Härlig golf på den gröna ön

Vintern är en tid av vila från golfen, kanske många tänker. Nu när det är svårt att resa i väg till varmare breddgrader för en härlig golfsemester, blir det istället ett par bokningar i golftälten. Träning inomhus är riktigt skönt när kylan sveper in i vårt land. Nedstängningarna gör att vi endast kan drömma om att spela på nya banor långt bort. Vi bjuder på härlig läsning och inspiration. Denna gång från de anrika golfbanorna på den gröna ön Irland.

Irland. Whisky, Oscar Wilde och snålblåst för vissa. Guinness, en inte helt okomplicerad inrikespolitisk historia samt rugby för andra. Men för oss, en grupp beståendes av åtta medelålders golfentusiaster handlade dessa dagar primärt om links, links och park.

Drömlika golfbanor

De brittiska öarna har inte gjort sig kända som de soldyrkande charterturisternas drömresmål. Däremot har regnet, vinden och blåstens påverkan på landskapet gjort det möjligt för några av världens bästa banarkitekter att skapa drömlika golfbanor som lockat golfare från hela världen. I området kring Dublin trängs banor ritade av legendarer som Nicklaus, Norman, Montgomerie, Langer, Faldo, Palmer med flera. Under en långhelg fick vi äran att spela på fyra av dessa.

Fakirflighten lämnade Arlanda alldeles för tidigt och halvt nyvakna ramlade gruppen ut från Dublins flygplats och in på hyrbilsfirmornas opersonliga flygplatskontor. En dryg timme och ett par nära döden-upplevelser i vänstertrafik senare rullade karavanen upp på gatan där det Air BnB-hus som hyrts för helgen stod och väntade.

Inga mord på flera år

Väderbitna grannar med oroväckande många ärr i ansikten och på armarna informerade oss vänligt men bestämt att det nog var bäst att inte lämna något i bilarna över natten (definitivt inte golfklubbor!). Den förtjusande damen, tillika husägaren, skrattade dock bort det hela med en försäkran om att de rivaliserande familjerna i området var inne i en fredsperiod för tillfället. Det hade knappt skett några mord på flera år.

Centralt läge i Dublin

Lugnade (nåja) av den informationen bestämde vi oss för att googla noggrannare nästa gång, men tänkte inte mer på det och behövde så heller inte göra under resten av helgen. Huset fungerade finfint, bilarna mådde bättre än någonsin och det centrala läget i Dublin gjorde att bilresorna till helgens banor gick riktigt smidigt. Den första, till The Island Golf Club, redan samma eftermiddag som vi anlände.

The Island Golf Club

Efter en dryg halvtimmes bilkörning från centrala delarna av Dublin, varav de sista tio minuterna på charmiga, ringlande småvägar i idyllisk irländsk kustmiljö, nådde vi fram till The Island Golf Club. Banan ligger utmed kusten och karaktäriseras av sin sandjord och sina gräsbeklädda kullar. Doften av saltvatten och hav slår emot besökaren så fort denne kliver ur bilen och tar de första stegen mot det vackra klubbhuset, inkilat bland några av kullarna. Links var ordet!

Hela platsen andas värdighet. Gräsrangen känns exklusiv och rymlig, långt bort från tätt utlagda plastmattor. I klubbhuset hänger dekaler daterade från en tid då golfen knappt nått Sverige. Och på tal om Sverige – en svensk flagga vajar tillsammans med en handfull andra utanför klubbhuset. ”Varför?”, undrar en av oss nyfiket och får till svar av Cathy som varmt välkomnat oss i receptionen: ”Vi har för vana att hissa våra gästers flagga”.

Pegga upp på första tee

Efter några slag på rangen och ytterligare några försök att förstå sig på vad links faktiskt innebär, runt övningsgreenerna, var det så dags att pegga upp på första tee. Öppningshålet, det första i raden av åtta raka par 4or, är ett utmanande hål som premierar utslag på vänstra halvan av fairway. På så sätt undviker du att hamna bakom de stora kullarna till höger som skymmer sikten in mot den stora greenen som sluttar från bakkant till framkant.

Efter två timmar i den värmande vårsolen kan vi konstatera att vädergudarna ler mot oss under resan. Den medhavda resegarderoben bestående av regnjackor, vindtäta byxor och underställ i ull blev tvungen att bytas ut till nyinköpta pikéer.  Hade någon sagt till oss att Irland i maj skulle erbjuda strålande sol, lätta brisar och dryga tjugo grader hade vi nog skrattat. Så blev det dock. Fantastiskt, tyckte vi, även om banorna kunnat bli än mer utmanande i ett annat klimat.

Försiktig vind

9 hål in i ronden står det klart att man redan år 1890 tog stor hänsyn till hur vinden normalt påverkar spelet. De kortare hålen tenderade att spelas in i den, för dagen, försiktiga vinden medan du oftast hade densamma i ryggen på de längre hålen.

