Lyx och links på Skottlands västkust
Dundonald Links har gjort en stor investering med nytt klubbhus och lyxiga golfhus för att locka till sig fler gäster. Och det är väl värt en tripp över till västkusten för att njuta av fantastiska linksbanor, varma och välkomnande människor och faktiskt bra väder, trots Skottlands rykte om regn och vind.
Skottlands västkust var ett otroligt hett resmål för svenskar på den tiden Ryanair erbjöd billiga flyg till flygplatsen i Prestwick. Sedan de slutade flyga dit har många svenskar ”fastnat” i Edinburgh och St Andrews, sannolikt av rädsla för att det ska vara krångligt och tidsödande att köra till västkusten. Det är en myt som vi kan avliva direkt, det tar bara drygt en timme från flygplatsen till vår destination, Dundonald Links i Ayrshire.
Anrik golfmark med lyxigt bygge
I början på 1900-talet låg här en bana som kallades Southern Gailes, men den slog igen under andra världskriget när marken behövdes av militären. För 20 år sedan köptes marken av Loch Lomond Golf Club som ville ha en linksbana till sina förmögna medlemmar och namnkunnige Kyle Phillips lade ut det som nu kallas Dundonald Links. Scottish Open för både herrar och damer har spelats här och banan har också fått äran att arrangera kval till Open Championship redan i år.
När nya ägare tog över anläggningen 2019 öppnade man plånboken rejält och bytte det barackliknande klubbhuset mot en stor och lyxig byggnad med allt man som besökande golfare kan drömma om. I syfte att skapa en resort mer än bara en golfbana har man också uppfört 18 golfhus, så kallade lodges, med två, fyra eller sex sovrum, alla mycket väl utrustade och i kluster med tillgång till en övningsgreen. Det finns också 22 hotellrum i anslutning till klubbhuset.
Klubbhusets fina stenfasad och grästak är ett tecken på valet av lokala och hållbara material, och interiören är lika lyxig i alla delar, från entrén och den välsorterade shopen, omklädningsrummen med gym och bastu till restaurangen på andra våningen. Här är maten i absolut toppklass oavsett om det är frukost, lunch eller middag, och efter maten kan man gå ut på balkongen och blicka ut över banan och ön Arran eller stanna inne för ett parti biljard eller läppja på något gott i whiskyloungen.
Skön variation med balanserad utmaning
Dundonald är en ung linksbana, vilket betyder att här finns alla de egenskaper som vi förknippar med en äkta links, i kombination med ganska gott om utrymme och väldigt få ”trick”. Banguiden är nästan överflödig och med någotsånär hyfsad bollträff är det inte omöjligt att ta sig runt med en vettig score. Det skadar dock inte att börja på den väl tilltagna rangen där bollarna ligger färdiga i pyramider – och ett besök i övningsbunkern rekommenderas varmt. Det blir många besök i de djupa linksbunkrarna där en rejäl snärt med klubbhuvudet behövs för att komma upp över de höga kanterna.
Trots att banan ligger precis innanför Western Gailes och därmed inte har direktkontakt med havet så är havsvinden hela tiden en faktor. Många av golfhålen erbjuder valmöjlighet för den som vill chansa lite, men några av dem kräver att man faktiskt presterar ett vettigt slag. Det gäller kanske främst elvan, ett diaboliskt litet par 3-hål som är knappt 110 meter långt, men är omgivet av problem på alla sidor. Bakom greenen finns en av de ursprungliga bunkrarna från Southern Gailes, så djup och smal att man nästan jublar bara man får upp bollen.
Banans kanske främsta försvar, utom ovan nämnda vind och bunkrar, är de stora greenerna med platåer och en del rejäla unduleringar som tillsammans med avrinningsytor gör att det ibland kan vara klokt att spela konservativt snarare än att jaga flaggor. Välj rätt tee beroende på din spelskicklighet och dagens vind så kommer du att ha riktigt kul på Dundonald!
Efter rundan passar vi på att njuta av en drink på balkongen medan solen går ned och kocken förbereder vår trerättersmiddag i form av en seafood cocktail, oxfilé och magiskt god chokladfondant. Det är inte utan att man sedan önskat sig ett boende i klubbhuset eftersom vårt golfhus ligger flera hundra meter bort …
27 hål och anrik historia
Nästa mål för vår lilla västkusttripp är Kilmarnock Barassie, Dundonalds närmaste granne, precis på andra sidan tolvans fairway, men det tar ändå en kvart att köra dit. Här finns 27 hål och ett klubbhus fyllt med minnessaker från snart 150 års historia, bland annat som kvalbana till The Open och många andra mästerskap.
