Silver på den gröna ön – paradiset i sydvästra Irland

Stjärnkrog, superbanor och dolda pärlor. Det här är historien om en makalös resa tvärs över Irland via Laois, vidare till Corks dramatiska kustlinje, upp genom Kerry och förbi Limericks mäktiga Ryder Cup-anläggning och tillbaka till huvudstaden.

Vad kan väl passa bättre än att fira ett silverbröllop på en stjärnkrog i månadsskiftet april–maj? En sväng till Stockholm och Frantzén kanske. Eller en sista sväng till Noma i Köpenhamn innan de stänger. Eller varför inte en turkisk(!) restaurang i en avkrok längst ned i sydvästra Irland? Sagt och gjort – bord bokat, flygbiljetterna klara och så är det bara att packa och åka! Som vanligt är det inte målet som gör resan utan vägen till målet – och vilken väg det blev!

Vem tar med shorts till Irland?

Glada i hågen stegar vi ut från flygplatsen för att köra halvannan timme mot vårt första resmål, The Heritage Golf Resort i Laois. Resan börjar bra när Hertz erbjuder en hyrbil som vi kan hämta i P-huset precis utanför terminalen. Så mycket skönare än att släpa allt bagage på en shuttle bus – men tyvärr inte lika skönt när en punka på ett bakhjul gjorde att vi fick byta från den bokade bilen med automatlåda till en manuellt växlad Renault. Vänstertrafik är ju en utmaning i sig även utan att man ska behöva vispa i bensinen med vänsterhanden.

Det strålande solskenet och den härliga värmen gör att vi undrar vilken ö vi egentligen hamnat på. Motorvägen är ganska tom på trafik och när vi svängt av den kommer vi snart till resans första destination: The Heritage i Laois. Det här är en riktig golfresort mitt i Irlands gröna hjärta med ett pampigt hotell och en Seve Ballesteros-golfbana där ”Seve Trophy” spelades 2007.

Vi börjar med att checka in på hotellet och tar hissen upp till fjärde våningen där vårt rum inte är ett rum. Vi har råkat få en uppgradering till en lyxig svit med två rum, stort badrum och en balkong med utsikt över både golfbanan och det vackra landskapet runtomkring samt berget Slieve Bloom i fonden. Tyvärr saknas shorts i bagaget – hallå, vem tar med shorts till Irland i början på maj? Lyckligtvis fanns det både shorts och vita strumpor i shopen.

Utmanande, vacker och rolig bana

Banans båda niohålsslingor avslutas vid klubbhuset där hål 9 och 18 spelas längs en stor damm hela vägen från tee till green. Totalt har banan fem stora dammar som är i spel på hälften av hålen. Med tusentals inplanterade träd, nästan 100 bunkrar och en längd från backtee på drygt 6 700 meter är det verkligen ingen lätt bana, och det är inget svårt beslut att gå fram en tee (eller två).

Signaturhålet är hål 4, ett långt par 3-hål med en bäck som går diagonalt fram före green ut i en damm som skyddar hela högersidan. Vänstersidan ger ingen respit eftersom där finns två enorma bunkrar och det är en ren fröjd att slå ett långt järn pin high och rulla i en birdie.

Ett annat minnesvärt hål är det 12:e – ett långt hål som jag först trodde var ett par 5-hål, men när jag skulle skriva upp mitt par visade det sig vara en bogey. Utslaget behöver slås med både kraft och precision för att undvika bunkrarna till höger och ge möjlighet att nå greenen. Den sista biten fram till green kommer vatten i spel på högersidan och ett vingligt inspel riskerar att hamna i en av de fyra greenbunkrarna.

Efter rundan blev det en snabbvisit till anläggningens spa. Vi missade spinningpasset och den omtalade saltgrottan, men svalkade oss med ett snabbt dopp i poolen innan det var dags för middag. Vi valde att sitta på uteserveringen nu när Irland bjöd på sommarväder och lät oss väl smaka av de smakrika rätterna gjorda på företrädesvis lokala råvaror, ackompanjerat av ett inte alls lokalt vin och nationaldrycken Guinness som både inledning och avslutning.

