Drömresan till Down Under

Åker man runt halva jordklotet för att spela golf borde man välja golfbanor med omsorg. Vi har blivit inbjudna att fotografera de bästa golfbanorna i Nya Zeeland och Australien. Därför har vi inte specifikt valt ut några golfbanor, utan vår resplan är helt baserad på den amerikanska golftidningen Golf Magazines rankinglista över världens 100 bästa golfbanor.

9 banor

Det finns hela nio banor från Nya Zeeland och Australien med på listan och vi har utgått från dessa och kommer att besöka åtta av banorna som är på världslistan och en mängd andra toppbanor längs vägen. Min resekamrat Jacob Sjöman är professionell golffotograf och ska fånga några av världens mest spektakulära golfbanor på bild och jag som kanske inte är lika professionell fotoassistent hoppas främst på att få spela dem.

Snus och rena golfklubbor

Det kan vara bra att veta att man behöver visum till Australien och internationellt körkort som ställs ut via Motormännens Riksförbund. Snus är i det närmaste totalförbjudet i båda länderna och man får endast ha med sig två dosor. Vi har koll på visumet, men reglerna kring snus och kravet på internationellt körkort, får vi reda på när vi står i kön till incheckningen på Arlanda. Inget snus under tre veckor kan vara besvärande om man är inbiten användare, men kravet på internationellt körkort kan vara ett förödande misstag. Utan hyrbil är det svårt att komma till olika golfbanor.

Internationellt körkort

Vi ringer från Arlanda till Motormännens Riksförbund som bekräftar att man måste ha ett internationellt körkort för att få hyra bil i både Nya Zeeland och Australien. Internationellt körkort är något som man uppenbarligen inte kan ställa ut i en handvändning. Det krävs ifyllda ansökningsformulär, foto och uppvisande av giltigt körkort. En sak de dock inte nämner är att det faktiskt räcker med att man har en översättning av körkortet från en auktoriserad översättningsbyrå. Det blir en vild jakt efter en byrå i Nya Zeeland som kan se till att vi har ett mail med körkorten översatta när vi landar.

Tvättat klubborna

När vi väl landar i Auckland möts jag av en hurtig tulltjänsteman. När han frågar om jag tvättat klubborna och golfskorna innan jag åkte från Europa så tror jag att han skämtar. Jag blir snabbt varse om att han inte skämtar då jag tvingas rengöra både skor och klubbor innan jag får passera tullen. Det är strikt förbjudet att föra in något som kan skada Nya Zealands unika fauna.  Om man av misstag för in ett äpple kan man få böta tusentals kronor och då verkar det logiskt att man får betala dryga böter om man har med sig halva torvor och har lera under golfskorna. Våra översatta körkort är i vår mailkorg när vi landar och ganska snabbt är vi på väg till vårt första stopp

Tom Doaks helt nydanade golfbanedesign

Det tar lite drygt två timmar till Tara Iti från Auckland. Om man inte hört talas om denna golfbana är det inte så konstigt. Den är relativt nybyggd och har varit öppen för endast ett fåtal medlemmar. Den hyllade golfbanedesignern, Tom Doak, ansåg redan vid första besöket att det tänkta markområdet var som gjort för en golfbana. Första året den rankades slog den sig in på plats 29 på de bästa banorna i världen, vilket är högre än någon annan nykomling tidigare lyckats med.

Det är således med höga förväntningar vi peggar upp på första tee. Vi har fått äran att spela med Matt som är klubbchef och ursprungligen kommer från USA. På amerikanskt manér guidar han oss runt på banan och berättar roliga anekdoter och tipsar om hur banan bör spelas. Det känns direkt att detta är en riktig toppbana, men den skapar också lite osäkerhet. Tom Doak har nämligen försökt göra en så naturlig golfbana som möjligt. Det finns hur mycket sand som helst på banan men inga bunkrar, bollen ska spelas därifrån den ligger. Det finns inte heller någon semiruff, utan hela banan har en och samma klipphöjd.

Enorma sanddynor

Greenerna är inte alltid helt definierbara, då de inte är upphöjda utan oftast ligger i linje med resten av spelfältet. Sanddynerna är enorma och skicket är oklanderligt. Ägaren av banan är en amerikan och från början var det bara han och några enstaka vänner som spelade banan. Det fanns inga tee-kulor utan man spelade från en plats som man tyckte var lämplig. Numera finns det några vanliga stenar utlagda som tee-kulor och antalet medlemmar har utökats till närmare 200 stycken.

