Stjärnor från förr och talanger på gång

Marockos kung Hassan II var en inbiten golfare och med större resurser än de flesta ens kan drömma om anordnade han helt sonika en egen tävling och bjöd in proffs från hela världen. Nu har 49:e upplagan av Hassan II Trophy avgjorts, tyvärr utan kungen som gick bort 1999.

Tävlingen har i olika omgångar spelats som en allmän inbjudningstävling, en del av Europatouren och är nu en av tävlingarna på Champions Tour, den amerikanska seniortouren. Det är en ren fröjd för mig som äldre gentleman att se de spelare som fyllt merparten av TV-sändningarna under de år då intresset var som störst. I fältet ingår svenskarna Jesper Parnevik och Fredrik Jacobson, den senare tog i vintras ett av de fem åtråvärda korten till touren genom en andraplats i kvalet på TPC Scottsdales Champions Course.

Bland övriga spelare på plats kan nämnas Colin Montgomerie, Ernie Els, José Maria Olazabal, Miguel Angel Jimenez, Thomas Bjorn, Stewart Cink, Padraig Harrington och många fler namn från förr. Billy Andrade är måhända inte ett känt namn för de flesta, men jag minns honom från otaliga PGA-tourtävlingar och han visar sig vara en glad gamäng som glatt skojar med oss i publiken när vi kommer lite för nära att hamna under golfbilen som han kör – man får nämligen åka golfbil det på det som i folkmun kallas gubbtouren.

Parallellt med Hassan II Trophy spelas även Ladies European Tour-tävlingen Lalla Meryem Cup, vilket innebär att Royal Golf Dar Es Salam är fylld till brädden av golfproffs, både det som lite generöst kan kallas äldre gentlemen närmare slutet på karriären och unga tjejer där många tvärtom är i början på sin karriär.

Som svensk åskådare är det kanske mest givande att gå med under de två Pro-Am som spelas, och därmed kunna komma betydligt närmare spelarna än under själva tävlingen. Ett smärre debacle uppstår när jag glatt ovetande om reglerna här tar en mobilkamerabild av prins Moulay Rachid som numera är tävlingens beskyddare. En lätt upprörd herre kommer fram, presenterar sig som säkerhetsvakt och påpekar att det är absolut förbjudet att ta bild av prinsen och att jag omedelbart måste radera bilden.

Imponerande spel
När pulsen lagt sig promenerar jag tvärs över några fairways och ansluter till Fredrik Jacobson eftersom jag tidigare under dagen träffade honom på övningsgreenen och småpratade lite – så vi är ju i princip bästa kompisar nu. Fredrik har sin son Emil som caddie och de har fått tre minst sagt hyfsade amatörer i sin boll. Det första jag får se är när en av amatörerna slår en spoon från drygt 215 meter och bollen snällt landar på green, rullar upp pin high och sedermera rullas i för en eagle.

Fredrik får själv rädda en fin birdie med en långputt efter att ha trasslat till det från tee och fått lägga upp. Han noterar amatörernas scramble-score och sin egen score varpå han visar upp kortet med ett brett leende och säger, ”de här killarna har ett riktigt fyrverkeri på gång”. Mycket riktigt är det ringar och fyrkanter över hela kortet. Imponerande spel, minst sagt.

Även Fredrik imponerar med sitt fina spel. Trots att det nu är fem år sedan han lade av som ”vanlig” pro och nu som nybliven 50-åring kanske inte riktigt har samma träningsdisciplin som han hade som ung, levererar han långa drivar, vassa järnslag och bra touch kring greenerna. Kvar finns också den sanslöst fina puttning som han under många år byggde sitt spel på. En PGA-tourseger blev det, Travelers Championship 2011, och drygt 18 miljoner dollar i prispengar – plus tre titlar och 4,75 miljoner euro på det som då hette Europatouren.

Något som också tycks finnas kvar är den stadiga prillan under överläppen, men så är inte fallet. ”Det är bara lite hopvikt papper för att ha något där – en gammal vana bara”. Lika bra det, för jag tror mig minnas en segerintervju från Europatouren där en rejäl dos lössnus rann friskt medan den stackars intervjuaren försökte hålla god min.

Ingen svensk framskjuten placering
När tävlingen avgörs på lördagen är tyvärr ingen av svenskarna med och hugger. Fredrik Jacobson började ändå bra med ett under par och avslutade med två under par, men andrarundans 78 kostade för mycket. Jesper Parneviks 76-74-85 gav ändå en liten sudd eftersom det inte finns någon cut här.

Desto roligare var det med Padraig Harrington, som med sin stora längdfördel känns som storfavorit här. Han spelar som 53-åring på tre tourer, Champions Tour och PGA-touren samt även DP World Tour där han hoppas kunna bli den äldsta vinnaren någonsin.