Spektakulär bana med ”enkelt boende”

Efter en stadig frukost lämnar vi vår lyxvåning och packar in oss i bilen för ett besök på en numera nästan sägenomspunnen plats: Old Head Golf Links. Vår bokade tid är spårlöst försvunnen och vi har lite svårt att ta oss förbi vakten på den smala vägen ut till klippudden där banan ligger. När vi till slut kommer in är det en nästan overklig känsla att se golfhålen prekärt balanserade intill bråddjupa stup ned mot klipporna 100 meter ned där Atlantens vågor rullar in och döljer platsen där fartyget Lusitania sänktes av en tysk ubåt 1915.

Det är ännu en fantastisk sommardag med strålande solsken och svag vind, vilket gör att banan inte ens är i närheten av att vara så skoningslös som när det blåser en, två eller tre klubbor vind och varje slag kräver ett beslut som balanserar mod och strategi. Det finns ingen säkerhetsmarginal längs klippkanterna och det är knappast aktuellt att leta boll i ruffen närmast stupen.

Flera hål är minnesvärda, med kanske det tolfte som mest spektakulärt. Det här par 5-hålet har en tee ute på en klippa och slingrar sig längs branten med Atlanten på ena sidan och kullar med vajande högruff andra sidan.

Avslutningshålen gör inte heller någon besviken efter promenaden från 17:e green nere i en naturlig svacka intill klipporna promenerar vi till 18:e tee och chansar på back tee precis under fyren. I vindstilla är det inte omöjligt att slå de runt 210 carry som krävs, men i motvind är det galet att ens gå tillbaka hit.

Trots att priset är högt är det inte alltid enkelt att få en starttid här. Men det spektakulära läget och de fina golfhålen gör det ändå till ett ”måste” för golfresenärer. Och ta med många bollar!

Förnyat löfte och havsbad vid Wild Atlantic Way

Efter rundan och en delikat lunch på terrassen får vi en visning av klubbhuset och det ”enkla boendet” i form av lyxsviter, den ena större än den andra och med vyer ut mot fyren, Atlanten och banan. Naturligtvis finns också ett spa för de företrädesvis välbärgade gästerna och medlemmarna som behöver mjuka upp sig efter rundan.

Innan vi kör vidare vandrar vi upp till ”The Stone of Accord”, en obelisk med ett litet hål där man enligt irländska traditioner bekräftar ett avtal, som till exempel ett förnyat bröllopslöfte om 25 år till. Bara en kort körning norrut får frugan också feeling och tar ett dopp i havet vid Garretstown Beach, ”White Strand” – där det dock inte är några 25 grader.

Irland har också vänt på steken och promotar sina små, enfiliga och livsfarliga vägar som en turistattraktion, Wild Atlantic Way. Det här är en av världens längsta och mest natursköna kustvägar, över 2 500 kilometer från Kinsale i söder till Malin Head i norr, men inte alltid helt enkel att hantera.

Att köra på de smala och slingrande småvägarna har sin charm med varierande, men alltid lika vacker natur och inte sällan vyer ut mot Atlanten. Det går dock inte att lita på GPSens tidsangivelser när vägarna har löjligt orealistiska hastighetsbegränsningar. Det är inte sällan 90 eller 100 trots att man får hålla hårt i ratten för att ta kurvorna i 50 och får hjärtsnörp när man möter en lastbil på en väg där det knappt känns som att vår lilla Renault får plats mellan stenmurar, häckar och träd som står obehagligt nära vägen.

Förr i tiden, när jag körde här utan GPS, behövde man dessutom lägga på ytterligare tid för alla gånger man fick stanna och fråga om vägen när man kört vilse (igen). Inte helt sällan satt man och vände kartan fram och tillbaka när man hamnat på en bondgård eller i en lerpöl någonstans i stället för hotellet eller golfbanan man sökte efter.

Målet med resan

I Baltimore, en liten by vid kusten i West Cork finns det som är målet med resan och en kulinarisk höjdpunkt. Här driver turkiske kocken Ahmet Dede en restaurang med en kreativmeny där lokala råvaror förvandlas till konstverk med en turkisk twist. Med två stjärnor i Guide Michelin är förväntningarna höga – och de infrias med råge!

Som vanligt när det är många rätter med ett inslag av experimenterande faller kanske inte allt i smaken, men om jag kunde skulle jag åka hit varenda dag och äta Dedes lammragu med dumplings och potatisskum. Oh, my god!

