Tankar från idet

2019-12-11

Nu har ett mörker sänkt sig över landet. De få timmar solen är uppe lyckas den knappt tränga igenom de tjocka lagren av moln och dimma.  Vädret får mig att tänka på en historia jag hörde för länge sedan:

En stockholmare är på besök i Kiruna. Han får en rundtur på sparkstötting av en ur lokalbefolkningen. Tyst och mjukt glider de fram genom det vackra vita vinterlandskapet när sparken plötsligt tvärstannar, för att sekunden efteråt igen glida framåt mjukt och fint.

Något skärrat frågar stockholmaren, som nästan ramlat av sparken:

”Vad var det där?”

”Det var sommaren.” får han lakoniskt till svar av sin guide.

Så där känns det med golfsäsongen i vårt land. Just som man har börjat få lite flyt i sitt spel så möts man av beskedet att banan är stängd för säsongen. Va? Det var ju bara i förrgår som det var vårpremiär. Inte konstigt att man inte är proffs än, med så kort säsong!

Jag ska inte gnälla allt för mycket. Jag har förmånen att ibland få låna en lägenhet på en spansk golfanläggning av en god vän. När jag är där så lägger jag nästan mer tid på att skicka bilder till kompisar hemma än vad jag lägger på att golfa. ”Tjena, såg att det snöar hemma. Vi har det också rätt tufft, först tog peggarna slut, sedan slog jag bort  min favoritboll och för att runda av eländet så fanns det inget bord ledigt i skuggan när vi skulle ta ett glas sportdryck efter rundan.” Bild på öl, sol, och golfbana. Jag är precis en sådan typ som jag morrar åt när jag vadar fram i snöslask och elände och möts av andras liknande skryt.

Golfresor har för mig tagit över förstaplatsen på favoritlistan.

Tidigare hölls förstaplatsen av skidresor med familjen. Fantastiskt roligt det också, men nu är barnen så stora att de inte är lika roade längre. Jag har också blivit lite försiktigare med åren, vilket faktiskt gör skidåkandet mindre kul. Det är så jobbigt för benen att ploga sig ned för puckelpisten. Golfresor är kul på samma sätt som skidresor.  Man ägnar sig åt en jätterolig aktivitet tillsammans med de man åker med. Intensivt och roligt umgänge.  Fokus är på aktiviteten. När man är klar kan man glida omkring i  långkalsonger (skidsemester) eller kortbrallor (golfsemester) och mest ta det lugnt. Man har mycket att prata om. Dagens fadäser och morgondagens planerade stordåd.

Tyvärr har ju dessa mina favorittyper av resor också det gemensamt att de är skitdyra, så det är ju inte något de flesta av oss kan ägna oss åt hela tiden. Jag kan ibland tänka att det vore toppen om jag kunde byta intressen till något som passaden förhållandena i vårt land bättre så här års. Kanske nattorientering eller 100 meter depression för herrar.

På resor händer festliga saker:  Jag och min son var i Spanien och spelade golf tidigare i höstas. Vi gick en runda på vår ”hemmabana”. Det var vi och ett trevligt par i höga 70-årsåldern. (Kul grej med golfresor för dig under 60: Stora möjligheter att få känna dig ung!)

Jag och sonen tävlade. Inför 18:e var det helt jämnt. Jag fick till en riktig kanondrive och bollen hamnade precis där jag ville ha den. Sonens boll hamnade i en bunker. Fördel mig! (Eller ”Dadvantage” som jag säger till sonens stigande irritation.)

Jag hade ett lätt inspel på cirka 100 meter. Hundra meter är ett av mina favoritavstånd. Jag har en wedge som nästan alltid levererar och den går precis så långt. Bollen ligger fint i det kortklippta frodiga fairwaygräset. Vatten i spel till vänster, men det kändes ok. Ingen vattuskräck idag. Givetvis toppar jag bollen så att den hamnar i en djup bunker bortom green. En riktigt djup bunker, säkert fyra meter upp till kanten och en nästan lodrät vägg av sand mellan boll och hål. Jag känner mig ändå trygg med det kommande slaget, det hade gått bra i bunkrarna tidigare under rundan. Till saken hör att jag för dagen hade lånat en motoriserad golfvagn.

Nåväl.

Jag gick ned i bunkern. Klev fram till bollen, förberedde mitt slag mentalt och skulle just smeka upp bollen på green då helt plötsligt min fina lånade golfvagn flyger över bunkerkanten högt där uppe. Tjoff! När jag ställde ifrån mig vagnen så hade jag  inte stängt av framdriften helt, så den kröp långsamt men obönhörligt mot bunkerkanten. Vagnen for ned i bunkern och ökade dessutom farten till max när den landade. I full fart körde den i en snäv cirkel, vilket gjorde att klubborna flög runt som ett gigantiskt plockepinn. När jag väl, på bästa Mr Bean-vis, lyckats brotta omkull vagnen, stänga av den och rafsa ihop klubborna så var det dags att slå.

Ni kan nog räkna ut hur det gick. Bollen hamnade i vattnet, sonen vann matchen och jag lade detta till min långa lista över saker jag inte behöver upprepa i mitt golfspel. Medspelarna fick något att minnas dock! De nesliga typerna skrattade faktiskt högt och rått! Jag som trodde att pensionärer var snälla!

Med detta skrivet tar jag nu med mig en hög med golftidningar och en liten flaska god Whiskey och går i ide. Väck mig när sommargreenerna öppnar!

 

 

 

Fredrik Sandberg
fredrik@sbod.se