Minst två meter? Inga problem!

2020-05-29

I de rekommendationer vi får oss till livs från myndigheterna är en av de saker som upprepas flitigt att man ska hålla ett avstånd på minst två meter från sina medmänniskor. Inom golfen, för mig i alla fall, så är det verkligen inga problem. Det är bara på tee och green man behöver tänka på det. Däremellan så blir den sociala distanseringen så att säga naturlig. Jag är i skogen. Mina kompisar är på fairway.

I förra veckan var jag ute med denna tidnings chefredaktör och spelade en runda på Sparren GK. Sparren, tidigare Lisinge GK, har tagits över av nya ägare som har gjort ett jättejobb med banan. När jag och min son spelade banan för två år sedan kändes det som om den låg i den avspärrade zonen utanför Tjernobyl. Folktomt, förfallet, gulbränt och med fler träd än i en norrlandskommun. (Och det bara på de tre första hålen.) Vi var båda beredda på att det när som helst skulle kunna  komma ut en flock med zombies från närmaste skogsbryn. Vi kallade banan för ”Tjernobyl GK” efter detta.

Nu har banan satts i ett mycket fint skick och det är kul att spela den. Nionde hålet borde visserligen anmälas till riksförbundet mot plågsamma golfförsök, men i övrigt är banan riktigt bra. Grön och fin och ganska utmanande.

Nu var det inte det jag skulle komma till egentligen. Det jag tänkte på var det redaktör Richter och jag pratade om. Han berättade om att han till detta nummer intervjuat Pia Nilsson som berättat om hur hon resonerar med tankebox och spelbox. I tankeboxen planerar man sitt slag, i spelboxen utför man det. Man ska, som jag förstår det, planera färdigt slaget när man fortfarande står en bit från bollen. När man sedan går fram och adresserar bollen ska man inte fundera på en massa saker utan bara gå fram och klippa till bollen enligt tidigare plan. Låter vettigt.

Jag anser dock att systemet saknar boxar jag brukar besöka när jag golfar. Den vanligaste är den som jag oftast kliver in i direkt efter slaget. Bortförklaringsboxen. ”Jag visste när jag slog bollen att jag hade fel klubba.” ”Jag är jättestel i ryggen sen igår.” ”Jag har inte träffat med min spoon sedan Eldkvarn brann.” ”Jag tycker det är svårt att fokusera när man får vänta så länge på tee.” Och så vidare, runt runt.

Träning ska ju vara ett sätt att bli bättre sågs det. Jag har funderat mycket på att göra min träning mer realistisk. På rangen är jag grymt bra tycker jag själv. Spikraka slag, finfina träffar. De allra flesta bollarna hamnar där jag vill.

Det är bara det där med ”de allra flesta”. Det handlar mycket om att slaget på rangen som blir heltokigt glöms innan bollen landat. Det är ju bara att rulla upp en ny boll på mattan med klubban och sopa till så är man världsmästare igen. Problemet är bara att det inte funkar så på banan. De där ”mellanslagen” räknas ju också, tyvärr. Dessutom medför de ju ofta att nästa slag slås från ett läge som är så långt ifrån rangens trygga förutsägbara miljö man kan hamna. Jag skulle behöva en range där man kunde slå bollar ur stubbar, pluggade i myrstackar, i vattenpölar, kilade mellan stenar och så vidare. Det skulle ge mig relevant träning. Träna som du tävlar.

Jag har funderat ut en lösning på problemet ovan. (Inte det med myrstackarna …)

Det måste kosta att slå fel, även när man övar. Först tänkte jag ta med ett bilbatteri och två startkablar till övningsområdet och elchocka mig själv i bröstvårtorna varje gång jag slår ett dåligt slag, men eftersom min son arbetar på rangen och är i en känslig ålder så har jag valt bort denna metod. Synd att man ska ha så känsliga sociala känselspröt.

Kanske kunde jag hitta på något annat? Ta av ett klädesplagg för varje dåligt slag? Nej, det faller nog på samma invändning som bilbatteriet. Kanske något som inte syns. En tanke: ”Om jag missar ett slag till med 9:an så ska jag åka raka spåret hem och föreslå att jag och min fru ska åka till IKEA nästa lönehelg.” Det skulle nog funka, jag ska testa idag.

Vi ses på IKEA.

 

Fredrik Sandberg
fredrik@sbod.se
Taggar
fredrik sandberg
kåseri