Pollen
Jag har delvis finska rötter, det är kanske därför Gud missuppfattar mig. Jag har under hela vintern haft igång min mentala träning inför golfsäsongen. Nynnat på mitt mantra: “Träffa bollen, träffa bollen, träffa bollen.”
Gud, som uppenbarligen sorterar in mig med finnarna verkar tro att jag menar pollen. I så fall hör Gud bön. Nu när äntligen vädret blivit bra kommer också rinnsnuvan som ett brev på posten. Men det hackar jag i mig, eftersom jag kan medicinera. Med lite nässpray och piller så blir det ändå helt OK. Jag har ännu inte hittat någon nässpray som hjälper mot november.
Nu till helgen ska jag ut på vårens första runda och jag är verkligen förväntansfull. Klubborna är putsade, bagen städad på kvarglömda halva mackor, smält godis, trettio tomma vattenflaskor och en hög icke ifyllda scorekort (Varför tackar jag ja när jag får frågan om jag vill ha ett scorekort? Jag för score med telefonen. Är det av snålhet? Glädje över att få en present?) och jag har satt i nya batterier i range findern.
Jag kan skratta lite åt mig själv när jag tänker på min nya fina avståndsmätare. Den är grym. Mäter upp avstånd snabbt och exakt. Om det på skylten på tee står att det är 175 meter till hål, kan den också berätta att jag i själva verket behöver slå 182 meter med hänsyn taget till höjdskillnaden.
Kanonbra ju.
Eller störtlöjligt, eftersom den informationen är tämligen irrelevant för en spelare som har en betydligt större inbyggd variation än så i slaglängden. Lite som att köpa ett lasersikte till en varpa. Men jag resonerar med min utrustning som jag gör med mina djärva slag över vattenhinder. Det KAN gå! Kanske kan jag köpa mig framgång den här gången.
Men tillbaka till det fantastiska i att jag äntligen ska få gå ut och spela igen. Jag har verkligen längtat. Det är som en pirrande känsla i kroppen, en kombination av stor förväntan och en liten rädsla för att ha glömt bort det lilla i spelet jag behärskade i höstas.
Det är så mycket med golfen jag saknat under de trettio kalla månader som har gått sedan november förra året då jag spelade senast. Här är ett litet urval:
Platserna: Även en relativt medioker golfbana är en vacker plats att vara på. Även en riktigt risig pay-and play-bana är att föredra framför valfritt köpcentrum om du frågar mig.
Människorna: För mig är golf minst lika mycket en social aktivitet som någon form av idrottsutövning. Att få tillbringa ett antal timmar med goda vänner, under ständig ömsesidig verbal förnedring, samtidigt som man gör något tillsammans som alla tycker är kul utan att det kräver någon större kompetens tror jag är unikt för golfen. (Jag har i och för sig aldrig varit på swingersparty.)
I de flesta fallen är främlingen på första tee din vän när ni kliver av sista green. (Inom skyttesporten brukar man säga “Börja med skytte, träffa nya vänner” Funkar även här…)
Tävlandet: Jag deltar i få tävlingar, men varje runda är alltid en tävling mot mig själv. Jag har nog aldrig klivit av ett varv och varit neutralt inställd till min insats.
Antingen är jag riktigt nöjd eller väldigt bitter. Jag har slutat spela golf många gånger, men det har aldrig riktigt bitit. Fall sju gånger, res dig åtta som självhjälpsmänniskorna säger.
Hur rundorna går beror mycket på hur demonerna som bor i min bag beter sig. Har de förbannat drivern, förhäxat wedgarna och förvandlat putterns skaft till en löskokt spagetti så blir det motigt, har de i stället välsignat klubborna kan det bli riktigt bra.
Kanske är det därför det brukar gå så knackigt i början på säsongen, för att jag som jag nyss skrev då har rensat bagen på halva mackor och smälta chokladbitar? Kanske såg bagens demoner dessa ludna rester som ett offer för att blidka dem? Kanske är det därför de är så griniga nu?
Är det någon som har en leverpastejmacka från förra året att donera?
Text: Fredrik Sandberg