Det tar oss styvt tre timmar att gå igenom arton rätter ackompanjerade av tolv olika viner. Alla rätterna presenterades av flera kockar, bland andra Dede själv, med en precision och personlighet som gjorde det här till en show mer än en måltid. Ett minne mer än en middag. En kväll som gjorde hela omvägen på småvägarna till Baltimore värd varenda kilometer och ett perfekt sätt att fira ett silverbröllop.

Corks dolda pärla

Nästa golfupplevelse förde oss till ”Little Island”, Cork Golf Club som är en Alister MacKenzie-bana utlagd i ett gammalt kalkbrott och med flera hål ända nere vid Lough Mahons glittrande vatten. Ännu en solig och stilla dag gör det här till en behaglig vandring på en parkbana som har sin egen skönhet i kontrast till Old Heads mer brutala upplevelse.

För mig som relativt golfintresserad var det första gången jag hörde talas om banan och det förvånar. Det här är ett exempel på det slitna uttrycket ”dold pärla” med hål efter hål där man tvingas tänka till lite extra. Den tekniskt krävande layouten belönar precision framför kraft, till stor del tack vare den genomgripande renoveringen 2010-2013 som återställde MacKenzies karaktäristiska stil med stora ondulerade greener och organiskt formade bunkrar.

Banans karaktär växlar mellan hålen längs floden Lee, partier genom det gamla stenbrottet, och mer klassisk parkbana inåt land. De första tre hålen är relativt snälla, men från hål 4 och framåt blir det rejält utmanande – särskilt i det spektakulära stenbrottspartiet från sexan till elvan.

Cork Golf Club grundades 1888 och hela klubben andas tradition. Vi välkomnades som gamla vänner av medlemmarna och det var nästan lite sorgligt att packa in grejerna i bilen och köra därifrån. Little Island är definitivt en sådan plats man vill återvända till – och då inte bara för golfen utan för hela upplevelsen här.

Irlands finaste niohålsbana?

Sista rundan den här gången spelas på en liten niohålare på norra sidan av Dinglehalvön. Här ligger Castlegregory Golf Links som sägs vara Irlands finaste niohålsbana och det är inte svårt att tro på efter ett besök här. Med Atlanten på ena sidan och bergen på den andra känns det som att man promenerar runt i en serie vykort med golfklubborna på släp.

Det är precis så här en naturlig linksbana ska vara, och bygger på landskapets naturliga konturer utan att förvränga dem. Det är golf nära naturen, utan förskönande inslag. Det är inte så mycket en utmaning som en upplevelse och perfekt för att bara njuta av vyerna och andas djupt i vad som närmar sig golfens nirvana.

Svårighetsnivån varierar kraftigt med risk och belöning i lika delar. Efter att ha drivit det korta tredje hålet, bara 242 meter, med en träfyra i medvinden ges belöningen i form av en tvåputt för birdie. Tvärtom ger en chansning på åttan, det kanske mest imponerande hålet på banan, en bortslagen boll i den lilla bäcken och en dubbel efter dropp och inspel till den vackra, upphöjda greenen i fonden.

De nio hålen avslutas med ett litet korthål över en naturlig damm där grodorna skrattade i kör när våra bollar landade i vallen kort och rullade tillbaka ned i vattnet. Men vad gör väl det en sån här dag.

Varje slut är en ny början

Vår silverbröllopsresa närmar sig sitt slut. Vi tuggar motorväg tillbaka till Dublin, checkar in på fina Ashling Hotel mittemot Guinness Storehouse. En glass i den allestädes närvarande solen och värmen följs av lite sight-seeing, en promenad i närliggande Phoenix Park och en god middag på en liten bistro.

På hotellets väggar finns citat av författare och filosofer, och den moderna stilen kombineras med en charmig atmosfär som blir ett värdigt avslut på en resa som varit lika mycket inåt som utåt. Och när vi far mot flygplatsen kommer så det kraftiga regn i sidled som vi har väntat på hela veckan. Och det är lika bra det så att man inte får för sig att Irland är en sagoö där solen alltid lyser.

Text: Michael Broström

Resan var ett privat arrangemang, men delar genomfördes med stöd av Tourism Ireland.