Barassie Links, 18-hålsbanan, består av nio hål från den ursprungliga layouten när klubben flyttade hit 1894 och nio hål som byggdes nästan 100 år senare. Det är en relativt platt bana, men här finns gott om detaljer som gör den både intressant och spännande. Små kullar och dalar i miniatyr ger banan ett mycket tilltalande visuellt intryck tillsammans med vassa gorse-buskar och djupa bunkrar. Liksom Dundonald saknas direktkontakt med havet eftersom Western Gailes delvis även här ligger mellan havet och banan. Vyerna saknas dock inte och det kan vara värt att stanna upp och njuta av utsikten.
Det är en ren fröjd att putta på de snabba greenerna och det krävs att drivern är med på noterna om man vill få till en fin score här. Trots att banan inte ser lång ut på papperet krävs det finess mer än kraft. Missriktade slag kan snabbt kosta och det är klokt att spara på krafterna. Dessa kan man i stället plocka fram efter en snabb lunch. Hillhouse, klubbens niohålare, är en trevlig, lite kortare linksupplevelse med några hål på slutet där man kan stjäla slag med en rejäl smäll från tee om vinden ligger på från rätt håll.
Väl tillbaka på Dundonald är det gott om dagsljus kvar och mitt aldrig sinande intresse för golf gör att det blir ett rangepass före maten. Bollarna ligger ju ändå där i pyramider och väntar på mig. En liten bunkerlektion gör också min reskamrat bättre förberedd för resten av resans besök i de många avgrundsdjupa hålorna med fluffig sand.
Old Tom Morris
Prestwick St Nicholas grundades redan 1851 med bland andra Old Tom Morris som drivkraft. Man spelade till en början på samma bana som Prestwick Golf Club och kom inte till dagens plats förrän 1892. Här finns en kuperad miljö med massor av fantastiska vyer över havet och ön Arran, och en samling galet roliga golfhål där det var en stor hjälp att få sällskap av en medlem som kunde tipsa om spellinjer.
Redan på tredje hålet är det uppenbart att banan erbjuder risk och belöning i lika mängder – det drivbara par 4-hålet må vara kort, men greenområdet intill de två Salt Pan-husen (här har hushållssalt tillverkats från havsvatten i många hundra år) är så diaboliskt att jag knappt var missnöjd med en chipp-tvåputt. Hålen är inte utlagda som en traditionell links ut och tillbaka, utan mer som en modern bana där man byter spelriktning flera gånger och får planera sitt spel efter vindriktningen.
Trots den mycket strategiska karaktären på banan är det ofta mycket gott om plats från tee. Den som kan navigera sig fram mellan diaboliskt placerade bunkrar, ett vattenfyllt gammalt stenbrott, vassa gorse-buskar och gammal hederlig ruff belönas rikligt i form av greener med perfekt rull.
Det blir en del birdies i det perfekta vädret, den sista efter att ha drivit 15 och tvåputtat. Banan ger dock också några smällar på fingrarna när ett blint utslag kostar en boll och fel klubba på inspelen ger några nästan omöjliga chippar. På sista hålet, ett 200 meter långt par 3-hål upp mot klubbhuset och längs med parkeringen förstår vi också varför vår värd Murray föreslog att vi skulle parkera en bit längre bort. Vi undviker lyckligtvis parkeringen och gör par, men andra har haft mindre tur och klubbhusets entrédörr har en del dimples …
Trötta i både knopp och kropp väljer vi att den här kvällen inte njuta av den lyxiga maten i klubbhuset på Dundonald utan svänger i stället in i Troon på vägen tillbaka. Det är packat på fina restaurang Lido så vi tar en klassisk indisk takeout på Maharani i stället. Det är en skön känsla att lägga sätta sig i soffan, öppna en Guinness på burk och frossa i poppadoms med dipp, mild korma med kyckling och utsökt jalfrezy med lamm.
Underskattad bana
En bana som sällan nämns bland mästerverken på västkusten är Irvine Bogside, grundad 1887. Det är en bana med omväxlande park- och linkskaraktär, finslipad av mästaren James Braid 1926, men eftersom den ligger en bit in från kusten är det inte lika fin utsikt över havet. Vi har fördelen att få guidning av Kenny och Gabby, två pensionerade brandmän som också är caddies främst för amerikaner på Dundonald.
