Golfhistoria - Varför och för vem?

2019-12-16

Vi har spelat golf i ordnade former i mer än 100 år i Sverige. Efter de första dokumenterade ronderna hos familjen Sager på Ryfors Bruk 1888, och från början av 1900-talet då klubbar i Göteborg, Stockholm och Falsterbo bildades, har utvecklingen sakta men säkert ökat fram till 1980- och 90-talen då golfen formligen exploderade i antal anläggningar och utövare. I nuläget har vi cirka 450 klubbar och runt 460 000 registrerade spelare. I varje enskild golfförening finns golfhistoria från den första intresseväckaren, det konstituerande mötet och igångsättandet av projektet. I normala fall var processen ganska lång och mest sannolikt fanns de tyngsta eldsjälarna bland aktiva företagare och/eller personer som hade mött spelet på andra platser. Inte minst kom möjligheten att rekrytera personal till företag belägna i landsorten att öka väsentligt genom att det bildades golfklubbar. Den unika möjligheten att tillbringa flera timmar tillsammans med ett lustbetonat spel är en social förmån som är sällsynt i många andra sammanhang. Kring varje klubb finns en egen historia, liksom i varje distrikt och så även i vårt nationella golfförbund.

Hur får vi vetskap om vad som har hänt på vägen fram till dags dato? Givetvis har mycket dokumenterats i tal, skrift och bild kring mer eller mindre kända personer, inklusive våra svenska kungligheter Gustav VI Adolf och Prins Bertil.

Den kanske största allmänt berömda entusiasten som genom sitt engagemang kom att betyda enormt mycket för golfen är Sven Tumba. Efter alla framgångar med bollar, puckar och vattenskidor såg han inte bara golfen som den ultimata sporten för honom själv, utan även de möjligheter som ett lågintensivt spel som utövades under relativt lång tid med socialt umgänge före, under och efter själva spelet som en perfekt arena för både rekreation och affärer. Att kunna njuta av upplevelser kring och på golfbanan i gemenskap är en sak för sig, men även den enskilde spelaren som ger sig ut på sin runda alldeles själv har och sina egna upplevelser, och därmed sin egen historia

De historiska källorna finns ofta i dokument som protokoll, tidningar, offentliga och personliga brev, resultatlistor och böcker. Dessutom finns bilder, med och utan kommentarer.

Sverige har ett golfhistoriskt sällskap

Så sent som 1996 grundades Svenska Golfhistoriska Sällskapet. Det tog alltså mer än 100 år och nästan 500 000 spelare för att det skulle anses viktigt att dokumentera golfen i organiserade former. I dagsläget finns en verksamhet som omfattar museum, bibliotek och aktivt stöd till spel med äldre utrustning (hickoryspel=spel med träskaftade klubbor). Vi ska trots allt vara glada för att det skedde då. Ett land som Irland, med närmare 150 år av golfspel och med några av världens mest kända banor, har inget golfhistoriskt sällskap för att specifikt bevaka historiska skeenden. Där är det upp till varje klubb och GUI (Golf Union of Ireland) att bevara sin historia.

Vissa tidpunkter är mer intressanta än andra

I det historiska perspektivet ”avslutades” spel med hickoryklubbor 1935. Det var det året då det blev tillåtet att tävla med klubbor försedda med stålskaft. Stålskaft hade då funnits sedan mitten på 1920-talet, och var i början överdragna med ”pyratone”, ett brunaktigt material som gör att klubbskaftet ser ut som gjort av trä. I ett svep försvann hickoryskaftade klubbor in i minnenas alkover och, tack och lov, upp på vindar och ner i källare.

Varje hickoryklubba har en historia

De träskaftade klubborna har nästan alltid haft sin egen historia som ”marknadsföringsplats” för tillverkare, golfinstruktörer  och klubbar. Det vanliga var att en tillverkare hade sitt företagsnamn på järnklubbans baksida och träklubbans ovansida. Dessutom stansades prons och klubbens namn oftast in. Många köpare hade dessutom låtit stansa in sina initialer på klubbhuvudena. På en del klubbor finns också ett märke om vilken verkmästare som har godkänt klubban som prima vara.

Tillverkningen av klubborna gjordes i små och stora lokala fabriker men i takt med att den tekniska utvecklingen industrialiserades avpersonifierades klubbornas information om pro och lokal golfklubb. Dessa gamla markeringar är än idag en källa som sätter fantasin i rörelse och det är många som i sin samlarvurm letar efter specifikt stämplade klubbor.

Under en mellanperiod var det vanligt att de mest kända prona lånade ut sina namn mot betalning till olika klubbmärken, detta gjorde till exempel Nicklaus, Palmer och Player. Ett senare tydligt skifte var dels när klubbskaften började tillverkas i stål och grafit och träklubbornas persimmonhuvuden började ersättas med andra material och att klubbhuvudenas träffytor började bli större. Med ihåliga huvuden kunde man öka på volymen på klubbhuvudet och fördela vikterna på andra sätt och därmed påverka klubbans egenskaper.

Någon gång under 1900-talets sista hälft hittade entusiaster sina förfäders gamla klubbor och började testa att spela med dem. Känslan i det levande materialet trä är unik. Det gamla hantverket att reparera och underhålla dessa klubbor började åter spridas och en viss global handel började växa. Den gamla klädstilen med plus twos och plus fours, skjorta och slips började anammas och ett nostalgiskt skimmer följde med i spåren av golfspel som det gjordes förr. Vi är numera tusentals hickoryspelare som får nya erfarenheter med både gamla och nya klubbor med skaft av trä på golfbanan. Golfen ger både dig och mig precis de upplevelser vi själva väljer att få erfara.

Innerligt tack!

 

 

Johan Lindeberg
johan@golfbladet.se
Kategorier
Krönikor