Underbar golf i Apulien – ”Italiens klack”
Vi är okristligt tidigt på Arlanda för att flyga direkt till hamnstaden Brindisi längst ned i södra Italien. Det är förvånansvärt lite folk, men som alltid när jag flyger med ett lågprisbolag blir jag lite nervös vid incheckningen. Deras affärsmodell bygger till stor del på att sälja flygbiljetten billigt och hoppas på att man ska missa något av stegen eller reglerna vid bokningen, för att sedan kunna ta ut skyhöga straffavgifter. Storleken på en av mina reskamraters handbagage är på gränsen till för stort, men vi slinker alla igenom utan avgifter.
Vid gaten så träffar jag en sommarbekant från Sudret på södra Gotland. Han ska ner över helgen för att titta på US Lecce, ett av de lokala fotbollslagen som spelar i serie A. Ska jag vara helt ärlig så känns han inte som ett riktigt fotbollsfan i sin kostym och datorväska. Han har en lång utläggning om hur fantastiskt det är med olika workation-center där man kan checka in och jobba från. Personligen så har jag aldrig riktigt fattat konceptet då det är lika lätt att jobba från vilket 4-5 stjärnigt hotell som helst.
Vi blir lite inspirerade av iden att gå på fotboll, och vår nyblivne fotbollsvän lägger upp ett meddelande Lecces fans Facebooksida att han reser hela vägen från Sverige för att se matchen.
En charmig och positiv överraskning
Det är fortfarande förmiddag när vi landar och vi ska enligt vår plan åka raka spåret till Acaya Golf. Där ska vi checka in på golfhotellet och äta lunch på golfklubben innan vi slänger oss ut på golfbanan. Det är inte första gången som jag är i Apulien, eller Puglia som det heter på italienska. Redan vid millenniumskiftet spelade jag golf på Riva dei Tessali, som ligger en dryg timme från Brindisi.
Italien har över 300 golfbanor, och de flesta ligger i det mer ekonomiskt välmående norra Italien. Det går en skarp geografisk gräns genom italien, söder om Rom finns endast ett 40-tal golfbanor. Apulien är inget undantag med bara två golfbanor som håller internationell klass och en 9-hålsbana utanför Bari. I grannregionen Basilicata finns 18-hålsbanan Metaponto Golf, men Riva dei Tessali är sedan länge nedlagd och numera förvandlad till ett ”Gated community”, med sommarnöjen för de lite mer välbeställda.
Klubbhuset på Acaya Golf är en gammal ombyggd bondgård, vilket gör det charmigt men med en något rörig karaktär och många annorlunda lösningar. Det tar ett tag innan jag hittar receptionen, där får jag veta att klubbdirektören tyvärr fått förhinder, så vårt möte blir inställt – inte helt oväntat i Italien.
Lunch är inte att tänka på då klockan bara är 11:00, men vi får stilla vår hunger med några fantastiskt goda paninis och var sin macchiato. Efter att ha slagit några bollar på rangen letar vi oss till första tee. Det känns skönt att kunna gå ut på banan utan att ha en exakt starttid. Det hade varit någon grupp från Holland på morgonen och några medlemmar strax innan oss. Men nu strax före lunchtid är det i det närmaste tomt på golfbanan.
Vi är alla lite spända vid första tee och inser att vi egentligen inte gjort upp något riktigt tävlingsformat för denna golfhelg. Det är tur att det inte är någon kö då det tar en stund att bestämma huruvida man ska ha en mulligan på ettan, spela från gul eller vit tee och om det är poängbogey eller slagspel som är tävlingsformen. Till slut enas vi om att vi är här för att spela golf, och därför är mulligan uteslutet. Det blir slagspel från gul tee som gäller och vinnaren blir bjuden på middag.
Öppningshålet är ett vackert par 5-hål som går i ett svagt dogleg åt vänster. Det är så där lagom långt, och om man undviker den vänstra fairwaybunkern så har man en god chans att kunna nå green på två slag, förutsatt att man har bra längd i slagen. Vi sprider bollarna ordentligt trots de relativt generösa landningsområdena och enas om att vi ska göra ett tillfälligt undantag och godkänna mulligan på första hålet.