Harrington har länge varit en av mina favoriter, och det blir inte sämre av att han är väldigt generös med sin tid. Under ett cocktailparty för tourspelarna och amatörerna i Pro-Am-tävlingarna (och media) får vi lyssna på en lång rad historier från den trefaldige Major-vinnaren och Ryder Cup-kaptenen som förra året valdes in i golfens Hall of Fame. Det blir en mycket minnesvärd kväll och enda smolken i glädjebägaren är den huvudvärk som följer på alla G&T som runnit ned medan ”Paddy” hållit låda.

Trilskande spoon kostar
Red Course på Royal Golf Dar Es Salam genomgick en renovering som inleddes 2016 när tidigare Coore & Crenshaw-medarbetaren James Duncan tog sig an den klassiska Trent Jones Sr.-banan. Den är nu längre, med större och mer undulerade greener som gör den till ett rejält motstånd även för proffsen. Den är trots de numera bredare fairways lite för tajt för Padraig Harrington, vars TaylorMade-spoon inte riktigt uppför sig som den ska när han får avstå drive från tee.

”Jag ska byta den så fort Wilson plockar fram en som passar mig,” säger han när jag frågar varför han har TaylorMade i bagen som Wilson-spelare. Det är nya DynaPWR som avses, och jag har själv provat den – en riktig raket som förhoppningsvis levererar bättre. Även Titleist-drivern i Harringtons bag ska bytas ut och han har en DynaPWR LS på ingång – han har testat ordentligt, men den driver de ville ge honom hade lite för lite spinn trots att han vevar på bra – med 120 mph i svinghastighet!

Under de tre tävlingsdagarna läcker det tyvärr ut slag här och där, med bogeys, dubblar och en trippel. Ändå har han med några hål kvar att spela häng på en riktigt framskjuten placering. Tyvärr missar han sin långa eagleputt efter att ha slagit in bollen på 17, ett kort par 4 med ovan nämnda spoon. När han sedan följer upp det med en sur bogey på sista hålet i stället för den eagle han behövt för att sätta press på ledarna blir det ”bara” en sjätteplats och han är lite deppig efteråt. ”Man är ju inte bättre än sin senaste score”, säger han med ett snett leende.

Svenska tjejer som visar framfötterna
Vi säger hejdå till Padraig och får ett löfte om att få besöka hans hus söder om Dublin. Eller. Det kan ha nämnts något om att vi skulle ge f-n i att komma dit som andra galna turister och knacka på hans dörr. Något var det. I stället promenerar vi bort till den andra av Royal Golf Dar Es Salams tre banor, Blue Course. Här spelar tjejerna sin tävling och jag stöter på en boll med bland andra Diksha Dagar, en indisk tjej som jag hade förmånen att spela Pro-Am med i Tylösand när Scandinavian Mixed var på besök 2022.

Det blir inte sämre av att de andra två spelarna i bollen är svenskor. Lisa Pettersson är ”veteran” på LET, med 68 tävlingar och en vinst under bältet. Den tredje och sista tjejen i bollen är Kajsa Arwefjäll, nybliven spelare på LET efter att ha spelat sig till kortet med förstaplatsen på LET Access förra året.

Det är en ren fröjd att se tjejernas fina svingar och härliga touch på de glashala greenerna. Lisa och Kajsa spelar båda fin golf, men får inte riktigt till det där lilla extra. Ändå kommer de båda in på –5 och en delad åttondeplats medan Dagar spurtar till nio under med en avslutande 67-runda och sedermera får gå ut i särspel på hål 18. Tyvärr blir det ingen seger när engelska 29-åringen Cara Gainer tar hem sin första LET-titel med ett magnifikt inspel och en klockren birdie från kort avstånd.

Segercigarr
Återstår gör då upplösningen av Hassan II Trophy, där Steven Alker och Miguel Angel Jimenez har en rejäl drabbning, ett par-tre slag före resten av fältet. Jimenez gör bogey på 16 efter ett rejält duffat inspel, och släpper upp Alker i en tillfällig delad ledning. Med en magnifik drive till ett par meter på 17 och en säker eagle visar han var skåpet ska stå, och kan sedan defilera i mål och ta den sedvanliga segercigarren – som är en rejäl doning och ger Lützen-vibbar när han tänder den efter presskonferensen.

Medan Jimenez glatt puffar på cigarren kan man reflektera lite över skillnaden i prispengar. Han kasserade in 400 000 dollar på sin seger medan tjejerna på LET hade en total prissumma på 450 000 euro att spela om.

Det är alltså gubbe man ska vara.

I samband med tävlingen gavs också möjlighet till egen golf och lite turistande. Läs mer om det här: Rock the Casbah – Skön februarigolf i Marocko.