Vintergolf

Solen lyser från en isblå himmel över ett snötäckt landskap. Termometern visar femton minusgrader.                                                                                                                                                                          Vädret är alldeles utmärkt för den som vill ägna sig åt vintersport eller möjligen ta en långpromenad. Det finns till och med enstaka galningar som anser att det är badväder, jag såg ett par sådana entusiastiskt sänka sig ned i en isvak häromdagen.

Det påstås att det ska vara hälsosamt att bada isvak. Jag är skeptisk. Min tolkning av saken är att vi har lätt för att sätta likhetstecken mellan att något är obehagligt och/eller smakar illa och att det är nyttigt för våra kroppar.

“Vad äter du?  En bit spånskiva?”

“Nej, det är hälsobröd, jag har bakat det själv. 96 % fibrer.”

“Mer fibrer än en spånskiva alltså. Är det gott?”

“Nej. Men det är nyttigt.”

“Ok, vad smakar det då?”

“Spånskiva.”

Eftersom jag har en tendens att gnälla tämligen ofta, länge och meningslöst över att det är mörkt och kallt i vårt land så här års, och att jag insett att ingen gillar en gnällspik så har jag beslutat mig för att vara mer positiv.

Jag tycker ju om att spela golf, vilket kanske har framgått. Vädret som jag beskriver i inledningen lämpar sig ju bättre för försäljning av isoleringsmaterial och brasved än för golf, trodde jag.

Men vet ni vad, jag hade fel!

Som jag fastslog tidigare är de flesta saker som påstås vara nyttiga antingen äckliga eller jobbiga, därför, mina vänner lanserar jag nu en ny hälsokur. Vintergolf.

Tänk vad hälsosamt det måste vara att greppa sina djupfrysta klubbor och känna kylan sprida sig från greppets stenhårda gummi in i handflatorna, varav blott den ena är bristfälligt skyddad av en tunn handske. 

Redan där har vi börjat stärka vår uthållighet och beslutsamhet. Inom många idrotter talas det ju om vikten av att ha ett tjockt pannben och kunna kämpa sig igenom de jobbigaste perioderna. Golf, får vi väl erkänna, bygger inte så mycket pannben.

Inte den mesiga sommargolfen i alla fall, där är de största utmaningarna att man, om man glömt att ta med en macka, kan tvingas plåga sig igenom upp till två timmars långsam promenad innan man får en korv. Vintergolfen däremot, där byggs pannben. Bara att få loss klubborna ur händerna, när de frusit fast under baksvingen gör oss starkare och mer uthålliga. 

Att pegga upp bollen på tee är också det en utmaning när marken är djupfryst. Jag har kollat i the Royal and Ancients regelsamling och borrmaskin är inte godkänd golfutrustning, så man får med handkraft försöka trycka fast peggen i isen.

Ytterligare en poäng med vintergolfen är att den inbjuder till ett kampmoment som normalt saknas i sommargolf. På vintern är ju, som ni säkert sett, våra golfbanor invaderade av skidåkare.

Man kunde tro att skidåkarna med sin mellanchefsaura och sina magra kroppar inte skulle vara något att vara rädd för, men de är uthålliga och argsinta och de där stavarna är otäckt vassa.

Fördelen, som ni som är jurister eller bara helt vanliga rättshaverister kan utnyttja, är att lurpassa på skidåkarna på platser där det står till exempel “varning för golfbollar från höger”. Där kan ni med gott samvete sikta på dem. Om någon av dem klagar när ni träffat dom kan ni bara peka på skylten och vänligt påpeka att det inte står något om när på året varningen gäller.

För att inte människor ska undvika vintergolfen på grund av alla skidåkare vill jag också informera om att det är fri dropp om man råkar träffa en skidåkare och bollen studsar ut från banan. Vissa vill hävda att hela banan när den är snötäckt skall betraktas som tillfälligt vatten, vilket visserligen är korrekt, men det blir för konstigt.

Nu kanske någon av er tänker att det verkar svårt med vintergolf, att det måste vara näst intill omöjligt att hitta bollen och att det om man ändå hittar den är svårt att få till ett bra andraslag.

Jag förstår inte den invändningen.

Så är det alltid för mig.

Text: Fredrik Sandberg