Det märks direkt att Acaya Golf är väldesignad och redan på andra hålet möts vi av en klassisk ”Biarritz-green” med en försänkning tvärs över greenen, nästan som ett grunt dike. Att putta genom försänkningen är en utmaning då det är minst sagt svårt att få rätt längdkänsla. De första 9 hålen är riktigt bra, banan är lätt att gå och man kan nästan känna doften av havet på några av hålen. Det är däremot de 9 sista hålen som verkligen gör Acaya till något mer än en riktigt bra golfbana. Här finns mer vatten, eller snarare mycket mer vatten, och hålen blir även tuffare och mer utslagsgivande.
Klarar man sig från vattenbesök på hål 10, 11 och 12 så ska man vara glad då det krävs precision både vid utslag och inspel. Det är inga stora dammar som man ska över, utan här slingrar sig vattenhindren utmed fairway. Så länge man bara slår rakt så håller man sig torr i det flesta fall. Hål 18 är, som sig bör, utmanande och allt kan hända då det är vatten både på vänster och höger sida från tee. Greenen skyddas av fyra välplacerade bunkrar.
Efter avslutad runda så går vi direkt till den spatiösa uteserveringen, som delvis är under tak. Vi beställer en charkuteri- och osttallrik att dela som förrätt och sedan varsin pastarätt. Det italienska köket känns ibland oslagbart med sina fina råvaror, och även den enklaste pasta kan vara gudomlig.
”Barocco Leccese” – en unik arkitektur
På kvällen bestämmer oss för att åka de dryga 20 minuterna från golfhotellet till staden Lecce, som överraskar genom att vara både mysigt och charmigt, likt många andra mindre italienska städer. Staden är känd för sina fantastiska byggnader med fasader i barockstil, en arkitektur så unik för Lecce att den fått ett eget namn – Barocco Leccese. De centrala delarna av staden är avstängd för trafik och det är många som är ute och flanerar i den ljumma vårvärmen. Det är tydligt att Lecce har en gedigen historia och mitt i staden hittar man också resterna av en ganska välbevarad amfiteater från romartiden.
Vi har fått en restaurang rekommenderad av taxichauffören. Ofta kan taxichaufförer vare de absolut bästa guiderna med sin gedigna kunskap och erfarenhet, men ibland blir man lurad att besöka deras kusins ganska mediokra matställe. Vi lovar att ringa honom när vi ska åka hem om vi är nöjda med maten, och det verkar lovande att han är tvärsäker på att han har en körning senare på kvällen.
Restaurangen visar sig vara stökig kvarterskrog på en av bakgatorna som serverar genuin italiensk mat. Dagens vinnare tar sig friheten att beställa in en mängd olika rätter att dela på, och det känns som att vi får ett urval av hela regionens olika specialiteter. Det blir mycket mat men bara lite vin då vi alla är lite mosiga efter en lång och intensiv dag. När vi anländer till hotellet så påpekar taxichauffören att han har fler bra restaurangtips inför morgondagen.
En intensiv golfdag
Vi går upp tidigt då vår plan är att spela 36 hål och har därmed utökat tävlingen till att gälla först lunch och sedan middag. Vi träffas i frukostmatsalen, och jag skickar ett meddelande till min vän från Gotland angående den kommande fotbollsmatchen i Lecce. Ingen av oss är egentligen några stora fans av fotboll, men det är något speciellt med att gå på fotboll i Italien. Här är fotboll som en egen religion och ger en helt annan upplevelse.
