Viveiro Golf på Kap Verde – att göra det omöjliga möjligt
Det är inte varje dag som nya golfbanor öppnar på oväntade och spännande platser runt om i världen. Viveiro Golf på Kap Verde är just ett sådant lite annorlunda resmål, som ändå är tillgängligt för den vanlige golfaren.
Jag fick en inbjudan att delta i invigningstävlingen för Kap Verdes första 18-hålsbana, Viveiro Golf. Till en början blev jag något överraskad av inbjudan, men mindes sedan att jag hade skickat ett mejl när de öppnade de första 9 hålen för ett par år sedan. Kap Verde skulle verkligen vara intressant som ett nytt golfresmål och skulle vara ett utmärkt komplement till Kanarieöarna för golfsugna och soltörstande nordbor under vinterhalvåret.
Vackra stränder och oexploaterat
Till Kap Verde går det charterflyg hela vintern, och efter att man passerat Kanarieöarna tar det bara ett par timmar till innan man landar på Kap Verde. Ögruppen ligger längre söderut, utanför Afrikas kust, vilket innebär ett något varmare klimat. Turismen är också en relativt ny företeelse och känslan är att det är oexploaterat jämfört med Kanarieöarna.
Med sina långa vackra sandstränder känns det som en självklar succé, och man kan verkligen fråga sig varför det inte redan finns fler golfbanor på Kap Verde. Själva invigningstävlingen krockar med andra åtaganden, men efter ett Teams-samtal med den italienska ägarfamiljen hittar vi ett besöksdatum en månad före invigningen.
I det karga landskapet är en golfbana en utmaning
Planet landar strax före midnatt på Sal, en av de nio bebodda öarna i Kap Verde. Det är i det närmaste becksvart och gatlyktorna är få. Så efter den korta bilresan från flygplatsen till hotellet har jag fortfarande ingen uppfattning om hur Sal ser ut. Jag bor på ett hotell tillhörande en av de stora internationella hotellkedjorna, vilket inte heller avslöjar mycket om öns lokala karaktär.
Det är ingen större tidsskillnad mellan Stockholm och Kap Verde, vilket är skönt eftersom jag har bokat in en träff med golfklubben redan klockan 08:00 i hotellreceptionen. Som svensk är jag förstås på plats i god tid och förbereder mig på att det kan bli en längre väntan. Italienare är kanske inte direkt kända för sin punktlighet, och min tidigare erfarenhet från Afrika har lärt mig att tid ofta kan vara ett ganska flexibelt begrepp. Till min förvåning anländer dock golfklubbens båda ägare, Giannino och Mirella, utanför hotellet nästan på minuten. De kör mig sedan den dryga kilometern till golfklubben. På den korta sträckan från hotellets lummiga trädgård till golfbanan inser jag snabbt att Sal bjuder på ett minst sagt kargt, men ändå vackert landskap. Det är nästintill helt befriat från träd och större grönområden. Mina förväntningar på golfbanan sjunker något, och jag börjar undra om det överhuvudtaget är möjligt att skapa en vettig golfbana under dessa förutsättningar.
En passionerad golfare med ambitioner
När vi svänger av från huvudvägen och slingrar oss fram till golfklubben, möts vi av ett provisoriskt klubbhus bestående av flera barackliknande byggnader och en stor uteservering. Det är enkelt och spartanskt, men på ett charmigt och opretentiöst sätt som känns befriande afrikanskt. Den förhållandevis stora puttinggreenen ligger direkt vid uteserveringen, och jag kan inte låta bli att slå några övningsputtar innan vårt introduktionsmöte. Greenen är överraskande grön, jämn och välskött, om än inte blixtsnabb, vilket känns lovande.
Giannino visar sig vara en passionerad golfare, och efter att ha varit involverad i flera hotellprojekt på ön hade hans dröm om att bygga en egen golfbana sakta men säkert tagit form. Han förklarar att det var ett till synes omöjligt projekt, då Sal saknar naturligt sötvatten. Allt vatten på ön är avsaltat, och golfbanan bevattnas med återvunnet vatten från hotellen i närheten. Den italienske golfarkitekten Fulvio Bani fick det utmanande uppdraget att designa en internationellt gångbar golfbana med minimala gräsytor som behöver bevattnas.
Familjen har inte helt lämnat hotellverksamheten bakom sig. I deras masterplan ingår både en utbyggnad till en 27-hålsanläggning, ett större klubbhus och – kanske inte helt oväntat – ett hotell vid golfbanan.
En knivskarp gräns mellan fairway och waste area
Ju längre mötet pågår, desto tydligare blir det att Giannino börjar bli otålig. Han vill mycket hellre visa upp golfbanan än att prata om den. Efter några extra övningsputtar beger vi oss bort mot första tee. När man står på tee och tittar ut över öppningshålet ser det ut som om man har rullat ut grönt gräs direkt i den karga naturen och spelfältet ligger som gröna öar. Det som är typiskt för de flesta hålen är den knivskarpa kontrasten mellan de gröna ytorna och den karga waste arean. Golfbanan påminner om de så kallade ökenbanorna i Arizona.
Golfbanan är i utmärkt skick, med bollen liggande perfekt på fairway, och greenerna är jämna och ganska hårda. Gianninos ålder är svår att avgöra, men han har ett imponerande tryck i slagen, och det är tydligt att han tillbringar mycket tid på banan. Med rätta är han stolt över sin skapelse och kommenterar gärna varje hål. Det står klart att banan är både smart och väldesignad. Hål 3 är ett par 5-hål, som i scorekortet ser kort ut, men från en av banans högsta punkter får man en magnifik utsikt över havet på båda sidor. Här märker man hur vinden plötsligt tar tag i spelet på ett helt nytt sätt. Giannino förklarar att den konstanta brisen gör att vissa hål inte behöver vara särskilt långa, då man har en garanterad motvind. Trots detta är golfbanan ingen kort utmaning – från backtee är den över 6 000 meter lång. Hål 4 och 5 slingrar sig runt banans enda större damm, vilket tillför ytterligare en dimension till den redan imponerande färgpaletten. De intensivt gröna spelytorna kontrasteras av olika nyanser av röd, vit och svart sand utanför fairway, och nu också det spegelblanka, blåa vattnet.
De sista nio hålen – en mer traditionell känsla
De sista nio hålen, som ännu inte är officiellt invigda, ger känslan av en mer traditionell golfbana. Här är fairways något bredare och spelarna möts av fler bunkrar, även om det fortfarande rör sig om en ökenbana. Familjens dotter driver öns enda botaniska trädgård, vilket troligen har varit en nyckelfaktor för att kunna bygga en golfbana i den här karga miljön. Redan för 10 år sedan, när drömmen om en golfbana började ta form, påbörjades planteringen av närmare 10 000 palmer. Dessa har nu kunnat planteras ut på banan, vilket ger även de ännu oinvigda hålen ett intryck av att ha varit i bruk i flera år. Även om jag uppskattade de två hålen som går längs med den stora dammen på de första nio hålen, är det ändå hål 12 som känns som signaturhålet. Det är ett relativt rakt par 4-hål som börjar från en mindre höjd och går ner mot en fairway kantad av palmer, med en green som ramas in av havet i bakgrunden. Även om havet inte når hela vägen fram till greenen, skapar det en vacker inramning och en härlig känsla av närhet till vattnet. Det följande par 3-hålet, går längs med havet och hör också till ett av de vackrare hålen på Viveiro Golf.
Hål 16 är ett vackert par 3-hål med en bäck framför greenen. Det är snyggt utformade broar över vattenhindret men det kommer nog aldrig vara något vatten i bäcken. När jag påpekar detta för Giannino, avfärdar han det som irrelevant. ”Det ser bra ut,” menar han, ”och det är fortfarande en utmaning att slå från bäcken även om det inte är något vatten i den. De flesta som hamnar där måste ändå plikta ett slag.”
När vi efter rundan slår oss ner under taket på uteserveringen, har jag en positiv känsla. Banan är riktigt bra, om än klart annorlunda, och den kommer bara att bli bättre med tiden när den får växa till sig. Det ska bli spännande att utvärdera den ytterligare efter morgondagens runda.
Utflykt runt ön Sal
Det är hög tid för lunch som vi äter på Odjo d’Agua, ett mindre hotell i Santa Maria. Santa Maria ligger bara 3 km från golfbanan och är, förutom området kring golfbanan, det främsta området där de stora turisthotellen finns. Staden har en 8 km lång vit sandstrand som ligger mer eller mindre i direkt anslutning till den charmiga huvudgatan fylld av trevliga restauranger och barer. Vi serveras en utmärkt lunch, och även om maten håller hög kvalitet är det framför allt det fantastiska läget vid havet som gör upplevelsen så speciell.
De italienska ägarna driver verkligen ett familjeföretag, och under lunchen träffar jag även dottern Paola, som ska visa mig runt på ön. Sal är en liten ö, bara tre mil lång och en mil bred, med en befolkning på omkring 25 000 personer – en liten del av Kap Verdes totala 500 000 invånare.
Ön är visserligen karg, men tack vare sin lilla storlek och smala form har man nästan alltid havet inom synhåll, vilket är en vacker kontrast till det annars torra landskapet. Sevärdheterna är lätträknade, och det som främst lockar besökare är de långa, vita sandstränderna och perfekta surfvågor. På Sal behöver man aldrig kämpa för att hitta en egen plats på stranden – här finns fler sandstränder än turister, och den enda verkliga konkurrensen om plats kan komma från havssköldpaddorna som vissa perioder lägger sina ägg på några av stränderna.