Inga golfbilar

I och med att det inte finns några skyltar eller någon banguide, fyller den obligatoriska caddien flera funktioner, förutom att läsa puttlinjen. Inga golfbilar är tillåtna och förutom klubbhuset kan man bara skymta några enstaka hus, vissa i det närmaste gömda, för att behålla den naturliga känslan. Det finns många riktigt häftiga upplevelser på de första nio hålen, men det är egentligen hål 14 till 18 som verkligen etsar sig fast.

Det känns dumt att försöka framhålla ett av hålen före något annat men faktum är att jag blev lite kär i hål 17, som är ett av de finaste par 3-hål jag har spelat. Att börja en resa med att spela Tara Iti är verkligen en rivstart och en upplevelse utöver det vanliga.

En av världens häftigaste golfbanor

För att komma till nästa bana på listan har vi närmare sju timmars bilresa. Det är en lång resa, men ack så vacker. Nya Zeelands fantastiska natur är deras största turistattraktion, så det är bara att köra på och njuta. När vi svänger in genom grinden upp till Cape Kidnappers klubbhus, är det åtta kilometer kvar till golfbanan. Vägen slingrar sig uppåt och ger en försmak på vilket fantastiskt landskap golfbanan är utlagd i.

Jag har som många andra sett några fantastiska bilder på golfbanan, där hålen går ända ut till klippbranterna ned mot havet. De flesta bilder från Cape Kidnappers är tagna med en drönare från ganska hög höjd. Det ger en panoramakänsla och framhäver den dramatiska kusten. Cape Kidnappers är en av de banor som jag verkligen sett fram emot att spela.

Drömbana

Mina farhågor är att denna drömbana inte ska upplevas lika dramatisk när man spelar den. De första hålen är ganska beskedliga och går in mot landet, men sedan vänder det ned mot klipporna och allt blir magiskt. Vinden friskar i rejält och det finns ingen avsaknad av dramatik. Tom Doak har här, precis som på Tara Iti, lyckats skapa något helt unikt. Förutom de många enastående golfhålen, bjuds man även på fantastiska vyer. 

Bland alla toppbanor runt om i Nya Zeeland är det tyvärr bara två av banorna som platsar på topp 100-listan. Vi lämnar därför denna vackra ö för att åka vidare till Australien.

En liten ö som få besökt

Det är tydligt att det inte går att skapa en golfbana i absolut världsklass var som helst.  Även den bäste golfbanearkitekt behöver hjälp av moder natur och det krävs unika och i det närmaste perfekta förutsättningar. Vi får därför börja vår Australienvistelse med att krångla oss iväg till den lilla och okända ön King Island mellan Melbourne och Tasmanien. King Island har färre än 2 000 invånare och hela ön verkar helt ovetandes om att de även kan stoltsera med en av världens bästa golfbanor.

Inte lätt att åka hit

Det finns i det närmaste inga hotell på ön, utan bara några enklare motell och Bed & Breakfasts. Det är dessutom inte speciellt lätt att ta sig hit. Det går enstaka propellerflyg från Melbourne och Tasmanien och de är inte speciellt stora. Det känns verkligen som om vi är ute på ett äventyr. Den fantastiska golfbanan Cape Wickham gick direkt in på topp 100-listan när den öppnade och har allt man kan tänka sig.

Här upplever man en dramatisk kust, sanddynor och en fyr i likhet med vad man kan se på klassiska brittiska banor. Det finns förmodligen ingen golfbana där man gillar alla 18 hålen, men Cape Wickham kommer väldigt nära. Det är flera hål som håller absolut världsklass och lägsta nivån är enormt hög. Det är en bana som har allt och dessutom inte är våldsamt svår eller kan upplevas som en total förnedring om man inte är proffs.

Två golfbanor

På King Island finns det faktiskt ytterligare två golfbanor. Den lokala 9-hålsbanan, som nästan ligger inne i centrala Currie, om man nu kan tala om centrala delar i denna lilla stad. Den nybyggda Ocean Dunes är mer intressant eftersom den har några riktigt fina hål direkt längs med kusten och är en fantastisk bra golfbana. Gör man sig besväret att åka till denna avlägsna ö, så förhöjer en golfrunda på Ocean Dunes helhetsupplevelsen. 

