Legendariska Turnberry
Ett målmedvetet arbete har gjort det magnifika lyxhotellet och de fantastiska golfbanorna ännu bättre. Den som har råd och inte bokar resa av politiska skäl kan checka in på Trump Turnberry och njuta av det bästa Skottlands västkust har att erbjuda.
När taxin rullar in mot det pampiga hotellet, högt upp på en kulle ovanför golfbanorna, är det inledningen på en upplevelse utöver det vanliga. Säga vad man vill om Donald Trump, men han har bra öga för golfanläggningar och sedan han och hans familj tog över anläggningen har både hotellet och golfbanorna uppgraderats och förfinats.
Mer än bara golf
Tjejen i incheckningen ger mig rumsnyckeln och jag traskar iväg uppför den enastående trappan och går till mitt rum. Det är inte någon av de fina sviterna med utsikt mot havet och golfbanan, men det är riktigt lyxigt med mörkt trä, eleganta tapeter och en härligt mjuk heltäckningsmatta samt ett enormt badrum i marmor, glas och guld. Av en händelse dessutom samma rum som jag bodde i när jag var här för styvt tio år sedan!
Innan vi får hala upp drivern och slå ut får vi en liten presentation av de många andra aktiviteter som Turnberry erbjuder sina gäster. Det är svårt att inte imponeras av anläggningens ”equestrian centre” för hästintresserade och de magnifika rovfåglarna som inte bara är till beskådan utan faktiskt också används för jakt! Dessutom kan man köra fyrhjuling och bil i terrängen, skjuta både gevär och pilbåge samt paddla kajak.
Det fantastiska hotellet har också en magnifik balsal samt ett komplett spa där man med fördel kan spendera en stund före eller efter golfrundan. För det är ju ändå golfen och en av världens absolut bästa golfbanor som är anledningen till att man reser hit – för utan riktigt stor plånbok och helikopter tar det drygt en timme från Glasgow och två timmar från Edinburgh.
Med flera restauranger och barer är det ingen större chans att man går ned i vikt här. Frukosten består av en väl tilltagen buffé för den som inte vill beställa från menyn, där man bland annat kan få en ”full scottish breakfast” med ägg, bacon, korv, blodpudding och den skotska specialiteten haggis. Under dagen kan man äta i klubbhuset eller få något lätt i en av barerna och på kvällen kan man med fördel sätta sig till bords i den stora restaurangen med utsikt mot solnedgången och smörja kråset rejält.
Anrik bana med trixig layout
Innan vi får ta oss an Ailsa Course på Turnberry så åker vi till en annan Open-bana. Och inte vilken Open-bana som helst utan anrika Prestwick Golf Club där The Open föddes 1860. Historiens vingslag, med The Open-pokalen och vinnarbältet utställt i klubbhuset, är den största lockelsen här för ärligt talat är banan lite skum på sina ställen, kanske främst på femman, Himalayas. Ett blint par 3-hål där man får lita på en siktpinne och dra bollen upp över ett krön i förhoppning om att få putta för birdie.
Efter ett antal ”vanliga” golfhål med sin egen charm kommer man mot slutet till nästa skumma hål – Alps. Det här var ursprungligen hål 2 och är idag det äldsta kvarvarande mästerskapshålet. Efter en drive till ett mycket smalt landningsområde står man inför ännu ett blint slag – och det gäller att trycka till bollen eftersom greenen vaktas av beryktade Sahara-bunkern. Det är inte utan att man pustar ut lite efter att sånär ha drivit det korta och relativt platta avslutningshålet.
Största upplevelsen här blir ändå när klubbens headpro David Fleming låser upp skåpet och låter oss titta närmare på ”the claret jug”, mästerskapspokalen som delas ut till Champion Golfer of the Year. Den har dessutom sällskap av mästarbältet som instiftades till första Open Championship 1860, men togs hem permanent av Young Tom Morris när han vann sin tredje raka Open-titel 1870. Förvisso sannolikt kopior av originalen, men det är ändå stort att hålla i dem.
Juvelen i kronan
En äventyrlig afton med överdådig middag och kanske några för många besök i baren är kanske inte helt rätt uppladdning inför nästa golfrunda. För nu är det dags för juvelen i kronan. Självaste Ailsa Course där The Open senast spelades 2009 och Tom Watson sånär blev historiens äldsta Major-vinnare. Politiska skäl har gjort att Ailsa inte längre är aktuell för The Open, men det har höjts en del röster för att den ska få återkomma, främst baserat på hur fantastisk banan är.
Vyerna ut över Irländska sjön och Ailsa Craig, den runda klippan där man länge hämtat granit för curling-stenar, gör att man ibland kan ha lite svårt att fokusera på golfen. Men det gäller att hålla tungan rätt i mun för som alla mästerskapsbanor kan Ailsa bjuda lite motstånd även denna fantastiska golfdag med strålande sol och relativt lite vind.
Efter några hål fram och tillbaka når vi fyrans tee, vilket är början på en svit av linksnjutning längs havet som kan vara det bästa man upplevt. Åttan och tian var förr i tiden mina favorithål, men det är svårt att inte imponeras av det nya nionde hålet där man på Championship Tee står med drivern och försöker slå över klipporna till en liten green långt där borta. Även nya elvan är ett par 3-hål som förvandlats från lite avslaget till en riktig pärla.
Uppladdning i fantastisk ”kiosk”
En annan stor förändring är den 150 år gamla fyren som förr i tiden bara var ett blickfång, men idag är såväl lyxsvit som den kanske mest imponerande ”kiosken” man stöter på någonstans i hela världen. En G&T som inmundigas på den stora terrassen är den perfekta uppladdningen för att attackera sista nio och försöka få till en bra score.
Om man ska säga något negativt om Ailsa så är det kanske att banan ”bränner sitt krut” för tidigt och att hålen från tolvan och in inte riktigt kan mäta sig med de magnifika hålen från fyran till elvan. Men det är inte för att det är sämre golfhål utan bara för att vi nu spelar lite längre in från stranden. Utmaningen finns kvar och när vi lämnar fyren som blickfång spelar vi in mot klubbhuset och det pampiga hotellet som drar blickarna till sig när man försöker navigera mellan djupa linksbunkrar och de vassa ärttörnebuskarna.
Ännu mer golf
Man skulle lätt kunna packa ihop grejerna efter denna fantastiska golfurladdning. Men för den som inte fått nog finns mer golf att njuta av här på Turnberry. Utöver niohålaren Arran som ligger bakom den stora rangen och det utmärkta träningsområdet finns 18-hålaren King Robert The Bruce, namngiven efter den legendariske kungen som ledde Skottland till frihet på 1300-talet.
Banan hette förr i tiden Kintyre course och var en förvisso trevlig bana med långa ”korridorer” mellan ärttörnen, men kanske inget man vallfärdat hit för. Idag är banan fortfarande ”lillebror” till Ailsa, men en mycket kompetent linksbana med lite mer plats mellan de taggiga buskarna och fyra hål på mitten som erbjuder makalösa vyer – och kanske hela anläggningens bästa hål i form av nian, ett makalöst fint och riktigt giftigt dogleg vänster.
På vägen hem
Med så mycket makalös golf i kroppen är det nästan skönt att checka ut och på vägen hem ta det lite lugnt. Ett besök på Turnberry Castle med sin långa historia, besök på ett destilleri och kanske en sväng till den plats där den berömde skotske poeten Robert Burns föddes. Eller kanske skulle man se om det går att få en starttid till på Ailsa …
Text: Michael Broström
