Golfens matematik
Medan proffsspelaren Bryson DeChambeau hittat ekvationen för hur man ska slå riktigt långt, funderar Golfbladets krönikör, Fredrik Sandberg, över sportens kluriga gåta.
Slipper blotta min osäkerhet
Golf är svårt på många vis, inte minst när det kommer till räknandet. Trots att det är lite pinsamt så får jag erkänna att jag ofta för min score i en app. Det är förstås väldigt praktisk att kunna se bankarta, avstånd och annat som appen visar men det som verkligen är skönt är att den räknar ut min score åt mig. Jag slipper klia mig lite extra i huvudet och blotta min osäkerhet. ”Hmm, en bogey, det borde ju bli två pinnar, eller?”
”Nej, du har ju inga slag på det där hålet!” ”Ja, åh, nu ser jag, det är så svårt att se de där små siffrorna, jag glömde läsglasögonen i bilen.” Det känns lite som när man skulle gå fram och räkna ett tal på tavlan i skolan. Inte nödvändigtvis superhärligt. (Till saken ska läggas att jag är säljare till professionen och har som sådan lyckats snacka mig ur de flesta situationer. Utom i matte. 1+1 är inte ”typ 3” hur bra man än är på att argumentera.)
Men det är ju inte bara poängen som är svår att räkna ut. Det svåraste är ju att under ett hål komma ihåg hur många gånger man slår bollen. ”Vänta nu, först duffen som studsade bakåt från damtee, sedan järnsjuan på 30 meter, den som gick in i enbusken, chippen ut i ruffen på andra sidan fairway, den lyckade åttan upp på green och sedan två puttar. (räknar högt och pekar bakåt på banan, följer bollens tidigare väg genom luft, träd och gräs). ”Sex, sex slag blev det!”. ”Det blir väl två pinnar, eller hur?” (Alternativt: smussel med appen, sedan med stort självförtroende: ”Jag fick sex och två!”)
Läs fler krönikor om golf här>>
Mycket märkligt egentligen, det är ju inte så att antalet slag man slår är direkt oviktigt i golf. Det är inte heller så att man gör någonting annat, viktigare. Som att spela golf och samtidigt operera någons knä.
Tappat räkningen i golf
Då hade det varit begripligt om man tappade räkningen ibland. Man spelar golf. Man räknar slag. Sällan, även för mig, är det dessutom så att man behöver ta av sig skorna för att räkna ihop hur många slag det blev, fingrarna brukar oftast räcka till.
3 saker som krånglar till det
Som i många andra sammanhang finns det rationella förklaringar till varför man krånglar till enkla saker, här är några av mina gissningar:
1: Fusk. Jag fuskar ofta i tanke när jag golfar, men inte i handling. Jag kan tänka att det inte var någon som såg det där extraslaget i skogen, men sedan när det är dags att notera scoren så anger jag det korrekta antalet slag. Att fuska i golf för mig vore lite som att fuska i luftgitarr. Rätt poänglöst.
2: Bristande koncentration. Om första nio har gått åt helskotta så brukar jag inte vara så petnoga på vägen hem. Inte så att jag drar av slag, mer att det blir ”skriv en åtta” när jag inte orkar räkna. Ett streck är ett streck.
3: Förträngning. Här är jag ofta. När man har gjort något extra korkat så är det som om hjärnan aktivt raderar det, sannolikt för att inte behöva lägga för mycket kraft på att älta sådant som ändå inte går att förändra. Förträngningsmekanismen gör inte att jag har extra svårt att komma ihåg hur många slag jag haft på ett enskilt hål, däremot är den intimt inblandad i hur jag summerar en hel runda, samt i mina bedömningar av de intressanta begreppen ”tur” och ”otur”.
Sjuka snedstudsen
Jag har ofta haft otur när jag spelat en runda, tycker jag. Tre koppsnurr och ut. Om de gått i hålet istället så hade jag ju sänkt mig. Om inte bollen fått den där helt sjuka snedstudsen och åkt ned i vattenhindret så hade jag ju fått poäng även på det hålet, och så vidare.
Glömmer direkt de tursamma händelserna
Det jag då har förträngt är alla gånger jag har haft en oförskämd tur på en runda. När bollen går rakt ut i skogen och studsar på en sten och kommer ut igen, rullar på en asfalterad väg och stannar tio meter från green. När ett toppat bunkerslag studsar i flaggan och stannar strax intill koppen. När ett misslyckat slag visar sig vara toppen, för att flaggan jag siktade på tillhörde ett angränsande hål. Ni förstår vart jag är på väg.
Nu luktar det sänkning
I mitt fall så är det så att jag har minst lika mycket tur som otur när jag golfar, just för att jag är så oförutsägbar i mitt spel. Trots denna vetskap så glömmer jag direkt de tursamma händelserna och tycker istället, när jag sneglar på min score (i appen…) att jag spelar riktigt bra. 22 pinnar efter 18 hål, nu luktar det sänkning. När pendeln sedan svänger åt andra hållet så förbannar jag istället min otur.
Nu när jag inte är på banan och därmed kan betrakta min golf med lite mer objektivitet kan jag ändå se att tur och otur normalt tar ut varandra, såväl för mig som för mina duktigare medspelare.
Slumpen avgör
Jag, som har ett högre handicap, har både mer tur och mer otur än vad låghandicaparen har. Helt enkelt för att slumpen är en större del av mitt spel. Detta borde jag absolut kunna minnas när jag är på banan, men försök påminna mig om det nästa gång bollen snurrar två varv runt koppen och sen rullar av green.
Risken finns då att du får en anatomiskt svårgenomförbar beskrivning av var jag vill förvara min putter. Har du någon gång tänkt på hur det känns för en headcover?
Av Fredrik Sandberg