Första halvan av banan levde helt klart upp till allas högt ställda förväntningar. Men det är trots allt de sista två timmarna av rundan som verkligen gör upplevelsen till något alldeles extra. På det trettonde, en par trea som med sina 200 meter kräver både längd och precision från tee, ska bollen först flyga en kortare sträcka över Atlanten innan den på något mirakulöst sätt ska ned på en green med avrinning åt vad som känns som fem av fyra håll.

15 meter smal fairway

Ett av de enklare hålen på banan enligt slopen är det fjortonde. Men man ska inte låta sig luras. Om det krävdes precision på förra hålet är det ingenting mot vad som krävs här. Fairway är nämligen den smalaste av alla på hela Irland och med sina 15 meter i bredd får man vara djärv om man ska ta fram den största av alla klubbor i bagen.

Att i solnedgång gå de sista hålen av The Island Golf Club, är något som många av oss i klubbhuset, över den första pinten för resan, konstaterar vara en av de bästa golfupplevelserna hittills i livet. En fascinerande vacker bana i toppskick, elegant uthälld över den irländska kusten. Kan det bli bättre?

Killeen Castle

Dag två av resan och också golfbana nummer två. En god natts sömn i det som numera kändes som våra hoods, en stadig brittisk frukost och sedan en knapp timme i bil tog oss norrut från Dublin till denna oas. Vi får vara självkritiska nog mot oss själva och erkänna att vi på förhand hade en bild av de brittiska öarna som “Links-land”. Killeen Castle skulle visa oss att den bilden var minst sagt onyanserad.

Rogivande miljö

Efter att ha debatterat halva bilresan om hur golfklubbens namn uttalas, så svängde vi av huvudleden och in på banområdet för att, ögonblickligen, försättas i tvångsmässigt fotografiskt tillstånd. Omgivningarna är helt enkelt optimerade för att din haka ska slå i dina knän när du rullar igenom snirklande jätte-ekar, finklippta häckar och borgar. Du kommer ofrånkomligen vilja knäppa bilder, men glöm inte att supa in den otroligt rogivande miljön och det lugn som Killeen Castle erbjuder.

Handfat av marmor

För att lugna spelarnas nerver ytterligare råkar klubbhuset och rangen se ut som olika delar av en japansk spa-anläggning. När ni efter hål 6 fyller på vattenflaskorna i handfat av marmor, så kommer ni förstå vad vi menar.

Själva banan då? Jo, den slingrar sig runt i ett idylliskt landskap med det gamla ståtliga slottet, nyligen restaurerat, som en majestätisk mittpunkt. Ja det är alltså inte ett förfinat klubbhus, som brukar vara fallet på svenska golfbanor. Det här är ett slott som Robin Hood skulle kunna ha anfallit sheriffen av Nottingham för.

Den känslan är det. Allt från range och klubbhus till restaurang och omklädningsrum är av högsta kvalitet. Det bästa med Killeen Castle är den varma känsla som finns runt klubben – man känner sig som hemma. Ni som varit på Ullna utanför Stockholm kommer känna igen er i det här, allt är tip-top men ändå inte för skrytsamt. Den här igenkänningsfaktorn kanske grundar sig i att båda banorna är designade av självaste Jack Nicklaus.

Banan – den längsta på Irland
 

Banan i sig är också väldigt bra och det krävs bra golf om man ska skjuta lågt på denna bana. Framförallt krävs mycket av det långa spelet om man spelar från teerna lite längre bak; banan är nämligen den längsta på Irland.

Skyddande trappstegsbäck

Signaturhålet är hål 12, ett par 5 där greenområdet skyddas av en trappstegsbäck i framkant. High-risk, high-reward kännetecknar det här hålet och greenen kan med ett bra utslag nås av ett hårt och långt andraslag. Utmaningen är att det även gäller den förtrollande vattenpassagen som ackompanjerar greenen.

Det avslutande 18:e hålet, där slottet Killeen står som kuliss från andra slaget och inåt, gjorde oss lika ödmjuka som det gjorde Team USA i Solheim cup 2011. Det amerikanska laget fick stå nedanför Killeen Castle och njuta av en av världens vackraste avslutningshålsvyer, och Europa fick njuta av segern.

Spakänsla

För oss var det en seger att komma i mål efter en härlig men utmanande runda. Vi krönte erövrandet av slottet med dagens andra fish n chips i restaurangen, för att sedan ta oss in i omklädningsrummet och en välbehövlig relax. Om det var spa-känsla även där inne? Det kan du ge dig på.