Vi besöker ett museum som skildrar saltproduktionen på ön, där man även kan försöka bada i saltbassängerna. Det är ingen slump att ön heter Sal, vilket betyder salt. Även om vi inte provar på att åker fyrhjuling off-road eller provar zipline, lyckas vi ändå besöka de flesta samhällen på ön. Under vår rundtur får vi även smaka på den lokala spriten, lustigt nog kallad ”grogg” men stavas grogue, gjord på sockerrör. Den påminner om en enklare variant av Grappa.
Santa Maria är utan tvekan den plats som gör starkast intryck. Staden känns genuin, med sina små butiker, vackra stränder och flera större hotell. Men den stora upplevelsen är kanske inte de enskilda platserna, utan snarare den avslappnade och vänliga atmosfären som genomsyrar hela ön. När portugiserna upptäckte öarna på 1400-talet var de obebodda, och dagens befolkning härstammar från både afrikanska slavar och portugisiska ättlingar. Det är varken helt afrikanskt eller europeiskt, utan snarare en positiv blandning av båda världar.
Cachupa – en måltid på huvudgatan i Santa Maria
Vi besökte huvudgatan i Santa Maria tidigare på dagen, och då var den sömnig och näst intill nedstängd. Men nu, efter mörkrets inbrott, möts jag av en helt annan atmosfär. Restaurangerna är fler än jag hade kunnat ana, och både turister och lokalbefolkning strosar fram och tillbaka längs gatan. Vi passerar flera gatumusikanter och ser till och med dansuppträdanden på vägen till vår restaurang.
Paola guidar oss till en mysig uteservering med en varierad meny som erbjuder lite av varje. Jag bestämmer mig för att prova Cachupa, en lokal rätt som kan liknas vid en mustig pyttipanna med fisk eller kött, bönor, majs, sötpotatis och som toppas med pumpa och banan. Smakerna är djupa och rika, och generellt sett är maten på Sal mycket bra. Till maten beställer vi det lokala vinet Cha, som produceras på grannön Fogo. Det är en ljum och behaglig kväll, och vi sitter länge kvar och njuter. Inte bara av den utsökta maten utan också av att iaktta alla som promenerar förbi längs huvudgatan.
Ett samtal till presidenten
Paola och hennes man älskar livet på Sal och verkar känna var och varannan person som passerar förbi uteserveringen. Paola berättar att det är något speciellt med att bo på en ö och i ett land med så få invånare. Det blir tydligt att alla känner alla när hon vid ett tillfälle nämner att de under pandemin oroade sig för att om hotellen stängde, skulle det inte finnas tillräckligt med återvunnet vatten för att bevattna golfbanan. Hon hade ringt presidenten och frågat hur de skulle lösa problemet, som om det var helt naturligt att ringa presidenten när man behövde hjälp.
Här har man lyckats göra det omöjliga möjligt
Jag har lärt mig att man alltid bör spela en golfbana minst två gånger innan man egentligen kan uttala sig om dess skick och utformning. Därför peggar jag upp med viss spänning efter att Giannino slagit ut sin drive mitt på fairway. Den största lärdomen från gårdagen var vikten av att hålla sig på fairway. Slag från wasteland-området är vanskliga. Den röda sanden är ganska hårt packad, vilket inte är ett problem att slå ifrån, men om man hamnar längre bort från fairway finns både grus och småsten.
När man går ut på banan får man med sig en liten fyrkantig rangematta av ruffkaraktär att slå från i wasteland-området, för den som vill vara rädd om sina klubbor. Giannino, som spelade med sina exklusiva PXG-klubbor, slog direkt från gruset utan att oroa sig för eventuella repor. Själv var jag lite försiktigare och använde mattan när jag inte låg i den hårt packade sanden precis utanför fairway. Det kändes först ovant, men man vande sig snabbt, och mot slutet kändes det naturligt att lägga bollen på mattan när man hamnade i gruset.
Viveiro Golf växte och blev bättre vid den andra rundan. Även om jag inte kunde rå på Giannino, som spelade med imponerande säkerhet, började jag förstå hur jag skulle tackla en del av hålen. Jag hade gärna spelat banan ytterligare ett par gånger. Banan är redan bra, men den kommer bli ännu bättre när klubbhuset är på plats och palmerna har vuxit upp och ramar in hålen ännu mer.
På en ö som saknar naturligt sötvatten kan en golfbana av internationell klass verka som en omöjlighet, men här har man verkligen lyckats göra det omöjliga möjligt.
Text: Johan Kullenberg
