Parterapi

Jag har just kommit hem från en tvådagars golfutflykt till Åland med några goda vänner. För mig var den resan själva essensen av vad jag gillar med golf. Trevligt sällskap, fin bana, rimlig golf och nervkittlande tävlingar.

Jag gillar (ibland först i efterhand) de emotionella berg-och dalbaneresor en golfrunda kan erbjuda.

Det kan se ut så här: Jag inleder rundan. Full av energi. Koncentrerad men inte spänd. Det går bra. Jag kan spela golf! Tänker att jag innan nästa runda ska träna ordentligt på utslag och närspel. Jag är bra, men kan bli bättre.

Några hål senare vill jag inte längre lägga ned tid på att träna golf, jag vill lägga ned golfen. Permanent. Kasta ned klubborna i en vulkan för att bryta deras ondskefulla makt över mig.  Bagen och avståndsmätaren och vagnen får åka med de också. Bollarna är slut, men hade jag haft några kvar så skulle de få åka med. Brinn, ni ondskans redskap!

Något senare rullar en boll i på fyra slag på ett par fyra-hål. Trots axlar uppdragna till öronen, kort och hetsig andhämtning, högröd ansiktsfärg och en ilsken, hackande sving letar sig bollen ned i hål. Par!

Hurra!  Molnen delar sig, solen ler mot mig. Änglakörer hörs, vinden mojnar och allt blir kul igen. Förmågan att spela golf återvänder. Parterapi när den är som bäst.

Men det kan vara skört, det goda humöret.

Inför andra rundan på Ålandsresan hade vi slagit vad. Inte om nåt märkvärdigt, mest om äran. (och om sprit …) Men ändå. Tävling är tävling.

Alla i bollen spelade helt rimlig golf. Någon strax över sin normala nivå, någon strax under, men på det hela taget vettig golf. Inför sista hålet var det jämnt.  Nu skulle allt avgöras. En lite knixig par fyra. Dogleg vänster. Bra att börja med ett långt slag. Jag tog fram min spoon, som varit felfri hela rundan. Jag hade använt den på alla hål utom par treorna. Den hade gått spikrakt, snyggt, typ två hundra meter mitt i fairway. Perfekt. Ofelbart. (Drivern använde jag inte, den har tyvärr blivit besatt och hemsökt av onda andar. Den ska in på exorcism.)

Ni som inte är extremt trögtänkta, eller kanske läser det här samtidigt som ni kör bil, förstår nu att det artonde och avgörande hålet var hålet då den ofelbara klubban svek mig. Jag svingar som vanligt, rimligt avslappnat. Klubban träffar bollen. Det finns en cirkel på klubbans träffyta där klubban ska möta bollen. Det gör den inte.

Klubban träffade i stället bollen med den yttersta tåspetsen. Längst fram på klubbhuvudet. Bollen blev sur och valde att flyga tjugofem meter snett framåt och fastna i kanten av tjockruffen. Medspelarna (motspelarna!) slog förträffliga slag. Långa, raka och välplacerade.

Grönaktig rök sipprade ur mina öron och ur min krage när jag gick fram till bollen.

Nu skulle bollen få.

Visserligen låg den precis emot det tjocka gräset, men det borde gå att träffa med spoonen ändå.

Om jag bara tar i lite extra och siktar lite närmare träden än vad jag borde så är jag fortfarande med i matchen.

Sagt och gjort. Delvis.

Jag tog definitivt i. Bollen flög definitivt inte dit jag ville, utan i stället tvärs över fairway ut i halvhögt gräs. På två slag hade jag kommit cirka femtio meter närmare hålet, men med den avgörande skillnaden från när jag stod på tee att jag nu hade en massa stora arga träd precis i min tänkta spelriktning och bollen i högt gräs i stället för på en peg.  

Mer rök ur öronen. Skam den som tänker! Nu ska bolljäveln få!

Jag ställer upp mig med spoonen i händerna och försöker hitta bollen med blicken i det tre decimeter höga gräset. Riktar in mig i den riktning jag gissar att hålet ligger. Då avbryts jag av mina kamrater som ställer den i sammanhanget rimliga frågan om jag är helt dum i huvudet.

“Ta en nia eller nåt, slå över träden så har du ett slag kvar in. Går det bra så är du fortfarande med i matchen.” Jag gjorde som de sa (alla tre är större än vad jag är, så jag skrämdes till lydnad. Eller kanske skämdes jag till lydnad. Eventuellt båda.) Hör och häpna. Det funkade. Två bra slag och tävlingen avgjordes på green. Jag torskade ändå, men på ett roligare sätt.

Lärdomen av detta? Välj inte klubba i affekt. Ta tre djupa andetag och tänk lite.

Alkolås har jag hört talas om. Det tror jag inte att jag behöver. Det jag behöver är ett aggro-lås till min bag. “Blääääp. Klubban kan inte tas ur bagen innan din puls understiger 200 slag per minut.”

(Det pratas om att skjuta sin ålder, dvs att gå på så många slag som man är gammal. När jag blir arg skjuter jag min puls. Det är sämre.)

PS Har du möjlighet, spela Slottsbanan på Åland. Den är helt och hållet fantastisk. Bästa bana jag spelat, före allt annat med hästlängder. Vacker, rolig, inspirerande. Utmanande för duktiga golfare men ändå spelbar för oss andra. DS

Text: Fredrik Sandberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *