16:e hålet är både vackert och utmanande. På höger sida av det 123 meter långa hålet vaktar bunkrar och i bakkant av greenen väntar ett vattenhinder i form av en bäck. Mitt sällskap slog sig rakt ner i bäcken, men vis av den erfarenheten valde jag en något kortare klubba och rullade precis upp på greenen, på säkert avstånd från både bunkrar och vatten. Det är en kul bana! Cabell Robinson ritade den i början 1990-talet och designen står sig väl.

Men den här resan handlar om att uppleva något, utöver golfen. En stark rekommendation är att ta sig in till Valbonne och vandra längs gatorna. Du behöver inte ha något uttalat mål med besöket i den mysiga staden, förutom att ta en matbit på valfritt ställe. Men se till att vandra förbi torget och tillåt dig själv att gå lite vilse. Det är värt det. De gamla gränderna, kyrkorna och caféerna måste upplevas.

Jag kan skriva hela dagen om det franska, det pittoreska och det genuina. Men det finns inga adjektiv eller superlativ som kan beskriva känslan av en golfresa till Provence. Det är helt enkelt något helt annat än Portugal och Spanien. Jag känner mig redan sugen på att åka tillbaka. 

Text: Karl-Magnus Lundvall