Vi tyckte nog alla att Acaya Golf var en riktigt bra golfbana redan efter första golfrundan, men efter ytterligare 36 hål har vår uppskattning bara växt och den positiva känslan bara förstärkts. Acaya Golf är ingen topprankad golfbana varken i Europa eller i Italien men trots det har de varit värd till Challenge Tour och även några andra större tävlingar. Den är framför allt lätt att gilla då den är omväxlande och har sina utmaningar utan att vara för svår eller för lätt. Den är naturskön och helt befriad från störande byggnader runt golfbanan. Under spelets gång kan man känna doften av backtimjan och även om det inte går att se havet från golfbanan, så kan man känna doften och känna vinden från Adriatiska havet.
Jag får ett långt meddelande från min vän från Gotland som förklarar att han fått 1000-tals likes på sitt inlägg på Lecces Facebooksida. Tydligen var det en stor sensation att det fanns Lecce-supportrar även i Sverige långt upp i Norden. Han hade fått åka med i spelarbussen till Lecces träning, som för övrigt var på vår hotellanläggning, i anslutning till golfbanan. Matchen skulle han gå på tillsammans med presidenten i Lecces supporterklubb. De skulle mötas upp på någon bar inne i Lecce och sedan gå på matchen tillsammans.
Vi inser att det kanske blir lite krångligt att trixa med ytterligare tre personer på VIP-läktaren. Istället fokuserar vi på kvällens middag i Ostuni.
Den vita staden
Ostuni är vackert belägen på en höjd, nästan som ett mindre berg. Det är en klassisk liten stad där de vitkalkade husen täcker hela höjden, och pittoreska gränder slingrar sig mellan de vackra byggnaderna med sina karaktäristiska blåmålade dörrar och fönsterluckor. Ostuni är troligen en riktig turistfälla under augusti månad. Men nu, lite utanför högsäsong, är det ganska lugnt. Vi strosar runt på kullerstensgatorna och ser oss omkring på de olika små pittoreska torgen.
Vi hittar en restaurang med en liten trädgård, där vi får ett bord under ett magnifikt träd och kan njuta av den härliga kvällsvärmen. Det är inte helt gratis, men maten är utsökt, och de har dessutom flera exklusiva viner på glas. Servicen är utmärkt, och efter en relativt lång sittning känns det nästan som att vi är vänner med vår kypare, som till vår förvåning talar utmärkt engelska. Vi rullar nästan ned för kullerstensgatorna, mätta och belåtna, och det är tydligt att den avslutande grappan kanske var lite överflödig.
Avslutningsvis ska vi bo på Borgo Egnazia, som inte är vilket hotell som helst utan något utöver det vanliga. Hotellet är designat som en mindre by med smala gränder, rikligt med vackra blomsterarrangemang, små torg och smakfulla poolområden utan vattenrutschkanor. I stora delar av huvudbyggnaden lyser rummen upp uteslutande av stearinljus, vilket ger ett mjukt och vackert sken. Restaurangutbudet sträcker sig från den klassiska stenugnsbakade pizzan till ”fine dining” på Due Camini, som har en stjärna i Guide Michelin. Det är skillnad på 5-stjärnigt och 5-stjärnigt, och Borgo Egnazia tillhör de hotell som ligger i det högre spannet på den 5-stjärniga skalan.
En utmanande och välskött golfbana
Vad vore ett lyxhotell utan en lika fantastisk golfbana? San Domenico Golf ligger mitt emot hotellet och är en verklig toppanläggning. Vi får ett perfekt bemötande, och rangebollarna är uppradade i prydliga pyramider vilket jag uppskattar. Det är möjligt att atmosfären kan upplevas lite stelare jämfört med det något mer personliga Acaya Golf. Redan från klubbhuset märker man att det är en öppen golfbana med relativt små nivåskillnader. Det finns en tydlig linkskänsla, och man kan föreställa sig att det kan blåsa ganska kraftigt från havet, vilket bekräftas av de vindpinade olivträden.
Golfbanan bjuder på en bra mix av olika typer av hål, de är alla vackert designade så att varje hål får en fin inramning. Fairways och greener håller högsta standard, vilket inte alltid är självklart i Italien där de flesta golfbanor är medlemsklubbar som ibland prioriterar restaurangen före underhållet på golfbanan. Ett unikt designinslag är att flera bunkrar är klädda med träpalissader, vilket först ser lite oväntat ut men blir snabbt både häftigt och originellt när ögat har vant sig. Banan löper längs havet, även om man inte kommer riktigt nära vattnet förrän på hål 15 och 16, där en liten väg separerar golfbanan från havet.