Barnbougle Dunes och The Lost Farm

När vi ska åka från King Island till norra Tasmanien så blåser det i det närmaste storm. Det känns som att risken är överhängande att vi blir kvar ett extra dygn. När vi ser flygplanet, som ser ut som en liten Cessna med två propellrar och plats för max 16 personer, vill vi verkligen att de ställer in vår resa. Här ställs det dock inte in några avgångar. Andre piloten tar på sig en gul skyddsväst och läser upp säkerhetsinstruktionerna stående på trappan upp till planet, eftersom det inte går att stå raklång i mittgången.

Det går förvånansvärt bra och det lilla planet spinner på som en katt i luften. Utan någon direkt förvarning så landar planet först på en annan flygplats, då några av passagerarna hade pratat med piloten och ville stiga av där istället.

Förebild

På andra ställen som vi besökt har Barnbougle varit lite av en konceptuell förebild för hur man ska lyckas med en golfresort. Lyckoreceptet är både enkelt och svårt på samma gång. Bygg först två golfbanor, som båda rankas bland de 100 bästa i världen. Bygg sedan två trevliga hotell med spa och andra faciliteter, för då spelar det ingen roll att stället ligger mitt i obygden. Vi börjar med att spela Barnbougle Dunes, som är bäst rankad av de två toppbanorna. Våra höga förväntningar infrias då banan är både snyggt designad och smälter in i naturen på ett bra sätt. Återigen visar Tom Doak att han är en mästare på att skapa naturliga golfbanor som verkligen följer naturen.

Det man möjligtvis kan sakna är de vyer som vi haft på Cape Kidnappers och Cape Wickham, men det kompenseras av det fantastiska skuggspelet över sanddynorna när solen går upp och ned. Den andra banan, Lost Farm, går i samma terräng längs kusten. Detta gör att de starkt påminner om varandra, även om denna bana är designad av Bill Coore, en annan berömd golfbanearkitekt, som ofta ritar sina banor tillsammans med den gamle storspelaren Ben Crenshaw.

Man behöll hålen

På de sista 9 hålen så blir man lite förvånad, då hål 13+13a och 18+18a dyker upp, helt utan förvarning. Det är två extra hål som blev över när paret designade golfbanan och istället för att ta bort dem, behöll man båda hålen, så man kan säga att Lost Farm är en 20-hålsbana. Extrahålet 18a är ganska naturligt, då det gör att man kommer hela vägen fram till hotellet och klubbhuset. Däremot är 13a bara ett mysigt par 3-hål, som kanske var lite för läckert för att ta bort.

När vi sitter i klubbhuset, visar det sig att ägaren Richard Sattler är där och vi får en lite pratstund med honom. Richard är en gladlynt, lite kraftig australiensare med stark dialekt. Att han nu är ägare av en av världens bästa golfresorter hade från början inget med golfpassion att göra. Han hade däremot insikten, att den mer eller mindre värdelösa marken längs kusten, kunde vara utmärkt för golf. Det bor bara 500 000 invånare på hela Tasmanien och det finns 65 golfbanor, så för att få någon ekonomi i det hela, krävdes det att banorna blev något som var värt resan dit. Man kan säga att Richard verkligen har lyckats skapa något helt unikt med två golfbanor på listan över de 100 bästa i världen. Däremot så verkar han inte riktigt lyckats med sin egen golf och säger att han trivs bättre på farmen och då är det inte Lost Farm han menar, utan deras boskapsfarm.

Melbournes alla toppbanor

När vi kommer till Melbourne tror vi att resan inte kan bli bättre än var den varit hittills. Men det är här som det berömda sandbältet ligger med några riktiga tungviktare, som Royal Melbournes två banor och Kingston Heath. Det som vi kanske inte insett, är att ytterligare ett antal banor som Victoria, Metropolitan, Commonwealth, Woodlands, Yarra Yarra och många fler ligger vägg i vägg med varandra på ett väldigt begränsat område. Vad har nu alla dessa golfbanor gemensamt? Det ena är att flertalet är designade av den legendariske Alister MacKenzie, som på tidigt 1900-tal kunde skapa bunkerområden som ingen annan. Det andra verkar vara att om en bana ska byggas om i området, så är det oftast Tom Doak som anlitas.

