En sådan underbar plats att vara arg på

2019-10-05

Många golfbanor är vackra och härliga platser att vara på. Smaragdgröna greener, bländvita bunkrar, glittrande vatten och ofta fina och påkostade klubbhus. Till dessa vackra platser vallfärdar vi på vår lediga tid, ofta i sällskap med goda vänner. Innan vi kommer till banan så har vi sett över vår utrustning, kanske köpt något nytt klädesplagg eller någon ny klubba. Bagen är påfylld med nya fina vitglimrande premiumbollar. Lagom med mat i magen, vatten och kanske en termos med kaffe, lite nötter och choklad är också med. Kort sagt allt som behövs för en lyckad dag.

Sen börjar det. Din första drive går käpprätt åt fanders. Du hittar ändå bollen och tänker att du ska spara in de metrar du förlorat på att få ut bollen mellan de där två träden, en lucka på tre meter på femtio meters avstånd. Du minns inte att du är samma person som nyss inte kunde träffa en drygt hundra meter bred fairway. Då låg bollen dessutom på en peg på exakt samma höjd som du brukar ha den på när du är på rangen. Nu ligger bollfan i en liten grop. Strax bakom bollen sticker en vass sten fram, olyckligtvis just där ditt klubbhuvud borde passera. Nu gäller det att få till en sving som går i en tänkt båge strax över bollen, där du sedan trycker ned klubban i farten så att den med kraft och precision träffar bollen. Jo hej du! Naturligtvis träffar klubban först stenen, så att den får ett fult märke i klubbhuvudet, sedan träffar den bollen som i sin tur träffar vad som låter som minst femton träd. När bollen studsat klart är den ett fall för efterlyst. Spårlöst försvunnen. Du sänker blicken (eftersom du givetvis lyft huvudet i slaget) och tittar ut på banan. Där står dina medspelare och ser medkännande ut. Det är värre än om de skulle hånskrattat. De tittar på dig med huvudet lätt lutat åt sidan och en vänlig min och säger någonting tröstande. Du känner hur pulsen börjar stiga. Du skulle ju sänka dig idag, den nya svingen har ju suttit riktigt bra på rangen. Streck på första, jaja, det är ju inte så kul men det är ju sjutton hål kvar. Massor av potentiella poäng.

På nästa hål går det lite bättre. Skönt.

Hålet efter det är en rätt lätt par trea. När du gör dig redo att slå så kommer de i bollen bakom fram och ställer sig alldeles för nära och tittar på dig när du ska slå. Tjoff. Rätt ut i tjockruffen, eventuellt out. Någon av dina medspelare frågar om du ska slå en provisorisk boll, om den första inte skulle gå att hitta. Du ljuger och säger ”Nej, det är lugnt, jag vet precis var den första ligger.” eftersom du inte vill göra bort dig inför idioterna i bollen bakom igen. Givetvis hittar du inte bollen. Någon av dina vänliga medspelare säger åt dig att droppa en boll eftersom den första kanske gick i vattnet där borta. Du droppar bollen, kliver fram med det höga blodtrycket susande i öronen och sopar till bollen. Om man slår bollen med wedgens kant så kan den flyga väldigt lågt och långt… Tvärs över green, in i skogen.

Ett streck igen.

När det är dags att gå ut på nästa hål så ser du att de i bollen framför fortfarande letar boll, vilket de verkar ha hållit på med en lång stund.  Det här ser ut att ta lång tid.

I din ilska över alltings orättvisa glömmer du givetvis att både äta och dricka, vilket snart börjar märkas. På det här sättet fortsätter det. Du är med goda vänner på en underbar plats och du lägger din energi på att vara arg. Det blir du också arg på.

Hur kan man då göra för att bryta detta? Den som kommer på en universallösning på den frågan kan nog se fram emot en framtid som både populär och ekonomiskt obekymrad. Ofta när jag spelar så går ilskan runt i bollen. Just nu går det bra för mig och dåligt för kompisen. Då är jag jätteglad och full av goda råd om hur det bara är att ta ett hål i taget, hur vi inte spelar Masters, hur det viktiga är att minnas de bra slagen i stället för de dåliga och så vidare. Sedan är det jag som duffar en putt eller något annat korkat, då hamnar åskmolnet över mitt huvud i stället. Lustigt nog är det ofta det som krävs för att bryta en medspelares dåliga flyt. Det kanske vore en idé att ta med en person i bollen som egentligen är bra men som just idag spelar urdåligt. Det är just det som ger en boost, att vara bättre än någon som egentligen är en bättre golfare. En annan variant vore att inte ta sina misstag på så stort allvar, men det är svårt. Det är trots allt så att mina missar beror på felbeslut jag tar, även om jag ofta kan skylla på kringliggande faktorer som väder, banans skick eller andra spelare på banan.

En helt annan grej, som kanske har med det ovanstående att göra:

Jag spelar helst golf med folk jag känner. Under de perioder då det är bra tryck på banorna så händer det ju allt som oftast att man hamnar i en boll där det är någon eller några man inte känner. Det är inte alltid med glädje man ser att någon okänd har bokat in sig i bollen, speciellt inte om man för tillfället har en svacka i sitt spel. Har de ett mycket lägre handicap än det egna? Det här blir pinsamt, jag som inte träffat en drive de tre senaste rundorna.

Har de ett mycket högre handicap än man själv har? Åh, nu ska man behöva vänta medan han/hon är ute och letar boll i arton hål.

Sedan träffas man på ettans tee. De första hålen sedan är kanske lite tystare än i en fyrboll med goda vänner, men ganska snart pratar alla med varandra som om man varit golfkompisar i åratal. Efter rundan skakar man glatt hand och när den nya kompisen gått iväg så säger man ”det där var en riktigt trevlig en!” Det här händer faktiskt varje gång, så jag förstår inte min initiala skepsis.  En främling är bara en vän du inte slagit i golf än.

 

 

 

 

 

Fredrik Sandberg
fredrik@sbod.se