San Domenico Golf börjar med ett utmanande hål och avslutar med banans svåraste, som har index 1. Hål 18 går upp mot det vackra klubbhuset, som är byggt i en klassisk masseria-stil, typisk för större lantgårdar i Apulien på 1500-talet. Det är tydligt att anläggningen strävar efter att skapa något unikt och är noga med detaljerna. San Domenico har också varit värd för avslutningstävlingen på Challenge Tour inte mindre än åtta gånger, vilket är en tydlig kvalitetsstämpel.
Det är en riktigt bra och utmanade golfbana. Jag njöt av golfbanan men resultatet blev definitivt inget lyckat då jag hade oturen att hamna i nästan alla möjliga hinder. Bara vetskapen om att det fanns en Guide Michelin-restaurang på hotellet gjorde mig orolig inför kvällen segermiddag. Nu hamnade vi inte på Guide Michelin-krogen för att avnjuta segermiddagen, vilket skulle kunna ha gjort ett stort hål i plånboken. Istället blev det pizza, vilket visade sig vara ett klokt val – det är något man inte får missa i pizzans hemland.
Trullihusen i Alberobello
Vi stiger upp tidigt för att återigen ta oss an San Domenico Golf efter gårdagens ganska mediokra insats. Solen skiner, vilket inte är helt ovanligt då den har gjort det varje dag sedan vi kom hit. Men det kändes extra viktigt på sista dagen. Vinden är nästan obefintlig, vilket underlättar, och vi börjar spela riktigt bra. San Domenico består av 18 riktigt fina hål som tillsammans skapar en harmonisk helhet som gör banan till något speciellt. Det är viktigt att spela en golfbana mer än en gång för att verkligen få en rättvis bedömning, och San Domenico är definitivt värd att spela om och om igen. Både Acaya och San Domenico är två mycket bra golfbanor utan att för den sakens skull vara exceptionella. Om jag hade råd skulle jag gärna bo i veckor på Borgo Egnazia, men jag vet att det finns betydligt billigare hotell i närheten av San Domenico Golf.
Vi slänger oss nästan iväg direkt efter avslutad golfrond för att äta lunch i Alberobello. Det går inte att åka till Apulien utan att sett ett Trulli-hus, och Alberobello är en hel stad bestående av dessa unika byggnader. Med sina sockertopsliknade tak i sten liknar husen en smurfby eller något hämtat från en sagovärld. Det ser oerhört charmigt ut och husen är helt unika för Apulien.
Lecce vann och vår gotlandsvän försvann
Vi har haft en underbar golfweekend även om det inte direkt vimlar av golfbanor här. Apulien är fantastiskt och för många en outforskad del av Italien. Här finns en rik kultur, vackra ständer, enastående mat och värme. Både klimatmässigt och från lokalbefolkningen som gör att man verkligen trivs. Det är inte konstigt att fler och fler väljer att utforska det lite mer genuina södra Italien.
En annan trend är att allt fler turister har insett möjligheten att de kan köpa en gård för en löjligt låg summa jämfört med andra delar av Italien och Medelhavet. Om 10-15 år är det många som kommer att fråga sig varför de inte köpte ett ställe här, då det var så billigt. Sen är ju alltid frågan om slutpriset blir så förmånligt, då många av dessa hus kräver omfattande renovering, för att nå upp till modern standard. Att ha ett Trulli-hus som sommarställe skulle verkligen vara något speciellt.
På flygplatsen letar vi förgäves efter min vän från Gotland och Lecce-fan. Vi ser honom inte vid gaten, men vi vet att Lecce vann matchen. Kanske blev firandet lite för intensivt …
Text: Johan Kullenberg
Foto: Jacob Sjöman, Italienska turistbyrån