Efter två fantastiska golfrundor var det dags att prova på kulturen i Dublin. Kultur i Dublin innebär pubar och pubar i Dublin innebär Temple Bar-området. Åker man inte hit under sin Dublin vistelse har man inte varit i Dublin. Punkt. Detta mytomspunna stråk/område ligger centralt, strax söder om floden Liffey som delar staden, och skiljer sig markant mot områdena runt omkring.

Pubar med trubadurer

Trots att det är lördag, och väldigt mycket folk, finns det en genuin och medeltida känsla med kullerstensgatorna och de tätt packade pubarna. Nästan alla pubar har trubadurer som spelar kända covers i irländsk folkmusiktappning.

Det ska sägas, livet känns rätt okomplicerat när man, med några Guinness i kroppen, lyssnar på Avicii’s ”Wake Me Up”, framförd på en irländsk tenorbanjo mitt i centrala Dublin. En (ganska mycket) senare kväll än planerat ledde golfandet in på sin tredje dag och The K Club’s Arnold Palmer/Ryder Cup bana.

The K Club

The K Club är något alldeles speciellt om du är ute efter glamorös lyx. Allt är överdimensionerat och flådigt. Blommor överallt och en känsla av att vara på ett amerikanskt mansion infaller sig när man åker in på anläggningen. Här behöver man inte spara på krutet när det kommer till att klä upp sig. Detta är verkligen motsatsen till de mer genuina linksbanorna längs kusten.

Green som omringas av vatten och skog
 

Dagen till ära gick dessutom en Pro AM tävling av stapeln och banan var verkligen i toppklass. Det bästa med banan är att den börjar bra, men blir ännu bättre för varje hål. De riktiga höjdpunkterna levereras under de sista nio med de tre sista hålen som magiska utropstecken. Hål 16 är en par 5a med en green som omringas av vatten, skog och bunkrar. Färgvariationen på träden som omger greenområdet ser ut som från ett filter i en betalversion av en foto-applikation i telefonen. Mitt på fairway, ungefär 250 meter från green, finns en markering där Rory McIlroy slog upp sin spoon på greenen under Ryder Cup 2006. Ett helt omöjligt slag, kolla gärna på youtube.

 
Palmer Course, som Ryder Cup banan heter, är inte överdrivet svår. Det finns mycket plats på fairway och greenerna är relativt generösa. Det är faktisk en väldigt avslappnad golfrunda i ett fint parklandskap.

Ladda batterierna

Ytterligare en fantastisk golfupplevelse på K Club tog tillsammans med kvällen före också ut sin rätt. Efter en sen middag på klubbhuset åkte vi mätta, belåtna och trötta hem till huset för att ladda batterierna för avslutningsronden på Portmarnock Links.

Portmarnock Links

Sista banan för resan blev alltså ingen mindre än Bernhard Langers skapelse Portmarnock Links som ligger på den anrika whiskeyfamiljen Jamesons gamla ägor, 20 minuter med bil från centrala Dublin. Redan innan rundan startades, kändes ett besök på 19:e hålet obligatoriskt.

Bra kondition

Golfbanan i sig var väldigt underhållande och i bra kondition, samtidigt som den var extremt hård. Precis som en linksbana ska spelas! Portmarnock links inledande hål är relativt lätta om man drar nytta av den extrema rull som platta fairways erbjuder vid vindstilla förhållanden. För en medelgolfare som slår normallångt kan utslagen på några par-4 nosa i greenkant och par-5 kan nås på två.

Fröjd för ögat

Detta ändras dock relativt snabbt då banan blir mer och mer ondulerad det sista nio hålen och då kan du behöva åtta slag för att nå greenen om du träffar fel fairwaybunker. Det krävs med andra ord en helt annan precision från tee för att få till en bra score. Sista nio är mer en fröjd för ögat då många hål spelas inbakade i sanddynor längs strandkanten och med bunkrar djupa som kratrar från valfri Hollywoodproducerad rymdfilm. Banan blir bara bättre och bättre ju längre in i rundan man kommer och avslutas med en vacker par 4 som är ett av signaturhålen enligt startern.

Med något varierande scorer efter detta linksäventyr tackar vi Langer och klubben för en minnesvärd upplevelse och rundar av resan på bästa sätt med en avslutningsmiddag i mexikansk stil på restaurang 777, strax söder om Temple Bar-området. Avsmakningsmenyn, med lika många tequila som rätter, kan starkt rekommenderas. Ett trevligt avbrott från det annars väldigt uppskattade irländska köket.

Vackra miljöer

Att sammanfatta dagarna i Dublin är nästan vemodigt. Fantastisk, och då menar vi verkligen fantastisk, golf på banor med väldigt olika karaktär. Läcker finish, vackra miljöer och en värdig känsla kring hela upplevelsen.

God mat, trevliga pubar, vänstertrafik och en stad som känns väldigt genuin hamnar också på pluskontot. Dags att boka nästa års resa igen!

Text: Viktor Wågström

Portmarnock Links. Greenfee från 75€