I Melbourne har vi ett mer hektiskt schema och ska helst hinna fotografera flera golfbanor per dag. Det ändrar egentligen inte vår dagsrutin, vi är som vanligt på plats före soluppgång, för att fånga de första solstrålarna. Mitt på dagen spelar vi golf, för att sedan avsluta med att fotografera i kvällsljus. Allt rullar på extremt bra och vi har den lilla tur som krävs med vädret. Det är även här som vi råkar ut för största möjliga bakslag.

Hyperaktiv golfklubb

Royal Melbourne som är den bäst rankade golfbanan i Australien meddelar att vi inte längre är välkomna att komma dit och fotografera. Vår kontakt som bokat upp alla golfklubbar fattar inte riktigt vad som hänt, men golfklubben har tydligen bytt klubbchef sedan vi gjorde vår ursprungliga bokning. Det känns inte optimalt att åka till Australien och spela massor med fantastiska golfbanor, om man inte får spela den allra bäst rankade. Vi gör ett tappert försök att boka en starttid, men på denna hyperprivata golfklubb, ska man helst ansöka om en starttid flera månader i förväg. Minst sagt lite besviken känner jag att nu måste jag ta en paus från fotografering och golfspelande.

Risigt boende

Om man bortser från Barnbougle har vi faktiskt haft ganska risigt boende hela tiden. I Melbourne och Sidney är vi däremot inbokade på lyxiga och centralt belägna Hyatt. Melbourne visar sig vara en väldigt trevlig stad och jag ägnar några timmar till att shoppa, gå på museum och uppträda som en riktig turist. Jag åker till och med på en helt icke golfrelaterad utflykt till Torquay, en surfstad längs kusten. Innan vi åker till Sydney besöker vi Nationals tre banor som faktiskt inte ligger i det traditionella sandbältet.

Operahuset och en perfekt avslutning

Det går inte att åka till Australien utan att besöka Sydney. Kommer man dessutom hem utan att ha sett Operahuset, anses man inte ha varit i Australien. Operahuset är en ikonisk byggnad och ett riktigt landmärke för Sydney och hela Australien.

Det behövs mer än ett par dagar för att på allvar utforska staden med omnejd. Vi gör vårt bästa och Jacob går över från att fotografera golfbanor till surfare. Vi äter gott och kör vilse gång på gång och inser att Sydney är rejält mycket större än både Melbourne och Auckland.

Det som alla tre städerna har gemensamt är hur man skapat fantastiska restaurangstråk, där det tidigare var hamn- och industriområden. Vi spelar några hyggliga banor runt staden men vi är här främst för att fotografera och spela New South Wales. Detta är den sista och avslutande banan på vår topp 100-lista och även på vår resa. Vi anländer så tidigt till golfbanan att det är i det närmaste mörkt och vi har svårt att orientera oss. Vi kan ana havet men faktum är att det inte är så lätt att komma dit. Banan slingrar sig fram längs kusten, medan hålen skiljs åt av ganska svårgenomtränglig terräng. Med tanke på att väldigt många av världens absolut mest dödliga ormar finns i Australien, är man tveksam till att gena mellan olika hål.

Sen frukost

Vi har visserligen sett hur många kängurus som helst men än så länge inga ormar. Till slut är vi på plats vid det femte hålets green och det sjätte utslaget. Ett ganska stort moln envisas med att täcka solens strålar, därför blir det inte mer än ett par foton som kanske kan användas. Lite besvikna äter vi en sen frukost och bara några minuter senare står vi på första tee. Banan är inte helt förvånande designad av Alister MacKenzie på 1920-talet, precis som flera av toppbanorna i Melbournes sandbälte.

Helt fantastisk

Jag vet inte om det är för att detta är sista banan vi spelar, men jag tycker att den är helt fantastisk. Den har en dimension som banorna i Melbourne saknar, och det är havet. Havet gör väldigt mycket för det visuella och även att det är lite nivåskillnader skapar en annan dynamik. Alla talar om Alister MacKenzies bunkrar och hur de är integrerade med greenen och skapar en tydlig gemensam enhet. Här kanske bunkersystemen inte är lika dramatiska men det är en enormt bra golfbana.

Vi får en solig kväll och morgonen efter smäller Jacob säkert iväg ett par hundra foton på hål nummer 6, som är ett minst lika bra par 3-hål som hål 17 på Tara Iti.

Så vi börjar och avslutar vår resa med två av världens bästa par 3-hål …

Text: Johan Kullenberg
Foto: Jacob Sjöman