Banan är vild och vacker med rejäla höjdskillnader här och där. Det sandiga underlaget i kombination med en hel del vind gör det ibland svårt att välja klubba, men nöjet är icke desto mindre stort på den här mycket strategiska banan. Inledningen med ett av många långa par 4-hål följs några hål senare av två kort-korta par 4-hål som ändå kostar bogey båda två
De många blinda slagen och visuella trick som Braid bjudit på hanteras rimligt med hjälp av våra värdar trots den kraftiga skotska dialekten som gör att man ibland får gissa vad de menar – men det är inget snack om att det här är en svår bana. Kanske aldrig mer tydligt än på 17, ett hål där man i efterhand nog skulle ha slagit ut med en järnsjua till en trådsmal fairway med gorse på ena sidan och out of bounds mot järnvägen på andra sidan. Det hade krävts en spoon på inspelet, men det hade inte gjort något eftersom där fanns gott om plats runt greenen.
Lido i Troon har plats för oss den här kvällen och efter att ha svidat upp lite njuter vi i stora drag av den poppiga miljön och den goda maten. Eftersom vi har bil spelar vi sten-sax-påse om vem som ska köra tillbaka och en emotsedd gin och tonic byts därför mot ett glas vatten medan min reskamrat ser ut att gilla det stora glaset rödvin som ställs fram. Min heta harissa spiced chicken med pommes är god, men jag önskar att jag valt den kyckling i het kokosnötsås som våra bordsgrannar prisade varmt. Next time!
Juvelen i kronan
När vår lilla odyssé på Skottlands västkust närmar sig sitt slut filosoferar vi lite över beslutet att investera i nya regnkläder och vattentäta skor inför resan. Efter det som skottarna själva säger varit ”the wettest March since 1981” har vi dock bonnröta de luxe och ett högtryck parkerar över Ayrshire med uppehåll, milda temperaturer och inte alltför hårda vindar – något som man annars brukar kunna få njuta av här.
Det fina vädret ger en klarblå himmel och nästan vindstilla när vi rullar över järnvägen och in på Western Gailes parkering. Det här är en av världens bästa golfbanor och det är därför förvånande att parkeringen är tom. Klockan är förvisso tre på eftermiddagen, men när vi går upp på första tee berättar startern att vi har banan helt för oss själva. Ett par timmar tidigare gick en man och hans son ut, men dem ser vi aldrig röken av.
Den relativt unga banan, grundad först 1897, ligger på en mycket smal landremsa mellan järnvägen och havet där man först spelar norrut i fyra hål, sedan söderut precis intill stranden i nio hål och så fem hål tillbaka till klubbhuset. Höga sanddyner, vajande ruff, kullar och dalar ger tillsammans med ett hårt och tajt underlag en enastående linksupplevelse kompletterad med många fantastiska greenområden.
Med den sena eftermiddagssolen som pensel blir hela Western Gailes ett vackert konstverk där man inte sällan känner att man måste stanna upp och bara njuta av vyerna. Hålen närmast havet är utan tvekan de mest njutbara, med utmaningar som det är en ren fröjd att ta sig an, oavsett om man lyckas eller inte. Som sjuan, ett väl inbunkrat korthål där man kan tillbringa en bra stund om man inte har en vass sandwedge. Och det nionde hålet där en drive egentligen är ett galet klubbval med alla bunkrar och den kraftiga unduleringen precis kort green, men det känns som att man ska kunna nå med en riktig pärla.
När vi vänder norrut igen vi intill järnvägen där den ihopsvetsade rälsen gör att tågen stör mycket mindre än de utgör ett pikant visuellt tillskott till den fantastiska miljön. Efter att sånär blivit av med en boll i det omdesignade vattenhindret på hål 16 är det inte utan att man blir lite stolt över att göra ett bra par på stentuffa hål 17, ett långt par 4 med böljande fairway och en siktpinne som hjälp på inspelet.
Längtar redan tillbaka
När det så tyvärr är dags att packa ihop och resa hem igen är det inte utan att man redan får en känsla av att man längtar tillbaka hit. Visst, man kanske inte alltid kommer att ha sån makalös tur med vädret, men de fina banorna, det lyxiga boendet, den goda maten och de fantastiska människorna gör att nästa besök i Ayrshire inte kan komma snart nog. Om du också vill ta en tripp hit kan du låta dig inspireras inte bara av den här artikeln utan även av den utmärkta sajten Scotland Where Golf Began. Mycket nöje!
Text: Michael Broström
Länkar
Scotland Where Golf Began
https://scotlandwheregolfbegan.com/
Dundonald
Kilmarnock Barassie
Prestwick St Nicholas
http://www.prestwickstnicholas.com/
Irvine Bogside
https://www.theirvinegolfclub.co.uk/
Western Gailes
