Golf – Ungdomens källa

Jag har i andra sammanhang skrivit och beklagat mig om åldrandets vedermödor. Jag är fyrtionio och börjar känna av åren. Hårstrån slutar växa där jag vill att de ska växa, nya hårstrån börjar växa där jag verkligen inte önskat det.

Håret som växer ut är dessutom av annan kvalitet och färg än tidigare. Kroppen blir stelare, ögonen blir skummare. Att läsa en meny utan läsglasögon kan leda till intressanta överraskningar när maten landar på bordet.

Kort sagt, rent kroppsligt är det ingen fest att åldras.

Tur då att jag har upptäckt golfen. Inte nog med att det är ett roligt, utmanande och socialt spel som utövas på väldigt vackra platser. Det är för amatörspelaren en sport som man kan bli bättre på trots stigande ålder. Jag började med golf när jag var tjugofem, spelade sedan sporadiskt under cirka fem år tills jag och min fru fick barn.

Efter att barnen kom var mitt golfspelande synnerligen sporadiskt, på gränsen till icke existerande. Förra året tog jag upp golfen igen, eftersom min son fallit för sporten. När jag spelade de första åren hade jag som bäst 25 i handicap.

Snart fylla femtio

När jag började om förra året fick jag starta om på 36, nu har jag sänkt mig till strax under 20.  Jag noterar personbästa som återfallsutövare av golf, dessutom när jag snart ska fylla femtio! Det hade i alla fall inte jag kunnat göra om det var friidrott jag utövat som tjugofemåring.

Puttar med lugn rutin

Den här sommaren har jag spelat flera rundor med duktiga spelare i sjuttioårsåldern och det är väldigt stimulerande. De kanske inte slår så vansinnigt långt, men de håller sig å andra sidan på fairway i princip hela tiden. Chippar och puttar med lugn och rutin. Fattar genomtänkta beslut.

Tror sällan att de är Tiger Woods. Mina slag kan gå riktigt långt ibland, men det är inte alltid till så stor nytta. Det är förstås roligt att slå långt och jag missunnar verkligen inte bolltillverkarna de förmögenheter de gör på spelare som mig, men det verkar gå åt färre slag (och bollar) om man slår lite kortare och mycket rakare.

Vi blir knarrigare

En ytterligare fördel för oss som börjar med golfen som vuxna är att vi slipper jämföra oss med prestationer vi gjort då våra kroppar var som starkast och mjukast och under den period i livet då det var lättast att lära sig nya beteendemönster. Nu är och förblir golf för oss någonting vi gör med kroppar som mer är hinder än hjälpmedel, men det är de kroppar vi har att tillgå. Det är klart att vi kommer att bli knarrigare, men rutinen blir bättre. Kanske, kanske blir omdömet i mitt fall också något bättre vilket vore en stor fördel.

Vara mer fokuserad

Eftersom jag fortfarande kastar bort massor av slag på banan genom slarv och felbeslut känns det helt rimligt för mig att kunna komma ner lite till i handicap och bli bogeyspelare, bara genom att vara en smula mer fokuserad.

Jag har även börjat umgås med den för mig helt nya tanken på att ta några lektioner. Det här är ett stort steg och det beror till största delen på min fåfänga. Nu anser jag att jag snart är tillräckligt lite dålig för att det inte ska vara dödligt pinsamt att vifta med klubborna framför en tränare.

Svårt att ändra på

Jag förstår hur larvigt mitt resonemang är, det hade säkerligen varit till stor nytta att få lite råd och tips tidigare. Sannolikt har jag redan etablerat felaktiga rörelsemönster som kommer att vara svåra att ändra på. Men, starkare än dessa förnuftsargument är ju oviljan att blotta alla de ticks och felaktigheter som ryms i samlingsnamnet ”golfsving”.

Bakvända världen

Jag tror inte att jag är ensam i detta, jag har flera kompisar som säger att de vill börja träna på gym, men att de först måste komma i lite bättre form. Bakvända världen, men sådana är vi, många av oss. Givetvis vet en golftränare ganska väl vad han kommer att få se bara baserat på min ålder och mitt handicap.

Många förbättringar

Det jag önskar mig mest av allt, i min egen evolution, är att jag ska få en hjärna som är mer lämpad för golf. Kroppen har vi avhandlat, den blir kanske inte bättre, men det går att jobba runt. Hjärnan är en helt annan fråga. Jag har tillbringat en hel del tid på rangen den här sommaren och där har jag gjort klara framsteg. Svingen är längre och mindre V-formad, jag vrider igenom rörelsen bättre och jag kan faktiskt ganska ofta få bollen dit jag vill, både i längd och sida.

På rangen

När jag går ut på banan funkar det ibland ok, men ibland är det som om mina klubbor har blivit förhäxade, som om hela bagen har blivit besatt av onda andar, som om jag just duffat på en gammal begravningsplats och onda andar beslutat att straffa mig med snedslagen från underjorden.  Jag toppar, duffar, slår snett, slår brett, slår kort, slår långt förbi green. Lusten att förklara för mina medspelare att jag egentligen är mycket bättre stiger för varje missat slag, vilket är riktigt patetiskt. Vem tror på en person som missar varje slag när han berättar att han FAKTISKT fick 41 poäng på förra rundan?

Så jag har ett förslag, det här är ju de nya golfreglernas tidevarv. Om man är jättebra på rangen får man en liten bricka att hänga på sin bag, där det står ”Jättebra!”. Då kan man peka på den så att medspelarna förstår att man är bra, inte bara idag. Om man har ”Jättebra”-badgen får man också spela efter devisen ”alla dåliga slag går om”.  DET skulle vara en regeländring det! Putta med flaggan i? Pah!

Text Fredrik Sandberg